Etikett: Om Vänsterpartiet

Jag inspekterar misstänksamt den lilla humla jag ska flyga med till Arvidsjaur. Kan den verkligen lyfta?
Det gör den, men ännu märkligare är den kommun som jag snart ska få se streta på i motvinden.

En vacker, låg träbyggnad möter mig och de övriga åtta passagerarna på flygplatsen i Arvidsjaur. När jag vänder mig om ser jag – skog. Åtta mil granskog samt tre renar senare är jag i Sorsele. Här har varje person nästan tre kvadratkilometer vardera att vistas på, i kommunen som är näst minst i landet vad gäller invånare. De är 2 548 stycken.
– Jag räknar dom nästan varje dag, säger kommunstyrelsens ordförande Kjell Öjeryd, vänsterpartist.

Annars är kommunens stora problem att den är så avlång. Cirka 20 fågelvägsmil från norska gränsen till den kommungräns som ligger närmast Umeå. Och alla verksamheter ska fungera, såväl i fjällbyn Ammarnäs som i den lilla byn Blattnicksele i den sydöstra delen av kommunen. Det borde krävas starka ekonomiska muskler för det, men kommunen liknar i det fallet just mest – en humla.

Det är bara 250 år sedan svenskarna kom hit till samernas land. Staten ägde marken, och ville ha arbetskraft. De inflyttade levde på mindre jordbruk och skogen, flottning och sågar.

Än idag är de båda större företagen skogsförädlare, man tillverkar golv och stugor. På sommaren ger skogen också många arbetstillfällen och på vintern testkör sommarskogsarbetarna åt bilföretag. Mil efter mil testas bilarna i vinterkörning. Vid flygningen hem kan jag fortfarande se isbanorna på sjöarna i märkliga formationer, sakta smälta ner i vattnet.
– Det är jättestort för oss. Utan dom vet jag int’ hur vi skull’ klara oss, säger Kjell Öjeryd.

Samerna finns också kvar. Det är två större same­byar runt Sorsele och Kjell ser dem som vilken näring som helst, men det går sakta bakåt för dem, säger han, precis som för lantbruket. Några större motsättningar mellan befolkningsgrupperna finns inte i Sorsele, det är i så fall mer mot kusten, när de far på vinterbete.

Eftersom Sorsele ligger så avlägset skulle man kunna tro att folk här har få kontakter med folk från andra länder. Den idén fick jag revidera. Jag bor hos ett par från England som inte kan ett ord svenska men som fick utmärkelsen årets nyföretagare 2013.
Mannen på Systembolaget bryter på tyska, liksom mannen som bygger om på Inlandsbanemuséet. På vintrarna invaderar tyskar, då bilköpare ska bjudas på hundspann, skoterkörning och bar i igloo. På sommaren kommer andra turister, främst för att fiska. I älvarna och de många forsarna finns lax, öring och harr. För folk från Europa är detta en spännande vildmark, exotiska namn som Sjnjurtjuk, Vuovosjaure och Storjuktan lovar äventyr.

Och så finns det ett antal kvotflyktingar och totalt 50 ensamkommande flyktingbarn från olika krigsområden i världen. Jag återkommer till dem.

Kjell Öjeryds värsta och bästa

Det värsta jag vet: Det är ”illunnan”, avundsjukan.
Det bästa jag vet:När jag ser att folk mår bra, och att allt fungerar runtomkring mig. Då mår jag som bäst. Att sitta på ett älgpass, få fara ut med hunden i älg-skogen, det är väl också något av det bästa som finns?
Senaste bok: Jag är dålig på böcker, men jag gillar svenska deckarfilmer, som Beck.

Slalom och blues
Först historien om Kjell Öjeryd som är född och uppvuxen i Sorsele, men ändå bytt bana flera gånger.
Hans stora intresse när han växte upp var slalom, han bodde mittemot backen och där tillbringade han sin barndom, berättar han. Utan att därför bli någon Stenmark. Det andra stora intresset var att spela gitarr, mest blues. Efter grundskolan flyttade Kjell till Storuman för att gå en tvåårig utbildning till skogsarbetare. Efter det arbetade han nio år i skogen, det var manuellt arbete med motorsåg. Under tiden träffade han sin blivande fru som hade ett jordbruk fyra mil från Sorsele, som de tog över tillsammans. Idag har de moderniserat och byggt ut så att de har 70 kor.

– Men nu kan det inte bli större. Det finns inte marker för det. Nu ”fundrar” vi på att förädla mjölken så att vi kan sälja det lokalt. Jag tror framtiden ligger i det lokala, säger han.

– Och vi funderar också på att investera i ett lokalt slakteri tillsammans med samerna, säger han på sin utpräglade sorseledialekt, där ord som ”Det är ju” blir ”Hä’ ä’ ju”.
Idag är familjejordbruket den enda mjölkproducenten som finns kvar i Sorsele.
”Det växer aldrig bort”
Många tycker att det är konstigt att han som är företagare är vänsterpartist, men själv vet han var han står.
– Mina föräldrar var socialister, jag har haft det sen barnsben, det växer aldrig bort. Och när jag jobbade i skogen var jag väldigt aktiv i det fackliga, he’ va’ där de’ börja’ på riktigt.

Efter att ha besökt det lilla kommunhuset, sitter vi nu tillsammans med Inger Stenlund och tittar ut över Vindel­älven och badtunnan strax utanför fönstret på ortens hotell. Nu får jag reda på att Kjell tidigare också ”driftat” hotellet tillsammans med tre andra bönder. Där fick han lära sig att städa hotellrum, men mest stod han i baren och blandade drinkar.

Det kan ju förklara varför precis varenda människa verkar veta vem han är. Bartender är väl det närmaste man kan komma till att vara ortens terapeut. Han var också den som fick mest personröster i senaste valet. Vänsterpartiet fick 26 procent av rösterna.

