Etikett: Rött

Feministiskt uppvaknande och en flytt från Göteborg.
Ung Vänster, kommunfullmäktige och statlig utredare om
bostadsbyggandet. Nu är hon ny partiordförande.

När Rött träffar Nooshi Dadgostar har hon varit partiledare i mindre än en vecka. Hon tar över ledarskapet i en turbulent tid där tryggheten på jobbet är hotad och världens blickar riktas mot valet i USA. Riksmedierna har stått på kö för att höra var Vänsterpartiet står i frågan, men framförallt för att ta pulsen på V:s nya ordförande – själv verkar hon ta det hela med ro. Men vem är hon egentligen, Nooshi Dadgostar, och hur ser hennes visioner för vänstern ut?

– Jag tycker att det är väldigt rörigt i politiken i dag. Andra kan hålla på med det här politiska spelet, vi rör oss framåt och skapar något annat. Jag vill stå för att det är möjligt att tillsammans lösa problem, säger Nooshi Dadgostar.

Diset har letat sig fram genom Gamla stans gränder och på Vänsterpartiets våningsplan i riksdagen är allt stilla. De flesta arbetar hemifrån. Nooshi Dadgostar styr stegen genom en öde korridor, i riktning mot kaffeautomaten. En kamrat sticker ut huvudet från ett av arbetsrummen och byter ett par ord. Med kopparna påfyllda slår vi oss ner. Även om hon redan hunnit avverka ett oräkneligt antal intervjuer de senaste dagarna blir det här den första partiledarintervjun för medlemmarnas egen tidning.

Att hon skulle vara alldeles ny är dock en sanning med modifikation, hon valdes in i riksdagen redan 2014 och har de senaste två åren varit vice partiordförande. När Jonas Sjöstedt avgår är han, enligt en Sifo-undersökning, den av landets partiledare med störst förtroende – även bland väljare som röstar på andra partier. I politiken är det ett stort personfokus och under Jonas Sjöstedts tid som ordförande har partiet vuxit kraftigt – fler har blivit medlemmar i Vänsterpartiet och fler väljare röstar på vänsterpolitik.

Hur är det att kliva in som partiledare i ett sådant läge?
– Det är en ynnest att det går bra för Vänsterpartiet. När Jonas tillträdde fick han jobba lite mer i motvind än vad jag får. Nu har vi tillsammans byggt upp ett väldigt starkt parti och att kliva in i det är en medvind. Sen är det klart att jag också känner stort ansvar och en ödmjukhet, det är ändå Jonas som ytterst har företrätt partiet.

Att Nooshi Dadgostar med sina 35 år blir den yngsta ledare Vänsterpartiet har haft vill hon inte riktigt kännas vid, frågor om det innebär nya perspektiv eller kommer att påverka partiets framtoning viftar hon helst bort.

– Jag är inte så himla ung alltså, säger hon och skrattar.

Men även om Nooshi Dadgostar är företrädare för partiets gemensamma politik måste det ju innebära någon skillnad med en nytillträdd partiledare. Är det en helt omöjlig tanke att den feministiska politiken skulle bli mer synlig med en kvinnlig partiledare? Hon tar en klunk av kaffet, stannar upp en stund och hummar.

– Vi har ett parti där vi gärna vill att alla bär de feministiska värderingarna och jag tycker Jonas har gjort det också. Satsningar på stark välfärd är den feministiska politiken för mig. Visst, jag gick ju på ett sätt med i Ung Vänster på grund av feminismen och jag har säkert andra erfarenheter, där jag kan prata utifrån min egen vardag. Men exakt hur det upplevs utifrån är något som andra får bedöma.

Ung Vänster och den feministiska vågen
I skiftet mellan 1990- och 2000-talet svepte en feministisk våg in över Sverige – från att ha varit ett ganska utskällt epitet ville alla kalla sig för feminist. Den unga Nooshi Dadgostar uppskattade Gudrun Schymans vassa stil i debatten och på Nooshi Dadgostars högstadieskola var antologin Fittstim det stora samtalsämnet.

– Vi höll med om att man behövde vara feminist för att överleva här i världen. Vi ville också ha utrymme, säger hon.

Ändå var det ingen självklarhet att den då 14-åriga Nooshi Dadgostar skulle uppsöka det där allra första mötet med Ung Vänster i Backa Folkets hus, där temat var ”Kvinnor i historien”.

– Jag hade verkligen tagit mod till mig för att gå dit, det var en tröskel att gå på ett möte med okända människor.

Till mötet var det bara fyra personer som hade kommit.

– Vi satt några stycken runt ett bord. Jag lyssnade in där och tänkte: hur kan jag styra upp så att det här blir ännu bättre? Hur kan jag få fler att engagera sig?

Så hon stannade kvar. Ett möte blev snart flera och Nooshi Dadgostar bedrev ett idogt arbete för att få fler att komma med. Ganska snabbt tog hon sig in i distriktsstyrelsen.

– Jag vet fortfarande inte vem som nominerade mig!

Men det var inte bara den feministiska lågan som brann, det hände annat i politiken som påverkade Nooshi Dadgostar starkt. När hon föddes i mitten av 1980-talet hade föräldrarna flytt till Sverige undan politiskt förtryck i Iran. I Norrköping fick de snabbt tag på ett bra boende och efter ett första möte med Arbetsförmedlingen var de båda ute i arbete.

– Vi hade det inte så fett. Mina föräldrar hade knappt råd att ringa till släktingarna i Iran, så mottagaren fick betala för samtalet. Men tryggheten som snabbt trädde in i deras liv hjälpte till väldigt mycket. Mina föräldrar blev positivt överraskade att förskolan var så bra. Då var det mindre barngrupper än vad det är i dag och vi hade pedagoger som brydde sig och hade mycket kontakt med föräldrarna, de hade tid till det. Barn med olika bakgrund kunde gå på en och samma förskola, man kunde stöta på föräldrar som hade direktörsjobb samtidigt som mina föräldrar då hade timanställning på långvården. Det var så blandat och en så stark trygghet i välfärden. Att vi hade dåligt med pengar hade inte så stor betydelse och som barn behövde jag inte tänka på det.

En välfärd som funkar är det första Nooshi Dadgostar nämner när hon beskriver sin uppväxt.

– Det skapar harmoniska människor, till och med om man har flytt. Att fly skapar ett starkt trauma såklart, men genom att erbjuda trygghet blir det möjligt att snabbt komma in i ett normalt liv. Och det gäller alla, du behöver inte ha flytt utan du kanske är arbetslös eller låginkomsttagare.

Välfärdssamhället förändras
Men det är något som händer med svensk välfärd, politiken börjar röra sig i en helt annan riktning. Familjen flyttar till Göteborg medan Nooshi Dadgostar fortfarande är i förskoleåldern – hyrorna stiger, men lönerna hänger inte med. Familjen får flytta allt oftare för att klara av sina utgifter. När nedskärningar blir till verklighet får Nooshi Dadgostar upp ögonen för politiken och hur den kan påverka människors liv. Snart gör privata vinstintressen sin entré i skolvärlden – som nu blivit en marknad där gemensamma medel går ner i fickorna på riskkapitalister. På jobben ska färre prestera mer.

– Min mamma som har arbetat som sjuksköterska på samma ställe i 30 år berättar om personal som står och gråter i korridorerna. Så såg det inte ut förut.

Nooshi Dadgostar har beskrivits som tydlig i debatter och i de frågor som är viktiga för vänstern, som i frågan om tryggheten på jobbet. Mån om ett samhälle som håller ihop, där ett första steg på vägen mot en starkare välfärd kan innebära reformer. Som att den som är ung får uppleva friheten som kommer med ett busskort, eller att den förälder som vänder på slantarna åtminstone inte behöver oroa sig över att ha råd med medicin om barnen blir sjuka.

– Det är små förändringar i människors vardag, men de sakerna kan betyda mycket för den som omfattas. Jag tänker att vi kan göra ännu mer i den riktningen.

Det politiska engagemanget växer sig starkare och 2006 reser Nooshi Dadgostar till Stockholm för att delta i valrörelsen. Att det ska bli början på en resa mot riksdagen vet hon inte då.

– Efter valet skulle jag åka tillbaka till Göteborg och mitt vanliga liv, berättar hon.

Men riktigt så blir det inte, Nooshi Dadgostar börjar läsa juridik och väljs efter en tid in som kommunpolitiker i Botkyrka, ett område strax utanför Stockholm. Där engagerar hon sig i styrelsen för det kommunala bostadsbolaget. När det blir tal om att sälja ut ett stort antal lägenheter är hon en av de första att protestera. Nätverket ”Alby är inte till salu” bildas – den förort där närmare 1000 hem ska säljas ut. Namn samlas in för att få till en folkomröstning, men trots överväldigande motstånd uteblir omröstningen och Socialdemokraterna säljer lägenheterna. Det Nooshi Dadgostar och andra varnade för då – att fastigheterna skulle säljas vidare till oseriösa hyresvärdar – har nu skett flera gånger om.

