Författare: admin

Vi vet att för många kan det här innebära skillnaden mellan att stå utanför facket och att gå med. En stark fackföreningsrörelse är inte bara avgörande för rimliga löner och arbetsvillkor på arbetsmarknaden utan också en hörnsten i arbetet för att öka jämlikheten i samhället.

För elva år sedan tog regeringen Reinfeldt bort möjligheten till avdrag för fackföreningsavgiften. Samtidigt chockhöjdes avgiften till a-kassan och rätten att dra av för den i deklarationen togs bort. Det fick resultatet att många inte hade råd att betala sin fackföreningsavgift. Det blev för dyrt. Under loppet av två år sjönk andelen fackanslutna löntagare kraftigt och har fortsatt att göra så. Idag är 69 procent av löntagarna i Sverige fackligt anslutna.

Samtidigt har arbetsgivarna behållit sin möjlighet att göra avdrag för delar av arbetsgivarorganisationernas medlemsavgift. Det har spätt på och cementerat en skevhet och maktobalans på svensk arbetsmarknad. Arbetsgivarnas organisationsgrad är numera betydligt högre än löntagarnas. Det skapar en obalans och hotar i förlängningen den svenska arbetsmarknadsmodellen, menar vi.

Vänsterpartiet har drivit kravet på återinförd avdragsrätt för fackavgiften sedan den avskaffades . Vi anser att avdragsrätten är viktig av framför allt tre skäl:

För det första: För att värna den svenska arbetsmarknadsmodellen. Modellen förutsätter starka parter på ömse sidor. Om modellen ska fungera väl och behålla sin legitimitet måste den fackliga organisationsgraden och den fackliga närvaron i arbetslivet vara hög. Återinförd avdragsrätt för fackavgift gör det billigare att vara med i facket och bidrar till att fler ansluter sig, vilket innebär en högre organisationsgrad och en högre facklig närvaro. Vilket stärker den svenska arbetsmarknadsmodellen.

För det andra: För att skapa skattemässig likabehandling av parterna på arbetsmarknaden. Fram tills idag har enbart arbetsgivarna haft möjlighet att dra av delar av kostnader för medlemsavgift till arbetsgivarorganisationerna. Det har skapat en obalans mellan parterna och är orättvist. Återinförd avdragsrätt för fackavgift skapar – vad man kallar för – skattemässig neutralitet mellan avgifter till arbetsgivar- och löntagarorganisationer.

För det tredje: Fler medlemmar i facket är bra för hela samhället. Fackliga organisationer gör ett samhällsnyttigt arbete. Förtroendevalda, anställda och aktiva medlemmar arbetar för att skapa legitimitet för beslut på arbetsmarknaden. Det fackliga arbetet gynnar hela samhället, alla arbetstagare, och inte bara dem som genom sitt fackliga medlemskap finansierar arbetet.

Vi är stolta över att ha drivit igenom denna reform. Det kommer att ge tre miljoner vanliga löntagare mer i plånboken. För en butiksanställd medlem i Handels med en månadslön på 27 600 kronor, betyder avdragsrätten att hen får tillbaka ca 1500 kr per år. Vår förhoppning är att fler nu organiserar sig fackligt. Den fackliga styrkan kommer med medlemmarna och en stark fackföreningsrörelse är nödvändig för att bygga ett jämlikt samhälle med en ekonomi som fungerar för alla, inte bara några få i toppskiktet. Det kräver sedvanlig facklig mobilisering. Lägre avgift är en hjälp i det viktiga arbetet.

Ali Esbati, arbetsmarknadspolitisk talesperson

Samtidigt som vi har de behov i välfärden ser vi hur skattesystemet som ska finansiera verksamheterna allt mer har riggats för de rikaste. Sverige har numera det minst omfördelande skattesystemet från hög- till låginkomsttagare bland EU:s 15 kärnländer. Vi är dessutom det land bland OECD-länderna som tar ut näst minst skatt på arv, gåvor, förmögenhet och dyra fastigheter. Medan andra länder höjer sina fastighetsskatter har vi en regressiv fastighetsskatt, det betyder att ju dyrare villa du har desto mindre skatt behöver du betala i förhållande till fastighetens värde. Samtidigt ser vi hur stora arv förs vidare till generation efter generation utan arvsbeskattning. Hos de 0,1 procent av svenskarna som tjänar mest bestäms söners inkomster till 90 procent av deras fäders. Det betyder alltså att de som är i toppen förblir i toppen tack vare det de föds med, inte det de gör.

