Etikett: Om Vänsterpartiet

Under sommaren har Vänsterpartiet fått 977 nya medlemmar. En av dem är Richard Sjöström.

– Nu har jag inte blivit mediatränad, säger Richard Sjöström lite bekymrat, innan vi startar intervjun. Det märks genast att den mannen har humor. Han är 39 år, men tycker att det ska stå 40, så att han hinner vänja sig.

Varför gick du med i Vänsterpartiet just nu?

– Jag har tänkt gå med länge. När jag var ung var jag olyckligt förälskad i en tjej som var med i partiet, men när jag till slut gick med (för en månad sedan) var det så klart av helt andra orsaker, säger Richard.

Välfärden är en sådan sak. Den oroar han sig för eftersom kapitalismen gått i klinch med den, som han säger.

– Många klagar ju på att den blivit sämre, men varför röstar de då inte på Vänsterpartiet? Varenda gång jag ser en partidebatt tycker jag att Vänsterpartiet är det vettigaste av alla partier. Jag satt och slösurfade på nätet när jag hamnade på en sida där man kan bli medlem och tänkte: Det är det bästa partiet, nu går jag med!

Den viktigaste politiska frågan idag tycker Richard Sjöström är integrationen. Och då kanske inte som ett politiskt projekt, utan mera själva inställningen till att andra människor kommer hit. För det kommer de att göra i framtiden också, menar Richard.

– Vi måste förstå att det inte var bättre förr, att allting förändras och att så här ser världen ut idag.

Växte upp i Handen

Själv växte Richard upp i Handen utanför Stockholm tillsammans med sin lillebror. Föräldrarna tillhörde ”inte den intellektuella arbetarklassen, utan den vanliga”, förklarar han. Mamman jobbade på dagis och pappan på lager. Idag är pappan förtidspensionerad.

Uppväxten var ok, säger han, om än lite tråkig.

– Jag försvann i en fantasivärld, ritade och målade mycket och var ett LEGO-barn.

Han hade väldigt svårt för sig i skolan och fick knappt några betyg.

– När jag sa att jag ville bli arkitekt så tyckte antagligen SYO-konsulenten synd om mig. Jag anbefalldes att bli byggnadsmålare, eftersom jag gillade att måla…

Efteråt kan Richard tycka att det var ett konstigt förslag, men han gjorde väl så gott han kunde, säger han.

– Men det blev ju helt fel. Jag rollade väggar och tak i ett halvår innan jag sa upp mig och sov sedan i tre veckor. På den arbetsplatsen var det också en sexistisk och homofob jargong som jag inte kunde stå ut med. Idag är det helt annorlunda i byggbranschen.

– Jag har ju jobbat extra då och då och nu är ju alla supertrevliga istället! Det måste vara Martin Timell-effekten.

Bland de hundra bästa

– Så småningom gjorde jag arkitektprovet och hamnade bland de hundra bästa av 2000 sökande. Då blev jag motiverad att läsa upp betygen på Komvux, och fick MVG i allt.

Nu arbetar Richard på ett arkitektkontor när de har behov av honom. Han klarar sig bra på det, ”jag är ju van att leva på studielån”.

– Jag har ärvt ett hus också, här i Handen, efter farmor. Nu håller jag på att renovera undervåningen för att hyra ut det till studenter. Min plan är att fortsätta jobba deltid på arkitektkontoret och sköta om huset och uthyrningen resten av tiden.

På fritiden spelar Richard musik, han är basist och låtskrivare i ett band som spelar någon sorts avantgarde-pop. Det är svårt att definiera musikstilen, säger han, den är ganska spretig. Haningebandet som heter Östermalm, har inget med stadsdelen att göra, mer än att bandmedlemmarna  jobbade på Östermalm 1998 när bandet bildades. De får alltid spelningar, även om det inte är lika stressigt som förr, berättar han.

Senast lästa bok?

– Ja, vad har jag här högarna, säger han och det prasslar bland böckerna.