Själv tror han att valframgången mer kan bero på att folk varit nöjda med hur han skött uppdraget som vice ordförande tidigare och på att Inger suttit ordförande i utskottet för skola och omsorg. Hon ansvarar för den absolut viktigaste delen av kommunens arbete. De har kompletterat varndra, säger han. Inger Stenlund har liksom Kjell också nära till skratt. Det märks att de jobbat länge tillsammans, de fyller i varandras meningar och verkar helt trygga med varandra, som syskon nästan. Och som distriktssköterska kan Inger det mesta om de flesta i Sorsele.
Även hon fick många personkryss.

Uppväxt med proggen
Till orten kom hon från Jämtland via flera andra orter där hon arbetade som sköterska. Här skulle hon bara bo ett par år. Men så träffade hon sin man och blev kvar. Nu är hon änka och barnen är vuxna, och hon bor i ett hus, vackert belägen med bäck på tomten, fyra mil utanför Sorsele.
Även Inger har varit socialist i hela sitt liv.
– Vi är ju uppväxta med Hoola Bandoola, Ebba Grön, Fria Pro och Björn Afzelius.

Att den senare nämns särskilt kan bero på att Inger även har en bakgrund som dansbandsvokalist i Oves orkester. ”Om du vill veta någon kuriosa”, säger hon och skrattar igen.
Strategiskt viktig centralisering
När det gäller äldreomsorgen märks det att Inger Stenlund är stolt. Tidigare fanns den utspridd på flera olika ställen på orten, det gjorde att driften blev dyr. Inger började fundera på vad som skulle hända om de kunde lägga allt under samma tak. Mark fanns. Hon fick stöd för sin idé och nu finns en nybyggd avdelning i trä, vackert belägen vid älven. Den kostade 20 miljoner, men kommunen sparar minst fem varje år på driften.
– Nu räknar jag på hur vi ska kunna ge dem som arbetar i vården 35 timmars vecka. Det måste gå, säger hon beslutsamt.

Inger berättar också om skolorna, förutom de i Sorsele har de har en i Ammarnäs fjällby och en tredje i Blattnicksele 13 mil därifrån. (Se sid 18). För att klara av undervisningen måste barnen bussas till centralorten för ämnen som slöjd och hemkunskap.
De tar också emot cirka 20-40 kvotflyktingar per år. En gång tog de emot fler, 70 stycken på en gång.
– Men varken skolan eller kommunen klarade av det och vi kunde inte ge dem den start de behöver. Det ska ju bli bra också. Så vi drog i handbromsen. Nu är det på en lagom nivå och skolan fungerar bra igen, ja kanske bättre än tidigare, säger Kjell.

– Sedan kan snittresultaten se sämre ut, men ett barn som varit här bara ett par år kan ju rimligen inte lika mycket på proven som sina klasskamrater, säger Inger.

I det stora hela tycker de att flyktingmottagandet fungerar bra och att de ensamkommande ungdomarna är jätteduktiga. Inger har kontakt med många av dem på Facebook, och det går bra för dom.
De är viktiga för Sorsele då de skapar jobbtillfällen, även om Kjell inte vill prata pengar och flyktingar samtidigt, det handlar ytterst om humanitet, säger han.

En tidigare anställd på region Västerbotten intygar att Sorsele är erkänt duktiga på flyktingmottagande, kanske bäst i Västerbotten, säger hon.
Nästan hela kommunens ekonomi går till skola, vård och omsorg. En mycket liten del går till annat, som sport och bibliotek. Det finns ingenting över.
På det lokala lilla dataföretaget Vildmarksdata som jag besöker hänvisar en man till Norge, där han tycker de har bättre skatteregler för landsbygden. Han är också arg över att rotavdraget minskas, det enda som folk på landsbygden kunnat använda, anser han.

Lokalen ser ut som vilken hipsterlokal som helst på Södermalm, men det här gänget är glada att vara ”så långt utanför tullarna som möjligt”. Bra datakabel har funnits länge i Västerbottens län. Det gäller bara att få kunderna att hitta hit.
”Lätt att bli accepterad som nyinflyttad”
På det stora, vackra biblioteket träffar jag Gunilla Andersson, som flyttade från Göteborg när hon fick jobbet som kommunens enda bibliotekarie. Idag kan de bara ha öppet tre dagar i veckan, berättar hon. Personalen är halverad.
Hon har blivit väl mottagen i Sorsele, inte minst eftersom hon är singel. Folk vill ”hjälpa till” att para ihop henne med än den ena än den andra, berättar hon och skrattar.
– De vill verkligen att man ska stanna!
Om hon får önska sig något så är det en stor industri, så att ungdomarna kan stanna i Sorsele.
På Järnia träffar jag på tre killar från Afghanistan och Morteza Mohammadi visar sig vara målvakt i Sorsele fotbollslag som spelar i division 5. Nästan alla i spelarlistan har afghanska namn.
– Vi killar från Afghanistan gillar foboll mer än skidor, säger han.
När det gäller flickorna finns inte samma fritidsutbud, tre flickor på väg från skolan berättar att de mest gymmar och pluggar. Även de är flyktingar men har familjerna med sig.

– Det finns inte så mycket för flickor att göra, men det gör inget. Till hösten ska vi flytta när vi börjar gymnasiet.
Det är ortens andra problem. Efter grundskolan måste barnen flytta, eftersom Sorsele inte har något gymnasium. Sedan kommer de inte tillbaka. Det finns för få jobb, främst för kvinnor.

– Killarna är ju intresserade av jakten, fisket, skotern och naturen här, säger Inger. Och jobben kräver inte så lång utbildning.
Samtidigt finns det många som skulle vilja flytta till Sorsele.
Det stora problemet är bristen på jobb, även om arbetslösheten är något lägre än riksgenomsnittet. Men man kan inte expandera och bli fler utan fler arbetsplatser.

