Etikett: Om Vänsterpartiet

I Ludvika har Vänsterpartiet presenterat ett ambitiöst Klimatprogram som är visionärt och konkret på samma gång. Inom fem år vill de att Ludvika kommun i egen regi producerar 15 av de 20 GWh el kommunen och dess bolag förbrukar.

– Det är en bra affär för kommunen. Vi lägger idag 22 miljoner årligen på el. Genom att bygga egna kraftverk sparar vi pengar och skapar jobb i kommunen. Vi flyttar helt enkelt driftskostnader till investeringar, berättar Lars Handegard, ordförande Vänsterpartiet i Ludvika.

Redan idag ligger Ludvika bra till inom andra områden tack vare Vänsterpartiets förmåga att driva igenom konkret politik. t.ex. ekologisk mat.

– Att bygga en giftfri förskola, köpa biogasbilar och elbilar till allmännyttan och hemtjänsten är ganska enkelt, berättar Lars.

För att producera egen fordonsgas vill Vänsterpartiet att kommunen börjar röta det avfall som komposteras idag.

När Vänsterpartiet under hösten 2013 började lyfta fler konkreta miljöfrågor var socialdemokraterna avvisande, men i takt med att Vänsterpartiet lanserat väl underbyggda förslag på miljöområdet märks en tydligt förändrad attityd. Socialdemokraterna, som är ett mandat från egen majoritet börjar inse att man måste förhålla sig till ett växande och konkretare vänsterparti. Tillsammans samlar S och V nära 60 procent av rösterna i Ludvika.

– Nu är det stor skillnad. De måste lyssna och förhålla sig till oss. Vi kommer troligtvis att gå fram i valet i höst, säger Lars.

Just nu tittar de på grannkommunen Avestas satsning på nolltaxa i kollektivtrafiken och om samma finansieringsmodell kan användas i Ludvika.

– Smedjebacken och vi har en gemensam gymnasieskola och det naturliga är att se hur avgifterna för skolskjuts kan användas till nolltaxa i bägge kommunerna. Enklast vore om det gick att genomföra i hela Dalarna, berättar han.

Lars gick med i Ung Vänster 2001, främst på grund av EU och EMU. Idag är han 32 år och jobbar som IT-konsult.

Bildtext: Vänsterpartiets talesperson i klimatfrågor, Jens Holm, besöker konsultföretaget Stri i Ludvika som bland annat jobbar med solceller och smarta nät.

Och här kan du ta hem och läsa själva programmet:

Vänsterpartiet-Ludvika-Hållbar-klimatpolitik

Vad gör man om det stundar två val och det bara finns 180 kronor på det lokala föreningskontot?

Vänsterpartiet i Biskopsgården-Torslanda bestämde sig för att göra film. Först tre till EU-valet och sedan ytterligare tre eller fyra inför riksdagsvalet.

Erik Helgeson, fackligt aktiv hamnarbetare och vänsterpartist som bor i området, berättar:

– I Askim är det många som röstar i valen, men i ekonomiskt fattigare områden som Biskopsgården är valdeltagandet lågt. Samtidigt står det mycket mer på spel för folk i höghusen här än för villaägarna. Därför är det viktigt att motivera fler att ta ställning, även i EU-valet.

– Vi bestämde oss för att försöka knyta ihop EU med de frågor som är aktuella här.

Det var anledningen till att flyktingpolitik, arbetsmarknad och antirasism blev ämnen för de första tre filmerna som lanseras inför EU-valet.

De som medverkar i filmerna bor också i Biskopsgården.

– Det blir inte samma förankring om någon kändis i riksdagshuset i Stockholm ska tala om varför folk ska rösta i Göteborgs förorter.

Så det är enbart lokala förmågor. Förutom speakerrösten, som tillhör Vänsterpartiets feministiska talesperson Rossanna Dinamarca:

– Hennes syster jobbar här i stadsdelen, så det fanns en försvarlig Biskop-koppling ändå, säger Erik.