– Många ville engagera sig och många kände sig sen överkörda av ett etablissemang som inte bryr sig.

När hon därefter väljs in i riksdagen har hon som ett av sina uppdrag att utreda just bostadsbyggandet för regeringen och erfarenheterna från Botkyrka blir en stor tillgång.

– Det var väldigt roligt att få jobba med bostadsfrågor och ett helt nytt sammanhang att jobba med rikspolitik och för hela landet. På ett sätt upplevde jag att jag var närmare väljarna i kommunfullmäktige. Riksdagspolitiken är annorlunda.

Hur menar du då?
– Det är lite mer glasdörrar och fina debatter här.

Rätten till bostad är en av de frågor Nooshi Dadgostar gärna återkommer till och bostadspolitiken beskriver hon som ”ett historiskt misslyckande”.

– Att vi i dag ser brist på boenden är en följd av att det inte finns någon riktig bostadspolitik. Det ska vara en del av välfärden. Vi vill få till en välfärdsdebatt som lyfter trygghetsfrågorna. Alla saker jag fick växa upp med – bostad, förskola, skola, vård och omsorg. Jag tycker att allt det där handlar om hela livet, om din trygghet. Det är golvet.

Hur ska vi nå dit?
– Tidigare har det funnits en utbredd uppfattning om att marknaden ska lösa våra problem, att företag ska sköta vården och skolan. Men föreställningen om att privatiseringar är svaret är på utgång, det finns ett skifte i hur människor känner. Här ser jag på vårt jobb, som vänsterpartister, att skapa hopp om att det går att förändra. Jag såg det i min uppväxt och det går att göra igen. Vi kan göra bättre investeringar och skapa fler jobb i hela landet. Just nu försöker människor bara förhindra försämringar i sina liv.

Nyliberalismens framfart kom med en idé om att den som skulle bli rik skulle göra investeringar som skulle komma alla till gagn, till exempel genom att skapa arbetstillfällen. Samtidigt fanns en övertro på att individen själv skulle kunna lyfta sig ur problem som bostadsbrist, arbetslöshet eller fattigdom.

– Vi har fått enorma klyftor och jag tror att människor ser att den ekonomiska politiken inte håller. Vi behöver se den här tunga, tunga bördan som folk bär på sina axlar och vi behöver bli bättre på att beskriva vår vision och ingjuta hopp. Tillsammans kan vi faktiskt motverka lågkonjunktur så att vi får fler jobb, men det är svårt för en enskild att lösa på egen hand. Politik kan lösa samhällsproblem.

En del av sitt tal på årets kongress ägnade Nooshi Dadgostar åt August Palm, en förgrundsfigur för Vänsterpartiet, men framförallt starkt förknippad med socialdemokratin och fackföreningsrörelsen.

Hur kommer det sig, hur ser du på socialdemokratins roll?
– Vänsterpartiet är fackets politiska parti, det kan vi se när det kommer till anställningstryggheten. Socialdemokraterna har distanserat sig. De har mer en politisk klass som jobbar i parlamenten, och sen finns ett stort glapp till de som är fackligt engagerade, som jobbar och pratar med sina arbetskamrater.

Tror du att inställningen i frågan om lagen om anställningstrygghet hänger ihop med det ökade stöd för partiet som vi ser nu?
– Det tror jag, hur det är på jobbet är viktigt. Vi ägnar många timmar åt våra jobb och då är det inte roligt att behandlas som en slit- och slängprodukt. Man är ju människa.

Till sist, hur ser ditt utopisamhälle ut?
– Jag tror inte riktigt på utopier, får man säga så? Jag tror att människor hela tiden måste känna att de finns med.

Text: Sara-Märta Höglund
Foto: Anna Tärnhuvud

Nooshi Dadgostar
Bor: Stockholm
Ålder: 35
Familj: Sambo och en ettåring
Läser: Jag har ingen vilja till makt: biografi över Tage Erlander av Dick Harrison
Kollar på: Allt av och med Larry David
Gör på fritiden: Är med familjen, vänner och tittar på serier

Det politiska landskapet har förändrats snabbt. På bara några år har vi gått från öppna hjärtan till en tävling i ”hårda tag”. Aron Etzler om behovet av en inre kompass i en föränderlig tid.

När Anna Kinberg Batra valdes som ordförande för Moderaterna lovade hon att fullfölja traditionen av att hålla en tydlig gräns mot rasism och högerextrema partier. Det var ingen överraskning, hon hade alltid tillhört partiets liberala falang och var stolt över att ta fajten med de som ville ha mer hårda tag och inte drog sig för att peka ut invandrade som landets stora problem. Ändå är det just hon som kan gå till historien som den politiker som gav Sverigedemokraterna sitt stora genombrott. Kinberg Batra håller just nu på att hjälpa Sverigedemokraterna in i värmen. I januari kom Kinberg Batra med beskedet. Några veckor senare började Centerpartiet leka med samma idé, sedan var det Liberalernas tur.

Ingen av dem gillar SD. De gör det för något mycket billigare. Sedan valet har de borgerliga partierna ägnat all sin tid åt att fundera på hur de ska kunna fälla regeringen, men ändå slippa få ansvaret att regera. De vill skadeskjuta, sabotera och utpressa så att regeringen ska se svag ut och så att de ska kunna plocka bort varje uns av ekonomisk utjämning utan att någonsin behöva vinna en enda debatt om det. Men de är inte de enda som säljer ut sina principer i politiskt spel.

2014 gick Miljöpartiet till val på att utmana Sverigedemokraterna och stå för en human flyktingpolitik. Efter terrordådet i Stockholm inleddes snabbt en slags budgivning om vem som hade den hårdaste politiken mot terrorism. MP:s bud blev idén att fästa fotbojor på särskilt misstänkta. En briljant idé för att få uppmärksamhet och en plats vid förhandlingsbordet. Och rakt emot vad de fleta miljöpartister engagerat sig i partiet för. Det är inte för att de egentligen blivit klokare eller ändrat sina åsikter, utan för att få vara med i det politiska spelet och i mediekarusellen. 2014 ville Reinfeldt tävla i att ”öppna sina hjärtan” för flyktingar, medan Gustaf Fridolin rappade om att den hårda flyktingpolitiken var ”pinsam” och badade i en fontän med Fi. Det enda gemensamma mellan dessa ögonblick i Moderaternas och Miljöpartiets nutidshistoria är anpassningen till tidsandan.

När lockelsen att vara med i maktspel blir starkare än en inre kompass, när det politiska spelet skymmer sikten sker inte bara något sorgligt, utan något vi borde protestera emot. Vi förtjänar en demokrati som hjälper oss att lösa samhällets problem istället för eviga politiska spel. Vi förtjänar politiker som tar medborgare och väljare på allvar och står för någonting, inte väntar på bästa tillfälle att lura dem.

Jag tror på partier som vill någonting. Men det är väl just därför jag är vänsterpartist.

Aron Etzler

Det är Kanelbullens dag när bussen saktar in i Knivsta en solig höstsöndag. Jag ska besöka Tillsammans för Knivsta, ett av många nya nätverk, och kanske början på en ny folkrörelse.

Medlemmar i nätverket har redan varit ute på förmiddagen och delat ut flygblad och kanelbullar på torget. Det är ett aktivt nätverk som funnits drygt ett år, och en till två gånger i veckan syns de på ett eller annat sätt i Knivsta. På söndagar träffas de för att prata, fika och hjälpa till med läxor – eller annat. Även infödda svenskar kan behöva hjälp med körkortsteori eller en besvärlig hyresvärd.

Stor bostadsbrist engagerar

Den lilla lokalen ligger vägg i vägg med moskén, vi sitter runt ett längre bord och det är läxhjälp på gång. Då och då avbryts aktiviterna av att fler kommer in eller av att någon berättar något. Eftersom jag deltar som journalist, blir det extra mycket fokus på bostadsfrågan. De vill alla berätta om hur svårt det är att få bostad i Knivsta.

Shire Mohamed har nio barn, han bor med sin stora familj i en trea och har gjort så i fem år.

– Det verkar omöjligt att få något större, säger han.

Teresa Huotari berättar att hon inte kunde få någon hyresrätt och inte hade råd med bostadsrätt. Nu har hon till slut ändå måst köpa en, med hjälp från mamma.

