Författare: admin

Det är Kanelbullens dag när bussen saktar in i Knivsta en solig höstsöndag. Jag ska besöka Tillsammans för Knivsta, ett av många nya nätverk, och kanske början på en ny folkrörelse.

Medlemmar i nätverket har redan varit ute på förmiddagen och delat ut flygblad och kanelbullar på torget. Det är ett aktivt nätverk som funnits drygt ett år, och en till två gånger i veckan syns de på ett eller annat sätt i Knivsta. På söndagar träffas de för att prata, fika och hjälpa till med läxor – eller annat. Även infödda svenskar kan behöva hjälp med körkortsteori eller en besvärlig hyresvärd.

Stor bostadsbrist engagerar

Den lilla lokalen ligger vägg i vägg med moskén, vi sitter runt ett längre bord och det är läxhjälp på gång. Då och då avbryts aktiviterna av att fler kommer in eller av att någon berättar något. Eftersom jag deltar som journalist, blir det extra mycket fokus på bostadsfrågan. De vill alla berätta om hur svårt det är att få bostad i Knivsta.

Shire Mohamed har nio barn, han bor med sin stora familj i en trea och har gjort så i fem år.

– Det verkar omöjligt att få något större, säger han.

Teresa Huotari berättar att hon inte kunde få någon hyresrätt och inte hade råd med bostadsrätt. Nu har hon till slut ändå måst köpa en, med hjälp från mamma.

Farah Omer Said flyttade till Knivsta för att han fick jobb här. Nu bor han i en husvagn som det regnar in i. Och nu är det snart vinter. Ibland har han fått bo hos Shire Mohameds familj som ju redan är otroligt trångbodda.

Barre Abdikhadir som läser till undersköterska har en tvåa, som kostar 9  000 kr i månaden. Det är för dyrt, men han hittar ingen att byta med.

I Knivsta är det bostadsfrågan som är hetast. Det finns nästan inga alls, varken för infödda eller flyktingar. Det är ett i högsta grad gemensamt problem som Tillsammans för Knivsta försöker lyfta. Det måste byggas fler, billiga hyresrätter. Sedan har de också haft manisfestationer som handlar om att flyktingar ska vara välkomna ”på riktigt”. Nätverket är emot Dublinförordningen. Och emot rasism. För den finns, även om en del Knivstabor var tveksamma till att den fanns just i Knivsta.

Knivstabor hjälper varann

Men folket i den lilla lokalen pratar inte bara om allvarliga saker. Snarare tvärtom, det råder en varm och trivsam stämning. Idag är det två som pluggar till undersköterskor i lokalen. Ibland får de hjälp av färdiga undersköterskor. Den här dagen sitter vi flera och funderar på olika symtom för diabetes eller hur plack uppstår i en blodåder.

En annan ska skriva en uppsats om orangutanger, Ayaan som går andra året på naturvetenskaplig linje håller på med att sammanställa en analys om träning. Det verkar vara synnerligen lärorikt att vara läxhjälp. Och roligt. Då och då avbryts det hela av skratt och helt andra historier.

Petra Jansson berättar om sitt snustest. Hon hade aldrig provat, nu har hon till och med sovit med en prilla under läppen.

– Men det enda jag gillade var själva snusdosan, säger hon.

Plötsligt öppnas dörren och en blyg tonåring tittar in. Det är Sofia, en ensamkommande flykting som varit i Sverige i åtta månader. Lisa Bengtsson kramar om henne och jag ser ett ljus tändas i bådas ögon, det är tydligt att de tycker mycket om varandra.

Nu får Sofia hjälp med svenskaläxan. Den handlar om Alfred Nobel och nobelpristagare. Svåra ord som ”sprängämne” och ”testamente” ska förklaras. Via Nobel kommer de in på Selma Lagerlöf och hennes böcker. Den mest kända är enligt texten ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”

– Vilket långt namn!, säger Sofia.
Och vi försöker förklara att den handlar om en pojke som flyger på en gås över Sverige. Hon skrattar. Ja, nog låter det märkligt. Lisa och jag nickar mot varandra. Vi tycker att hon är duktig som klarar så krångliga texter efter så kort tid.