Han berättar att en dokumentärfilmare som bor i området, Tomas Haglund, har gjort ett stort jobb, men man i övrigt upptäckt att flesta efterfrågade kunskaperna fanns bland partimedlemmarna och sympatisörer.

Nu är det ett 15-tal som varit involverade, de har skrivit manus, gjort musik, filmat, fixat med ljud och gjort grafik. Var och en har inte behövt lägga ner alltför mycket jobb, men alla har varit en viktig ideell kugge i filmmakandet.

– Jag har mest ”piskat på” och skrivit manus, säger Erik och skrattar. Och det är kul, jättekul att göra film. Så man märker ju att man får bromsa. Annars skulle det snart ha blivit en hel filmfestival.

Allt har dock inte varit roligt

– Det har varit mycket oro och sorg här de senaste månaderna med upprepade skottlossningar och dödsfall. Efter all negativ publicitet blir en del skeptiska när man kommer vandrande med kamera och stativ, men när vi förklarat syftet har det varit lugnt.

Erik ser det hela som ett komplement till annat. Precis som det görs lokala flygblad, går det att göra lokal film.

Men föreningen ska även synas i den verkliga verkligheten. I Biskopsgården har Vänsterpartiet arbetat utåtriktat och kontinuerligt sedan förra valet.

– Vi har alltså ett visst förtroende när vi gör ett arrangemang på torget. Folk har sett oss förr, i olika föreningar, boendemobiliseringar eller vid partiaktiviteter. Vi dyker inte upp ur tomma intet, som en del besökare utifrån, bara för att det är val, säger Erik.

Filmerna ska spridas via nätet men också med hjälp av klistermärken som ska sättas på allt valmaterial. Om man fotar av QR-koden på klistermärket med mobilen, kommer man direkt till sidan med filmerna.

– Det blir säkert skitbra – men jag är helt sopig på allt kring teknik, säger Erik.

Lärt sig i praktiken

Överhuvudtaget har filmgänget lärt sig mer och mer. Både om teknik och om spridning. Men det är i praktiken de lärt sig.

– Kanske kan vi göra de kommande filmerna lite snabbare, lite rappare. Och tänka några varv till på hur vi ska få större lokal spridning på dem.

Ett annat tips som Erik har är att ta hjälp av ABF. De har oftast stora resurser och Vänsterpartiet är en av medlemsorganisationerna. Ett av flera sätt kan vara att starta en studiecirkel, då kanske man till och med kan få en cirkelledare som kan film.

– ABF här underströk i alla fall hur gärna de hjälper till, säger Erik Helgeson.

Foto: Daniel Bernmar

Se två av filmerna här:

http://www.youtube.com/watch?v=yKWAjS7pgIY

http://www.youtube.com/watch?v=2noUaEM1PNo

Text: Losita Garcia

Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

Den devisen avslutar ett av mejlen från Ann-Charlotte Svenander, även kallad Lotta.

För två månader sedan gick hon med i Vänsterpartiet.

– Jag har alltid röstat vänster, men nu ville jag befästa det på något sätt. Det låg i tiden, säger hon.

Ann-Charlotte har jobbat som undersköterska inom sjukvården i 30 år. Senast på Norrtelje sjukhus.

– Det är ett kanonjobb, säger hon, men tyvärr dålig lön och dåliga utvecklingsmöjligheter.

Nu är hon tjänstledig sedan två år och jobbar fackligt på heltid.

– Jag är sektionsordförande i Kommunal, Norrtälje.

Det är också ett roligt uppdrag, tycker hon. Kanske är det också mer turbulent och komplicerat idag, än tidigare. Även det fackliga arbetet påverkas av det som är på gång inom den offentliga sektorn. Enligt Lotta är det idag återkommande diskussioner om upphandlingar, vinstdrivna företag, utförsäljningar, LOV…

–  Just nu handlar det fackliga arbetet mycket om bemanning och heltid, säger hon.

