Etikett: Om Vänsterpartiet

Urban Bolander, är plåtslagare och ordförande i Byggnads i Härnösand, men sitter också i Byggnads regionstyrelse.
– Jag fick ett råd av någon, berättar han. Det var att jag inte skulle bråka för mycket och helst var medlem i Socialdemokraterna. Det var då jag gick med i Vänsterpartiet. Jag ville vara tydlig med att jag inte ville jobba på det sättet.

På något sätt har det långa fackliga engagemanget ändå gjort att han växt in i rollen som politiskt aktiv, tror han. Han definierar sig som socialist och säger att han har ”synnerligen svårt för orättvisor”.

Även om det är först nu vid 46 års ålder som han engagerat sig i partiarbete har han varit ”politisk” i hela sitt liv, säger han. Men det var först efter att han gjort upp med ett ”massivt politikerförakt” som han insåg att han måste organisera sig för att kunna påverka. Och att det faktiskt går.

Urban blev väl mottagen av Vänsterpartiet och nu är han även ordförande i Härnösands partiförening. Och för honom hänger det fackliga arbetet tätt ihop med det politiska. Så mycket att han pratar om båda föreningarna samtidigt.

Facket klarar inte göra allt

– Anledningen till att arbetsgivarna kan ha de här långa entreprenörkedjorna är ju för att lagstiftningen tillåter det. Det finns klara begränsningar för vad fackförbunden kan göra. Byggnads kan beivra och bevaka att de lagar och regler som finns, följs. Men eftersom de är bristfälliga, måste man jobba även på ett annat plan. Det är där politiken tar vid. Nu kan jag lokalt vara med och påverka upphandlingar och skapa ett kontaktnät. Och som politiker kan man också påverka lagar och regler.

Det han hoppas på av Vänsterpartiet, är att det ska bli en plattform för att verkligen förändra saker och ting.
– Man får inte heller vara rädd för att vara obekväm.

Bygger elgitarrer

Bara 80 procent av arbetstiden ägnar Urban åt att åka runt och arbeta på olika tak i bygden, resten används för att bygga gitarrer, elgitarrer. Målet är att bygga världens bästa elgitarr.
– Varför inte, säger han. Det är vad alla producenter hävdar att dom gör.

Han bygger dem i björk vilket är ovanligt, bara Hagströms, också en svensk tillverkare som låg i Älvdalen, byggde gitarrer i björk för länge sedan.
– Tonen får en något skarpare diskant om man jämför med mahogny eller lönn tex, säger han.
Björkarna har han tagit ner själv, torkat och sågat. De första för femton år sedan, långt innan gitarrerna var påtänkta, då var de bara virke för att snickra med.

Spelar hillbilly/countryblues

Han är också med i ett litet band som spelar hillbillly/countryblues, men allra mest gillar han blue grass och Old time music, den typen av musik som emigranterna från Nordeuropa tog med till USA och som stöptes om i det nya landet. I nutid kanske mest spridd genom filmen Brother, Where Art Thou?, med musiker och sångare som Roscoe Holcombe, Ralph Stanley, Dan Tyminski, Emmylou Harris och John Hartford.

Eftersom det är en av mina egna musikaliska favoritgrenar och dito film, enas vi om att de är så jäkla bra. Musiken är, trots religiösa inslag, ett känsloladdat koncentrat av arbetarnas och lantarbetarnas USA, som går rakt in i hjärtat. Ofta i stämmor.

Han bygger inte bara gitarrer på sitt torp, där han bor med frun Marte och barnen Tea och Moni som är 16 respektive 13 år samt lapphunden Teofrastus, kallad Teo. Han har även en egenhändigt byggd Honda GL1000 med sidovagn. ”Ett ständigt pågående projekt”, säger han.

Likheten mellan en gitarr och en partiförening

Men åter till gitarrerna, jag undrar om han kan se någon likhet mellan arbetet med att bygga en elgitarr och en partiförening? Och efter att ha funderat en stund så säger han, att ja, det kan han.

– Att vara ordförande är ju inget mål i sig, jag vill vara ordförande för att kunna påverka. Men det är också ordförandens roll att skapa ett sån’t klimat i föreningen att alla kan vara delaktiga och att alla blir sedda och hörda. Det är en helhet som hänger ihop. Gitarren är också oerhört komplex, precis allt är viktigt för helheten, varje del från limfogar till kabeldragninger. Och det är samma sak i en partiförening.
– Kanske ordföranden då är som en stämskruv i en styrelse av stämskruvar, funderar han.