– Det är alla möjliga … jag försöker ju med filosofi, men det är så segt innan man kommit in. Det känns som det förutsätts att man ska kunna hela filosofins historia innan man börjar läsa filosofins historia. Jag ska ge mig in i det senare, det ska jag, men senast lästa bok just nu är Kärlek i kolerans tid av Gabriel Garcia Márquez*. Jag hittade den i källaren och den visade sig vara superhärlig.

Om du hade ett trollspö och fick önska dig precis vad som helst. Vad skulle du önska då?

– Jag skulle vilja trolla bort pengarna, bankerna och ja, själva girigheten, förtydligar han.

*García Márquez tilldelades, som första colombian, nobelpriset i litteratur 1982. 

”Det blev en lyckad Pride. Det var hundratals som fikade på ängen, dansade till musiken, hejade på dem som målade om eller diskuterade med de ungdomar som både nyfiket och kaxigt ifrågasatte Pride.” 

Rissne är en stadsdel i Sundbyberg, strax utanför Stockholm som domineras av hyresrätter och arbetarklassbefolkning, många med olika typer av utländsk bakgrund.

– Stadsdelen uppmärksammas mest i media i samband med oroligheter eller brottslighet, men det finns så mycket mer som borde lyftas fram – inte minst den starka lojaliteten till stadsdelen och de många olika sociala nätverk som finns, menar Jesper Wiklund som är gruppledare för Vänsterpartiet i Sundbyberg.

Sundbybergs stad anställer varje sommar ett antal ungdomar som sommarjobbare. I år hade några tjejer i gymnasieåldern fått som arbetsuppgift att jobba med RissneAmbassadörerna Det är ungdomar från området som anställts för att driva olika projekt. De har exempelvis ordnat julfirande, skidresor och fotbollsturneringar. Tjejerna fick i uppgift att göra centrum snyggare. De valde att måla om bänkarna och göra det på temat ”allas lika värde”.

– Redan där började det komma in hot från ungdomar i området om att ifall det målades en ”pridebänk” så skulle den brännas ned. Men tjejerna stod på sig och hävdade sin yttrandefrihet.

Bänkarna målades i början av sommaren. En av dem i regnbågsfärger. Redan samma natt eldades det på bänken och sprejades ”inget Pride i Rissne” på en vägg.

Morgonen efter var Vänsterpartiet Sundbyberg ute och delade flygblad.

– Vi pratade med folk om vad som hänt och kom överens om att ge alla som var förbannade på homofobi i allmänhet, och vandaliseringen specifikt, en chans att träffas och visa att Rissne är öppet för alla.

– Jag lade upp ett ”Rissne Pride”-event på Facebook och hörde av mig till de andra partierna (utom SD) för att få dem att engagera sig och samtidigt undvika att göra partipolitik av eventet, säger Jesper Wiklund.

Det visade sig att det var många som var förbannade på skadegörelsen. Det var HBTQ-personer som bott hela sitt liv i Rissne, ungdomar som var förbannade för att tjejernas yttrandefrihet hotades, tjänstemän i kommunen och vanliga Sundbybergare som älskar Rissne. Flera ville också hjälpa till med RissnePriden. En kvinna som är DJ erbjöd sig att spela, Rissneambassadörerna fixade med utrustning och el och sommarjobbarna slipade och målade om bänken.

– Och det blev en lyckad Pride. Det var hundratals som fikade på ängen, dansade till musiken, hejade på dem som målade om eller diskuterade med de ungdomar som både nyfiket och kaxigt ifrågasatte Pride. Nätverk kom samman och stärktes. Förutom vi vänsterpartister fanns det representanter från andra partier där, men även Svenska Kyrkan, en frikyrka, och Tillsammansskapet deltog. Rasister och hatare försökte ta över eventet men hölls borta.

– Homo- och transfobi finns överallt, men i Rissne sa folk ifrån, säger Jesper.