Inte råd ens med bidrag
Och när man tittar på Sorsele så undrar man hur det över huvudtaget kan fungera. Här finns simhall, sporthall, skolor, förskolor, bibliotek, hemtjänst, vårdmottagning, demensvård, äldreboende, kommunala hyreshus och en administration i en kommun som är 7465 km2 stor och har 2548 invånare. Det är verkligen humlan som flyger trots motvinden.
Kjell är den enda politikern som är avlönad.

Han säger att han tog uppdraget för att han tycker att det är viktigt och roligt. Men det märks att han skulle vilja förändra en hel del i strukturen. Att bara skära ner är inte roligt. Och när det inte finns en krona till något utvecklingsarbete så är det många som inte vill vara med och arbeta politiskt.
– Idag är det så att inte ens när det ges bidrag på 50 eller 80 procent till någon viktig investering, exempelvis att rusta upp skolorna, då har vi ändå inte råd, vi har inte de sista slantarna. Det gynnar ändå bara de större kommunerna. Och vi halkar ändå mer bakåt. Han låter uppgiven.

Jag förstår Sorselebornas känsla av att bli överkörda när beslut efter beslut inte är anpassade efter verkligheten. Inte verkligheten som den ser ut i Sorsele. ”De tycker att det låter bra, men det kommer inte att fungera. Nu heller.”

– Vi kommer att vara en av de första kommunerna hos kommunakuten, säger Kjell.

Att slå ihop Sorsele med en annan kommun hjälper inte, säger Kjell. Det blir bara ännu längre till olika verksamheter. Till slut blir det ”kommun Norrbotten”.
Utjämna mer
– Jag skulle vilja att staten helt enkelt bestämde att alla kommuner skulle få minst samma underlag som om de hade 4000 invånare, det skulle ge oss en helt annan möjlighet att utveckla kommunen. Det handlar ju om väldigt få kommuner, så det borde kunna göras.

– Eller så ska vi ha mer för vår vindkraft, vatten­kraft och råvaror. Jag tror inte att skatteutjämningen ger tillräckligt tillbaka.

Text & foto: Losita Garcia

Inger Stenlund

Yrke: Distriktssköterska,
Ordförande i utskottet som har hand om vård och skola i kommunen.
Familj: Änka med 2 vuxna barn, samt 2 bonusbarn.
Fritid: Politik samt bilbingo-utropare varje tisdag i Blattnicksele under sommaren.
Tidigare suttit i Svensk Armsports styrelse och startat upp armbrytarklubben Wild River Arms i Sorsele.

”Min äldste son var mycket duktig, jag följde med honom till Durban, Gdansk, Manchester och runt om i Sverige. Men jag lattjade lite själv också: 2007 fick jag dubbla silver på SM och dubbla brons på EM.
Om du frågar någon av de äldre armbrytarna så kallar de mig Morsan Stenlund.”

Inger använder trollspöet:

Då trollar jag fram 35 timmarsveckan, för den har jag nästan i hamn. Sen vill jag se en större tillverkningsindustri komma till Sorsele. Och om vi bara fick en procent för alla våra
råvarutillgångar, så vore det bra. Som i Norge.
Hur mycket får jag trolla?

Kjell använder trollspöet:

Jo, om man med ett trollspö fick förändra hela politiken,
och stoppa urbaniseringen.
Det gäller både politiskt och privat. Som bonde är det en förutsättning för en levande landsbygd i Norrlands inland. … Ja, tänk om man fick vända hela alltet, ändra politiken så att hela Sverige fick leva …

Partistyrelsen har på sitt möte 6 september 2015 beslutat följande:
Att organisationen Revolution, tidigare Avanti, är att betrakta som ett konkurrerande politiskt parti. Att det därmed inte är förenligt med medlemskap i Vänsterpartiet att vara aktiv i Revolution.
Vad handlar det här om?
– Vi är en stark och växande folkrörelse. Det är många människor som också tycker olika och som kommer från olika håll till oss. Ibland dyker det upp folk som tillhör andra partier eller så är det medlemmar som först varit medlemmar hos oss och sedan går med i andra partier. Då får partistyrelsen ta upp och pröva om det är ett parti och om man då kan vara med i båda partierna, säger partisekreterare Aron Etzler.
Organisationen Revolution är den svenska sektionen av den trotskistiska internationalen IMT som har ett eget politiskt projekt, definierat i programmatiska texter som publicerats av organisationen. Detta projekt är skiljt från Vänsterpartiets, och IMT är öppna med att de arbetar entristiskt. Det betyder att de går med i större organisationer och partier och verkar för en förändring av hur dessa arbetar och vilka politiska frågor som bör stå på dagordningen.
Vänsterpartiets stadgar säger att man blir medlem som enskild person och att alla medlemmar ska ha samma möjligheter till inflytande. Att vara med i en organisation som verkar inne i Vänsterpartiet är inte förenligt med detta.
Partistyrelsen har inte diskuterat några uteslutningar. Vi vill att alla som är med i Vänsterpartiet idag ska fortsätta vara det och de vidare diskussionerna med eventuella medlemmar i Revolution kommer att utgå från detta. Eftersom det inte är förenligt med medlemskap i Vänsterpartiet att vara aktiv i Revolution kommer några personer att behöva välja vilket parti de vill vara med i. Vår förhoppning är att de kommer att välja att vara med i Vänsterpartiet, säger Aron Etzler.

Frågor till Aron Etzler:

Har ni uteslutit någon?
–  Nej, och det har inte diskuterats. Beslutet innebär att det inte går att vara med i både Revolution och Vänsterpartiet samtidigt, men vi hoppas att de som nu är det kommer att välja att vara kvar Vänsterpartiet.

Har någon skadat partiet allvarligt?
–  Frågan här har handlat om ifall Revolution ska betraktas som ett konkurrerande parti eller inte.