Vad det gäller att ta hand om nya medlemmar säger han att de erfarenheter de gjort i Byggnads är att det är viktigt med ett personligt bemötande. Ta direkt kontakt och bjud in, är Urban Bolanders tips.

I ett PS senare skriver han att föreningen nu startat en kör med dragspel, gitarr, rytminstrument och sång. Den heter Röda Ådalens revolutionära kamporkester. 
”Vi söker fortfarande lite vår form, men vi ska göra vår publika debut 1 maj.”
Text: Losita Garcia

Lena Tjäder, till höger på bilden, är uppvuxen i en ”liten, liten by”, Kitkiöjoki, i Pajala kommun nära finska gränsen. Mamma är från Tyskland och pappa är från den lilla byn, men numera bor hon i Kiruna.

Lena Tjäder undervisar högstadieelever i tyska och engelska, ett hårt jobb, men roligt också, tycker hon. Arbetsplatsen är den nybyggda Raketskolan, som hon tycker är fantastiskt fin. Den ser ut som en rymdraket. Namnet kommer av att det i Kiruna finns en rymdbas och även gatorna i området har rymdnamn som Planetvägen och Orionvägen.

Hon bor tillsammans med sambon och två bonusdöttrar i en trea, efter att under lång tid bott i en liten tvåa.
– Det blev himla trångt, säger hon.
Bostadsbristen är enorm i Kiruna och bostäder en verklig bristvara. Kön är flera år.
Nu byggs nytt och en stor del av hela stan ska flyttas då gruvan underminerar staden.
– Det gäller att bygga med ett hyrestak, säger Tjäder. Inte göra som Centerpartiet vill, låta vem som helst bygga till vilka hyror som helst.

Kiruna har rekordet: tolv partier i kommunfullmäktige!

Redan före valet hade Kiruna landsrekordet med elva, men nu blev det tolv. Folkpartiet åkte ut och Fi och SD kom in.

Vänsterpartiet sitter fortfarande i kommunledningen och har drivit igenom en lång lista av reformer:

– Vi drev exempelvis igenom rätt till heltid i kommunen ”över 95 procent har heltid”, vi har en plan för hur delade turer ska tas bort, vi har startat inflytandeprojekt för de kommunanställda på golvet, så att de får påverka arbetsscheman, många fler har blivit fastanställda och nu finns arbetskläder till all personal inom äldreomsorgen. Vi har även halverat färdtjänsttaxan och vi fick också igenom att de dolda kostnaderna i skolan ska tas bort.

– Sen har vi infört avgiftsfri kollektivtrafik, så klart. Vår plan var att först införa avgiftsfri kollektivtrafik och sedan, när det skapats ett folkligt tryck, gå vidare och införa fler turer på kvällar och helger. Och där är vi nu.

– Så har vi sett till att det finns nattis. Det är många som jobbar skift i stan, i gruvan och i vården. Framför allt är det bra för ensamstående föräldrar. Man ska inte behöva tacka nej till ett jobb bara för att det inte finns barnomsorg.

Partiet har drivit igenom att det ska kunna göras så kallade sociala investeringar och även mer planeringstid för de anställda inom socialtjänsten. Lena säger att det råder ingen tvekan om att det är Vänsterpartiets politik som får råda i socialnämnden där V haft ordförandeposten sedan 2010.

Trots denna gedigna lista på reformer som Vänsterpartiet drivit igenom backade Vänsterpartiet från 6 till 4 mandat.

Vi måste synas ännu mer

– Det händer ganska ofta att Vänsterpartiet backar när vi samarbetar med Socialdemokraterna, inte bara här i Kiruna. Vi är inte tillräckligt duktiga på att synas eller ta åt oss äran, tror Lena. Men väldigt mycket av vår politik genomförs nu, säger hon, och det är vi väldigt nöjda med. Det är ju trots allt det som är viktigast.