Där finns också de som redan är etablerade på arbetsmarknaden, Fuaad Abdi exempelvis arbetar som växlare på bangården i Hagalund i Solna. Johannes Forkman är statistiker. Han berättar att både han själv och hans fru nyligen gått med i nätverket. Han tycker att det är viktigt att synas utåt på stan, inte bara på Facebook.

– Många följer säkert med och gillar nätverket på nätet, men det är ett större steg att aktivera sig. Då är det lättare om man träffat några i verkligheten, som vid en manifestation eller flygbladsutdelning, säger han.

Organisering underifrån

Och Tillsammans för Knivsta gör ju både och. På Facebook kan man se vad som hänt eller är på gång; fotbollsturnering, friluftsdag med kanotpaddling, olika manifestationer, banderollmålning, ponnyridningar och läxläsningar.

En stor skillnad är säkert att den här verksamheten kommer underifrån. Det är inget tillfälligt projekt som startats av kommunen och som oftast dör bort när pengarna tar slut. Det här växer enligt samma principer som folkrörelserna en gång i tiden. Underifrån, med egna och gemensamma krafter. Den sociala verksamheten är grunden för att det ska fungera.

Sammanhållning segrar

Så här beskrivs det av Alex Bengtsson i Tillsammanskapets egen lilla film på Youtube: ”Sverige är ett land som är byggt av folkrörelser. Självklarheter som religionsfrihet, allmän och lika rösträtt och semester har inte kommit från ingenstans. Det har kommit genom att folk har organiserat sig tillsammans och ställt krav. Tillsammans bygger vi vidare på det folkrörelserna har skapat. Tillsammans tar vi fajten för ett samhälle där alla får plats, tillsammans tar vi fajten för trygghet och gemenskap. Vi gör det för att vi vet att sammanhållning segrar. Sammanhållning är vårt enda alternativ.”

– Det extremhögern erbjuder är en maktanalys, säger Alex. De menar att ”eliten” (politiker, kultur- och mediafolk) har en allians med olika minoriteter och migranter. Och de menar att ”vita svenskar” inte har makt och inflytande, eftersom ”eliten” svikit den gruppen.

– Det vi försöker göra är att få just de här sista två grupperna att gå samman. Arbetarklassen idag består ju till stor del av invandrare. I Knivsta var det självklart att ta kontakt med den Somaliska föreningen. Också för att Tillsammans­skapet är en trygghetsrörelse. Det är den somaliska diasporans kvinnliga del som rycks i hijaben och får höra grova rasistiska och kvinnofientliga tillmälen. Men vi försöker också nå vit arbetarklass, för de här grupperna har otroligt mycket gemensamt.

– Så när ledare för Tillsammansskap på olika orter funderar på vilka grupper de ska nå, är det en självklarhet att det är där man söker, säger Alex Bengtsson.

Text: Losita Garcia

Det här är Tillsammansskapet

Expo har länge samarbetat med fack­förenings­­rörelsen, med nästan alla förbund i LO och även en del TCO-förbund. Det har oftast handlat om utbildningar om vad extrem­högern står för och hur man skyddar sina medlemmar från rasism.

Med fackförbunden IF Metall och Kommunal har samarbetet tagits vidare. Medlemmar i förbunden erbjuds också möjligheten att engagera sig och lära sig mer om den typ av organisering som Tillsammansskapet driver. På Expo arbetar därför två personer heltid med att hjälpa igång nya Tillsammansskap, de båda tjänsterna bekostas av If Metall och Kommunal. Idag finns ett 40-tal nätverk. Oftast är ledaren en kvinna som arbetar i offentlig sektor.

– Och nya nätverk poppar just nu upp som svampar ur jorden, berättar Alex Bengtsson på Expo.

Tillsammansskapet handlar om att skapa mötesplatser på en ort, där infödda svenskar och nyanlända kan träffas, men också hjälpa varandra. Några nätverk jobbar exempelvis mot nedläggningar av gemensam service. Men det kan också handla om fotboll och läxhjälp eller både ock. Det är en social rörelse mot rasism, men också en rörelse för att bevaka gemensamma intressen på orten och där kontakter med andra organisationer, som exempelvis fackföreningar och invandrarorganisationer är viktiga. Nätverken är partipolitiskt och religiöst obundna.

www.facebook.com/Tillsammans

Dörren till Expos redaktion ligger på åttonde våningen, den är bastant och alla besökare filmas. Här framställs en tidning som aldrig ger de rasistiska och fascistiska rörelserna arbetsro.

