Författare: admin

— Det är väldigt tydligt hur politiskt motiverade förhören är och att det är hans politiska åsikter som är ”brottet”. Allt som fördes fram var svepande anklagelser mot Demirtaş och samtliga punkter hänvisade till den terrorlagstiftningen som presidenten tillämpar för dem som inte tycker som han. Vi observatörer hade väldigt svårt att komma in i rättegångssalen och det var tydligt att den turkiska regimen blev obekväm av vår närvaro.

Du fick byta några ord med Selahattin Demirtaş, hur verkar han må?

— Demirtaş var hoppfull och oerhört stolt över att internationell vänster var på plats. Men han är så klart också trött på alltsammans. I förhören krävde han bland annat att våldet mot landets minoriteter, fackföreningar och civilsamhälle måste få ett slut.

Vad tror du kommer hända framåt?

— HDP kommer att fortsätta organisera människor runt om i landet för demokrati och mänskliga rättigheter och kämpa för att frige de politiska fångarna. Demirtaş rättegång fortsätter i mitten av juli, då kräver hans advokater att han ska släppas fri, eftersom rättegången enbart är politiskt motiverad. Omvärlden behöver svara med större politisk- och ekonomisk press på presidenten och på regeringen. EU kan inte fortsätta ge pengar till Turkiet för att stoppa flyktingar från att ta sig över Medelhavet.

*HDP är ett prokurdiskt vänsterparti som trots repressalier från den Turkiska regimen har gått starkt framåt i de val som hållits. Sedan 2016 sitter deras ledare Selahattin Demirtaş fängslad och det pågår en rad odemokratiska rättsprocesser mot honom. Bland annat Europadomstolen har krävt att han ska frias.

Vänsterpartiet budgetförhandlade med regeringen den förra mandatperioden. Varje gång vi satte oss ner vid förhandlingsbordet var målet att öka den ekonomiska jämlikheten. Vi fick till slut igenom ett 80-tal reformer som gjort skillnad i människors liv.

Vi hade gärna gjort betydligt mer. Men borgarna hade lämnat efter sig stora underskott och Socialdemokraternas vilja att höja skatten för de allra rikaste var så gott som obefintlig.

Nu väntar nya tider. Socialdemokraterna ska förhandla varje budget med Centerpartiet, som satt en ära i att försöka sänka skatten mest av alla partier, och Liberalerna som har den mest ojämlika fördelningen bland alla partier i sin skattepolitik. Det här 73-punktsgängets överenskommelse är en karta över ökad ekonomisk ojämlikhet.

Samtidigt planeras det för besparingar och skattehöjningar runt om i vårt land, till exempel i Ljusdal, Gävle, Örebro, Luleå, Filipstad och Trelleborg. Till och med moderatstyrda Danderyd inser att eviga skattesänkningar får konsekvenser och tvingas nu till en saftig skattehöjning.

I Region Gävleborg planeras det för stora besparingar. Det påverkar såklart basala verksamheter som sjukvård och kollektivtrafik. En sjukvård som skulle behöva förstärkningar, där de anställda skulle behöva bättre arbetsvillkor, arbetsmiljö och löner. Nu väntar istället åtstramningar. Inom kollektivtrafiken skulle tillgängligheten behöva öka genom lägre priser och utbyggd turtäthet. Nu blir den istället dyrare.

I det läget väljer 73-punktsgänget att ta bort värnskatten. Det kommer att innebära en skattesänkning för de tio procent som har absolut högst inkomster i samhället. Drygt sex miljarder får de allra rikaste i vårt samhälle dela på när skatten tas bort. I Danderyd, som domineras av höginkomsttagare, får 16 procent av invånarna sänkt skatt. I Hofors, där inkomsterna är betydligt lägre får 0 procent sänkt skatt.

De här sex miljarderna som försvinner till statskassan kan vara svårt att sätta i ett sammanhang. Men för att göra en jämförelse kostar det ungefär lika mycket att höja lönen med cirka fyra tusen kronor i månaden för alla landets heltidsanställda undersköterskor.

Till och med de allra rikastes skatteavdrag ska höjas när 73-punktsgänget genomför sin politik. RUT-avdraget, som är extremt ojämnt fördelat inkomstmässigt och som används framförallt av höginkomsttagare i storstäder, planeras vidgas.

Det planeras ett bidrag för att anställa en väktare som patrullerar mellan deras hus, eller anlita en firma som tar in posten och vattnar blommorna medan de själva är på någon flott semesterort. Ja, de ska till och med få ett bidrag om de låter en firma frakta bort deras sopsortering eller flyttar runt deras möbler när de ska möblera om.

Det kan tyckas märkligt att en socialdemokratisk ledd regering prioriterar de bäst ställda i samhället. Men så ser den socialdemokratiska politiken ut idag.

Vänsterpartiet vill istället göra Sverige till världens mest jämlika land igen. Om vi ska klara det måste de allra rikaste betala mer i skatt. Då kan till exempel undersköterskan få högre lön, hemtjänstpersonal kan ge de äldre mer tid och barngrupperna i förskolan kan minskas. Vi vill ha en välfärd att lita på.

Det borde även ett 73-punktsgäng kunna inse.

Ulla Andersson, Vänsterpartiets ekonomisk-politiske talesperson

Men när systemet nu finns på plats är det förstås viktigt att det fungerar så bra som möjligt. Hittills har tilldelningen och fördelningen av utsläppsrätter varit på tok för släpphänt, och klimatvinsterna har blivit betydligt mindre än de kunde varit. För att kunna uppnå EUs klimatmål måste vi höja vår ambitionsnivå. Därför kräver vi nu ett antal skärpningar av systemet.