Farah Omer Said flyttade till Knivsta för att han fick jobb här. Nu bor han i en husvagn som det regnar in i. Och nu är det snart vinter. Ibland har han fått bo hos Shire Mohameds familj som ju redan är otroligt trångbodda.

Barre Abdikhadir som läser till undersköterska har en tvåa, som kostar 9  000 kr i månaden. Det är för dyrt, men han hittar ingen att byta med.

I Knivsta är det bostadsfrågan som är hetast. Det finns nästan inga alls, varken för infödda eller flyktingar. Det är ett i högsta grad gemensamt problem som Tillsammans för Knivsta försöker lyfta. Det måste byggas fler, billiga hyresrätter. Sedan har de också haft manisfestationer som handlar om att flyktingar ska vara välkomna ”på riktigt”. Nätverket är emot Dublinförordningen. Och emot rasism. För den finns, även om en del Knivstabor var tveksamma till att den fanns just i Knivsta.

Knivstabor hjälper varann

Men folket i den lilla lokalen pratar inte bara om allvarliga saker. Snarare tvärtom, det råder en varm och trivsam stämning. Idag är det två som pluggar till undersköterskor i lokalen. Ibland får de hjälp av färdiga undersköterskor. Den här dagen sitter vi flera och funderar på olika symtom för diabetes eller hur plack uppstår i en blodåder.

En annan ska skriva en uppsats om orangutanger, Ayaan som går andra året på naturvetenskaplig linje håller på med att sammanställa en analys om träning. Det verkar vara synnerligen lärorikt att vara läxhjälp. Och roligt. Då och då avbryts det hela av skratt och helt andra historier.

Petra Jansson berättar om sitt snustest. Hon hade aldrig provat, nu har hon till och med sovit med en prilla under läppen.

– Men det enda jag gillade var själva snusdosan, säger hon.

Plötsligt öppnas dörren och en blyg tonåring tittar in. Det är Sofia, en ensamkommande flykting som varit i Sverige i åtta månader. Lisa Bengtsson kramar om henne och jag ser ett ljus tändas i bådas ögon, det är tydligt att de tycker mycket om varandra.

Nu får Sofia hjälp med svenskaläxan. Den handlar om Alfred Nobel och nobelpristagare. Svåra ord som ”sprängämne” och ”testamente” ska förklaras. Via Nobel kommer de in på Selma Lagerlöf och hennes böcker. Den mest kända är enligt texten ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”

– Vilket långt namn!, säger Sofia.
Och vi försöker förklara att den handlar om en pojke som flyger på en gås över Sverige. Hon skrattar. Ja, nog låter det märkligt. Lisa och jag nickar mot varandra. Vi tycker att hon är duktig som klarar så krångliga texter efter så kort tid.

Där finns också de som redan är etablerade på arbetsmarknaden, Fuaad Abdi exempelvis arbetar som växlare på bangården i Hagalund i Solna. Johannes Forkman är statistiker. Han berättar att både han själv och hans fru nyligen gått med i nätverket. Han tycker att det är viktigt att synas utåt på stan, inte bara på Facebook.

– Många följer säkert med och gillar nätverket på nätet, men det är ett större steg att aktivera sig. Då är det lättare om man träffat några i verkligheten, som vid en manifestation eller flygbladsutdelning, säger han.

Organisering underifrån

Och Tillsammans för Knivsta gör ju både och. På Facebook kan man se vad som hänt eller är på gång; fotbollsturnering, friluftsdag med kanotpaddling, olika manifestationer, banderollmålning, ponnyridningar och läxläsningar.

En stor skillnad är säkert att den här verksamheten kommer underifrån. Det är inget tillfälligt projekt som startats av kommunen och som oftast dör bort när pengarna tar slut. Det här växer enligt samma principer som folkrörelserna en gång i tiden. Underifrån, med egna och gemensamma krafter. Den sociala verksamheten är grunden för att det ska fungera.

Sammanhållning segrar

Så här beskrivs det av Alex Bengtsson i Tillsammanskapets egen lilla film på Youtube: ”Sverige är ett land som är byggt av folkrörelser. Självklarheter som religionsfrihet, allmän och lika rösträtt och semester har inte kommit från ingenstans. Det har kommit genom att folk har organiserat sig tillsammans och ställt krav. Tillsammans bygger vi vidare på det folkrörelserna har skapat. Tillsammans tar vi fajten för ett samhälle där alla får plats, tillsammans tar vi fajten för trygghet och gemenskap. Vi gör det för att vi vet att sammanhållning segrar. Sammanhållning är vårt enda alternativ.”

– Det extremhögern erbjuder är en maktanalys, säger Alex. De menar att ”eliten” (politiker, kultur- och mediafolk) har en allians med olika minoriteter och migranter. Och de menar att ”vita svenskar” inte har makt och inflytande, eftersom ”eliten” svikit den gruppen.

– Det vi försöker göra är att få just de här sista två grupperna att gå samman. Arbetarklassen idag består ju till stor del av invandrare. I Knivsta var det självklart att ta kontakt med den Somaliska föreningen. Också för att Tillsammans­skapet är en trygghetsrörelse. Det är den somaliska diasporans kvinnliga del som rycks i hijaben och får höra grova rasistiska och kvinnofientliga tillmälen. Men vi försöker också nå vit arbetarklass, för de här grupperna har otroligt mycket gemensamt.

– Så när ledare för Tillsammansskap på olika orter funderar på vilka grupper de ska nå, är det en självklarhet att det är där man söker, säger Alex Bengtsson.

Text: Losita Garcia

Det här är Tillsammansskapet

Expo har länge samarbetat med fack­förenings­­rörelsen, med nästan alla förbund i LO och även en del TCO-förbund. Det har oftast handlat om utbildningar om vad extrem­högern står för och hur man skyddar sina medlemmar från rasism.

Med fackförbunden IF Metall och Kommunal har samarbetet tagits vidare. Medlemmar i förbunden erbjuds också möjligheten att engagera sig och lära sig mer om den typ av organisering som Tillsammansskapet driver. På Expo arbetar därför två personer heltid med att hjälpa igång nya Tillsammansskap, de båda tjänsterna bekostas av If Metall och Kommunal. Idag finns ett 40-tal nätverk. Oftast är ledaren en kvinna som arbetar i offentlig sektor.

– Och nya nätverk poppar just nu upp som svampar ur jorden, berättar Alex Bengtsson på Expo.

Tillsammansskapet handlar om att skapa mötesplatser på en ort, där infödda svenskar och nyanlända kan träffas, men också hjälpa varandra. Några nätverk jobbar exempelvis mot nedläggningar av gemensam service. Men det kan också handla om fotboll och läxhjälp eller både ock. Det är en social rörelse mot rasism, men också en rörelse för att bevaka gemensamma intressen på orten och där kontakter med andra organisationer, som exempelvis fackföreningar och invandrarorganisationer är viktiga. Nätverken är partipolitiskt och religiöst obundna.

www.facebook.com/Tillsammans

Dörren till Expos redaktion ligger på åttonde våningen, den är bastant och alla besökare filmas. Här framställs en tidning som aldrig ger de rasistiska och fascistiska rörelserna arbetsro.

I väntrummet kan jag se sidplaneringen för nästa Expo. På ett av uppslagen har någon textat den oroande rubriken: Innan mörkret faller. Det kunde varit titeln på en roman av Stieg Larsson. Daniel Poohl, kollega till Stieg Larsson, är den jag ska träffa. Jag ber honom börja med att berätta om sin bakgrund.

– Jag är uppväxt i Åsens bruk i Dalsland, det var ett samhälle som var starkt präglat av socialdemokratin och arbetarrörelsens kultur, och där allt snurrade kring pappersbruket. Jag växte upp med en ensamstående morsa och min halvbror David. Det var en bra barndom. Jag var lycklig och glad och fick göra det jag ville göra, jag var fri. Han gör en paus.

– Samtidigt kände jag mig inte riktigt hemma, vi levde ett lite annorlunda liv. Mamma jobbade 75 procent i hemtjänsten och det var den enda intäkten. Vi hade inte så mycket pengar, vi bodde inte i villa eller semestrade utomlands. Inte så att vi inte var accepterade, men jag bestämde mig tidigt för att flytta därifrån. Jag ville inte jobba på pappersbruket, jag ville bli journalist. Var inte det ett ovanligt vägval för ett arbetarbarn?

– Jag växte upp i ett hem med många böcker, morsan läste mycket. Böcker var en del av inredningen. Det var en av de största upptäckterna i mitt liv, när jag knäckte alfabetskoden. Det tycker jag fortfarande är bland det häftigaste som hänt mig. Uppenbarelsen, när jag insåg vad man kunde använda orden till. Att skriva passade mig helt enkelt.