– Tyvärr har det lokala Centerpartiet oerhört mycket pengar som de i valrörelsen ägnade åt att smutskasta kommunledningen. Vi har ju inte de möjligheterna att få ut vår politik. Men vi delade ut nejlikor på bussarna där vi berättade att det var vi som drivit igenom den avgiftsfria kollektivtrafiken. Vi har haft öppna möten, deltagit på marknader och festivaler, affischerat och delat flygblad tills fingrarna nästan frusit sönder. Men vi borde göra mycket mer…

Gruvan är en ändlig resurs

– När det gäller gruvan så har det spridits en viss oro efter att malmpriserna sjunkit och det sprider ju ringar på vattnet. Det kan ju gå åt skogen när som helst. Men alla i Kiruna är medvetna om det, hela tiden. Vi lever ju på en ändlig resurs. Ett annat problem är att löneskillnaderna i stan är väldigt stora. I gruvan tjänar man förhållandevis bra, medan många andra tjänar väldigt mycket mindre, även de som arbetar i annan industri.

Mycket gott om jobb
För flyktingarna är bostadsbristen ett jätteproblem. Vi har ju ett antal folk i stan som skor sig på att hyra ut väldigt dyrt, även när det gäller flyktingar.
– Men jobb finns det definitivt, vi har bara omkring 1-2 procent arbetslösa. Kiruna är verkligen arbetssäljarens marknad. Men det är inte så lätt ändå, om man inte kan språket, och det förekommer diskriminering som överallt annars. Men vi har sett att de som faktiskt får jobb och bostad gärna stannar här. De trivs och tycker att de blivit väl mottagna.

Lätt att engagera folk

– I Kiruna händer väldigt mycket och det är lätt att få med sig folk. Trots att Kiruna, en gruvarbetarstad i Norrbottens inland, inte direkt är känt som en feministiskt fäste, lyckades vi exempelvis mobilisera en så stor del av staden att en nyöppnad strippklubb tvingades stänga, säger Lena Tjäder stolt.

Vänsterpartiets partiförening har nästan hundra medlemmar, de nya medlemmarna har fått gå kurser och Lena tycker att det känns som de kommer att bli kvar. Majoriteten i styrelsen är kvinnor och föreningen har en kvinnlig ordförande.

– Det var en liten dipp efter valet, men nu ser det bra ut. Nu ska vi kika på hur vi kan få ut våra frågor och vi ska bland annat fokusera på kortare arbetstid. Det var det enda vi inte lyckades med under förra mandatperioden.

Text: Losita Garcia

På bilden delar vänsterpartister ut nejlikor vid bussarna.

Lilla bilden: Lena Tjäder.

Socialdemokraterna pratar om barnperspektiv, men de har inget barnperspektiv i praktiken. De tänker inte på vad de själva skulle vilja om de var åtta år, säger Elisabet Forssell, en av Vänsterpartiets två ledamöter i För- och Grundskolenämnden i Umeå.

Vänsterpartiet i Umeå har haft nära kontakt med frivilligorganisationer och även besökt husvagnsläger för att prata med de utfattiga EU-medborgare, oftast romer, som tagit sig till Umeå.

Det handlar om en handfull barn i skolåldern och där några föräldrar uttryckt en önskan om att de ska få gå i skolan. Ett par barn gör redan det, då det är upp till rektorn att bestämma.

I kommunen har Vänsterpartiet tryckt hårt på frågan om barnens skolgång och efter ett visst processande fått upp den på dagordningen i För- och Grundskolenämnden.

– Alla barn har rätt till skolgång enligt barnkonventionen, säger Forssell, men alla andra partier förutom Fi röstade nej till att ge, de oftast romska barnen, rätt till skolgång.

Man hänvisar till ”SKLs rekommendationer”, men dessa säger bara att man får erbjuda skolgång, men att kommunen inte behöver göra det.

– Det är alltså upp till kommunen själv, förklarar Elisabet Forssell.

Partierna som röstade nej var: Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna.

– I husvagnarna bor små Malala, Simone de Beauvoir, Martin Luther King, Ingvar Kamprad, Rosa Luxemburg och Bill Gates, men de får aldrig chansen att visa det om inte vi står upp för deras rätt till skolgång, säger Ulrika Edman, Vänsterpartiets gruppledare i ett pressmeddelande.