I väntrummet kan jag se sidplaneringen för nästa Expo. På ett av uppslagen har någon textat den oroande rubriken: Innan mörkret faller. Det kunde varit titeln på en roman av Stieg Larsson. Daniel Poohl, kollega till Stieg Larsson, är den jag ska träffa. Jag ber honom börja med att berätta om sin bakgrund.

– Jag är uppväxt i Åsens bruk i Dalsland, det var ett samhälle som var starkt präglat av socialdemokratin och arbetarrörelsens kultur, och där allt snurrade kring pappersbruket. Jag växte upp med en ensamstående morsa och min halvbror David. Det var en bra barndom. Jag var lycklig och glad och fick göra det jag ville göra, jag var fri. Han gör en paus.

– Samtidigt kände jag mig inte riktigt hemma, vi levde ett lite annorlunda liv. Mamma jobbade 75 procent i hemtjänsten och det var den enda intäkten. Vi hade inte så mycket pengar, vi bodde inte i villa eller semestrade utomlands. Inte så att vi inte var accepterade, men jag bestämde mig tidigt för att flytta därifrån. Jag ville inte jobba på pappersbruket, jag ville bli journalist. Var inte det ett ovanligt vägval för ett arbetarbarn?

– Jag växte upp i ett hem med många böcker, morsan läste mycket. Böcker var en del av inredningen. Det var en av de största upptäckterna i mitt liv, när jag knäckte alfabetskoden. Det tycker jag fortfarande är bland det häftigaste som hänt mig. Uppenbarelsen, när jag insåg vad man kunde använda orden till. Att skriva passade mig helt enkelt.

– När jag växte upp på 90-talet präglades Åsens bruk, som många andra liknande orter, av ett stort flyktingmottagande. Det kom strömmar från inbördeskrigets Jugoslavien, framför allt från Kosovo och senare även Bosnien.

– Trots att vi var ganska unga, tio-elva år, så tog en del i min klass till sig de attribut som användes av skinnskallar, de kallade sig ”patrioter”. Medan jag, och en del andra, blev kompis med flera av flyktingarna eftersom vi bodde i lägenhetsområdena där de flyttade in. Jag blev antirasist, för det var så det hette att vara en så’n som jag. Han skrattar till.

Den orättvisa som drabbade flyktingarna påverkade honom starkt, berättar han. Att dessa människor dömdes på förhand, var den största orättvisa han upplevt dittills i sitt unga liv. Han verkar fortfarande upprörd vid minnet.

– Det retade mig enormt, det som en del sa om de här människorna, eftersom jag visste att det inte var sant! Fastnade för Expo Efter grundskolan gick Daniel Poohl Mediaprogrammet i Trollhättan och gjorde lumpen på Värnpliktsnytt i Stockholm.

– Det var min journalistutbildning, säger han.

En dag blev han tillfrågad om han ville följa med på ett redaktionsmöte på Expo. Det ville han och där blev han kvar.

– Det passade mig. Jag har aldrig varit med i ett politiskt parti eller känt mig hemma där. Ändå har jag tänkt på politik hela mitt liv. De militanta antifascisternas fullständiga kompromisslöshet, maskering och våldsfetischism har jag heller aldrig förstått mig på.

– Expo var en organisation som jag kunde stå för och som jobbade med journalistik på ett sätt som passade mig. Jag vill inte kliva upp på någon vit häst och berätta om världen uppifrån och ”objektivt”. Jag vill berätta om det som är viktigt att berätta om. Sedan måste journalistik självklart vara saklig, ge alla möjlighet att yttra sig och grunda sig på fakta.

Hur ser du på SD?

– Vi har ett parti idag som vinner stöd med en berättelse om ett samhälle med ”en elit som inte lyssnar på folket, samtidigt som minoriteterna får allt de ber om”. Det är samma berättelse nu som på 90-talet.