– När jag växte upp på 90-talet präglades Åsens bruk, som många andra liknande orter, av ett stort flyktingmottagande. Det kom strömmar från inbördeskrigets Jugoslavien, framför allt från Kosovo och senare även Bosnien.

– Trots att vi var ganska unga, tio-elva år, så tog en del i min klass till sig de attribut som användes av skinnskallar, de kallade sig ”patrioter”. Medan jag, och en del andra, blev kompis med flera av flyktingarna eftersom vi bodde i lägenhetsområdena där de flyttade in. Jag blev antirasist, för det var så det hette att vara en så’n som jag. Han skrattar till.

Den orättvisa som drabbade flyktingarna påverkade honom starkt, berättar han. Att dessa människor dömdes på förhand, var den största orättvisa han upplevt dittills i sitt unga liv. Han verkar fortfarande upprörd vid minnet.

– Det retade mig enormt, det som en del sa om de här människorna, eftersom jag visste att det inte var sant! Fastnade för Expo Efter grundskolan gick Daniel Poohl Mediaprogrammet i Trollhättan och gjorde lumpen på Värnpliktsnytt i Stockholm.

– Det var min journalistutbildning, säger han.

En dag blev han tillfrågad om han ville följa med på ett redaktionsmöte på Expo. Det ville han och där blev han kvar.

– Det passade mig. Jag har aldrig varit med i ett politiskt parti eller känt mig hemma där. Ändå har jag tänkt på politik hela mitt liv. De militanta antifascisternas fullständiga kompromisslöshet, maskering och våldsfetischism har jag heller aldrig förstått mig på.

– Expo var en organisation som jag kunde stå för och som jobbade med journalistik på ett sätt som passade mig. Jag vill inte kliva upp på någon vit häst och berätta om världen uppifrån och ”objektivt”. Jag vill berätta om det som är viktigt att berätta om. Sedan måste journalistik självklart vara saklig, ge alla möjlighet att yttra sig och grunda sig på fakta.

Hur ser du på SD?

– Vi har ett parti idag som vinner stöd med en berättelse om ett samhälle med ”en elit som inte lyssnar på folket, samtidigt som minoriteterna får allt de ber om”. Det är samma berättelse nu som på 90-talet.

Vad beror SDs framgångar på?

– I grunden ligger väldigt mycket i händerna på deras politiska motståndare. Den breda förklaringen, tror jag är, att vi har haft ett politiskt klimat där klassiska höger och vänsterfrågor om ekonomisk fördelning har tonats ner. Vi har haft en överenskommelse om att vi har en ekonomisk modell som funkar, en ekonomisk doktrin som alla verkat eniga om. Och då kommer andra frågor upp på agendan, frågor där SD är profilerade har blivit mer synliga.

– Sedan har SD lyckats få sina väljare att sluta tvivla på partiet. Deras väljare har ju funnits i andra partier tidigare eller på soffan. Nu har de lyckats mobilisera dem att tänka och tycka att invandringen är den allra viktigaste frågan.

Modellen ”eliten och underklassen” är ju delvis samma bild som vänstern har. Varför lyckas inte den fånga upp de här strömningarna och ge en annan lösning?

– Jag vet inte varför. Det beror väl delvis på vem man är till för? Han fortsätter: Det finns en ganska stor del av Sveriges arbetarklass som inte inkluderas i vänstern. Hur många av Vänsterpartiets riksdagsledamöter har slöja? Det finns ganska många inom den svenska muslimska gruppen som tillhör den svenska arbetarklassen, men hela arbetarklassen är inte omfamnad av arbetarrörelsen idag och det är ju ett jätteproblem. Och även en av anledningarna till att man inte fångar upp alla.

Kan det också vara en avsaknad av ett stort arbetarrörelseprojekt?

– Ja, det finns ju ingen rörelse framåt idag. Jag tror väldigt många uppfattar politik som väldigt avlägset från sin egen vardag. Politik är ”politiker i slips och kostym”.

– Det märks också på det enorma engagemanget som bilden av Alan Kurdi väckte. Väldigt många engagerade sig, men det omvandlas väldigt lite i politik. När folk tänker ”jag står inte ut, jag måste göra något”, så tänker de inte i första hand på att gå med i en politisk organisation som kan se till att flyktingars rättigheter tillgodoses. Det hela avpolitiseras och blir en fråga om välgörenhet och medmänsklighet. Men medmänsklighet lever ju längst om det kan kanaliseras i lagar och regler.

– Samhället har också blivit så segregerat att man måste ringa till en frivilligorganisation för att få träffa en flykting.

– Idag mår folk dåligt över det, ”så här ska inte ett samhälle fungera”, tänker många. Det är bra att folk känner så. Men det är för lite som omvandlas till konkreta, strukturella förändringar, anser Daniel Poohl. Hur kan då en bred rörelse formas?

– Vi har en rörelse som heter Tillsammansskapet, där vi utbildar ledare i lokalsamhällena för gemensam kamp. Men alla kan inte fångas in i en och samma rörelse. Antirasismen är ett ekosystem av en mängd människor som aldrig kommer att komma överens under ett och samma paraply. Men det vore jävligt bra om det fokuserade sig på större, politiska förändringar.

Kan du nämna en sådan viktig förändring?

– Personligen tycker jag att det fria skolvalet är en sådan fråga. Det är ett väldigt bra exempel. Det finns bra saker med det fria skolvalet, men i slutändan har det skapat en segregerad skola.
– När Jan Björklund sa att en av anledningarna till de försämrade skolbetygen var att vi tar emot så många flyktingar, så svarar den antirasistiska rörelsen med att märka ord. Den sa: ”Jan Björklund fiskar i grumliga vatten och skyller på invandrare”.
– Och det kanske han gör, men istället borde den omedelbara reaktionen vara att kräva att barnen får hjälp att klara skolan. – Vad gör du åt det Jan Björklund!? Så borde frågan ställas, menar han. Daniel tycker att den antirasistiska rörelsen oftast inte tar tag i sakfrågorna, utan debatten handlar mer om att få ”debattklimatet” att kantra åt ett eller annat håll. Och debattklimatet är visserligen viktigt för det är den mark du sår i, säger han, men om du inte sår politik så kan du hålla på i all evighet. Konkreta politiska förslag kan vara ett mycket bättre sätt att verkligen flytta dagordningen, menar han.
Han vill inte bara vara gnällig och säger att han vet att många, bra förslag läggs fram, men tycker ändå att känslomässigheten ofta präglar den antirasistiska miljön.
– En grundläggande utgångspunkt tror jag ska vara att börja tala om vad vi vill göra och inte vad vi ska stoppa.

Text & foto: Losita Garcia

Att vara socialist betyder också att vara internationalist. De senaste månaderna har solidariteten handlat om mat, madrasser, lek och medmänsklighet. Vänsterpartister har engagerat sig från norr till söder.

Just nu pågår den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget. En rännil av denna flod har även tagit sig till Sverige. En del har kommit för att söka asyl här, andra för att ta sig vidare till andra länder. De har kommit med båt, bil och tåg och tågstationerna har fyllts av flyktingar. Men också av människor som mött upp med mat, kläder och boenden. En av de mest aktiva organisationerna har varit Vänsterpartiet och även många, många, enskilda vänsterpartister.

Annika Fägerlind, vänsterpartistisk ombudsman i Göteborg berättar: Vi anordnade det största transitboendet i staden, vi stängde ner all verksamhet i en månads tid för att kunna ge sängplatser åt flyktingar. Mot slutet öppnade flera kyrkor och församlingar också boenden, men de första veckorna var det bara vi, Syndikalistiskt Forum, en judoklubb och några punkare på Hisingen.
–  Inget annat parti har ordnat boenden. Utan oss hade ett trettiotal personer, varav många barnfamiljer, fått sova på centralstationen, säger Annika.

Av säkerhetsskäl har det inte varit offentligt att Vänsterpartiet haft flyktingar på sin partiexpedition på Andra Långgatan, men nu när det upphört kan Annika berätta. Och på något sätt visste folk omkring ändå om det. – Folk har varit otroligt hjälpsamma, säger hon. Nästan varje dag skänktes maten från restauranger i området, en frisör kom med borstar och schampoo, och en dag kom en trollkarl och trollade för barnen. Folk har gett kläder, pengar, skor…

– Vi har varit det parti som hårdast drivit på i kommunfullmäktige för att kommunen ska ta sitt ansvar. Många enskilda vänsterpartister har också varit aktiva i and­ra hjälporganisationer. Vänsterpartister är viktiga för vi vet att solidaritet betyder mer än att klicka på ”gillaknappen.” Vi vet att det kan krävas att man sitter på pass en hel natt, hämtar en säck tvättkläder att tvätta, eller bara väntar i kylan någonstans… och vi duktiga på att organisera.