Och hon fortsätter:

– Den bärande idén för svenska skolan har i decennier varit att alla klasser ska mötas, såväl drängen och pigans barn som herrskapsfolkets barn. Det är en av de finaste principerna för samhällsbygget som vi idag håller på att slå sönder, inte bara genom att privatisera skolan, utan också genom att lägga över det moraliska ansvaret på rektorer. Dessa kan neka barn skolgång eller, utifrån politiska beslut, tvingas neka barn skolgång. För V är den politiska färdriktningen tydlig; skolgång är en mänsklig rättighet för alla barn i Sverige – såväl för tiggarnas barn som för kommunalrådens barn, säger Ulrika Edman.

På För- och grundskolenämndens möte 26 mars beslutade en majoritet av ledamöterna att inte låta de fattiga EU-medborgarnas barn gå i skolan. V och Fi reserverade sig mot beslutet.

Istället beslöt nämnden att ge ”förvaltningen i uppdrag att tillsammans med frivilligsektorn utforma hur omsorg med pedagogiska inslag för barn till EU-migranter kan genomföras”. ”Nämnden är angelägen om att det tillskapas en pedagogisk verksamhet utifrån barnkonventionens värdegrund.”

– FNs barnkonvention slår fast barns rätt till skola och utbildning, men fördömer också särbehandling och diskriminering, vilket är exakt vad majoriteten nu gör. Dessa barn särbehandlas genom att de förvägras den skolgång som gäller för alla andra barn som vistas i Sverige, säger Elisabet Forssell.

Text: Losita Garcia

På bilden: Elisabet Forsell.

– Ja, man undrar varför alla måste bo i Stockholm, när vi har allt, säger Daniel Johansson. 

Jag har just fått ett knippe bedövande vackra bilder från hans hemtrakt.

Daniel Johansson är sjuksköterska, 32 år, han bor och arbetar i Storuman i Västerbottens inland, 23 mil från Umeå och sju mil från Sorsele. Sitt hus köpte han för tre år sedan, för drygt 200 000 kronor, vilket ungefär räcker till en garderob i Stockholm. Och knappt det.

Samtidigt med husköpet gick han också med i Vänsterpartiet och idag är han ordförande i föreningen.

Att han gick med just i Vänsterpartiet ser han som naturligt. Han kommer från ”en fattig familj”. Han har sju syskon och mamman var hemmafru, medan pappa jobbade som skogsarbetare och kyrkvaktmästare.

– Ingen högavlönad direkt. Och ganska naturligt att man då hamnar till vänster, säger han. I familjen diskuterades alltid samhället och det fanns ett intresse för politiska frågor som han tog med sig från uppväxten.

Själv är han tvåbarnsfar till Liam 7 år och Leia 4 år, men är numera ensamstående med gemensam vårdnad.

Han har också debuterat som krönikör i den tidning som går framåt i Västerbottens inland, Lokaltidningen, och som utkommer varje onsdag. Daniel skriver som vänsterpartist och kommer att göra så en gång i kvartalet.

– Den första vänsterkrönikören, säger han, med viss stolthet.

I Storuman har Vänsterpartiet fått börja om från början efter en partisplittring för ett antal år sedan. Men nu är de politiska motståndarna på rätt plats, högerut. Tyvärr även socialdemokratin i Storuman som hellre samarbetar åt höger än åt vänster.

Men vänsterpartiföreningen tuffar på. Just nu arbetar de mycket för att synas och göra vänsterpolitiken känd.

– Syns man inte så finns man inte, säger Daniel Johansson. Vänsterpartiet fördubblade sitt resultat i kommunfullmäktige i senaste valet, från tre till sex mandat. Då hade vi kampanjat i ett års tid bara, säger han. Han tror att en viktig orsak var just att Vänsterpartiets politik blev mer känd.

Förslag till insändare i de olika tidningarna mejlas runt i föreningen så att allas synpunkter kommer med innan de skickas in. De publiceras inte alltid, men det går om någon ligger på. Hemsidan och framför allt Facebook är också viktiga platser.

– Facebook är billigare att annonsera på än i tidningarna.

Politiskt är Storuman ett centerfäste. Alliansen är den största gruppen i kommunfullmäktige och samarbetar med Socialdemokraterna i kommunstyrelsen och kommunstyrelsens arbetsutskott.

– Det är en enda stor politisk klump, säger Daniel, och egentligen är vi den enda verkliga oppositionen.