Han menar att i en välfungerande stadsdel finns alltid nätverk av människor som kan åstadkomma mycket när de kommer samman. Fältassistenterna har nu fått in massvis med nya namn på boende som vill nattvandra och en dialog med ungdomarna om yttrandefrihet och allas lika värde planeras. Flera av de boende har också lovat att stötta aktiviteter för tjejer i området så att fokus inte tas från dem.

Två dagar senare brändes bänken igen och skadades så svårt att den plockades bort av fastighetsägaren. Kommunen har beställt en ny. Men arbetet för yttrandefrihet och allas lika värde går vidare i förorten Rissne.

Foto: Colourbox

Yurtseven Ülgü kommer från Danmark, och låter precis som urtypen för en dansk, så som man tänkte förr att de var funtade i vårt grannland; gemytliga och trivsamma. I Danmark tillhörde han Enhetslistan, men mest var han engagerad som facklig företrädare i fackförbundet som motsvarar svenska IF Metall.

Varför flyttade du till Sverige?
– Jag träffade kvinnan i mitt liv och eftersom hon inte ville flytta till Danmark, blev jag tvungen att bege mig till Borlänge i Dalarna.

Nu har han hunnit fylla 35 år, bor i ett hus i Borlänge med frun Meral, som är tandläkare och verksamhetschef för folktandvården i Borlänge. Även hon ursprungligen kurd från Turkiet. Tillsammans har de två döttrar, en femåring och en tvååring, Isabel och Lora.
En japansk spets har också varit på tal, i varje fall av femåringen, men det får vänta tills hon blir äldre säger Yurtseven.

Nu har Yurtseven Ülgü gått med i Vänsterpartiet. Det var ingen särskild fråga eller händelse som avgjorde det, säger han.
– Jag kommer från en vänsterfamilj, det är naturligt för mig att vara politiskt aktiv. Pappa var och är en gammal marxist, säger han. Han berättar att pappan är kurd och mamman turkiska, men själv känner han sig mer som världsmedborgare, efter att ha bott och sett flera länder. ”Jag tycker inte att den nationella frågan är det allra viktigaste”. Familjen kom till Danmark när han var sju.

Hur mycket han kommer att hinna delta i partiföreningen i Borlänge vet han inte än. Det får tiden utvisa. Med tanke på studier, barn och hus kan det bli tufft. Men han vill gärna hinna vara med i föreningens diskussioner, säger han.

I framtiden är målet kunna tillföra något genom sin utbildning. Och kanske arbeta med politiska frågor på något sätt. Just nu pluggar Yurtseven på Högskolan Dalarna för att bli statsvetare.

– Jag är intresserad av det skandinaviska samarbetet, men även av Mellanöstern och de internationella frågor överhuvudtaget, säger han.
Men jobbmöjligheterna kan vara bättre i en större stad, så då kanske det ändå blir flytt från Borlänge.

Som gammal köpenhamnare och Århusbo kan han sakna storstadslivet, förklarar Yurtseven. Den vackra, omväxlande naturen och skidåkningen har inte riktigt uppvägt det.
– Min fru har tvingat mig åka skidor flera säsonger, men det känns farligt. Jag har ingen kontroll! Han skrattar.

Badminton känns säkrare och så går han på gym. Men läser också, senast boken var Gilgamesh, eposet är en fyratusen år gammal mytologisk berättelse man hittat i en kilskrift. Där finns också ursprunget till flera religiösa idéer, berättar han. En del av ursprunget till både Koranen, Toran och Bibeln.

Text: LG

Foto: Privat

– Alla människors lika värde är viktigast för mig, säger Anna Linderholm, 42 år och nybliven medlem i Vänsterpartiet.

När jag ringer är Anna Linderholm på jobbet, hon jobbar som personlig assistent sedan femton år. Anna började sommarjobba när hon pluggade och det var där hon sedan fick fast arbete.
– Jag trivs jättebra och har alltid gjort det, säger hon.
Hennes kortfattade presentation i övrigt är att hon har man, tre barn och bor i ett radhus i Halmstad.