I Malmö har Vänsterpartiet framför allt hjälpt till med transporter, från och till Kontrapunkt, som varit den stora samlingsplatsen för flyktingar. – Vi har skickat mängder av våra partiaktivister för att hjälpa till, säger Olof Holmgren, ombudsman i Malmö. Och många har jobbat dag och natt, lägger han till.

Också i Stockholm uppläts partiexpeditionen till flyktingar och under två veckor frystes den normala verksamheten, berättar Leo Ahmed, vice ordförande i Stockholmsdistriktet.

Även i Akalla, norr om stan, startades ett boende. Det var Akalla Sportcenter och 4H-gården som upplät sina lokaler. Men efter ett tag måste de flytta vidare av praktiska skäl. Först till PROs lokal och senare till andra i Husby. Många föreningar och enskilda ställde upp. Leo Ahmed och föreståndaren för Kista SC var samordnare för boendena och flera vänsterpartister arbetade som volontärer.
Också i Akalla och Husby fick de mycket hjälp från grannar och volontärer med mat, kläder och pengar. Och det ordnades aktiviteter för barnen.

– Jag är stolt över att vara medlem i Vänsterpartiet, säger Leo. Det har varit tummen upp hela tiden för det arbete vi lagt ner. Man behöver inte ens ha en V-logga på sig, folk vet ändå. Genom det här arbetet har jag lärt känna många, nya människor, och jag är ganska säker på att flera av dem kommer att gå med i Vänsterpartiet. För de har sett oss arbeta och ställa upp i praktiken.

Text: Losita Garcia

När Sten Svensson, som intervjuas om effekterna av det fria skolvalet på sidan 10, arbetade på Lövgärdesskolan i Angered på 1980-talet var det en genomsnittsskola med gott rykte. I klasserna fanns både tjänstemännens och arbetarnas barn från Volvo och SKF i Göteborg. Sedan dess har medelklassens barn lämnat skolan. I dag är det en segregerad skola.

Nya Lövgärdesskolan stod färdig 1974. Kommunalpolitikerna förlade skolan så att det bildades ett naturligt upptagningsområde för arbetarbarn från höghusen i Lövgärdet och tjänstemannabarn i Rannebergen.

På fyrans spårvagn på väg mot Angered centrum minns jag Janne Josefssons genombrott i teverutan. Han reste med femmans spårvagn mellan Örgryte och Biskopsgården och talade med ungdomar om deras framtidsplaner. Programmets blottade klassklyftor speglade sig i ungdomarnas drömmar. För de självsäkra och frimodiga ungdomarna i Örgryte låg världen öppen. Ungdomarna i Biskopsgården hade inte samma självklara framtidstro. En ville bli kock, kanske laga hamburgare i framtiden. Men betygen räckte inte – han ansåg själv att den drömmen var ouppnåelig.

Många år har förflutit. Klyftorna i samhället har ökat i Göteborg och övriga landet. Spårvagnsresorna från centrala staden ut till många av Göteborgs förorter är i dag en ännu större klassresa. Boendesegregationen har förstärkts och det fria skolvalet har ökat klassklyftorna. Här i Lövgärdet är arbetslösheten tre gånger så hög som i Göteborg – 18 procent saknar jobb.

Lövgärdet byggdes under 1970-talet som den sista etappen av miljonprogrammet i Göteborg. Söker man på artiklar om Lövgärdet handlar de nästan alltid om våld, bränder, upplopp och nu senast om lärarflykten från Lövgärdesskolan.

Skolan har en ny rektor som inte vill se journalister på skolan. Hon har fått nog av negativa skriverier och tror att fler artiklar inte gynnar eleverna och gör det svårt att locka lärare till alla lediga lärartjänster. Det kanske hon har rätt i.

Istället träffar jag Lennart Hellsborn – lärare på Lövgärdesskolan – i Angereds centrum. Han har arbetat på skolan i drygt 30 år. Ett tag var han och Sten Svensson kollegor. Lennart Hellsborn har stannat kvar och undervisar i historia och samhällskunskap i årskurs åtta. Han är huvudskyddsombud och arbetar fackligt vissa dagar.

Vi träffas i kulturhuset Blå stället som invigdes i slutet av 1970-talet, en tid då resurser och kulturen flyttades ut till förorterna. Några veckor tidigare har en man blivit skjuten med tre skott här utanför. Men i dag verkar det lugnt och tryggt. Folk strosar runt på torget, handlar makrill, klämmer på tomater och fikar, ungdomar från det angränsade gymnasiet skrattar och flamsar.

Det är stålande utsikt över den nyrenoverade stadsparken och den böljande Lärjeåns dalgång. Lennart Hellsborn har hängt i Angered under många år. Han har följt förändringarna både av området och på Lövgärdesskolan. Upplevt hur segregationen mellan fattiga och rika tilltagit.

Blandningen skapade en dynamisk miljö
– På Sten Svenssons tid som lärare var skolan ett genomsnitt av Sverige och liknade min egen barndoms skola i Varberg. Hela samhället rymdes inom en och samma skola, säger Lennart Hellsborn.

Blandningen skapade en dynamisk skolmiljö och Lennart Hellsborn framhåller att forskningen visat att en mix av blandade elevgrupper är effektiv även ur inlärningssynpunkt.

– En sådan skolmiljö lyfter både svaga och duktiga barn. Den positiva kraften i de tidigare heterogena klasserna har vi i dag förlorat. Det tror jag är en viktig orsak till de sjunkande elevresultaten.

Lövgärdesskolan är ändå lyckligt lottad.

– Vi är förvånade att vi lyckats behålla så många elever från familjer med god utbildningsbakgrund. Vi har tappar färre elever än andra förortsskolor med likartad struktur, säger Lennart Hellsborn.

Skolor får inte längre anställa lärare utan lärarlegitimation. Det innebär denna termin lite av hela havet stormar. Många tjänster annonseras ut. Kvalificerade och legitimerade lärare passar på att söka sig till innerstadsskolor. Inför höstterminen försvann tolv lärare från skolan. Utvecklingen bekräftas i en enkät bland fackliga ombud i Göteborg.

– Skolor i lugna, etablerade områden har nästan bara behöriga lärare, medan förortsskolorna har tappat. Det har öppnats en möjlighet för lärare som vill bort från förortskolorna, säger Lennart Hellsborn.

Det är ofta tungt att undervisa i områden med sociala svårigheter. Läraren förväntas anpassa undervisningen så att den passar både nyanlända, barn med olika diagnoser, elever med social problematik, med inlärningsproblematik och de som behöver extra utmaningar.

– Lärare som ska hantera detta utan stöd hamnar i en ohållbar situation. Här märks inte den omtalade satsningen på skolan. Mina gamla kollegor som slutat på skolan säger att vi som jobbar kvar nog inte förstår hur stor skillnaden i själva verket är. De arbetar under helt andra förutsättningar.

Orsaken till att Lennart Hellsborn stannat kvar på skolan så många år är de yrkesmässiga utmaningarna – förmodligen fler än på mer väletablerade skolor. Han trivs med arbetskamrater, responsen, glädjen och tacksamheten han dagligen möter i sitt arbete.

Jättegoa ungar
– Jag har det ganska lugnt i min årskurs åtta. Det är jättegoa ungar och många är studiemotiverade. Vem ska ta hand om dem om vi alla sticker härifrån? Jag får det ju att fungera i min klass – är då inte bättre att jag stannar?

Jag får lift av Lennart Hellsborn till Lövgärdesskolan. Eftersom rektorn förbjudit mig att besöka skolan, knackar jag istället på dörren till fritidsgården på baksidan för att höra lite om hur ungdomarna själva ser på detta med skolbyten.

Ahmed går i årskurs åtta på Lövgärdesskolan. Han berättar att han har en rad kompisar som flyttat till andra skolor.
– Här tar de inte hand om oss elever. Om jag säger att jag måste ha hjälp så skiter de i det! Jag skulle vilja gå i en bra skola nere i stan, säger Ahmed.
Han anser att skolan blivit sämre under senare år.

– Många tycker att skolan är dålig. När man inte fattar så säger lärarna att de inte hinner förklara för att de har så många andra elever, säger Ahmed. Efter att ha funderat en stund så kommer han på att det finns några bra lärare också – som matteläraren Roland.