– Vi har föreslagit satsningar på vård och omsorg, ett område som Daniel anser vara försummat i kommunen. Just nu har vi också lämnat in en motion som bygger på ett förslag från de anställda; att karensdagen ska tas bort när personalen drabbas av vinterkräksjukan. Eftersom de kommunanställda jobbar med barn och sjuka, så är de extra utsatta och det kan inte vara rätt, att de ska betala för att de sköter sitt jobb, tycker Daniel Johansson.

Vänsterpartiet vill också att kommunen ska införa sex timmars arbetsdag för att få kompetent folk som också orkar stanna, och attraktiviteten i vårdyrkena måste höjas.

– Vi tror inte att vi får igenom så mycket den här mandatperioden, utan vi ser arbetet på längre sikt. Vi jobbar för att bli ännu större i nästa val, säger han.

– En relation tar tid att bygga upp.

En gång i månaden bjuder de på kaffe på ett lokalt fik, då vem som helst kan komma och ställa frågor eller föra fram sina egna åsikter till vänsterpartisterna. Eller bara ta en fika och snacka. Det finns inget tema, utan det handlar om att träffas.

– Det gäller att ha en långsiktig plan, säger Daniel Johansson.

Kommer ni att skicka några deltagare till Vänsterdagarna, undrar jag till sist. Vänsterdagarna är Vänsterpartiets stora sammandragning i Malmö i höst.

– Jo, vi funderar på att skicka två, säger han. Men inte mig, det är ju mitt i älgjakten! Hä gå int’, fortsätter Daniel efter en dramatisk paus. Du får hälsa till Partistyrelsen att älgjakten är en väldigt dålig tid för partiträffar!

Snö och skidspår under påskhelgen.

Text: Losita Garcia

Foto: Daniel Johansson

Malmö kommunstyrelse beslutade idag om principerna för uppräkning av de redan höga politikerarvodena. Ett kommunalråd tjänar idag 65 038 kronor i månaden. Vänsterpartiet var det enda partiet som reserverade sig mot beslutet. ALLA andra partier röstade för.

– Det är orimligt att en heltidspolitiker ska tjäna så mycket mer än en arbetstagare. Klyftorna ökar i vårt samhälle. Det är vår uppgift att bekämpa den utvecklingen, inte att bidra till den. Jag tycker att det är tråkigt att Vänsterpartiet står ensamma i denna fråga för det handlar om förtroendet för det politiska systemet, säger kommunstyrelseledamoten Jeanette Stojic, V, som själv arbetar som svetsare och montör.

– Den princip som man vill använda för höjningen, procentuppräkning istället för kronpåslag, gör att skillnaderna mellan högavlönade och lågavlönade dessutom ökar.

För mer info, kontakta:

Jeanette Stojic, 0767-89 99 90

eller Hanna Gedin, presskontakt, 0709-84 56 61

Systrar, feminister, antirasister!

I dag firar vi vår gemenskap och frihet. Vi firar de segrar som vi vunnit och fattar mod för de strider som återstår att ta. Vi är kvinnor, flickor, tanter, tjejer som står här tillsammans med en längtan efter en värld där vårt kön inte längre spelar roll för våra möjligheter i livet.

8 mars 2015 är en dag då vi minns nazisternas våld mot oss feminister och antirasister. Mot Showan och hela vårt öppna samhälle.

Vi måste höja våra röster mot hat och hot, mot våldet mot våra kroppar och mot att kvinnors arbete och liv nedvärderas. Utan den feministiska och antirasistiska rörelsen hade Sverigedemokraterna och andra rasister normaliserats. Malmös starka feministiska och antirasistiska engagemang inger hopp.

Det sägs att det inte är makten som korrumperar, utan rädslan.

När jag står här är jag inte rädd. För jag står här med er, mina systrar. Vi bär med oss olika erfarenheter. Vi är födda i olika länder. Vi är lärare och servitriser. Vi är från Trollhättan och Malmö. Vi är hetero, homo, bi, queer, trans och cis-personer. Vi är kvinnor och vi skyddar varandra.