Vad beror SDs framgångar på?

– I grunden ligger väldigt mycket i händerna på deras politiska motståndare. Den breda förklaringen, tror jag är, att vi har haft ett politiskt klimat där klassiska höger och vänsterfrågor om ekonomisk fördelning har tonats ner. Vi har haft en överenskommelse om att vi har en ekonomisk modell som funkar, en ekonomisk doktrin som alla verkat eniga om. Och då kommer andra frågor upp på agendan, frågor där SD är profilerade har blivit mer synliga.

– Sedan har SD lyckats få sina väljare att sluta tvivla på partiet. Deras väljare har ju funnits i andra partier tidigare eller på soffan. Nu har de lyckats mobilisera dem att tänka och tycka att invandringen är den allra viktigaste frågan.

Modellen ”eliten och underklassen” är ju delvis samma bild som vänstern har. Varför lyckas inte den fånga upp de här strömningarna och ge en annan lösning?

– Jag vet inte varför. Det beror väl delvis på vem man är till för? Han fortsätter: Det finns en ganska stor del av Sveriges arbetarklass som inte inkluderas i vänstern. Hur många av Vänsterpartiets riksdagsledamöter har slöja? Det finns ganska många inom den svenska muslimska gruppen som tillhör den svenska arbetarklassen, men hela arbetarklassen är inte omfamnad av arbetarrörelsen idag och det är ju ett jätteproblem. Och även en av anledningarna till att man inte fångar upp alla.

Kan det också vara en avsaknad av ett stort arbetarrörelseprojekt?

– Ja, det finns ju ingen rörelse framåt idag. Jag tror väldigt många uppfattar politik som väldigt avlägset från sin egen vardag. Politik är ”politiker i slips och kostym”.

– Det märks också på det enorma engagemanget som bilden av Alan Kurdi väckte. Väldigt många engagerade sig, men det omvandlas väldigt lite i politik. När folk tänker ”jag står inte ut, jag måste göra något”, så tänker de inte i första hand på att gå med i en politisk organisation som kan se till att flyktingars rättigheter tillgodoses. Det hela avpolitiseras och blir en fråga om välgörenhet och medmänsklighet. Men medmänsklighet lever ju längst om det kan kanaliseras i lagar och regler.

– Samhället har också blivit så segregerat att man måste ringa till en frivilligorganisation för att få träffa en flykting.

– Idag mår folk dåligt över det, ”så här ska inte ett samhälle fungera”, tänker många. Det är bra att folk känner så. Men det är för lite som omvandlas till konkreta, strukturella förändringar, anser Daniel Poohl. Hur kan då en bred rörelse formas?

– Vi har en rörelse som heter Tillsammansskapet, där vi utbildar ledare i lokalsamhällena för gemensam kamp. Men alla kan inte fångas in i en och samma rörelse. Antirasismen är ett ekosystem av en mängd människor som aldrig kommer att komma överens under ett och samma paraply. Men det vore jävligt bra om det fokuserade sig på större, politiska förändringar.

Kan du nämna en sådan viktig förändring?

– Personligen tycker jag att det fria skolvalet är en sådan fråga. Det är ett väldigt bra exempel. Det finns bra saker med det fria skolvalet, men i slutändan har det skapat en segregerad skola.
– När Jan Björklund sa att en av anledningarna till de försämrade skolbetygen var att vi tar emot så många flyktingar, så svarar den antirasistiska rörelsen med att märka ord. Den sa: ”Jan Björklund fiskar i grumliga vatten och skyller på invandrare”.
– Och det kanske han gör, men istället borde den omedelbara reaktionen vara att kräva att barnen får hjälp att klara skolan. – Vad gör du åt det Jan Björklund!? Så borde frågan ställas, menar han. Daniel tycker att den antirasistiska rörelsen oftast inte tar tag i sakfrågorna, utan debatten handlar mer om att få ”debattklimatet” att kantra åt ett eller annat håll. Och debattklimatet är visserligen viktigt för det är den mark du sår i, säger han, men om du inte sår politik så kan du hålla på i all evighet. Konkreta politiska förslag kan vara ett mycket bättre sätt att verkligen flytta dagordningen, menar han.
Han vill inte bara vara gnällig och säger att han vet att många, bra förslag läggs fram, men tycker ändå att känslomässigheten ofta präglar den antirasistiska miljön.
– En grundläggande utgångspunkt tror jag ska vara att börja tala om vad vi vill göra och inte vad vi ska stoppa.