Ahmed tror inte att de som går ut från Lövgärdesskolan har samma framtidschanser som de som gått i någon av de mer meriterade skolorna. Ett stort problem är lärarsituationen.
– Jag har haft tre olika bildlärare! När den första flyttade kom en ny och jag fick plugga extra inför betygen för att hon skulle få reda på vad jag kunde. Nu har hon försvunnit och vi har fått en tredje lärare. Vi har haft så många idrottslärare att jag inte lägre bryr mig om vad de heter, säger Ahmed.
Bredvid i kafeterian står Elma som går i årskurs sju. Hon har funderat på att byta till Engelska skolan, som hon tror skulle erbjuda en bättre utbildning. Men hon tycker att Lövgärdesskolan är en ganska bra skola och att hon får den hjälp hon behöver av lärarna. Hon har goda betyg och behöver sällan mycket hjälp.
– Jag tror att på andra skolor finns det bättre lärare och eleverna är inte lika stökiga, säger Elma.
I rummet bredvid sitter två tjejer och ritar. De går i åttan. En av dem – Vanessa – har sökt till Engelska skolan men ännu inte fått något antagningsbesked
– Det är ganska tråkigt här och vissa är busiga. Men jag är ändå ganska nöjd med Lövgärdesskolan, säger hon.

Hennes kompis mittemot är även hon nöjd med skolan.
– Jag trivs på skolan och vill gå kvar. Det är bra lärare och mina kompisar går här. Det är oftast lugnt och bra i klassrummet, tycker Handi.

Men varför väljer då vissa kompisar andra skolor?
– Jag tror att en del slutar här för att vissa mobbar och för att några killar tafsar och tar på en. Man säger till dem att sluta, men de lyssnar inte ens på lärarna, säger Vanessa.

Lars Eriksson är fritidsassistent och har arbetat i området i tretton år. Han berättar om en tid då både området och skolan hade gott rykte.
– På 1980-talet fanns en mycket livaktig ungdomskultur i området. Mycket aktivitet både på fritidsgårdar och i musikföreningar. Det skulle innebära ett stort lyft om det i dag lades ned lika stora resurser på de ungas fritid som det gjordes under 1980-talet. Men mycket är bra även i dag.
– Här finns välutbildade och engagerade människor som jobbar hårt och nästan ser sitt jobb som ett kall, säger Lars Eriksson.

Han har under åren upplevt hur Göteborg blivit allt mer uppdelat. Likt många medelklassföräldrar har de aktivt valt att bosätta sig i ett område där de tror att deras dotter får en god uppväxt.

– Vi hade den möjligheten. Hade vi bott här så tror jag inte att min dotter hade gått på Lövgärdesskolan. Vi har ju möjligheten att välja. Systemet fungerar på det sättet. Föräldrarnas bakgrund bestämmer vilken skola barnen går i, säger Lars Eriksson.
Klyftorna i samhället tror han kommer fortsätta öka. Det finns inga tecken på att bostadssegregationen minskar och det fria skolvalet skyndar på utvecklingen.

– Det jag kan påverka som enskild är situationen för mitt eget barn, eftersom jag har ”rätt” bakgrund och kunskap om samhället.
På väg tillbaka över skolgården blir jag upphunnen av Lövgärdesskolans rektor som undrar vad jag gör där. Jag berättar att jag talat med elever utanför skolan och att det är viktigt att alla får göra sin röst hörd. Att jag också bett om att få tala med henne.

Möts av värme och tacksamhet
Hon framhåller att det är viktigt med öppenhet, att journalister vanligtvis är välkomna till skolan. Men hon är rädd att ytterligare en negativ artikel om skolan leder till att elevernas självbild ytterligare försämras.
Elever har till och med frågat hur i all sin da’r hon kunnat välja att bli rektor på just Lövgärdesskolan.

Trots allt finns det mycket positivt på skolan och hon anser att här finns en stark framtidstro. Varje dag möts hon av värme och tacksamhet från elever och föräldrar – bara för att hon gör sitt jobb. Så är det inte på många andra skolor.
Text & foto: Hasse Hedström

Inte längre bäst

– Tidigare var vi världsmästare på likvärdighet. Sverige hade ett skolsystem med mycket små skillnader. I stort sett alla skolor var bra skolor och med små skillnader mellan elever, säger Sten Svensson, aktuell med Katalys nya skolrapport.

Katalys rapport Vägen till den likvärdiga skolan beskrivs några orsaker till att Sverige fått en allt mer uppdelad skola. Sten Svensson är en av författarna. Han är före detta chefredaktör för Lärarnas tidning och har under många år följt den framväxande skolmarknaden. Han är även lärare och arbetade på Nya Lövgärdesskolan under 1980-talet.
– Det var en jättebra skola som sedan glidit utför. De välutbildade föräldrarna har flyttat sina barn. Skolan tappar därmed motiverade och stabila elever och då riskerar skolan att rasa samman, säger Sten Svensson. Liknande negativa spiraler har etablerats i många områden med låg status. Det som hänt på Lövgärdesskolan i Göteborg har även skett på skolor i Stockholm, Malmö och andra orter. Till slut kan inte ens den skickligaste lärare vända utvecklingen.
– Marknadsideologerna tror att en skolas kvalitet främst avgörs av lärarna och verksamhetens innehåll. Men det är bara delvis sant. Den avgörs främst av vilka elever som går där, säger Sten Svensson. Grunden för en bra skola är att den är likvärdig. Att skolan lyckas bra med både svaga elever och de som har lätt för sig. Sten Svensson menar att likvärdighet gynnar alla elever och dessutom näringslivet och hela samhället. – Särskilt bra lyckades vi tidigare med de svagaste eleverna. Så är det inte längre, konstaterar Sten Svensson.
Under 1990-talet skedde stora förändringar av skolväsendet. Skolan kommunaliserades, fritt skolval infördes och etablering av fristående skolor tilläts.
Sverige låg i världstoppen fram till 1990-talet. Sedan kom rasen, både i likvärdighet och i kunskaper, vilket framgår i Pisa-mätningar och i andra studier. Det finns även andra faktorer som orsakat rasen. Som de stora nedskärningarna i skolan under 90-talet. Men resursmässigt är skolan nu tillbaka på samma nivå som innan 90-talet.
– Det tyder på att det är marknadsutsättningen, privatiseringarna och bolagiseringarna av skolan som är huvudfaktorer till de negativa förändringarna. Dessa driver fram ökade skillnader i skolsystemet. Ökade klyftor Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU), menar att huvudorsaken till minskad likvärdighet är ökade inkomstskillnader och ökad bostadssegregering. Privata friskolor och det fria skolvalet anser de spelat en mindre roll.
Kungliga Vetenskapsakademins kommitté för skolfrågor framhåller dock att både svensk och internationell forskningen tyder på att skolval har en kraftigt segregerande effekt. De menar att med få undantag leder skolval till ökad eller kraftigt ökad segregation på etniska och socioekonomiska grunder. Kommittén skriver att det är uppenbart att fritt skolval, skolpeng, nästan fri etableringsrätt och tillåtna vinster leder till segregation. Detta, anser de, har klart framkommit även i länder som genomfört betydligt mindre radikala skolvalsreformer.
Det som slår igenom är inte i första hand etnicitet, utan familjers utbildnings- och klassbakgrund. Barn till välutbildade föräldrar går i fristående skolor, elever till lågutbildade föräldrar blir kvar i mindre attraktiva kommunala skolor. Gynnar högutbildades barn Sten Svensson medger att det nuvarande systemet medför vinster för vissa. Numera kan studiemotiverade elever med utländsk bakgrund i social missgynnade områden söka sig till attraktivare utanför sitt bostadsområde.
– Det är en frihetsreform för välutbildade. Det syns tydligt här i Stockholm. När andelen elever med icke­svensk bakgrund ökade i skolor runt innerstaden flyttade elever med svensk bakgrund till fristående skolor. Problemen flyttas bara vidare.
Även Skolverket har i flera studier visat att det fria skolvalet och den nya skolmarknaden ökat skolsegregationen. De konstaterar att skillnaderna i resultat mellan elever, klasser och kommuner ökat stadigt sedan 1990-talet. Om systemskiftet även påverkat den generella kunskapsnedgången – som visat sig i Pisa-mätningarna – vet de inte.
Anna Ekström är generaldirektör för Skolverket och ordförande i Skolkommissionen, som har i uppdrag att ta fram förslag som ökar likvärdigheten i skolan. Hon är öppen för att begränsa det fria skolvalet och har pekat på att andra länder ökat likvärdigheten genom bland annat olika skolpeng beroende på elevers bakgrund, lottdragning till attraktiva skolor eller att skolor i välbärgade områden tvingats ta emot fattiga elever.