Varför gick du med i Vänsterpartiet?
– Jag har alltid varit intresserad av politik, men aldrig varit medlem i något parti. För femton år sedan var jag lite intresserad av Folkpartiet, vilket folk kan tycka är underligt. Men jag brukar säga att avståndet då inte var lika långt som nu. Det har hänt mycket på femton år … särskilt med Folkpartiet… Sedan har jag länge haft en god vän och granne som är vänsterpartist. Han har peppat mig att gå med, jag var väl lättvärvad kan man säga, hon skrattar.

Anna Linderholm är feminist och tycker att den viktigaste frågan just nu är allas lika värde, och ja, anti-rasim.
– Heter det så?, frågar hon och fortsätter: Den frågan tycker jag är roligast, eller ja, inte roligast, men intressantast.
Hon hinner inte vara så väldigt aktiv i Vänsterpartiet, men några medlemsmöten och insändare har hon hunnit med.

Vad gör du på fritiden?
– Du menar när jag inte jobbar heltid på obekväm arbetstid och sköter om man och tre barn?
Hon skrockar lite, men visst gör hon mer:
– Jag motionerar, är ute och rör på mig på olika sätt – och skriver.
Bäst gillar Anna Linderholm att skriva argumenterande texter, men även en bok är på gång, visar det sig. Det är bara en hobby, säger hon.
– Men senare, när jag får mer tid, så skulle jag vilja skriva mer och även hjälpa till i Vänsterpartiet och formulera saker…
– Jag har ägnat väldigt mycket tid åt barnen. De är 8, 13 och 15 år nu. Min man David har precis börjat ett nytt jobb som lageransvarig på en budbilsfirma här i Halmstad efter tolv år som säljare på Tylö AB. Vi har alltid delat ansvaret för hem och barn, men nu i början på ett nytt arbete tycker jag att det är självklart att han lägger lite mer tid på jobbet än tidigare.

Senast lästa bok är det hon kallar ”en lättsam deckare”, Den stumma flickan av av Hjort/Rosenfeldt.

Jag frågar vad hon skulle önska sig om hon hade ett magiskt trollspö och kunde önska precis vad som helst.

Hon funderar en stund och säger sedan som den vänsterpartist hon numera är: Rättvisa åt alla, det skulle jag vilja se!

Jonas Larsson är 42 år och arbetar på BT Products som tillverkar lagertruckar. Det är den största industrin i Mjölby med 1200 metallarbetare. Företaget producerar så det knakar, berättar Jonas. Det är den tredje största tillverkaren i Europa.

– Vi brukar säga att när det är goda tider flyttas oxfilé och när det är dåliga tider kör folk blodpudding. Saker och ting behöver flyttas oavsett konjunktur, säger han.

Känns bra att ha blivit medlem i Vänsterpartiet

– Det har legat i luften länge för mig. Men som gammal socialdemokrat vill man ju ge det hela en chans, ja, många chanser. När Löfven sedan blev statsminister så hoppades jag att det skulle vända till något bättre. Det var ju vår gamla förbundsordförande.

– Jag kan absolut förstå att det är ett svårt läge när man inte kan få någon vettig riksdagsmajoritet. Men när man inte kan stå upp för sina värderingar och sin politik eller ideologi, det tål inte jag. Bättre då att ta en fajt och förlora, men kunna gå med rak rygg. Nu handlar ju politiken bara att vända kappan efter vinden. Ingen begriper vilket samhälle som socialdemokraterna vill ha. Det är bara att lappa och laga och kompromissa ihjäl sig, känns det som.

När de släppte kravet på kollektivavtal för YA-jobben*, då flög kapsylen av, säger han. Det var liksom droppen.

Nu har jag gått med i Vänsterpartiet och det känns bra, jättebra.

*(Yrkesintroduktionsanställningar, där arbetsgivaren får ekonomiskt stöd för att anställa).