Kommunala bolag utsätts idag för en konkurrens som leder till att allt egentligen bara blir sämre, säger hon. Vi ser ju vad som händer inom hemtjänsten och omsorgen för funktionshindrade, där mycket sålts ut till många små företag, företag där de anställda ofta har sämre villkor.

– Vi från Kommunal, jobbar för att alla ska ha kollektivavtal och fasta anställningar. Idag är det inte så.

I Norrtälje finns ett bolag som heter Tiohundra, och som ägs av Landstinget och kommunen gemensamt. Lotta berättar att Tiohundra nu tvingas ut på marknaden och att det ska konkurrera vid upphandlingar. Det gör att priset pressas allt lägre. Och att privata företag ibland tar över.

– Våra medlemmar får betala i form av sämre villkor. Jag kan inte förstå hur man i Sverige kan tolerera den här typen av företag som lever på skattepengar. Pengarna som blir över borde gått tillbaka till mina kolleger, säger hon upprört.

– Egentligen är jag topp tunnor rasande!

Vården kommer att behöva massor av folk

– I vården kommer det att krävas en otrolig mängd folk i framtiden, och snart går många i pension. Men samtidigt så utbildar sig inte så många. Lönerna är säkert en faktor. På de minsta skuttföretagen är det också vanligt att arbetsgivaren väljer att anställa invandrare som inte känner till sina rättigheter, och som har svårt med språket, berättar Ann-Charlotte. De blir överkörda, därför att de inte vet vad som gäller.

– Alla ska ha en god introduktion som kommer hit. Man måste få veta om att det finns rättigheter, så att man inte blir lurad hela tiden. Annars hotar det också att sänka allas löner på sikt. Och det är inte bra, varken för de anställda eller för dem som behöver vård och omsorg.

– Jag tycker att det borde ingå redan i svenskundervisningen, på SFI. Kanske kan man bjuda in facket.

– Fast nu säljs ju SFI också ut, suckar hon lite.

Allt handlar på något sätt om politik

Lotta Svenander bor i ett gult trähus med vita knutar, med ett stort och ett litet växthus.

På fritiden tycker hon om att hålla på i trädgården.

– I växthusen lägger jag ner en hel del jobb, och en del svordomar också, säger hon och skrattar.

När jag frågar om hon har familj säger hon att hon är gift och bor tillsammans med sin man – och att hon är kär sedan 30 år.

– Jag vill gärna säga det! Det är många som klagar, men jag är glad för min man, även om vi inte alltid är överens minsann.

De har två barn och ett barnbarn, barnbarnet tar också mycket tid för Lotta.

– Min familj tar mycket tid över huvud taget, säger hon, och jag spenderar gärna tid med dom.

Det kan bli hetsiga diskussioner vid middagsbordet när familjen diskuterar politik och hela världen.

– För mig handlar allting vi gör, och allt som händer, på något sätt om politik.

Text: Losita Garcia

Per Larsson, nybliven V-medlem, ställer frågan: Vill vi verkligen ha det här samhället?

– Det är en känsla jag har, och som bara växt sig allt starkare de senaste åren. Att den här nedmonteringen av samhället leder åt helt fel håll.

– Till slut kände jag att jag bara måste göra något.

Så förklarar Per Larsson bakgrunden till att han gick med i Vänsterpartiet.

– Jag tycker att Vänsterpartiet har tagit en väldigt fin väg. Partiet värnar verkligen om välfärden, säger han.

Per Larsson har aldrig tidigare varit partipolitiskt aktiv, men alltid röstat på Socialdemokraterna.

– Men nu får man inga klara besked om vad de vill.

Per är 47 år, född och uppväxt  i Borlänge och ”har aldrig längtat härifrån”, som han säger. Borlänge är lagom stort, samtidigt som allt man behöver finns här, tycker han.

Fritidsintressena är två: sommartid är det fotbollsklubben IK Brage,  (Per har årskort) och vintertid är det ishockey som gäller. Då är det Leksands IF som får stödet.