Varför är Revolution ett konkurrerande parti?
–  Revolution är den svenska sektionen av en trotskistisk international som har ett eget politiskt projekt. Det är ett konkurrerande parti. Länk till IMTs program:
http://www.marxist.com/history-marxist-tendency.htm
http://www.marxist.com/imt-manifesto-on-crisis.htm

Men de ställer ju inte upp i val?
– Det är inte den avgörande frågan. Man måste inte ställa upp i val för att vara ett konkurrerande politiskt parti. Revolution är den svenska sektionen av en trotskistisk international med ett eget politiskt projekt. De finns i Vänsterpartiet för att de vill förändra Vänsterpartiet och de gör det organiserat.

Kommer ni att utesluta alla som är med i Revolution?
–  Vi har inte diskuterat några uteslutningar. Vår förhoppning är att de som är anslutna både till Revolution och Vänsterpartiet väljer Vänsterpartiet.

Blir det inte en massa bråk om det här?
–  Det är vårt gemensamma ansvar att se till att det inte blir så. Partiledningen vill inte att några medlemmar ska känna sig utpekade som skadliga. Vi vill att alla ska känna sig välkomna. Det går inte att vara med i både Revolution och Vänsterpartiet samtidigt, men det betyder bara att man får välja.

Vill partistyrelsen att Vänsterpartiet skall bli ett smalare parti politiskt?
– Nej, vi är ett brett parti idag och vi vill att fler ska gå med i Vänsterpartiet. Vi behöver bli socialt bredare, bättre på att vara närvarande i lokalsamhället och på att ta upp frågor som folk, utanför en krets av väldigt politiskt aktiva människor, bryr sig om. Fler ska känna sig välkomna i Vänsterpartiet och de behöver också känna att det är ett öppet parti där vi diskuterar saker ärligt utan dolda agendor. Vi är på väg dit, det kan vi se på att vi har fler medlemmar än vi haft på femtio år och en mer lokal aktivitet än på mycket länge.

Får man inte vara marxist i Vänsterpartiet?
– Jo, jag tror många kallar sig marxister i Vänsterpartiet. Och just denna helg har vi pratat om ett partiprogram som har tydliga marxistiska influenser. Vi har ett ekologiskt-ekonomiskt program som har mer modern marxism än vi nog diskuterat på många år, så det är för mig tydligt att den här saken inte handlar om det. Vi har nog mer utveckling av politisk teori än partiet haft på länge.

Alexander Johansson är 25 år och kommer från Skene, som ligger ganska nära Borås. De var fyra syskon i familjen. Han hade en bra uppväxt, berättar han. 

– Mina föräldrar flyttade från Bergsjön i Göteborg, till Skene 1992. Mamma jobbar som undersköterska inom vården och pappa är förtidspensionerad, men arbetade tidigare som banarbetare inom Göteborgs spårvägar.

Alexander själv har flyttat ut i omgångar, men nu går flytten snart till Hindås tre mil utanför Göteborg tillsammans med flickvännen.

Från kilskrift till paketterminalen

– Tidigare studerade jag religionsvetenskap vid Göteborgs universitet men har sedan gymnasiet haft ett intresse för forntida kulturer, därför bar det av till Uppsala för att studera assyriologi. Jag har lärt mig att grundligt läsa och analysera akkadiska  och sumeriska, som är de äldsta språket i man känner. Det är helt två skilda språk men båda använder sig av kilskrift, vilket jag kan läsa hjälpligt. Det krävs att man har lexikon och ordböcker till hands. Bara ny-assyriska har cirka 600 skrivtecken.

På jobbfronten är det rätt magert, berättar han, det är först om man doktorerar som man kan livnära sig på assyrologi och religionsvetenskap. När Alexander pluggade var han också aktiv i Vänsterns studentförbund.

– Mitt intresse för religion och historia kommer från pappa. Han pratade väldigt mycket om gamla bokklassiker och brukade läsa för oss när vi var barn. Jag minns inga titlar, jag minns bara att han satt och läste för oss. Jag var för liten för att förstå allt.

Just nu jobbar Alexander på paketterminalen på PostNord som ligger i Landvetter. Det kan verka som ett stort hopp, från att tyda kilskrift till att sortera paket. Eller så är det inte det. Det är i varje fall ett bevis för att arbetarrörelsen har gett möjligheter till sina egna att få både biljett och returbiljett till högre studier. För 75 år sedan hade det förmodligen varit omöjligt för en kille från arbetarklassen, då fanns bara ett rakt spår till postpaketen.

Fackligt aktiv

Nu är Alexander fackligt aktiv i SEKO, han är förtroendevald och sitter i styrelsen för den lokala klubben sedan 2014.

– Jag är ansvarig för politiska frågor som kan vara viktiga för den fackliga organisationen. Sedan har jag även hand om jämställdheten på arbetsplatsen. Jag kan vara den som folk kommer till om någon behandlas olika på grund av kön, men jag kan också lyfta frågorna själv. Oftast är det ju lönefrågor det handlar om.

Annars sorterar Alexander paket på deltid mellan klockan tre på eftermiddagen till kvart i nio på kvällen. Det är påtvingad deltid, det finns inga heltider att få. På en heltid tjänar man 21 400 kronor före skatt.

– Åtta timmar på den här typen av jobb är å andra sidan väldigt länge, det är tungt, säger Alexander. Här borde det verkligen vara sex-timmarsdag som gäller.

Tufft att klara sig på deltid

– Men deltid är tufft ekonomiskt, jag får ut 12-13 000 kronor efter skatt, det är svårt att klara sig på det. Och min flickvän jobbar också där, så hon tjänar lika mycket – eller  lite kanske man ska säga.

Om framtiden är svårt att veta, säger han, men förhoppningsvis har jag hunnit utbilda mig till något annat. Men jag fortsätter gärna att arbeta fackligt.

Fantasy och Mao

Alexander har också ett stort läsintresse och tittar mycket på film.

– Just nu läser jag Fantasy, så nu är det sista delen i Mörka tornet av Steven King som gäller. Nästa blir nog något politiskt, kanske något av John Steinbeck eller Mao Tse-tung, som jag också läst en del av.