Så här kan det inte få fortsätta. Vänsterpartiet menar allvar med att vi är vänster, för oss betyder det jämlikhet. Vi vet att ekonomisk jämlikhet är avgörande för ett lands utveckling och påverkar tillväxten. Det finns beräkningar från OECD som visar att Sveriges tillväxt påverkats negativt av den ökande ojämlikheten. Både stad och land måste ha goda ekonomiska förutsättningar att klara sin service.

Vi måste lägga om politiken och för det behövs en jämlik skattereform. Därför presenterar Vänsterpartiet i dag principerna vi menar behövs för ett hållbart framtida skattesystem.

1. Vi behöver säkra välfärdens finansiering. Det innebär att skatteintäkterna behöver öka. Nivåerna ska finansiera en rimligt stigande ambitionsnivå i välfärdsåtagandet.
2. Ökad ekonomisk jämlikhet. Omfördelningen mellan hög- och låginkomsttagare måste bli mer jämlik. Beskattningen av förmögenheter och kapital måste öka samtidigt som låg- och medelinkomsttagare i huvudsak ska betala samma inkomstskatt som i dag eller i vissa fall något lägre. Passivt ägande av kapital ska inte premieras före arbete.
3. Höjda grundavdrag kombinerat med få undantag. Skattesystemet bör vara enkelt, och det bör vara generöst vid låga inkomster. Stabila inkomster bör samtidigt beskattas stabilt.
4. Förorenaren betalar’ är en princip som de flesta säger sig förorda. I dag gäller den inte i den utsträckning som behövs. Miljöskadliga subventioner behöver fasas ut och de styrande miljöskatterna utökas samtidigt som politiken måste tillse att miljö- och klimatvänliga alternativ finns.
5. Hela landet ska leva. Skatteutjämningssystemet måste därför ses över och den ekonomiska utjämningen mellan geografiska områden med skilda förutsättningar måste utökas.
6. Skattepolitiken ska understödja full sysselsättning. Det som behövs är ett mer progressivt skattesystem där de ökade skatteintäkterna investeras i fler anställda i välfärden, offentliga investeringar i infrastruktur, bostäder, miljö och klimatinvesteringar och i forskning och utveckling som understödjer en modern industripolitik.
7. Principen lika skatt vid lika inkomst behöver återupprättas. Det är inte rimligt att sjuka, arbetslösa, föräldralediga och pensionärer ska betala mer i skatt vid lika inkomst än den som arbetar och är frisk. I dag betalar en som är sjuk, och som har en inkomst 20 000 kronor per månad, drygt 1400 kronor mer i skatt än den som har turen att vara frisk och har ett jobb. I budgetpropositionen för 2018 är medel avsatta för att stänga skatteklyftan mellan pension och förvärvsinkomst. Nu när skatteklyftan snart kan slutas är det dags för nästa steg. Därför föreslår vi följande åtgärder:

2019: Sjuk- och aktivitetsersättning
2020: Sjuk- och aktivitetsersättning och a-kassa och aktivitetsstöd
2021: Sjuk- och aktivitetsersättning och a-kassa och aktivitetsstöd, föräldrapenning, sjuk- och rehabiliteringspenning (dvs. alla inkomster likställs)

Vi är beredda att redan nästa år inleda en skatteutjämning för lika skatt vid lika inkomst. Vi vet att en skattereform tar tid därför tycker vi det kan komma före.

Sverige är i dag ett ojämlikt land. Samhällsmodellen som de flesta av oss har växt upp i har börjat vittra sönder.

Nu behöver vi laga den. Jämlika länder utvecklas bättre. Därför borde fler partier inse vinsten av ett nytt skattesystem byggt på dessa principer.