Unikt i världen att friskolor får välja

– Sverige är unikt genom att man låter de fristående skolorna välja elever. Jag vet inget land som har något liknande system. I andra länder försöker man se till att det blir en någorlunda blandad elevsammansättning. Men viktad skolpeng och liknande förslag skulle bara marginellt minska segregeringen, säger Sten Svensson.
Ett problem är att segregeringen redan visar sig i vilka som söker till fristående skolor och attraktiva kommunala skolor. Sten Svensson menar att familjer som inte har resurser och redskap att göra rätt val i vilket fall som helst hamnar utanför valsystemet.
Bland annat IFAU har visat att det i fristående grundskolor finns en kraftig överrepresentation av elever från välutbildade familjer med höga inkomster. Det är dubbelt så vanligt att elever med högskoleutbildade föräldrar går i en friskola.
– Skolaktiebolagen tjänar pengar på att de kan välja vilka elever som ska gå på skolan. Det är förutsättningen för deras vinst. De driver skolor med mycket låg lärartäthet. Ska det fungera så krävs ett positivt elevurval, alltså i hög utsträckning elever med välutbildade föräldrar.
Skolan har genomgått stora förändringar de senaste 20 åren. Vissa menar att förändringarna är så stora att det inte längre finns någon väg tillbaka. Sten Svensson tror visserligen att det blir svårt att ändra systemet, men i takt med att allt fler negativa konsekvenser uppenbarats så ifrågasätts det av allt fler.
– Det beror inte minst på alla tillkortakommanden inom friskolorna. Som JB-konkursen, skatteplanering och andra skandaler.
Han tror dock inte på några stora förändringar under mandatperioden. Det finns ingen majoritet i riksdagen för det. Ledande socialdemokrater har dessutom sagt sig kunna acceptera 5-6 procent vinstmarginal för skolbolagen. – Då fortsätter det som tidigare. Aktiebolag med vinsten som drivkraft hör inte hemma i skolan. De har dessutom alla möjligheter att trixa med vinsten. Det är ingen tillfällighet att inget annat land i världen släppt in aktiebolagen i barn- och ungdomsskolan, avslutar Sten Svensson.

Text & foto: Hasse Hedström

– Vi har två val och en rolig valrörelse framför oss. Och allt går att knyta ihop, säger Jonas Sjöstedt.

Vilka var de viktigaste kongressbesluten, enligt dig?

–  Jag tycker att det viktigaste beslutet var att privatiseringar och vinster i välfärden ska vara vår stora profilfråga och att det fanns en stor samsyn om det. Vi har vunnit debatten och nu ska vi förändra verkligheten också. Det är dessutom en fråga vi kan driva på alla nivåer, kommunalt, i landstingen och på riksnivå.

–  Och sedan fanns det en stor enighet i regeringsfrågan. Att vi tycker att en röd-grön regering där vi ingår är den bästa regeringen. Men att vi inte regerar till vilket pris som helst. Vi fortsätter inte privatiseringspolitiken och vi vill inte se ett borgerligt parti i regeringen. Vi är inte till salu.

Fler viktiga beslut

–  Kongressen fattade också en del andra viktiga beslut, som gör oss starkare inför valet, tycker jag. Vi ska göra stora satsningar på kulturen och ha ett mål på en procent av statsbudgeten. Det gör oss till det i särklass mest ambitiösa partiet i kulturfrågan. Vi ska grundlagsskydda Public Service, och därmed se till att vi alltid har oberoende media av hög kvalitet.

–  Och vi ska lyfta arbetstidsfrågan, både i den politiska debatten och genom att fortsätta att lägga konkreta förslag.

Överlag tycker Jonas Sjöstedt att kongressen kändes väldigt optimistisk.

– Det märks att vi får nya medlemmar, vi har mycket stöd och vi gör bra saker i kommunerna. Många vänsterpartister är väldigt stolta över det.

Nu kommer två olika val, ett till EU-parlamentet och sedan nationella val. Hur får partiet ihop det?

–  Vi ska låta EU-parlamentsvalet och de nationella valen hänga ihop. Vi kommer att använda Inte till salu som vårt överbryggande tema i båda valen. Vi kan prata om privatiseringar och otrygga jobb i båda valen, så att folk känner igen sig. Vår nationella självständighet och demokrati är inte till salu. Vår valuta är inte till salu, vårt klimat är inte till salu. Vänsterpartiet låtsas inte heller vara kritiska bara före valet för att sedan sälja ut en massa saker, vi är pålitliga EU-kritiker och inte till salu….

EU-parlamentsvalet är en chans att trimma valorganisationen och argumenten, säger Jonas Sjöstedt.

Hur ser du på att LO-ledningen svajar i vinstfrågan?

– Jag tycker det är väldigt beklagligt och jag är faktiskt besviken. LO har ju spelat en viktig roll i debatten eftersom de tagit tydlig ställning mot vinstuttag, och nu blir man plötsligt väldigt otydliga. Det är synd eftersom de spelade en viktig roll, men också för att LO hade en riktig vinnarfråga, där man försvarade sina egna medlemmar. Skattepengar ska gå till hög personaltäthet och fasta anställningar, inte till privata vinster. Jag tycker att de gör ett misstag.

Hur ska V fortsätta jobba med välfärdsfrågan framöver?

–  Vi kommer att föra fram våra förslag till lagstiftning som gör att alla pengar till välfärden verkligen går dit. Det är det enda konkreta förslaget som ligger på bordet som kan lösa det här. Det ger oss ett speciellt ansvar.

–  Sedan måste vi koppla det här till verkligheten. Vi måste ha en skola vi kan lita på, som inte går i konkurs. Vi ska ha hög personaltäthet i äldreboenden, vi ska ha fast anställda med heltid i hemtjänsten. Vi ska bygga upp valmöjligheter för brukare och demokrati för personalen, utan privatiseringar. Det här kan också göras till en lokal fråga, säger Jonas Sjöstedt. Man kan lova att det privatiserade äldreboendet går tillbaks till kommunen eller tala om exakt hur vården kan göras bättre. Vi ska hela tiden utgå ifrån människors behov, inte vinstintresset.

Hur är det allmänna läget för partiet?

–  Det finns anledning att vara optimistisk. Vi har fått många fler medlemmar, nu är vi över 14 000, flera hundra nya kom bara runt kongressen, och vi ligger stadigt över det förra valresultatet. Men vår största tillgång är att vi har en tydlig valfråga som är starkt kopplad till Vänsterpartiet och att vi är tydliga i regeringsfrågan. Det mest populära regeringsalternativet är en rödgrön trepartiregering. Och det är bara vi som är tydligt för det. Den som inte vill ha borgerliga partier i regeringsställning har ett parti som de kan lita på till hundra procent och det är Vänsterpartiet.

–  Jag vill hälsa alla valarbetare att jag tycker det ska bli roligt med valrörelse. Jag ser verkligen fram emot att få komma ut i landet och vara med i arbetet, jag kommer att resa från Norrbotten i norr till Skåne i söder. Jag tror vi har alla möjligheter att stärka vänstern i Sverige och få bort regeringen Reinfeldt. Och det ska vi göra.

Text & Foto: Losita Garcia

Kampen mot 60 procent höjda hyror startade på Pennygången i Göteborg, men kan bli ett exempel för alla miljonprogramsområden. Med en kombination av kamp, gemenskap och glädje kämpar Penny Lane Residents för en sak: att alla ska kunna bo kvar.

Catharina Thörn, forskare och boende på Pennygången, hänger på sig förklädet och häller ut bröd­degen på bordet. Varje måndag samlas grannarna från bostadsområdet i Göteborg här i hyresgästföreningens lokal, äter soppa och umgås.

De senaste två åren har de spelat in en musikvideo, startat Penny-podden, anordnat konserter, loppis och protestpicknicks. Tidningar har rapporterat om deras kamp och forskare studerar dem. Catharina Thörn berättar att nätverket Pennygångens framtid jobbat otroligt hårt med att skapa opinion, att göra deras sak politisk.

– När man kombinerar protest med det sociala och roliga, då blir det bra. Det har varit jätteviktigt för att vi ska orka hålla på. Vi har inte velat skapa en nej-rörelse, utan funderat över vilket slags Pennygången vi vill ha och börjat där.

Området består av 771 lägenheter, byggda som en prototyp till miljonprogrammen 1959. I de slingrande huskropparna bor många studenter, barnfamiljer och pensionärer. Sysselsättningen är hög men medel­inkomsten låg, i snitt 180 000 kronor om året.

Det är en småputtrigt lugn stadsdel, nära både till havet och centrala Göteborg. Catharina Thörn flyttade in för tolv år sedan och trivs bra. Hon är sociolog och forskar om stadsomvandling och gentrifiering, vid institutionen för Kulturvetenskaper vid Göteborgs universitet.