Bästa filmerna är Spirited Away, Iron Man och En oväntad vänskap.  

Nu har du gått med i Vänsterpartiet, varför?

– Ja, jag gick med 1 juni, så det var en fin start på sommaren, säger han skämtsamt.

– Anledningen är nog att jag vill få mer kött på bena, jag vill lära mig mer om det fackliga arbetet och i min tur sprida kunskap och klassmedvetenhet till andra.

Jämställdheten och de feministiska frågorna är också viktiga för Alexander. Där är fortfarande väldigt stora sociala skillnader, säger han.

– Sedan tycker jag det är viktigt att bedriva systemkritik. Det är ju bara Vänsterpartiet som kritiserar kapitalismen som det otroligt orättvisa system det är. Det lockade mig att bli medlem.

Amir Sibahi berättar att han som barn ville bli uppfinnare, men hans mamma sa att det fanns inga sådana jobb. 

Nu är han 25 år, bor i Linköping och pluggar bioteknik istället. Det tar fem år att bli civilingenjör, och snart börjar det fjärde året för Amir Sibahi.

– Bioteknik är spännande för det är så brett, man kan jobba med miljöteknik och hållbar utveckling, men det kan också handla om medicin.

Det senare kanske inte är det som Amir helst vill arbeta med, men eftersom hans mamma är läkare har han alltid tyckt det var intressant. Än så länge har han inte riktigt bestämt sig för inriktning.

Var växte du upp?

– Jag är född i Tyskland, min mamma är svenska och pappa är från Syrien.

Föräldrarna skilde sig ganska tidigt och Amir och hans bror växte upp med mamma, i Örebro. Men de har fortfarande kontakt med sin pappa i Tyskland.

Nu bor Amir bor tillsammans med sin flickvän Maria, som är från Grekland.

– Hon ska läsa Master här i Linköping. Maria läser genusvetenskap.

– Vi träffades genom ett EU-projekt i Georgien. Det var ungdomar från sex olika länder som träffades och diskuterade och reste runt lite grann. Det handlade om situationen för olika minoriteter, som sexuella, religiösa, etniska och andra, exempelvis fick vi inblick i hur det är att vara funktionshindrad i just Georgien. Varje land fick också hålla en inledning och berätta om hur det fungerade hemma.

– Jag kom med på resan som reserv. Det var intressant, men framför allt träffade jag Maria.

Amir Sibahi har tidigare varit med i en studentutbytesförening som hjälper svenska studenter att få studera utomlands och samtidigt utländska studenter att få studera i Sverige.

I somras gick han också med i Vänsterpartiet.

– Jag är väldigt intresserad av politik och samhällsutveckling, men har tidigare inte vara så aktiv. Nu tänkte jag engagera mig mer och bidra till att bygga ett bättre samhälle.

Segregation, invandring och utanförskap är frågor som intresserar Amir.

– Hur man bemöter människor. Det tycker jag har förändrats under de senaste åren. Internet har ju exploderat och samhället ser helt annat ut än när jag växte upp. Att få till en gemenskap och sammanhållning, tycker jag är jätteviktigt.

– Här i Linköping, tillexempel, umgås ganska många studenter för sig själva, de är lite försiktiga med att umgås med andra ungdomar. Det är synd.

– Skola, utbildning och omsorg är också viktigt. Många yrken värderas inte efter förtjänst, som lärare och sjuksköterskor.

Det handlar om värdering, säger han.

–  Min mamma har också berättat om hur man skär ner i vård och omsorg. Det verkar som att jobba med teknik är högre värderat än att jobba med människor idag.

Vad gör du på fritiden?

– Just nu går jag en fallskärmskurs. Nästa vecka ska jag göra mitt första hopp. Jag har funderat på att ta ett pilotcertifikat i framtiden och då kan det vara bra att kunna hoppa, han skrattar till. Och det är billigare.

Han erkänner att det kan vara läskigt med så höga höjder, men är inte rädd.

– Första hoppet är ett tandemhopp, sedan gör man några hopp till, tillsammans med instruktörer.

– Jag har tidigare hållit på mycket med kampsporter, började med karate som barn, senare blev det kick-boxning och Kung-fu. Nu har det blivit lite mindre, kanske har jag tröttnat lite, så det är kanske därför jag börjat med fallskärmshoppningen.

Påverkar din bakgrund och ditt namn ditt liv på något sätt?

– Till skillnad från min bror, som är mörkare, så är jag blond. Det är ofta folk blir förvånade när de ser mig, de förväntar sig att jag ska vara mörk om de bara hört mitt namn, så namnet hänger med hela tiden.

Han låter lite trött när han säger det, som om han pratade om en gammal fåtölj som får flytta med, trots att den är rätt sliten.

Amir ser sig själv som muslim, som pappan. Han äter inte griskött och dricker inte alkohol. Men framförallt är islam ett sätt att se på livet, det är inte de här enklare reglerna som är det viktiga, säger han. Men det är sällan människor diskuterar de stora frågorna.

– Min mamma däremot är kristen, berättar han vidare, hennes far var präst och hon sjunger i en kyrkokör, även om hon kanske inte går i kyrkan varje söndag.

Amir själv vill inte pracka på någon sin tro, han tycker alla ska respektera andras åsikter, oavsett vad det gäller.

– Vi lever här och vi ska följa de lagar och regler som finns här. Och det tycker väldigt många invandrare också, säger han.

Han uppfattar det som att det är en majoritet som tycker så. Extrema åsikter skapar bara problem för flertalet.

– Man ska få tro vad man vill.

”Jag har alltid varit väldigt intresserad av politik. Och särskilt nu när rasismen växer i vårt samhälle.”

Maria Engström är 28 år, undersköterska  och bor i Norrköping. Hon är ensamstående med sin son Brody som fyller sex i december.