1985 började han som 18-åring på SSAB (tidigare Domnarvet), först som valsverksarbetare och sedan elektriker. Så småningom kom allt mer att styras av datorer och då började hans väg mot jobbet som IT-tekniker.

– De tyckte att en elektriker kan ju en hel del om sladdar och sån’t, så jag borde passa. På den tiden fanns inte så många utbildningar, men en stor efterfrågan inom IT. Jag har lärt mig jobbet själv, här på SSAB. Idag är det nog helt annorlunda, nu krävs högskolestudier för att få liknande jobb.

Per tjänar strax under 30 000 kr / mån, är medlem i Unionen och jobbar fortfarande som IT-tekniker på SSAB, som är den största arbetsgivaren i Borlänge. Ungefär 2000 personer arbetar här med att framställa tunnplåt.

Familjen består av fru Monica  och tre söner som är 14, 12 och 10 år samt en liten flicka på drygt ett år. Nu är han pappaledig på halvtid.

När och hur kom du i kontakt med Vänsterpartiet?

– Den växte fram, den här känslan, som sagt. Och i höstas började jag gå in på partiets hemsida och läsa på en del, i partiprogrammet och var partiet står i olika politiska frågor. En sak som påverkade mig mycket var ”Wall of shame”, säger han.

(Wall of shame är en sammanställning av de 38 försämringar som Alliansregeringen gjort när det gäller arbetsrätten och sjukförsäkringen.) *

– När man ser allt som försämrats och monterats ner de sista åren måste man ställa sig frågan: Vill vi verkligen ha det här samhället? Det vill inte jag i alla fall!

– Jag har följt partiernas tv-sända kongresser och då även Vänsterpartiets kongress i vintras.

Och när Jonas Sjöstedt höll sitt avslutningstal, var det klappat och klart!, säger han.

– Ja, det kanske var mer eller mindre klart redan innan, han skrattar till lite, men då bestämde jag mig definitivt.

– Sjöstedt lyfter kärnfrågorna på ett sätt som jag inte tycker någon annan partiledare gör, säger han.

För Per var det bara att gå in på hemsidan och trycka på ”Jag-vill-bli-medlem-knappen. Och en dag senare kom det ett mejl från Vänsterpartiet i Borlänge som önskade honom välkommen.

Även i Borlänge har Vänsterpartiet mycket att ta itu med.

– Kommunen är skuldsatt över öronen, berättar Leif Lindström, vänsterpartiet gruppledare i Borlänge. Kommunen har också stora problem att följa driftsbudgeten. Dålig personalpolitik och organisation är orsaken, säger han.

Kommunen styrs sedan 1944 av Socialdemokraterna som nu tagit stöd av MP efter att ha tappat 7 mandat de senaste åren.

Vänsterpartiet kräver att en oberoende granskning ska göras av ekonomin och organisationen. Det är också ett vallöfte.

– Men socialdemokraterna vill inte lyssna på oss, säger Leif Lindström. Sanningen ska vara S-märkt.

Det betyder att kommunen förmodligen kommer att fortsätta på sin sluttande väg utför.

Per Larsson tycker också att en granskning vore bra. Kanske kan saker ändras efter valet i höst.

*Sök på Wall of shame på www.vansterpartiet.admaxstage.com.

Bildtext: Barnen är ju viktiga i valet, säger Per. Här med dottern Malin, 1 år och 3 månader.

Text: Losita Garcia

I Bjuv hade partiföreningen nästan somnat in när Emil Lord dök upp.

Ja, egentligen hade han funnits där mest hela tiden, men i ett annat parti.

Emil Lord är uppväxt i Billesholm som ligger i Bjuvs kommun. Han bort i ett hus tillsammans med sin fru, barnen Tuva och Theo, två kattor och den engelska bulldoggen Doris.

I samhället bor också mor, svärmor och hela släkten.