Det var under en jobbresa i Hamburg som telefonen ringde, då för ett och ett halvt år sedan.

Gentrifiering kallas processen då ett område med socialt låg status rustas upp och i och med det får nya invånare. Det här händer runt omkring i världen, och inte minst i Tyskland har proteströrelserna varit starka. Centralt belägna tomter är värda mycket pengar om de befolkas av ”rätt” människor. De som kan betala. Kvarter som i vissa fall har tillåtits förfalla rivs eller topprenoveras. Priserna skjuter i höjden och en del hyresrätter ombildas till bostadsrätter.

Centrum blir en plats för högavlönade

Även lägenheter som inte renoverats, som ligger i närheten, kan få högre hyror på grund av att marknadsvärdet höjs. Det leder till flera saker. Föreningar och verksamheter som är beroende av låga hyror ersätts av kafékedjor som säljer 35-kronorslatte. De centrala delarna blir allt mer till för de välavlönade, och den sociala statusen höjs. Mindre lönsamma människor trängs allt längre ut i stadens periferi.

Kritiker menar att den sortens stadsplanering gör människor till konsumenter, inte medborgare.

Catharina Thörn hade alltså åkt till Hamburg, där debattens vågor om gentrifieringen gått höga. När hennes dotter ringde och läste ur brevet som kommit från hyresvärden, förstod Catharina Thörn direkt vad det handlade om.

En månad senare kom beskedet om hyreshöjningarna. Upp till 60 procent höjda hyror, det var en kalldusch för de flesta.

Kommer inte att kunna bo kvar

I en enkät som Hyresgästföreningen skickade ut svarade 80 procent av hyresgästerna på Pennygången att de inte kommer ha råd att bo kvar.

Att området måste rustas upp är alla överens om. Det räcker med att se de grånande fasaderna med mögel och alger, för att förstå det. Inget större underhåll har gjorts sedan området byggdes för 60 år sedan.

– Alla vill att Pennygången ska renoveras. Men det ska ju göras för att bli bättre för oss som bor här, inte för att andra ska flytta in, säger Catharina Thörn.

Hon och grannarna kämpar för att alla ska kunna bo kvar. Med stöd av Hyresgästföreningen togs deras ärende upp i Hyresnämnden. En snöig decembermorgon 2011 demonstrerade de utanför Hyresnämndens lokaler. Ett hundratal personer slöt upp med plakat, några höll tal.

Alla politiska partier var inbjudna, men bara Vänsterpartiet kom.

Catharina Thörn hade förberett sig på det värsta, tyckte hon. Men Hyresnämndens beslut kom ändå som en kalldusch. Stena fick rätt att genomföra renoveringarna trots hyresgästernas protester.

– Jag blev så ledsen, jag kunde inte ta in det, berättar Catharina Thörn och förklarar hur de tillfälligt tappade sugen.

Idag är lusten tillbaka, även om de kämpar i en något mindre skara. Ett trettiotal är med i koordineringsgruppen, tio i den innersta kärnan. Men när det väl gäller, ställer många fler upp.

Hyresgäster som kan det mesta

– Vår styrka är att vi är bra på så många olika saker. Nå’n är koreograf, kan filma, lagar mat eller lånar ut sin studio. Musikvideon är Pennygångsgjord på alla sätt och vis. Det visar på den potential och kraft som finns här, säger Catharina Thörn.

Den överklagade domen stod fast även i hovrätten, vars dom meddelades strax innan jul. Catharina Thörn är kritisk till Hovrätten, som menar att hyresgästerna på Pennygången är för få för att anses representera hyresgäster i allmänhet.

– Jag blir så irriterad. Ett femtiotal liknande fall har avslagits med samma motivering. Hovrätten spekulerar i vad hyresgäster kan tänkas vilja ha för standard, och jämför med vad som går hem på bostadsrättsmarknaden. Men hyresmarknaden ska ju vara till för alla.

Men än är inte sista ordet sagt. Stena har skjutit upp det planerade arbetet och medgett att dialogen med Pennyborna inte varit ”tillräckligt tydlig”. Nu vill de trots hovrättsdomen ta nya tag, bland annat genom att låta en arkitekt samla in synpunkter, både om hur dialogen ska se ut och om hur renoveringarna ska bli. Om de boende kommer kunna påverka hyresnivåerna, det har Stena Göteborgs VD dock inte velat svara på.

I köket tickar klockan på. Medan bröden gräddas kommer fler grannar och ansluter till matlaget. Några lagar soppa, andra dukar fram porslin och sätter skyltar med ingredienserna framför kastrullerna.

Daniel Carlenfors, vänsterpartist och aktiv i nätverket, slår sig ner vid köksbordet.

Han berättar att det är viktigt att lyfta blicken. Kampen om Pennygången handlar om så mycket mer än bara 771 hushåll i Göteborg.

Bostäder i hela Sverige ska renoveras

Pennygången är en tidig länk i en kedja av miljonprogramsbyggen som alla står inför renovering. I många fall är underhållet eftersatt, och upprustningen blir kostsam. Men i de fall där hyresvärdarna samtidigt passar på att höja standarden, utan att ha avsatt pengar för detta, läggs kostnaderna på de boende.

Daniel Carlenfors tycker att hyresgästerna borde få välja om de vill ha disk- och tvättmaskin, torktumlare, parkett i köket och golvvärme.

– Vi vill hitta en demokratisk upprustningsform som inte segregerar, och där hyresvärden Stena får ta åt sig äran för det. Då kan det bli applicerbart på resten av miljonprogrammet, säger Daniel Carlefors.

Han har bott på Pennygången sedan 2009, och är kritisk till att bostadsbolag inte behöver redovisa hur mycket pengar de sätter av till underhåll. Att fixa en trasig toalett eller byta stammarna är en självklarhet som inte höjer standarden i huset. Det borde bostadsbolagen ha budgeterat för, tycker Daniel.

I Almedalen förra året dök han och andra från nätverket upp i sammanhang där Stena var representerade och ställde kritiska frågor om Pennygången.

– Stenas vd kom fram efteråt och sa att vi inte hade någon konflikt. Jag undrade om de skojade! Efter min reaktion på det…ja, där någonstans fattade väl Stena att vi inte kommer att ge oss, säger Daniel Carlenfors.

–  Nu har Stena ganska nyligen sagt att de vill ha en öppnare dialog, vi får se vad de menar med det, säger Catharina Thörn.

Från sex till tiotusen i hyra

Ute i hallen växer samlingen av skor och snart får man ta ett jättekliv över högen för att komma in eller ut. Folk slår sig ner i grupper runt borden i samlingslokalen, och några av de allra yngsta Pennygångsborna kryper eller springer in och leker i köket.

Tea och Sini är här med sin mamma Anna Geijer. Hon har minstingen August, nio månader, i famnen. Familjen flyttade hit ungefär ett år innan brevet från Stena kom. De lämnade en tvåa i Majorna för en fyra, här i gröna Högsbo.

Anna Geijer minns att hon frågade om det fanns några planer på renovering den dagen de skrev på kontraktet. Men svaret hon fick var nej – inga renoveringar var på gång. Nu känner hon sig frustrerad.
– Vart ska vi flytta? Till nästa hyresområde som ligger lite längre ut från stan, där det ju också ska renoveras snart? Och sen? Till slut hamnar man någonstans som vi aldrig skulle valt från början.

Hyran för familjen Geijers fyrarummare skulle höjas med 4 000 kronor, från 6 000 till 10 000 i månaden.

– När brevet kom kände jag mig så lurad. Vi vill prioritera att vara hemma mycket med barnen och klara oss på en lön, men om de planerade hyreshöjningarna blir av så går inte det.

Gäller alla som bor i miljonprogrammen

Ute i samlingslokalen har några representanter från Stena kommit för att lyssna och prata med hyresgästerna. Per Lindahl och Johan Burell från företaget går runt och skakar hand.

Jag frågar vad Per Lindahl tänker om motståndet mot renoveringarna, men får ett kort svar om att bara några högre chefer får uttala sig i medierna, innan han reser sig för att gå ut i köket.

Nätverket Pennygångens framtid hoppas att hyresvärden väljer att vara ett bra exempel, väljer en upprustningsmodell som inte segregerar.

– Om vi förlorar,  förlorar alla i miljonprogrammen, konstaterar Daniel Carlenfors.

En lysande musikvideo gjord av hyresgästerna. Se den!
http://www.youtube.com/watch?v=-g8E1hxU8Cs

Text: Lina Färm
Foto: Maja Kristin Nylander