– Min mamma skildes när jag var väldigt liten, och jag och min syster bodde mest hos hos mamma som var ensamstående. Och nu är jag nästan i samma situation, tycker hon.

– Mamma var dessutom långtidsarbetslös så vi hade inte heller så lödigt med pengar direkt. Pappa var industriarbetare, brorsan växte upp hos pappa och vi syskon var varannanhelgsbarn.

I våras gick Maria med i Vänsterpartiet. Varför gick du med?

– Jag har alltid varit väldigt intresserad av politik. Och särskilt nu när rasismen växer i vårt samhälle och även i riksdagen. Det var nog det som fick mig att bli medlem, för att kunna gå emot det på något sätt.

– Det känns som Vänsterpartiet är det parti som har de socialistiska värderingarna, värderingar om att alla är lika mycket värda.

Barnomsorg för skiftarbetare

Det finns en annan fråga som också varit viktig för Maria och det är barnomsorg på obekväma arbetstider.

Hon berättar:

– När jag blev ensamstående med Brody jobbade jag natt. Då fick jag be mina syskon och morföräldrar om hjälp, och även om de alltid ställt upp bra, så fungerar det inte alltid. Det blir ingen trygg tillvaro för barnen heller, att sova än här och än där. Inte ens när jag tog upp med kommunen att jag kanske måste säga upp mig för att det inte fanns barnomsorg, så kunde de hjälpa till, trots att jag var ensamstående.

– Har man ingen familj som kan ställa upp, blir man ju verkligen utsatt. Så ska det inte behöva vara, tycker jag.

Kort och gott: En bra barnomsorg, med tider som passar folk som arbetar skift är ett måste, anser Maria Engström.

Punk, slasherfilm och böcker

Maria har inte deltagit i partiföreningens arbete ännu, men tänker försöka göra det till hösten.

Hon bor i en hyresrätt i en förort till Norrköping, men det tar bara tio-femton minuter att cykla till stadens centrum. Hon trivs bra, eftersom det är nära till förskola, butiker och annan service samt till naturen.

– Jag har inte körkort, så är det bra att det är cykelavstånd till det mesta jag behöver.

Kvällarna kan handla om musik och film för Maria, det är hon mycket intresserad av.

Mest punk, som Ebba Grön och Imperiet, men även nyare hard-corepunk som har en stor ”scen” i Sverige, Finland och England.

– När det gäller film så är jag mest intresserad av riktigt gammal skräck, säger hon och skrattar till.

– Som 30-talets Dracula och 70-talets slasherfilmer, men även Zombie, Kannibal och splatter som är skräckens ”humor”.

– Men jag uppskattar också fransk film, som Luc Goddard exempelvis. Om jag skulle välja en film när kompisarna har filmkväll så väljer jag gärna en gammal svart-vit.

Hon tecknar också, ofta blir det politiska budskap.

– Min särbo och nuvarande pojkvän tycker att jag ska göra mer av det, men jag är så självkritisk, suckar hon.

Hon läser också mycket, gärna om samhället, världen och kvinnoaktivism.

– Just nu är jag halvvägs igenom Alla kära systrar av Ebba Witt-Brattström. Man blir väldigt peppad!

Text: Losita Garcia

– Jag är glad över att vi snart kan erbjuda en uppställningsplats i Uppsala, där fattiga EU-medborgare kan känna sig trygga, säger kommunalråd Ilona Szatmari Waldau (V). 

De kommer nu att kunna ställa sin husvagn, sitt tält eller sin bil på en uppställningsplats cirka ett par kilometer utanför Uppsala. Det är beläget i ett industriområde, men ligger ändå ganska centralt.

Syftet är för att skapa en tryggare tillvaro för dessa som slipper oroa sig för att bli avhysta.

Ilona Szatmári Waldau som ansvarar för sociala frågor och mänskliga rättigheter, berättar att idag bor dessa fattiga oftast på olika parkeringsplatser i staden. De har också blivit vräkta vid flera tillfällen.

– Jag har därför drivit frågan om en säker uppställningsplats under hela våren. Det var trögt i början, men ju mer vi pratade om det desto fler inom den politiska majoriteten (S, V, Mp) insåg att vi måste göra något.

– I somras blev en kvinna dessutom beskjuten på en parkeringsplats, samtidigt som markägaren diskuterade vräkningar och läget blev akut. Då började den politiska bollen rulla snabbare. Fler inom allmänheten blev engagerade, men det har inte varit avgörande, säger Ilona Szatmari Waldau.

På vilket sätt blir det bättre och tryggare på den här uppställningsplatsen?

– Dels blir det tryggare för att de boende vet att de inte behöver flytta. De kommer också att få tillgång till viss basal service som tvättmöjligheter och toaletter. Det kommer också att förbättra miljön i Uppsala stad. En frivillig organisation kommer att finnas på plats och driva det hela.

Hur ställer sig de boende omkring?

– Uppställningsplatsen kommer att vara i ett område utan bostäder och med få människor. Vi kommer att informera de som arbetar i närheten, vi är övertygade om att man måste ta samtalet och informera i förväg för att förankra beslutet.

Oppositionen påstår att det här inte är finansierat i kommunens budget. Hur ser du på det?

– Mohammad Hassan, FP, är vice ordförande i socialnämnden och han tog bara hänsyn till socialnämndens budget. Det är inte säkert att den här uppställningsplatsen ska belasta just den. Vi har också konstaterat att när vräkningar sker så har det berott på sanitära skäl, så kostnader för vräkningar och städning blir förmodligen totalt sett mindre i kommunen.

De som kommer är oftast romer från Rumänien och Bulgarien. Varför kommer de hit?

– De kommer hit på grund av den stora fattigdomen och den strukturella diskrimineringen som finns i de här länderna. Det är skrämmande att någon föredrar att bo i en bil och tigga istället för stanna kvar hemma i sin egen by. Det säger en del om hur de har det.