–Jag är uppväxt här och har gått i skola här och det har min fru också, så jag lär inte komma härifrån! Men det gör inget, säger han, för jag trivs jättebra!

Han är 34 år och industrimekaniker på Ecophon. Det jobbar 350 stycken på företaget och Emil underhåller och reparerar maskiner.

– Jag trivs bra, det är varierande, företaget går bra och satsar.

Emil är med i IF Metall och sitter i styrelsen som sekreterare och skyddsombud. Grundlönen ligger på närmare 25 000 men sedan tillkommer skifttillägg.

– Vi har tre skift. Men vi har delat upp det så att några jobbar ständig natt. Det är mindre slitsamt för kroppen än att ständigt byta tider.

Nu har Emil Lord också engagerat sig politiskt i Vänsterpartiet, fast det var en lite krokig väg dit.

– Startskottet var en järnvägsstation som alltid legat i Billesholm. Det fanns rykten om att det skulle rivas. Jag har alltid varit intresserad av historia och tyckte det var synd på en så fin byggnad, så jag startade en namninsamling för att den skulle bevaras. Jag föreslog att det skulle kunna bli en fritidsgård eller kulturhus.

Emil anslöt sig också till Socialdemokraterna, som medlem i If Metall var det naturligt, förklarar Emil.

Nästa steg på vägen var en barnverksamhet som Bjuvs församling höll i och som fungerade som en öppen förskola.

– Den var omtyckt, även jag själv och våra egna barn har gått där.

Men så kom rykten att tjänsterna skulle dras ner och de flesta drabbade var kvinnor, de skulle inte längre klara att försörja sig. Vi var många föräldrar som protesterade.

– Det var socialdemokraterna som styrde även här och jag började tycka att de inte följde sin egen ideologi.

Men Emil gav inte upp. Han valdes  in i Barn- och ungdomsnämnden för Socialdemokraterna och fick insyn i hur det står till i skolan.

– Man fattade beslut som helt enkelt drabbade människor. Lärare som inte var behöriga skulle sparkas ut. Jag tyckte att de kanske kunde få utbildning istället. Sedan skulle man dra ner på elevassistenterna som hjälper till med att ge stöd och hjälp i skolan. Också de skulle mista sin anställning.

– Det handlade bara om pengar, ingen känsla för att att det handlade om människor med barn och föräldrar som blir oroliga när närstående hamnar i arbetslöshet, säger han engagerat.

– Människor är ovärderliga, säger han.

Emil skrev ihop olika förslag för hur kommunen skulle kunna hjälpa de anställda att behålla sin tjänst eller utbilda sig till något annat. Men det fanns inget intresse för det.

Pricken över i var fritidsgårdarna, säger Emil. De skulle tas bort och istället skulle det bli en ”virtuell fritidsgård” på nätet som skulle tipsa om vilka aktiviteter som var på gång i andra befintliga lokaler. De anställda som varit där i alla år skulle få gå. Ungdomarna strejkade.

– Jag sa att jag var helt på deras sida och inte beredd att fatta något beslut utan att först ha en dialog med ungdomarna.

– Efter det blev jag inkallad av Socialdemokraternas ordförande. Jag förstod att jag blivit alltför obekväm.

Emil kände nu att han stångats nog, han kunde inte göra något mer inom sitt gamla parti.

– Men när jag pratar med folk i kommunen, så håller de med mig. Så där har man fått stöd!

Istället tog han kontakt med Vänsterpartiets ombudsman i Skåne och det kändes jättebra, säger Emil.

– Nu känner jag mig äntligen hemma.

Och det har betytt nystart för Vänsterpartiets förening i Bjuv.

– Vi är inte många, men har ändå fördubblat oss, berättar Emil. Och vi är ganska unga, mellan 30 och 40 år. Nu håller vi att förbereda oss inför valet, det ska bli jätteroligt!

Vinster i välfärden ligger i topp för Emil.