När jag är ensam kan jag vara rädd. Det är tyvärr rationellt att vara det som kvinna. Rädd att utsättas för allt det som makten bär med sig: våld, hat och förtryck. Varje offentligt framträdande kan fylla morgondagens mejlbox med hot om våld. Hot och hat som är rasistiskt och sexistiskt. Varje krogkväll kan leda till att behöva se sig över axeln hela vägen hem genom natten. Varje sexuellt möte för med sig risken för ett övergrepp.

Det är den rädslan som gör makten möjlig. Varje gång något INTE händer, men vi ändå är tvungna att leva våra liv som OM det kunde hända. Det finns bara ett sätt att hitta vägen ur det: och det är tillsammans. Var och en av oss kan knäckas och förnedras, men tillsammans kan vi stå emot, förändra och vinna. Tillsammans är vi inte rädda!

Idag, på den internationella kvinnodagen, väljer vi i Vänsterpartiet att lyfta föräldraförsäkringen.

Det finns dom som tycker att det är en fråga som är upp till familjerna att avgöra hur de vill göra med uppdelningen. Men de val som enskilda familjer gör påverka alla kvinnor – också de som inte vill ha barn eller de som tänkt dela jämställt.

Den rådande föreställningen om vem som har huvudansvaret för barnen, och som backas upp av hur det ser ut med fördelningen av uttaget av föräldradagarna, påverkar kvinnors hela livssituation.

Bland fattigpensionärer är en stor majoritet kvinnor. Mellan män och kvinnors pensioner skiljer flera tusenlappar i månaden. Det finns kvinnor som uppger att de stannar kvar i relationer, inte av kärlek utan för att kunna överleva ekonomiskt. Att det ser ut så här beror på att det är kvinnorna som haft huvudansvaret för hem och barn.

Sjukskrivningarna är dubbelt så höga bland kvinnor som män. Och det är när det första barnet kommer som skillnaderna mellan kvinnor och män sticker iväg. Att det ser ut så här beror på att kvinnor är de som fortfarande bär huvudansvaret för hem och barn.

Löneskillnaden mellan kvinnor och män är 13,4 procent. Det innebär att kvinnor arbetar gratis en timme och fyra minuter varje dag. Bara för att vi är kvinnor. Det här är resultatet att kvinnor förutsätts ha huvudansvaret för hem och barn.

I den takt som löneskillnaderna har minskat hittills så kommer de tjejer som idag går ut på arbetsmarknaden hinna bli pensionärer innan vi får jämställda löner i Sverige.

Och i den takt som män tar ut föräldradagar så kan jag hinna bli gammelmormor innan uttaget är jämställt.

Vi har inte tid att vänta. Våra döttrar har inte tid att vänta. Politiken måste agera. En regering som gör anspråk på att vara feministisk måste våga mer än att bara införa ytterligare EN så kallad pappamånad. Det är inte kvotering i bolagsstyrelserna som kommer att skaka om strukturerna.

En månad till kan innebära att män tar ut ett fåtal dagar till, men för oss och våra döttrars livssituation och möjligheter kommer inte mycket förändras. Därför måste det tas större kliv än så. Individualisera nu!

Jag är övertygad om att vi kan förändra. Vi har gjort det genom historien då vi vunnit vår rösträtt, rätten till abort, rätten att arbeta och barnomsorg. Och vi förändrar idag. Där vänsterpartiet är med och styr höjer vi kvinnors löner, inför rätt till heltid, sex timmars arbetsdag ochbarnomsorg på ob-tid.

Jag är också övertygad om att samhället kan förändras på fler sätt. Vi kan få en individualiserad föräldraförsäkring, bättre förlossningsvård och lika lön för likvärdigt arbete. Det borde vara självklarheter, men det politiska motståndet är hårt.
Men tillsammans kan vi förändra det. Det gäller allt det som ligger framför oss. Alla de saker vi ska förändra. Tillsammans är vi oslagbara!

Kära systrar!

Den feministiska rörelsen är stark idag. Samtidigt är vi många som får känna på det sexistiska och rasistiska hatet. Vi ska backa varandra, vi ska hålla varandras händer och hjälpas åt att stå i fronten, men vi ska aldrig, aldrig tystna.

Vi är halva mänskligheten och tänker se till att ta halva makten, och hela lönen. Vi har flyttat fram våra positioner steg för steg under hundratals år. Vi har vunnit mycket. Vi ska inte glömma det. Men det återstår en väldigt lång väg att gå innan vi är framme.

