”Min mamma har levt i Sverige i över trettio år. Det här är hennes land. Nu får hon sitta på fikarasten och försöka motivera för kollegorna på sjukhuset varför hon är här.” Min vän berättar om frågorna hennes mamma plötsligt har börjat mötas av på jobbet. Frågorna som ifrågasätter hennes rätt att vara i Sverige, landet som varit hennes ända sedan hon tvingades fly från diktaturen.
Runtom i vårt land tvingas människor möta det. Ibland den öppna, råa rasismen. Andra gånger blickar, tonfall, ett obehagligt tvetydigt skämt. Sådant som är svårare att ta på men som för den som utsätts ändå är så tydligt vad det handlar om. När rasistiska partier får inflytande påverkar det själva samhällsklimatet. Jag tänker på hur det var i USA. Den 8 november valdes Donald Trump efter en lång kampanj präglad av rasism. Den 9 november anmäldes fler hatbrott med rasistiskt motiv än under någon annan dag det året.
När politiker som sprider hat och rasism går framåt och driver igenom sin politik, då upplever deras anhängare runtom i landet att de har stöd. Med vinden i ryggen kan de gå längre i sitt hat. Öppnare, våldsammare.
Politikern i slips spottar inte på kvinnan i slöja som väntar på bussen någonstans i Sverige.
Politikern i slips talar i tv och säger att muslimer inte hör hemma här. Och någonstans i Sverige spottar en man som hör det på kvinnan i slöja som väntar på bussen. Den politiska vinden blåser hans väg. Ord får konsekvenser.
Men det blåser också andra vindar i Sverige. Vindar för solidaritet och sammanhållning. Vi är så många som vill något annat och nu växer vi i styrka. Jag tror att det behövs mer än på mycket länge.
Det är livsviktigt att visa att rasismen inte är den enda kraften som går framåt. Han som går runt med hatet i sig ska aldrig få känna att det är fritt fram, aldrig få för sig att det stora flertalet står bakom honom.
Jag tycker man ska fundera på vilken sorts partier vi behöver nu. Politiker talar gärna om alla människors lika värde – det sägs så ofta att det nästan har tömts på mening – men det gäller att också stå upp för det när det är skarpt läge. När debatten drar iväg och andra partier tävlar om att låta så hårda som möjligt mot människor på flykt. Mot muslimerna. Mot tiggarna. När politiker pratar om vissa grupper som problem snarare än människor, då behövs det partier som inte nervöst anpassar sig och dras med i avhumaniseringen.
För att möta rasismen krävs en antirasism som inte svajar. Det krävs politik som på riktigt gör skillnad i människors liv. Som minskar klassklyftorna och håller ihop stad och land. Som inte lämnar någon efter.
Det behövs partier som ger hopp. För visst finns det hopp.
Många kan känna att rasisterna har flyttat fram sina positioner och nu kommer det bara gå längre och längre. Jag förstår den känslan, men som tur är: det stämmer inte. Ingenting är förutbestämt. Några år har det gått åt deras håll, det kan lika gärna gå åt vårt håll.
Sedan förra valet har Vänsterpartiet drivit igenom åttio reformer för jämlikhet. Alltifrån bättre villkor för ensamstående föräldrar, till satsningar på arbetsvillkor i vården och gratis glasögon för barn. Sådant är viktigt när andra vill att vi ska vara rädda för varandra. Tillsammans kan vi visa att det går att göra samhället bättre.
På måndag, dagen efter valet, kan löpsedlarna handla om att Vänsterpartiet gjort ett rekordval. Samhällsklimatet skulle få en knuff i en ljusare riktning. Det skulle visa att vi är så många som vill ha gemenskap istället för splittring. Oavsett läge kommer den kraften att behövas i Sverige de kommande åren. De flesta trodde att det här valet skulle bli rasisternas, nu är det uppenbart att det lika gärna kan bli vänsterns.
Jag vill att när min väns mamma kommer till jobbet på sjukhuset dagen efter valet, då ska hon känna att det är hon som har vinden i ryggen.
Jonas Sjöstedt
Partiledare Vänsterpartiet