– Alla är överens om att det är förargligt att några gör vinster på vår välfärd och att pengarna försvinner iväg till annat.

Jämställdhet är också viktigt, tycker Emil.

– Bjuvs kommun har tagit beslut om rätt till heltid, men det är dåligt genomfört. Så det är en fråga som vi kommer att jobba med.

Tror du vänstern kommer att gå framåt i Bjuv?

Ja, jag är optimist. Det kommer att gå jättebra! Vi är de enda som är tydliga och står fast vid våra principer.

Tävlingen World Challenge arrangerades 8 mars 2011, som en manifestation för kvinnlig styrka. Åtta av världens starkaste kvinnor, oavsett viktklass, hade bjudits in att delta i tävlingen. På bilden möter Felicia Rydstedt, till höger, Lucia Debnarova från Slovakien.

Felicia Rydstedt tog två guld i armbrytning som junior, 2010 tog hon silver i VM och 2012 blev det brons i VM. Idag står hon istället överst på Vänsterpartiets kommunvalslista i Flen. 

– Jag har alltid vetat vilken sida jag står på i politiken, säger hon.

Felicia är 24 år och från början var hon hästtjej, men behövde nya utmaningar i tonåren.

– Jag visste att jag var stark. Jag bröt ner alla killarna i skolan i armbrytning, säger hon.

Av en slump hittade hon information på nätet om att Europas första träningsläger för juniorer skulle hållas i Storuman.

– Jag visste ingenting om armbrytning då, men mejlade och frågade om jag fick vara med, och det fick jag!

Det visade sig att Felicia hade talang för armbrytning och hon började träna i Eskilstuna två gånger i veckan. Det var fem mil med bussen.

Senare ställde hon upp i SM och vann.

– Sedan har jag deltagit i både EM och VM och tagit medalj på alla mästerskap.

Hennes sambo Roine Eklund är också aktiv inom Svenska Armsportförbundet, ett förbund som ligger ganska nära Svenska Brottningsförbundet, Han har byggt upp och varit huvudledare i en elitsatsningen, vilket lett till att de svenska damerna nu, tillsammans med Ryssland, är de bästa i världen i de flesta viktklasserna. Roine tog också själv brons i VM 2008.

Nu har Felicia lagt av med tävlandet.

– Det kräver väldigt mycket för att ligga på topp om man tävlar, säger Felicia. Det handlar inte bara om träningen, utan man lever som i en bubbla, man måste vara helt fokuserad på att vinna.

– Dessutom fick jag en skada i handleden.

Familjen har utökats med två barn och Felicia har också startat ett företag i Flen som sysslar med sport och hälsa.

– Det är gruppträning med inriktning på styrka, säger hon.

Hur kom det sig att du engagerade det i Vänsterpartiet?

– När jag var gravid kunde jag inte träna, samtidigt som jag är van att ha mycket att göra. Jag blev rastlös och tänkte att jag kunde ägna mig åt politik under tiden. Och min sambo uppmuntrade mig. Han har alltid varit vänsterpartist.

Så jag började kolla på nätet vad som hände här i Flen i kommunalpolitiken. Och jag upptäckte snart att det verkligen var Vänsterpartiet jag stod närmast.

– Som känd idrottsprofil tyckte jag också att det var viktigt att kunna  ställa upp mot rasism och främlingsfientlighet.

Nu, två år senare, står Felicia överst på Vänsterpartiets lista till kommunfullmäktige och blir hon invald hoppas hon kunna engagera sig ännu mer, även om hon tycker att politikens kvarnar verkar gå väldigt långsamt.

– Jag är ju van att göra det mesta med en viss energi och hastighet. Men, det är ändå bättre att påverka något långsamt än inte alls.

”De är socialdemokrater, men tänker som vänsterpartister. Men de röstar på S eftersom de alltid gjort det.”