Text & foto: Losita Garcia

Att vara socialist betyder också att vara internationalist. De senaste månaderna har solidariteten handlat om mat, madrasser, lek och medmänsklighet. Vänsterpartister har engagerat sig från norr till söder.

Just nu pågår den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget. En rännil av denna flod har även tagit sig till Sverige. En del har kommit för att söka asyl här, andra för att ta sig vidare till andra länder. De har kommit med båt, bil och tåg och tågstationerna har fyllts av flyktingar. Men också av människor som mött upp med mat, kläder och boenden. En av de mest aktiva organisationerna har varit Vänsterpartiet och även många, många, enskilda vänsterpartister.

Annika Fägerlind, vänsterpartistisk ombudsman i Göteborg berättar: Vi anordnade det största transitboendet i staden, vi stängde ner all verksamhet i en månads tid för att kunna ge sängplatser åt flyktingar. Mot slutet öppnade flera kyrkor och församlingar också boenden, men de första veckorna var det bara vi, Syndikalistiskt Forum, en judoklubb och några punkare på Hisingen.
–  Inget annat parti har ordnat boenden. Utan oss hade ett trettiotal personer, varav många barnfamiljer, fått sova på centralstationen, säger Annika.

Av säkerhetsskäl har det inte varit offentligt att Vänsterpartiet haft flyktingar på sin partiexpedition på Andra Långgatan, men nu när det upphört kan Annika berätta. Och på något sätt visste folk omkring ändå om det. – Folk har varit otroligt hjälpsamma, säger hon. Nästan varje dag skänktes maten från restauranger i området, en frisör kom med borstar och schampoo, och en dag kom en trollkarl och trollade för barnen. Folk har gett kläder, pengar, skor…

– Vi har varit det parti som hårdast drivit på i kommunfullmäktige för att kommunen ska ta sitt ansvar. Många enskilda vänsterpartister har också varit aktiva i and­ra hjälporganisationer. Vänsterpartister är viktiga för vi vet att solidaritet betyder mer än att klicka på ”gillaknappen.” Vi vet att det kan krävas att man sitter på pass en hel natt, hämtar en säck tvättkläder att tvätta, eller bara väntar i kylan någonstans… och vi duktiga på att organisera.

I Malmö har Vänsterpartiet framför allt hjälpt till med transporter, från och till Kontrapunkt, som varit den stora samlingsplatsen för flyktingar. – Vi har skickat mängder av våra partiaktivister för att hjälpa till, säger Olof Holmgren, ombudsman i Malmö. Och många har jobbat dag och natt, lägger han till.

Också i Stockholm uppläts partiexpeditionen till flyktingar och under två veckor frystes den normala verksamheten, berättar Leo Ahmed, vice ordförande i Stockholmsdistriktet.

Även i Akalla, norr om stan, startades ett boende. Det var Akalla Sportcenter och 4H-gården som upplät sina lokaler. Men efter ett tag måste de flytta vidare av praktiska skäl. Först till PROs lokal och senare till andra i Husby. Många föreningar och enskilda ställde upp. Leo Ahmed och föreståndaren för Kista SC var samordnare för boendena och flera vänsterpartister arbetade som volontärer.
Också i Akalla och Husby fick de mycket hjälp från grannar och volontärer med mat, kläder och pengar. Och det ordnades aktiviteter för barnen.

– Jag är stolt över att vara medlem i Vänsterpartiet, säger Leo. Det har varit tummen upp hela tiden för det arbete vi lagt ner. Man behöver inte ens ha en V-logga på sig, folk vet ändå. Genom det här arbetet har jag lärt känna många, nya människor, och jag är ganska säker på att flera av dem kommer att gå med i Vänsterpartiet. För de har sett oss arbeta och ställa upp i praktiken.

Text: Losita Garcia