Alla har en liten hårdrockare inom sig

På fritiden är Jonas Larsson trummis i ett band som spelar ihop via ABF. Och så samlar han på skivor.

– Jag tror att alla har en liten hårdrockare inom sig. Åtminstone efter några öl, så kan högerfoten börja röra på sig hos många. Han skrattar lite. Men framför allt gillar jag 60-70-tals proggen, både den politiska men också proggen med ETT G, den mer psykedeliska och experimentella…

Och så har han gift sig med sin Linda efter 22 år. Det var på 40-årsdagen.

– Det var väl dags, säger han upprymt. Vi har ju en gemensam dotter som fyllt 18…

Många år i klubbstyrelsen

Jonas Larsson är uppväxt i Mjölby och efter grundskolan gick han verkstadstekniskt gymnasium med inriktning mot att bli svetsare, vilket han också blev. 1995 fick Jonas fast jobb på BT Products. Där har han arbetat som svetsare till 2003 då han blev förtroendevald på heltid. Nu, efter att ha varit vice ordförande i många år, har både han och ordföranden klivit åt sidan för yngre fackliga förmågor.

– Så nu är det plantskola. Det är viktigt att det kommer fram yngre och vi finns ju kvar som stöd i styrelsen, säger Jonas.

På BT är 96 procent fackligt organiserade. Snittlönen är cirka 27 500 kr inklusive bonuslön.

Arbetarens svarta låda är stulen

Den viktigaste fackliga frågan just nu är den psyko-sociala miljön, folk mår inte bra, det är för stressigt och slimmat helt enkelt. Produktionen har också förändrats.

Idag jobbar de flesta på företaget med montering, svetsning och logistik. Montörerna servas av s.k. kittare som lämnar fram materialet i precis rätt tid, så att montörerna kan jobba utan avbrott.

– Det har ju alltid kört omkring truckar, men nu har det blivit ett lager som ständigt rör sig i fabriken.

– Förr fick man kanske bygga en truck själv, men nu har arbetet styckats ner till små stationer.

Nu kan en arbetare få montera några få delar om och om igen, den kortaste ”cykeln” är på 54 sekunder. Sedan börjar man om. Exakt samma sak ska göras under nästa minut, och nästa och nästa….

– Det är vansinnigt, tycker vi, och att gå bakåt i utvecklingen. Man har stulit arbetarens svarta låda. Nu behövs inte vårt yrkeskunnande på samma sätt. Jobbet har förenklats, det är som att sätta ihop en Billyhylla från Ikea.

– Det känns nästan som det är en större merit om man har vänt hamburgare i rasande tempo än om man har en yrkesutbildning, säger han.

Märks SD:s aktivitet på jobbet?

– Nu sitter inte jag i varenda fikarum, men klart att man märker det i periferin. Det låter lite som för 25 år sedan, det här snacket om invandrare. Men jag tror att det också handlar om ett allmänt missnöje.

– När Jimmy Åkesson var här i Mjölby under valrörelsen, så gick vi dit för att vända ryggen åt Jimmy, och då såg jag vilka som var där, inte för att vända ryggen till, utan för att lyssna. Och det var tydligt att det var folk ute i marginalen. Kanske förtidspensionärer, långtidsarbetslösa eller långtidssjukskrivna. Folk som egentligen inte har någon glädje av SD:s politik. Deras situation är ett resultat av Moderaternas alla nedskärningar, inte flyktingarna som Åkesson påstår.

– Jag tror inte att var femte svensk är rasist i grund och botten, utan jag tror att det folk som inte känner sig sedda eller hörda.

– Därför tycker jag att det är så viktigt att Vänsterpartiet försöker ta tag i de här klyftorna i samhället.

Susanne Staf vill jobba för mer resurser till barn och äldre. Det är en av anledningarna till att hon numera är medlem i Vänsterpartiet i Skara. Och att det blev Skara berodde på kärleken.

– Det var den som lockade mig till hit från början, berättar hon.