Fredrik Perdahl bor i Malå, en liten kommun i Västerbottens inland. I hela kommunen bor drygt 3 000 invånare.
I Malå finns badhus, ishall, bibliotek och skidbacke och runt själva samhället ligger flera byar, med fantasieggande namn som Adak, Rentjärn, Rökå och Håptjärnliden.

Fredriks familj flyttade till hit från Luleå 1999, när Fredriks pappa fick jobb som geolog på SGU i Malå.
– Så man kan säga att jag är uppväxt här, säger han.
Byskolorna är nedlagda, men det finns en grundskola i Malå. Sedan blir det Arvidsjaur eller Lycksele. Eller kanske ännu längre bort.
– Jag gick Industriprogrammet Metall i Lycksele, och pendlade nio mil. Andra året i gymnasiet flyttade jag dit.

– Det finns en stor firma här med cirka 60 anställda som sysslar med svetsning och maskinbearbetning. När jag valde industriprogrammet var chansen stor att jag skulle få jobb, förklarar han.

– Jag valde att bli CNC-operatör och fick praktik här på Hultdins System AB i Malå. När skolan var slut skulle jag gå till arbetsförmedlingen på måndagen, men jag hann inte dit eftersom jag fick jobb på fredagen.

Både på gymnasiet och första veckan på jobbet blev de informerade av facket.
– Så man fick som ett inträdesmedlemskap i pannan så fort man trädde in, säger han på sin utpräglade norrländska.

Hur trivs du då?

– Jo, jag trivs jättebra! Jag har jobbat i tre år nu, är fast anställd och jobbar 2-skift. Lönen är 22 800 kr före skatt, säger han efter att ha letat fram lönespecen. Han skrattar lite och säger att han borde ha vetat eftersom han numera är ordförande i fackklubben.
– Så jag borde haft koll!

Vad gör du som ordförande?

– Det är ganska mycket. Det självklara är löneförhandlingarna och arbetstider. Jag hjälper medlemmar med försäkringar och andra frågor. Och jag försöker få alla att må bra.
– Jag har blivit lite av en psykolog också. Det är mig man går till om man har problem.
Inom IF Metall är det många som inte orkar jobba ända fram till 65 års ålder. Det är vanligt med problem med leder, händer och rygg. Nu har förbundet fått igenom att man ska kunna gå ner i tid vid 60 års ålder. De pengarna togs från  arbetstidsförkortningen de annars skulle ha.
– Det var många diskussioner kring det här, säger Fredrik, men vi ser det som att vi får igen den tiden senare i livet.

Han bor tillsammans med sin flickvän i en hyreslägenhet. Han jagar inte älg, åker sällan snöskoter, men fiskar ibland. Fast det är inget stort intresse, säger han.
– Jag är en social människa som gillar att ha folk omkring sig. Jag gillar att umgås med kompisar. Vi har dragit igång innebandy en gång i veckan. Det är roligt och uppskattat.

Hur kom det sig att du gick med i Vänsterpartiet?

– Det var lite lustigt, säger han. Det var mina föräldrar som ville att jag skulle gå med, men jag hade inte riktigt bestämt mig då. Så de lovade betala min medlemsavgift, bara jag gick med. Så jag blev övertalad, säger han med ett skratt.

Nu är Fredrik mycket nöjd med partiet han hamnade i.
– Inom facket så är de flesta socialdemokrater, men folket resonerar och tänker precis som vi, säger han. De har liksom inte märkt att socialdemokraterna gjort en högersväng. De är socialdemokrater men tänker som vänsterpartister, men de röstar på S eftersom de alltid gjort det.
– Fast jag hoppas det blir fler vänsterpartister så småningom, eftersom det är vi som står närmast LO.

– Det är stor skillnad på Socialdemokraterna lokalt och centralt också. Jag hörde till exempel på TV att S i Umeå ska försöka införa sex timmars arbetsdag i äldreomsorgen. Det är ju inget som partiet driver centralt direkt. Den socialdemokratiska ledningen har inga visioner och de är så rädda för att säga fel saker, tycker Fredrik.