Idag firar vi de segrar som vi vunnit och fattar mod för de strider som återstår att ta.
Vi kommer inte att ge oss – Björn Söder är inte vår talman, freda gatorna från våldsamma nazister och fortsätt kämpa Malmö! Fortsätt kämpa Sverige! Tillsammans är vi inte rädda! Tillsammans är vi starka!

– Jag tycker det är helt i Abdis anda, säger Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt, som var på plats när det första Abdi-priset utdelades till organisationen Streetgäris vid en ceremoni i Husby.

Jonas Klinteberg gick med i Vänsterpartiet strax före valet. 

– Jag tycker att Vänsterpartiet är det enda partiet som baserat sin kriminalpolitik på fakta istället för på känslor, säger han. Långa straff ger inte mindre kriminalitet och det finns ingen forskning som visar att frigivning efter halvtid skulle öka brottsligheten. Däremot sparar samhället en väldig massa pengar…

– I Vänsterpartiet finns också en människosyn som jag gillar. Där har alla ett människovärde.

När det gäller brott och straff vet Jonas Klinteberg hur det är av egen erfarenhet. Han var 30 år innan fängelseportarna slog igen bakom honom för förhoppningsvis sista gången.

Kvar därinne är det åttio procent arbetarklass, berättar han, det är fattiga människor som oftast har drogproblem. Brotten handlar ofta om att komma över pengar till mer knark. De allra flesta inlåsta är män, män som är uppväxta med ensamma mammor. Mammor som jobbat mycket för låg lön eller varit arbetslösa i perioder.

– Det är ingen medelklass eller överklass i fängelserna, precis.

– Så var det där jag växte upp, vi var ett helt gäng söner till ensamma mammor. Vi växte upp i Kopparberg, en liten bruksort i Bergslagen. Det var en levande liten bruksort med post, ICA, Konsum, Folkets Hus, ja, det mesta. Men 1990 lades gruvan ner och allt bara rasade. Idag är det en spökstad och allt är igenspikat. Vi växte upp när det föll, säger han.

– Alla ville bara därifrån.

Jonas hamnade, som sagt i kriminalitet. men när han satt inne senaste gången började han fundera på om han inte skulle göra något annat av sitt liv. han hade fått tag i en fångtidning, Kåkbladet, som kämpade för fångarnas rättigheter. Där började han skriva. Och han fick uppmuntran. Där fanns även folk med som jobbade ideellt, som ville ge fångar en annan chans. Jonas märkte hur självförtroendet växte av att skriva.

2012 var han med och startade tidningen Filen – en tidning över murarna. En tidning som vänder sig till alla som är omhändertagna mot sin vilja, även asylsökande i asylförvar. Filens uppgift är att vara fångarnas röst, säger han.

– Vi hjälper folk med deras texter, rättar och skriver om tills alla är nöjda, då publicerar vi.

– Alla som blir publicerade växer, säger han. En blev till och med anställd som skribent på heltid!

Själv följde han också sin dröm och skrev oavbrutet.

– Jag som i början stavade ”hade” med två d, säger han och skrattar.

När han lämnade fängelset träffade han en tjej och skaffade barn – och han fick jobb som ”mattant”.

– Jo, du kan skriva mattant som titel, den använder jag själv, säger han.

I skolvärlden jobbade han kvar tills i januari 2014 då han startade upp ett projekt tillsammans med en journalist, Skriva för förändring. De åker runt på Ungdomshem och hjälper ungdomar att börja skriva.

Vi återgår till att prata om varför han valde att organisera sig i just Vänsterpartiet. Han berättar att han gick med för att vänsterpartister har tankar som liknar hans egna.

– Jag såg en plattform. De flesta partier är inte intresserade av hur verkligheten ser ut, säger han och berättar om Moderater som till exempel Anna Tenje som påstår att ungdomskriminaliteten ökat varje år, trots att det bara är att gå till statistiken hos BRÅ (Brottsförebyggande rådet). Där finns siffrorna som talar om att både våldsbrott och mord har minskat, endast gängkriminaliteten har ökat något.

Ändå krävs fler och hårdare straff, inte för att det hjälper, utan bara för att vinna röster, säger Jonas.