Det är dags att bli världens mest jämlika land igen.

Läs hela artikeln i Dagens Nyheter

Hur är det möjligt att en så sjuk människa nekas ersättning från Försäkringskassan?

Bengt är 57 år och har stora problem med sin hälsa. Men han kämpar på som tidningsbud. Sex dagar i veckan kliver han upp 02.15 och kör sin runda tre timmar per dag, sex dagar i veckan. Tre dagar i veckan åker han direkt efter sin runda fram och tillbaka till lasarettet i Mora för att få sin dialys.

Varje gång tar dialys och resa cirka åtta timmar. Bengt säger att han ser dialysen som ett jobb, det är något han måste göra och med regelbundenhet.

Han blir urlakad och dåsig efter. Som tur är får han mat på sjukhuset. Plånboken är ju rätt mager då inkomsten av 18 timmar/vecka som tidningsbud inte ger så mycket och han inte får någon ersättning för den andra halvan. Man förstår hur tufft det måste vara även ekonomiskt.

Bengt har fått två nya njurar genom åren men sen en tid har bägge slutat att fungera. Han har dessutom hjärtsvikt så hans hjärta är för dåligt för en operation. Något hans läkare intygar med bestämdhet. Bengt har dessutom haft en stroke.

Läkaren har gång på gång intygat att Bengt inte kommer kunna jobba mer än han gör och att hans hälsa är så dålig att den kräver sjukskrivning. Men Bengt får ingen sjukpenning och inte heller sjukersättning.

Att vara så svårt sjuk som Bengt men ändå behöva slåss för att få det erkänt av Försäkringskassan är inte värdigt ett välfärdssamhälle. Jag skulle vilja säga att det är direkt kränkande och väldigt orättvist. Hur har vi kunnat hamna här? Vad är rättvisan i det? Är inte sjukförsäkringen tänkt som ett skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom? Hur sjuk måste man vara för att få sjukpenning eller sjukersättning i dag?

Jag vet att du som socialminister inte kan gå in och kommentera ett enskilt fall som Bengts men jag vill ändå berätta om honom och hans omöjliga situation. Om den sjukförsäkring som är en så central del av vårt välfärdssamhälle men som inte går att lita på längre.

Du kan göra något åt det, du kan om du vill. Har du den viljan? Jag vill tro och hoppas det även om jag inget sett utav det än.

Du kan ändra på målet som styr Försäkringskassans och som inneburit att antalet avslag och indragna sjukersättningar ökat kraftigt under din tid som ansvarig minister.

Det målet i kombination med de fasta tidsgränserna har fått stora konsekvenser inte enbart för Bengt utan för många sjuka.

Du kan också ändra regelverket för sjukersättningen. Vi har det hårdaste regelverket bland OECD-länderna. Varför vill en socialdemokratiskt ledd regering ha det?

Mitt brev till dig är en förhoppning, en vädjan om att se Bengt och alla andra sjuka som behöver en sjukförsäkring att lita på. Bengt är tyvärr inte ensam om att fara illa i dagens sjukförsäkring. Jag misstänker att du precis som jag får mängder av samtal, mejl och brev från människor som far illa. De är så många som berättar sina historier. De är många, många som under din tid som ansvarig minister farit illa och kommit i kläm.

För mig handlar det helt enkelt om värdighet, vilket samhälle vi vill leva i och hur vi ser på varandra som människor.

Med vänlig hälsning,

Ulla Andersson, ekonomisk-politisk talesperson, Vänsterpartiet

Alla svenska skolor ska omfattas av offentlighetsprincipen. Alla som arbetar i svensk skola ska kunna påtala missförhållanden för medierna, utan att riskera repressalier. Regeringen har därför som en del i överenskommelsen med Vänsterpartiet lämnat förslag till Lagrådet om att även fristående skolor ska omfattas av offentlighetsprincipen och att de som arbetar i fristående skolor ska omfattas av meddelarskyddet i offentlighets- och sekretesslagen.