Det finns en Vänsterpartiförening i Malå och det är vänstern och sossarna som styr i kommunen. Vänsterpartiet har ett kommunalråd på halvtid och sossarna en på heltid.

– Vänsterpartiet syns på sommar- och vintermarknaden och vi har medlemsmöte ungefär en gång i månaden, berättar Fredrik.
På första partimötet tyckte han att det var väldigt många frågor han kunde relatera till.

–  Jag tyckte det var fascinerande att jag själv kunde vara med och föreslå och bestämma, att det var så kort väg. Att jag kan vara med och påverka är det viktigaste, säger han.

Emma Nordqvist är 27 år och jobbar sedan länge som servitris på Norrskär och Storskär ångbåtar.

– Jag hamnade på båtarna för väldigt många år sedan när jag var 15-16 år.

På den tiden var det matrosen eller skepparen som drev kaféerna, berättar Emma Nordqvist. Den första båten hon jobbade på var väldigt liten, och det var skepparen som drev kaféet.

Men upphandlingar gjorde att  Blidösundbolaget tog över både kafé och båt och Emma fick jobb som servitris i restaurangerna på större båtar istället. Det var 2007.

– Då var det en del strul med löner och avtal, det var oroligt över huvudtaget så jag gick med i facket på en gång. Det kändes självklart att gå med i SEKO Sjöfolk, säger hon. Jag var då inte så insatt i arbetsfrågor, så det kändes tryggt att ha någon att fråga om det skulle dyka upp något problem.

– 2013 var det osäkra tider igen, med upphandlingar av sjötrafiken. Då gick jag även med som medlem i Röda Lanternan som är en socialistisk sjömansförening som står nära Vänsterpartiet.

– Jag fick medlemsnummer sex, och jag var den första kvinnliga medlemmen sedan återstarten! Föreningen har ökat i antal sedan dess. Nu har jag också blivit mycket mer insatt i avtal, förhandlingar och fackligt arbete och jag blev invald som kassör i styrelsen för Röda Lanternan i år.

I januari i år kände hon att hon ville gå ett steg längre och blev även medlem i Vänsterpartiet.

– Jag har alltid haft hjärtat till vänster, säger hon.

Emma har hela tiden haft en säsongsanställning på båtarna, från ungefär maj till september. Resten av tiden har hon vickat som lärare, pluggat eller rest. Nu utbildar hon sig till lärare.

Och hon är orolig för skolan.

– Med det fria skolvalet har skolan blivit mer segregerad och klasskillnaderna har ökat. Det känns som vi har gått tillbaka i tiden, säger Emma.

– Rätten att få en bra skolgång och att alla barn ska få gå i en bra skola har krackelerat till viss del, anser hon.

– Nu ska man göra en massa val och det leder till slut till att en del barn hamnar på vissa ställen. Vita medelklassbarn går på en skola och andra går för sig. Men jag tror på mångfald. Och de kommunala skolorna med sina många gånger fantastiska lärare måste lyftas upp.

– Jag har praktiserat både i Alby och Täby, och det finns en tydlig skillnad och segregering. Det gör mig rädd.

 Hur är det då att jobba på skärgårdsbåtarna?

– Grymt bra, därför att det finns en öppenhet. Vi är många olika personligheter som jag uppskattar jättemycket. Man tar plats och man får ta plats, det har nog alltid varit så, det sitter i väggarna.

– Och vi har väldigt bra sammanhållning, det märktes på manifestationerna i höstas. Då såg jag att glöden och sammanhållningen verkligen finns. En väldigt bra sammanhållning!, upprepar Emma.

Vad gör Röda Lanternan nu?

– Vi har precis haft det första årsmötet. I dagarna ska vi ha styrelsemöte och diskutera bland annat Strömma/Serco som fick Djurgårdsfärjorna vid upphandlingarna. Och vi ska försöka samla medlemmarna till 1 maj, vi ska gå med vår egen fana här i Stockholm.

Text: Losita Garcia