År 2000 träffade hon sin blivande man, Jörgen, och nu har de två pojkar, Tobias, tio år och Neo, sex år. Det ovanliga namnet Neo hittade föräldrarna i Matrixtrilogin. Familjen Staf bor i en villa utanför Skara, lugnt och skönt, tycker Susanne. Där finns även hunden Engel, en snäll korsning mellan schäfer och golden retriever, samt kattorna Gunilla och Äpplet, det senare eftersom katten älskar att sitta i äppelträdet.

Fem år som timvikarie

Susanne Staf är utbildad undersköterska och har jobbat sammanlagt fem år. Först tre år i Götene kommun som timvikarie på olika äldreboenden, men när det närmade sig inLASning slutade de ringa, berättar hon.

– Då fick jag byta arbetsgivare och arbetade ytterligare två år i Skara kommun. Men sen fick det vara nog.

– De säger att det saknas undersköterskor, men när man söker så får man bara jobb som timvikarie. Och det är jobbigt när man har familj. Man vet ju aldrig OM man har jobb och inte heller NÄR man ska jobba. Det kan bli dag eller kväll eller natt. Det går inte att planera något, helt enkelt. Jag vill ha ett fast jobb, säger Susanne Staf.

Istället började hon köra buss och jobbade även på Netto tills den butiken lades ner.

– Men så hörde jag att de behövde folk i förskolan, säger hon.

Så just nu jobbar Susanne i Skaras förskolor, hon är med i en ”resurspool”. Där får man jobba 300 timmar – sedan måste de skaffa sig utbildning. Men det är inte Susanne intresserad av, hon har ju redan både en yrkesutbildning och studielån…

– Dessutom har min man, Jörgen, just blivit arbetslös. Han jobbade på Scan många år, men nu har de dragit ner och han fick gå.

– Nu får han söka på allt som finns och hoppas på turen, säger hon. Men det är inte lika lätt som på 80-talet. Då kunde man bara gå ner till fabriken, så var det klart att börja jobba på måndag!

Trots allt så trivs Susanne jättebra i Skara. Och hon har varit med i Vänsterpartiets arbete ett helt år utan att vara formell medlem.

– Jag trodde att jag var det, men hade tydligen missat den detaljen, för jag fanns inte med på några listor. Hon skrattar lite. Men nu är det ordnat.

Och när hon berättar om Vänsterpartiet i Skara så verkar föreningen både aktiv och även utåtriktad, med studiebesök hos andra organisationer och föreningar.

– Det är intressant, säger Susanne.

Vilka anser du är de viktigaste frågorna i samhället idag?

– Jag tycker det är barn och äldre. Idag är det katastrof i förskolan med alla stora grupper! Vi är tre som ska ta hand om 23-24 barn. Då hinner man inte se alla barn som behöver det.

Och för de äldre dras resurserna bara ner, anser Susanne Staf.

– Det finns inga krav på att de äldre ska få gå ut. De kan få sitta inne hela dagen, ja hela veckan eller månaden utan hjälp att komma ut. Och så de här uppstyrda tiderna. De äldre får exempelvis 18 minuter på sig att duscha.

Hemtjänsten har hon också prövat på, men där vill hon aldrig arbeta mer. Det är ovärdigt, säger hon.

Susanne berättar hur det är att komma hem till en äldre som ska kläs på snabbt, oavsett hur de mår. Kanske är de liggande när hemtjänsten kommer, då ska de snabbt upp. Är de yra i huvudet så kan de få sitta ner en liten stund, men sen måste kläderna på. Och behöver de gå på toaletten så spricker hela tidplanen.

– Det är hemskt. Jag tänker på hur jag själv vill bli behandlad. Som det är nu vill man inte bli gammal… 

– Det krävs absolut mycket mer resurser både till barn och äldre!, säger hon.

Text: LG

 
Bli medlem här

Vänsterpartiets riksdagsledamöter strax före riksdagens öppnande.