Offentlighetsprincipen är allmänhetens verktyg för att få insyn i och kunna granska samhällsviktig verksamhet. Det har varit en brist i vår gemensamma välfärd att fristående skolor har kunnat undkomma insyn på samma villkor som kommunala skolor. Det har varit ett kryphål i lagstiftningen att visselblåsare i fristående skolor inte haft samma skydd som i andra skolor.

Det fanns inga börsnoterade företag med utbildning som huvudsaklig verksamhet när vi påbörjade arbetet med att införa offentlighetsprincipen hos fristående skolor. Lagrådet har påpekat att det nu behöver prövas om regelverket för börsbolag går att kombinera med offentlighetsprincip och meddelarskydd. Fristående skolor som ägs av börsnoterade företag måste förhålla sig till bestämmelserna i aktiebolags­lagen och reglerna för börsnote­rade företag, med om­fattande och detaljerade regler om informationsgivning. En bärande tanke är att bolagen ska offentliggöra kurspåverkande information så snart som möjligt och på ett samlat sätt så att alla på markna­den får informationen samtidigt. Det förefaller därför sannolikt att regelsystemet påverkas.

För oss är det inte självklart att börsens marknadsprinciper väger tyngre än möjligheten till insyn i en verksamhet som vi gemensamt finansierar. Offentligfinansierad privat bedriven verksamhet ska ha rätt till samma meddelarskydd som offentligt anställda har. Att kunna berätta om missförhållanden på sin arbetsplats ska inte stoppas av hänsyn till att det kan påverka ett bolags värde på börsen. Systemet ska inte ta mer hänsyn till aktieägarna än till eleverna.

Den som driver skola har tagit på sig att ansvara för våra barns utbildning. Det är svårt att tänka sig något viktigare uppdrag. Vi måste kunna känna oss trygga med att alla huvudmän tar detta uppdrag på största allvar och lever upp till det gemensammas förväntningar på kvalitet och värdegrund.

Den som driver skola måste rimligen också klara den insyn som offentlighetsprincip och meddelarskydd medför.

För oss är det en självklar princip att med verksamhet som finansieras av våra gemensamma medel följer krav på öppenhet och insyn. Vi som medborgare måste kunna ha insyn i välfärdens verksamheter, oavsett om den drivs av ett börsnoterat bolag eller en kommun. För att säkerställa kvalitet och minska risken för oupptäckta missförhållanden är det viktigt att välfärdens medarbetare utan risk för repressalier kan påtala missförhållanden, oavsett om de arbetar för offentlig utförare eller privat.

För att hantera Lagrådets synpunkter kommer vi nu att uppdra åt en utredare att analysera regelverken och föreslå lösningar för att även skolor som ägs av börsnoterade bolag ska omfattas av offentlighetsprincip och meddelarskydd. Vi kommer aldrig att backa från att det ska gälla samma krav på öppenhet i skolor, sjukvård eller omsorg oavsett anordnare. Finns det en konflikt mellan börsens regelverk och införandet av offentlighets­principen i den svenska skolan så kommer vi alltid sätta skolan först. Om utredaren kommer fram till att det är oförenligt att verka på börsen och att tillämpa offentlighetsprincipen, är alltså vår slutsats att börsnoterade företag i framtiden inte ska kunna godkännas som huvudmän för fristående skolor.

Det här är en linje som vi kommer att fortsätta att stå upp för. Sen får de som tjänat stora pengar på svensk skola kalla det vad de vill.

Gustav Fridolin, utbildningsminister (MP)
Ardalan Shekarabi, civilminister (S)
Ulla Andersson, ekonomisk-politisk talesperson (V)

’- Det kan vara känsligt att som skådespelare låna ut sin röst i ett politiskt sammanhang, men jag tvekade aldrig att göra det här. Jag står bakom allt jag läser, det finns också något uppfordrande i Vänsterpartiets politik som talar till mig, till oss, att vi som värnar om jämlikhet och rättvisa måste bli bättre på att dela med oss och att hålla ihop.

– Det här valet känns helt avgörande, det är obehagligt när SD ökar och främlingsfientligheten och otryggheten växer. Därför är jag gärna med och berättar öppet om att vänstern har andra och mycket bättre svar på hur vi skapar ett bra samhälle, säger Ann Petrén.