Den enskilt viktigaste reformen vi föreslår är att minska själva antalet utsläppsrätter. I nuläget kostar det alldeles för lite för de stora klimatbovarna att fortsätta släppa ut precis som vanligt. Om de behöver kan de helt enkelt köpa sig den ”rätten”, ofta väldigt billigt. Att skära ner på antalet utsläppsrätter skulle direkt öka pressen på dem att minska utsläppen och kostnaderna för att förstöra klimatet skulle gå upp. Av samma skäl vill vi även sätta minimipris på utsläppsrätterna: det ska aldrig vara gratis att förstöra klimatet.

Dessutom menar vi att den fria tilldelningen av utsläppsrätter ska upphöra. De borde istället säljas på offentliga auktioner. På sätt skulle medlemsländerna få ytterligare inkomster, som i sin tur kunde användas för att bekosta en rättvis klimatomställning, med till exempel satsningar på järnvägar och kollektivtrafik. På så sätt ser vi till att kostnaderna hamnar där de borde: hos det fåtal storföretag som står för de stora utsläppen, inte hos vanligt folk.

För det sista så kräver vi att Sverige även fortsatt ska skrota de utsläppsrätter som vi inte använder oss av. Detta är mycket bra, och visar att vårt klimatarbete har effekt. Men om vi säljer vidare våra outnyttjade utsläppsrätter så innebär det i praktiken att vi växlar in framgångsrik klimatpolitik i pengar. Det är förstås inte rimligt, om vi menar allvar med att rädda klimatet.

Om vi istället skrotar våra utsläppsrätter skulle det betyda att en minskning av utsläppen med 15 miljoner ton koldioxid för åren 2018-2020. Det är en insats som skulle ha stor betydelse, både praktiskt och symboliskt.

Vi i Vänsterpartiet menar fortfarande att det bästa vore ett annat, skarpare system för att reglera utsläppen. Men med de förändringar som vi föreslår skulle dagens tandlösa system faktiskt få ett visst bett, och bli ett bra verktyg i kampen för en hållbar klimatomställning.

Jonas Sjöstedt, partiledare
Malin Björk, Europaparlamentariker

Förändringar kan komma plötsligt, och med stor kraft. Det som igår sågs som en omöjlighet kan vara en realistisk möjlighet imorgon. Det gamla föråldrade kan snabbt förlora sin makt. Hopp och förändring hänger samman. Det är inte de uppgivna som förändrar världen.

Det finns en dag den senaste tiden som verkligen gav mig hopp, den 15 mars i år. På morgonen såg jag bilderna av hur unga samlades på Nya Zealand och i Australien, i Hong Kong och på små öar i Stilla havet.

Under dagen såg vi liknande bilder från jordens alla hörn. I centrala Stockholm strömmade skoleleverna till i tiotusental, liksom de gjorde i städer runt om i Sverige. De samlas utanför parlament och kommunhus för att tala om att nu är det nog. Vuxenvärlden kan inte fortsätta som förut.

De samlas inte för att höra fler undanflykter, utan för att kräva klimatansvar och verklig förändring. Det var en den mest hoppfulla dagen på mycket länge. Att gå ut där på Mynttorget och mötas av tusentals unga som ropade efter samma sak som vi – klimaträttvisa nu!

Det är inte första gången som en ny ung politisk generation driver på förändringen. När jag nu står här på Nytorget i Stockholm kommer jag att tänka på den tid då unga människor strömmande in till städerna för att söka sig arbete och ett nytt liv. När fackföreningarna bildades, när kampen för rösträtt för alla tog form.

”Nu såg hon löftena glimma framför sig. Bara ett år kvar i skolan. Snart vuxen, snart pröva på allvar”

Så skriver Per-Anders Fogelström i sin Stockholmssvit Mina drömmars stad. Och jag tänker att det är så det är att vara ung.

Då som nu.
En förväntan på livet.
En vilja till förändring.
För oss alla, inte bara för eliten.

Det låter så självklart, nästan barnsligt enkelt. Men det är det inte! Vi behöver bara titta några generationer tillbaka för att hitta fattigdomen och misären i våra egna släkters historia.

De flesta av oss kommer från torpare, bönder och arbetare, bara för någon generation sedan, folk som arbetade jämt och bodde i kalla stugor, som inte fick rösta och inte hade någonting att säga till om.

Vi reste oss, med arbetarrörelsen och vänstern. Vi organiserade, protesterade och strejkade. Det här torget, Nytorget, fylldes av unga människor 1917, revoltens år, unga arbetare som protesterade mot högerregeringen svältpolitik, som krävde potatis och bröd, men också rättvisa och rösträtt.

Innan det fanns demokrati. Innan det fanns rätt till sjukvård och skola. Innan det fanns semester och sommarstugor så fanns arbetarrörelsen. Den organiserade de unga. De otåliga. De hoppfulla.

Länge gick det också i den riktningen. Den fackliga organiseringen gav oss kortare arbetsdagar och industrisemester. När kvinnorörelsen gick ut på gatorna fick vi en utbyggd barnomsorg och slopade kvinnolöner. Tillsammans byggde vi bostäder som alla hade råd med.

Men idag, idag ökar klyftorna i Sverige, snabbare än i något annat jämförbart land. Vi har en regering som har tappat riktningen. Som inte längre omfördelar pengar från rik till fattig, utan ger bidrag till höginkomsttagare och hjälpligt försöker täppa till hålen i det läckande välfärdsbygget.

Idag är det vänstern som ger styrfart åt arbetarrörelsen och stakar ut vägen mot framtiden. Det är vi som är vänstern och klimatrörelsen. Det är vi som formar en rättvis och fossilfri morgondag.

Vi är här, inte bara för att försvara jämlikheten, välfärden och klimatet.
Vi är här för framtiden!

Läs hela Jonas Sjöstedts tal här.