– Vi måste trycka på Rumänien och Bulgarien och kräva att de ser till att alla deras invånare kan leva anständigt liv, fortsätter Ilona Szatmari Waldau.

– Men samtidigt måste vi agera när människor har det väldigt svårt. Solidaritet är viktigt för mig som vänsterpartist.

Lördag den 1 augusti 13.00 startar Stockholm Pride paraden som utgår från Mariatorget. Vänsterpartiet är traditionsenligt på plats med en egen sektion och bland annat kommer riksdagsledamöterna Hans Linde och Karin Rågsjö samt EU-parlamentarikern Malin Björk gå med i paraden. På Vänsterpartiets flak är det riksdagsledamoten Rossana Dinamarca som är DJ.

– Jag går i paraden för att visa att jag är stolt över den jag är, för att jag vill fira de segrar vi uppnått och för att jag vill kräva förändring. Paraden är både fest och politik, glädje och allvar, säger Hans Linde talesperson för hbtq-frågor i Vänsterpartiet.

– Homofobin och i synnerhet transfobin är fortfarande stark i Sverige. Familjepolitiken utgår fortfarande från sunkiga normer, alltför många hbtq-flyktingar förvägras en fristad och för alltför många transpersoner är våld och hot en del av vardagen. Attacken på paraden i Tel Aviv påminner oss också om att våra rättigheter på inget sätt är självklara i världen idag, säger Hans Linde. Därför behövs Pride och paraden!

Under Stockholm Pride har Vänsterpartiet arrangerat fem seminarium som bland annat uppmärksammat de stora behoven av att reformera könstillhörighetslagstiftningen, psykisk och fysisk ohälsa bland hbtq-personer, hur den ekonomiska krisen i EU slagit mot hbtq-personer och sambanden mellan klass, hbtq och ojämlikhet.

I måndags presenterade Vänsterpartiet i en debattartikel en rad förslag på hur Sverige kan förbättra situationen för transpersoner. Bland annat föreslogs att Sverige avskaffar dagens krav och villkor vid ändring av juridiskt kön, att den könskorrigerande vården byggs ut och förbättras, att dagens 18-årsgräns vid ändring av juridiskt kön och könskorrigering avskaffas, att personnumren görs könsneutrala och att alla tvångssteriliserade transpersoner ska få skadestånd.

Läs mer på: http://www.svd.se/transpersoners-ratt-maste-prioriteras

– Det är ingen slump att Vänsterpartiet i år fokuserar på transpersoners rättigheter. Arbetet med hbtq-frågor i riksdagen har i realiteten fokuserat på homo- och bisexuella. Betydligt mindre har gjorts när det gäller transpersoners rättigheter. Faktum är att länder som Colombia, Irland och Nepal i delar kommit längre än Sverige. Vi har därför under Pride presenterat en rad förslag som skulle kunna förstärka transpersoners rättigheter, i höst presenterar går vi vidare och presenterar dessa förslag i riksdagen, säger Hans Linde.

Bilden är från 2014 års Pride. Bilder från 2015 kommer under lördagen upp på Instagram.

Sista mars i år presenterade majoriteten som består av S och M sin budget,  berättar Lars Johansson, gruppledare för Vänsterpartiet i Vimmerby kommunfullmäktige. Kommunens ekonomi är ansträngd som i många landsbygdskommuner men det tidigare moderatstyret har dessutom inte haft koll på ekonomin utan levt för dagen.. 

– De har satsat på en hel del bra saker, men för mycket och för fort. Och man har inte sett till att det finns pengar till driften. Dessutom har de spenderat pengar på en del mer tveksamma saker.

Trots detta ville Socialdemokraterna efter valet i höstas hellre samarbeta med Moderaterna än med Vänsterpartiet. Varför är en gåta för många. Nu ska i varje fall ”krafttag tas” och det betyder att majoriteten vill lägga ner fyra av sju lansbygdsskolor. Dessutom två förskolor.

Kommunen är en typisk landsbygdskommun, berättar Lars Johansson och barnen kommer att behöva skjutsas långt, i praktiken betyder det att en del av barnen får åka upp till tre eller fyra mil. Andra barn ska hämtas upp på vägen, som inte heller är någon spikrak historia. De längsta resorna kommer att ta en timme och en kvart – enkel resa, det blir 2,5 timmar per dag. Och då handlar det om barn från sex års ålder.

– Bara någon timme efter det här förslaget lade vi ut protestlistor på nätet, berättar Lars Johansson.

V tog täten

Vänsterpartiet tog täten i frågan och krävde en folkomröstning, men samtidigt tonade man ner det partipolitiska för att inte göra det obekvämt för någon att delta.

Och det finns ett stort stöd för att bevara skolorna, både från dem som drabbas direkt i byarna och även i staden där det kommer att bli större klasser och färre vuxna per elev.

– Folk i allmänhet är uppretade över att kärnan i välfärden drabbas och att den dåliga ekonomin ska drabba några av de allra svagaste grupperna, barnen. Och dessutom finns det en irritation över hur ekonomin skötts. Vi har fått stöd långt utanför partigränserna, säger Lars.

Det är 3700 insamlade namnunderskrifter, som lämnas till kommunfullmäktige, vilket är långt fler än vad som behövs för att kräva en folkomröstning, berättar han. Omkring 30 procent av alla röstberättigade har skrivit på, vilket är väldigt många på bara några veckor.

En välfärd att lita på

Första maj gick Vimmerbyföreningen under parollen ”En välfärd att lita på”, men bjöd även in och öppnade upp för Vimmerbybor som ville delta under parollen Protestera mot skolnedläggningarna.

– Vi hade ösregn och det var bara ett par plusgrader, ändå var vi nästan 70 stycken i tåget och 100 på vårt utomhusmöte. Det är stort i Vimmerby, förklarar Lars Johansson.

Socialdemokraterna ställde in sin demonstration.

För första gången någonsin kommer Vänsterpartiets kongress att arrangeras i Örebro. Kongressen går av stapeln 5-8 maj 2016 och kommer att vara på Conventum i Örebro.