Lyssna på Vänsterpartiets valplattform här. 

Vilken partiledare har störst stöd bland Sveriges miljonärer? Det var tidningen Connoisseur som frågade sina läsare, som alla har en inkomst på mer än 1,9 miljoner kronor per år. Självklart kom Ulf Kristersson på första plats. Som god tvåa kom Jimmie Åkesson.

Sveriges rikaste vet vilka de kan lita på. När de egna pengarna är viktigare än andras välmående, trygghet och den gemensamma välfärden så är det SD och M som gäller.

Det är ändå inte så förvånande, SD:s ekonomiska politik är en blåkopia av Moderaternas. Jimmie Åkesson själv tjänar mer än 100 000 kronor i månaden. Det innebär att han skulle få en skattesänkning på 46 000 kronor om året med sin egen politik. Samtidigt skulle en arbetslös eller sjuk, vid lika inkomst, betala betydligt mer i skatt än den som har turen att vara frisk och har ett jobb. Så dras samhället isär. De som tjänar bäst ska gynnas mest, precis som med Moderaternas politik.

Elitismen i den ekonomiska politiken binder de två partierna samman. Ingen av dem vill beskatta de rikaste mer. Detta trots att Sverige har det minst omfördelande skattesystemet från hög- till låginkomsttagare bland EU:s 15 kärnländer.

Vi har vare sig skatt på stora arv, förmögenheter eller en fastighetsskatt kopplad till fastighetens värde. Men SD vill att Sverige ska vara ett skatteparadis för de rikaste. För SD är det till och med rimligt att radhusägaren i Fagersta betalar lika mycket i fastighetsskatt som en lyxhusägare i Danderyd med 28 rum vid vattnet, egen tennisbana och pool. Inte ska rika behöva betala mer än en knegare i Fagersta för sitt boende.

De allra flesta av oss upprörs över bankernas girighet och hur de berikar sig på kundernas lån. Banker som samtidigt har en statlig garanti för sina förluster vid en kommande finanskris. Trots det så anser SD att bankerna inte ska behöva betala till skattebetalarna för denna garanti genom en bankskatt. De tackar hellre nej till några extra miljarder till välfärden än att bankerna ska behöva bidra mer

Att SD är ett parti för den ekonomiska eliten ser man också i frågan om vinster i välfärden. De har rakt av tagit över argumenten från de rika riskkapitalister som berikar sig på skattepengar som skulle gått till mormors omsorg. Inför förra valet sa SD att de skulle stoppa vinstjakten, men när frågan avgjordes i riksdagen röstade de för att den skulle få fortsätta.

SD har gång på gång visat vilken sida de står på.

För säkerhets skull röstar de också på moderaternas budgetmotion i riksdagen när deras eget förslag har fallit. Det är en röst på högre matmoms, högre hyror med marknadshyror, indraget stöd till skolor som behöver stöd och sänkta löner för låginkomsttagare.

Vi konstaterar att SD:s ekonomiska politik gör det ekonomiska toppskiktet glada, och Kristersson. Alla vi andra har anledning att hålla ihop mot det blåbruna team som så tydligt går miljonärernas ärenden.

Jonas Sjöstedt, partiledare (V)
Ulla Andersson, ekonomiskpolitisk talesperson (V)

Socialtjänsten möter idag alltfler människor som inte har några sociala problem förutom att de saknar en bostad, trots att de klarar att betala en rimlig hyra. Bostadsmarknaden idag är inte gjord för som har tillfälliga jobb, är mitt i en skilsmässa, vill flytta ihop, är arbetslösa, sjuka, har gamla skulder eller har den alltför låga lön som timanställningen i omsorgen innebär.

Otillåten andrahandsuthyrning och handel med hyreskontrakt är ofta det enda alternativ som återstår för de som inte har råd att köpa en lägenhet eller har rätt kontakter. På andrahandsmarknaden råder rena vilda västern. Samhället lämnar de bostadssökande åt sitt öde med risk för att de blir lurade på både pengar och bostad. Det finns en utbredd ekonomisk brottslighet som tillåts härja fritt.