Han fortsätter:

– Det är helt ointressant att diskutera om en person ska ha två eller fyra års fängelse om man inte samtidigt pratar om vad man ska fylla tiden med. Det är det som är den enda viktiga frågan, avslutar han.

Länk till Tenjes uttalande:http://www.moderat.se/debatt/slopa-ungdomsrabatten

Text: Losita Garcia

Hur kändes det att vinna LOs utmärkelse?

– Det kändes fantastiskt och lite konstigt, det var en explosionsartad känsla!

Matthias Westbrand Håkansson, 20 år, fick priset vid LOs Ungdomsforum av Tobias Baudin, LOs förste vice ordförande. Mathias tackade med orden:

”Det är inte ensam som jag vinner, utan det är vi tillsammans som har vunnit. Det var inte just att jag sa nej till en arbetsgivare, utan att att vi alla sa ifrån.”

Detta rev ner dånande applåder från den unga publiken i Stora Hallen på Runö.

Mathias är även medlem i Ung Vänster och i Vänsterpartiet, och det är nu tredje året i rad som en vänsterpartist vinner det ärofyllda priset.

Vad beror det på tror du?

– Jag har fått en bra skolning i Ung Vänster, berättar Mathias, något som jag har haft stor nytta av. Varför det är viktigt att organisera sig, vilka rättigheter man har, vilka villkor som ska gälla – och hur arbetsmarknaden ser ut!

Denna bakgrund var något Café Göteborg inte hade en aning om, när de erbjöd Mathias att komma och provjobba – gratis. Upprörd ringde Mathias istället Sveriges Radio. Kaféets ägare påstod då att det bara var ett missförstånd, något sådant hade de absolut inte föreslagit. Men att det inte varit något missförstånd kunde Mathias bevisa genom att publicera SMS-konversationen han haft med företaget.

Var du aldrig tveksam? Du kunde ju haft svårt att få något jobb alls?

– Nog var jag lite tveksam, men jag gjorde det i ren ilska, säger Mathias. Det får gå som det går, tänkte jag.

Och att det kunde varit ett kostsamt beslut förstår man av juryns motivering:

”Att unga utnyttjas av arbetsgivare är inget nytt. Mathias visade ett stort mod när han offentligt gick ut och berättade sin historia. Med risk för sin egen framtida försörjning vägrade Mathias att låta sig utnyttjas. Rakryggad och stolt tog han tillvara på den makt han hade och lät den växa viralt. Den spred sig som en löpeld genom landet och skapade debatt under lång tid. Det är inte bara dagens unga som ska tacka Mathias för hans mod utan även kommande generation unga arbetare.”

Idag jobbar Mathias Westbrand Emilsson som servitör och bartender på ett hotell i Umeå. Han sitter dessutom i avdelningsstyrelsen för Hotell&Restaurangfacket och blev nyligen även invald i förbundsstyrelsen.

– Just det handlar nog mer om att de uppskattar jobbet jag gjort i avdelningen.

Det han framför allt vill göra nu är att organisera fler restauranganställda, att vinna mark som han säger.

Hälften av de anställda inom H&R är under 30 år och Mathias tror att förbundet är på rätt väg. Det gäller att anpassa arbetet efter att det är många unga medlemmar, så att de känner sig hemma.

– En bra organisering och en bra aktivism är målet.

Ali Esbati, arbetsmarknadspolitisk talesperson, om utmärkelsen

– Bra fackligt arbete är alltid konkret, samtidigt som det berör strukturer på arbetsmarknaden. Matthias situation är ju tyvärr knappast unik. Det förekommer ett intensivt utnyttjande av ungdomar på arbetsmarknaden, särskilt inom vissa branscher, till exempel hotell och restaurang. Fackligt arbete är helt avgörande för att få till en positiv utveckling. Och Matthias har visat hur det arbetet kan innebära betydande press men också ge mycket tillbaka i form av solidaritet.

– Många medlemmar i Ung Vänster och Vänsterpartiet utför ett viktigt vardagligt fackligt arbete där de finns. För oss som hör till arbetarrörelsen är ju det fackliga arbetet centralt för att förstå och förändra samhället. Att det ibland kan uppmärksammas särskilt, är förstås glädjande, kommenterar Ali Esbati, Vänsterpartiet.

Text: Losita Garcia

Foto: Linda Håkansson