Det är Vänsterpartiets distrikt Örebro län som fått klartecken att stå som värdar för nästa års kongress tillsammans med partiföreningen i Örebro.

– Vi är oerhört att stolta att vårt distrikt fått förtroendet att arrangera Vänsterpartiets nästa kongress. Våra tretton partiföreningar över länet kommer att jobba hårt för att det ska bli en succé, säger Kenneth Lantz, ordförande för Vänsterpartiets distrikt Örebro län som lämnade in ansökan om att få stå värdar för kongressen.

Flera distrikt och föreningar ansökte om att arrangera nästa kongress, som för Vänsterpartiet infaller vartannat år. Bland annat Göteborg, Varberg och Karlstad då lotten slutligen föll på Örebro.

– Partistyrelsen valde Örebro för att det sammantaget bäst motsvarade behovet. Örebro är en utmärkt kongresstad och Vänsterpartiet har inte haft kongress i Örebro tidigare. Örebro ligger också väldigt bra i landet ur kommunikationssynpunkt och det kommer ju ombud från hela landet, säger Mia Sydow Mölleby, Vänsterpartiets riksdagsledamot från Örebro län och Hallsbergsbo.

Kongressen kommer betyda mycket för staden med hundratals extra besökare i form av kongressombud och politiker samt mycket uppmärksamhet i pressen som sätter Örebro på kartan.

– Detta betyder jättemycket för oss här i Örebro och vi är superglada att vi fått förtroendet tillsammans med distriktet. Vi välkomnar alla medlemmar att engagera sig och ser redan fram emot maj nästa år, säger Jane Carlsson, ordförande i partiföreningen V Örebro.
För mer information

Kenneth Lantz, ordförande Vänsterpartiet Örebro län, 070-335 84 91
Mia Sydow Mölleby, Riksdagsledamot Vänsterpartiet, 070-633 71 89
Jane Carlsson, ordförande Vänsterpartiet Örebro, 072-183 46 93
På bilden syns Jane Carlsson, ordförande i Vänsterpartiet Örebro och Kenneth Lantz, ordförande i distriktet Örebro län.

Féline Flodin är 34 år, undersköterska och ordförande i Kommunalvänstern.
Hon har också flera års erfarenhet av osäkra anställningar. Som visstidare kan det också vara svårt att arbeta fackligt, berättar hon, det finns inga formella hinder, men i praktiken är det svårt. 

 
– Och vi vet ju att visstidarna bara blir fler och fler, kanske är det uppemot en tredjedel av medlemsunderlaget i LO som har en otrygg anställningsform. Det är allvarligt, säger Feline Flodin.
 

Nu är du omvald som ordförande i Kommunalvänstern. Vad är det?
– Det är en av de fackliga branschföreningar som vi har i Vänsterpartiets Storstockholmsdistrikt. Vi blir bara fler och fler sådana, Hotell och Restaurangvänstern, Handelsvänstern, Lärarvänstern osv, osv.
Kommunalvänstern organiserar medlemmar i Kommunal som också är eller vill bli medlemmar i Vänsterpartiet.

Är det en grundorganisation, får ni utse representanter?
– Det får vi! Både på distriktsnivå och riksnivå. När det gäller kongresser, får vi i branschföreningarna utse ett ombud tillsammans.
Vi fungerar som vilken annan förening som helst, men vi har ju inget parlamentariskt underlag, utan vi kan ägna oss åt våra frågor. Frågor som är aktuella för våra yrken, och som vi ägnar oss åt i våra fackförbund. Men vi knyter framförallt an till den politik som Vänsterpartiet för.

Vad är fördelen med en sådan organisation?
– Det är att vi kan förena de här två perspektiven till en helhet. Vi kan både vara en resurs för partiet, där vi naturligtvis har stora specifika kunskaper att dela med oss. Men vi kan också samordna oss i våra fackförbund för att öka kunskapen om Vänsterpartiets politik. Vi kan förklara ”fördelen med Vänsterpartiets politik”, säger hon.
– Det var ju väldigt tydligt med vår valfråga. Vi pratade om att inte sälja ut välfärden, och det är ju precis där vi jobbar. För oss var den en jättebra valfråga och vi kunde göra väldigt mycket på den. Det handlar ju ytterst om att komma till rätta med de problem vi har som personalgrupper och likaså problemen för hela välfärden. Och där tycker vi att Vänsterpartiet har den bästa politiken.

Nu ska ni ha en skrivarstuga? 
– Jajamen. Vi har tänkt oss att under det här mellanvalsåret ska vi träffas och gemensamt skriva motioner till partikongressen, till Kommunals kongress och även LOs kongress.

Är det ett bra stöd att ha den här föreningen?
– Ja, själv tycker jag att det är som en fristad. Alla vet att vi arbetar på golvet i välfärdsverksamheter och man vet att alla har liknande erfarenheter. Och det är alltid skönt att få vara med sina likar.
Här kan man också påverka arbetsmarknadspolitiken, oavsett om man har fackliga uppdrag eller inte.

Tips till kommunalare och medlemmar i andra branscher? 
– Vi blir gärna fler branschföreningar! Det är ju många som inte känner så stor gemenskap med sin geografiska bostadsförening, utan har mer gemensamt med dem som arbetar med samma saker. För dem kanske det känns närmare att gå med i en branschförening, där man vet att man kommer att mötas av stor förståelse och igenkänning.
Féline uppmanar också Vänsterpartiets kommun- och landstingspolitiker som vill ha råd och tips att höra av sig till branschföreningarna, för där finns så mycket kunskap att hämta. Vi är en viktig kunskapsresurs för partiet. Använd oss, uppmanar hon.

 
Frågor kan skickas till [email protected]
Kontakt med andra branschhorganisationer kan fås genom

Storstockholmsditriktet 08-654 13 10

Text: Losita Garcia