Idag byggs bostäder men inte i den utsträckning som är nödvändig och inte de bostäder som behövs mest. Hyrorna i de nyproducerade lägenheterna ligger på hyresnivåer som ligger långt över vad de flesta kan betala. Antalet hyresrätter har minskat genom ombildningar till bostadsrätter och av de som finns tillgängliga används en del för ren hotellverksamhet. Företag blockhyr lägenheter till sina anställda och socialtjänsten tvingas hyra lägenheter för dyra pengar till de mest utsatta.

Kan vi inte vända utvecklingen kommer allt fler att hamna utanför den ordinarie bostadsmarknaden och istället få sätta sitt hopp till att olika former av nödlösningar.

Idén om att marknadshyror skulle vara lösningen på bostadsbristen och resultera i rimliga hyror återkommer med jämna mellanrum. Och inte oväntat är alliansen och SD, som alltid tycks sätta kapitalägarnas intressen i främsta rummet, återigen beredda att införa marknadshyror. Men svenska folket är och har länge varit motståndare till marknadshyror.

Så istället för att tala klartext så säger man sig vilja ha en ”reformerad hyressättning”, en ”mer marknadsanpassad hyra”, en ”moderniserad hyressättning” eller ”efterfrågestyrda hyror” där bostadens attraktivitet och läge ska spela större roll.

Vi har haft marknadshyror vid sju tillfällen genom åren och det har aldrig fungerat. Marknadshyror leder med obönhörlig logik till höjda hyror framförallt i ett läge där efterfrågan är stor och tillgången på bostäder låg vilket idag gäller i en majoritet av våra kommuner. Sanningen är att till och med de som är anhängare av marknadshyror är medvetna om att det skulle bli ett ordentligt klirr i fastighetsägarnas kassakistor och på motsvarande sätt tomt i hyresgästernas plånböcker.

Till och med branschen själv säger idag att ett stort problem inte är låga hyror, utan att de dyra nyproducerade hyresrätterna i allt större utsträckning står tomma. Det visar Hyresgästföreningens rapport ”Hinder för bostadsbyggande.”

Marknadshyror skulle ge växande klyftor som vore mycket svåra att åtgärda, det visar all erfarenhet. I alla länder som har marknadshyror har man tvingats införa ett system med social housing dvs statligt subventionerade bostäder. Effekten blir nämligen alltid att hyrorna höjs och för stora grupper blir det till slut omöjligt att betala en hyra. Varje lönehöjning, pensionshöjning eller barnbidragshöjning äts upp av höjda hyror.

Helt grundläggande för människors frihet är en bostad och ett jobb. Och bostaden kommer först. Därför är det självklart att politiken ska se till att det finns tillräckligt många bostäder åt alla. Men i en samhällsekonomi som är alltmer riggad för att gynna de rikaste och de som redan äger sin bostad är intresset nära nollpunkten för hur man ska komma till rätta med de konsekvenser som en bristande helhetssyn och en brist på social bostadspolitik fört med sig. Det behövs en rejäl politisk debatt om vad som måste till för att hantera de skadeverkningar för individ och samhälle som bostadsbristen för med sig.

Läget är akut och kräver att vi för en social bostadspolitik, där staten tar ett stort ansvar och där alla tillgängliga politiska verktyg används:

• Ta bort skillnaden i beskattning mellan ägt och hyrt boende.
• Alla kommuner bör ha ett allmännyttigt bostadsbolag och kommunerna måste ställa krav på ett minimumbyggande utifrån hur stort behovet är.
• När konjunkturen nu går ner behöver staten gå in med billiga topplån för att byggandet av hyresrätter ska fortsätta.
• Höj investeringsstödet och förenkla reglerna.
• Nej till marknadshyror. Avskaffa inte hyresgästernas rätt att förhandla.

Jonas Sjöstedt, partiledare Vänsterpartiet

Barbro Engman, fd ordförande Hyresgästföreningen

Så avslutade Jonas Sjöstedt sitt tal i Järva.

Läs hela talet här. Se hela talet på Vänsterpartiets Facebooksida här.