Författare: admin

För första gången någonsin kommer Vänsterpartiets kongress att arrangeras i Örebro. Kongressen går av stapeln 5-8 maj 2016 och kommer att vara på Conventum i Örebro.

Det är Vänsterpartiets distrikt Örebro län som fått klartecken att stå som värdar för nästa års kongress tillsammans med partiföreningen i Örebro.

– Vi är oerhört att stolta att vårt distrikt fått förtroendet att arrangera Vänsterpartiets nästa kongress. Våra tretton partiföreningar över länet kommer att jobba hårt för att det ska bli en succé, säger Kenneth Lantz, ordförande för Vänsterpartiets distrikt Örebro län som lämnade in ansökan om att få stå värdar för kongressen.

Flera distrikt och föreningar ansökte om att arrangera nästa kongress, som för Vänsterpartiet infaller vartannat år. Bland annat Göteborg, Varberg och Karlstad då lotten slutligen föll på Örebro.

– Partistyrelsen valde Örebro för att det sammantaget bäst motsvarade behovet. Örebro är en utmärkt kongresstad och Vänsterpartiet har inte haft kongress i Örebro tidigare. Örebro ligger också väldigt bra i landet ur kommunikationssynpunkt och det kommer ju ombud från hela landet, säger Mia Sydow Mölleby, Vänsterpartiets riksdagsledamot från Örebro län och Hallsbergsbo.

Kongressen kommer betyda mycket för staden med hundratals extra besökare i form av kongressombud och politiker samt mycket uppmärksamhet i pressen som sätter Örebro på kartan.

– Detta betyder jättemycket för oss här i Örebro och vi är superglada att vi fått förtroendet tillsammans med distriktet. Vi välkomnar alla medlemmar att engagera sig och ser redan fram emot maj nästa år, säger Jane Carlsson, ordförande i partiföreningen V Örebro.
För mer information

Kenneth Lantz, ordförande Vänsterpartiet Örebro län, 070-335 84 91
Mia Sydow Mölleby, Riksdagsledamot Vänsterpartiet, 070-633 71 89
Jane Carlsson, ordförande Vänsterpartiet Örebro, 072-183 46 93
På bilden syns Jane Carlsson, ordförande i Vänsterpartiet Örebro och Kenneth Lantz, ordförande i distriktet Örebro län.

Féline Flodin är 34 år, undersköterska och ordförande i Kommunalvänstern.
Hon har också flera års erfarenhet av osäkra anställningar. Som visstidare kan det också vara svårt att arbeta fackligt, berättar hon, det finns inga formella hinder, men i praktiken är det svårt. 

 
– Och vi vet ju att visstidarna bara blir fler och fler, kanske är det uppemot en tredjedel av medlemsunderlaget i LO som har en otrygg anställningsform. Det är allvarligt, säger Feline Flodin.
 

Nu är du omvald som ordförande i Kommunalvänstern. Vad är det?
– Det är en av de fackliga branschföreningar som vi har i Vänsterpartiets Storstockholmsdistrikt. Vi blir bara fler och fler sådana, Hotell och Restaurangvänstern, Handelsvänstern, Lärarvänstern osv, osv.
Kommunalvänstern organiserar medlemmar i Kommunal som också är eller vill bli medlemmar i Vänsterpartiet.

Är det en grundorganisation, får ni utse representanter?
– Det får vi! Både på distriktsnivå och riksnivå. När det gäller kongresser, får vi i branschföreningarna utse ett ombud tillsammans.
Vi fungerar som vilken annan förening som helst, men vi har ju inget parlamentariskt underlag, utan vi kan ägna oss åt våra frågor. Frågor som är aktuella för våra yrken, och som vi ägnar oss åt i våra fackförbund. Men vi knyter framförallt an till den politik som Vänsterpartiet för.

Vad är fördelen med en sådan organisation?
– Det är att vi kan förena de här två perspektiven till en helhet. Vi kan både vara en resurs för partiet, där vi naturligtvis har stora specifika kunskaper att dela med oss. Men vi kan också samordna oss i våra fackförbund för att öka kunskapen om Vänsterpartiets politik. Vi kan förklara ”fördelen med Vänsterpartiets politik”, säger hon.
– Det var ju väldigt tydligt med vår valfråga. Vi pratade om att inte sälja ut välfärden, och det är ju precis där vi jobbar. För oss var den en jättebra valfråga och vi kunde göra väldigt mycket på den. Det handlar ju ytterst om att komma till rätta med de problem vi har som personalgrupper och likaså problemen för hela välfärden. Och där tycker vi att Vänsterpartiet har den bästa politiken.

Nu ska ni ha en skrivarstuga? 
– Jajamen. Vi har tänkt oss att under det här mellanvalsåret ska vi träffas och gemensamt skriva motioner till partikongressen, till Kommunals kongress och även LOs kongress.

Är det ett bra stöd att ha den här föreningen?
– Ja, själv tycker jag att det är som en fristad. Alla vet att vi arbetar på golvet i välfärdsverksamheter och man vet att alla har liknande erfarenheter. Och det är alltid skönt att få vara med sina likar.
Här kan man också påverka arbetsmarknadspolitiken, oavsett om man har fackliga uppdrag eller inte.

Tips till kommunalare och medlemmar i andra branscher? 
– Vi blir gärna fler branschföreningar! Det är ju många som inte känner så stor gemenskap med sin geografiska bostadsförening, utan har mer gemensamt med dem som arbetar med samma saker. För dem kanske det känns närmare att gå med i en branschförening, där man vet att man kommer att mötas av stor förståelse och igenkänning.
Féline uppmanar också Vänsterpartiets kommun- och landstingspolitiker som vill ha råd och tips att höra av sig till branschföreningarna, för där finns så mycket kunskap att hämta. Vi är en viktig kunskapsresurs för partiet. Använd oss, uppmanar hon.

 
Frågor kan skickas till [email protected]
Kontakt med andra branschhorganisationer kan fås genom

Storstockholmsditriktet 08-654 13 10

Text: Losita Garcia 

Urban Bolander, är plåtslagare och ordförande i Byggnads i Härnösand, men sitter också i Byggnads regionstyrelse.
– Jag fick ett råd av någon, berättar han. Det var att jag inte skulle bråka för mycket och helst var medlem i Socialdemokraterna. Det var då jag gick med i Vänsterpartiet. Jag ville vara tydlig med att jag inte ville jobba på det sättet.

På något sätt har det långa fackliga engagemanget ändå gjort att han växt in i rollen som politiskt aktiv, tror han. Han definierar sig som socialist och säger att han har ”synnerligen svårt för orättvisor”.

Även om det är först nu vid 46 års ålder som han engagerat sig i partiarbete har han varit ”politisk” i hela sitt liv, säger han. Men det var först efter att han gjort upp med ett ”massivt politikerförakt” som han insåg att han måste organisera sig för att kunna påverka. Och att det faktiskt går.

Urban blev väl mottagen av Vänsterpartiet och nu är han även ordförande i Härnösands partiförening. Och för honom hänger det fackliga arbetet tätt ihop med det politiska. Så mycket att han pratar om båda föreningarna samtidigt.

Facket klarar inte göra allt

– Anledningen till att arbetsgivarna kan ha de här långa entreprenörkedjorna är ju för att lagstiftningen tillåter det. Det finns klara begränsningar för vad fackförbunden kan göra. Byggnads kan beivra och bevaka att de lagar och regler som finns, följs. Men eftersom de är bristfälliga, måste man jobba även på ett annat plan. Det är där politiken tar vid. Nu kan jag lokalt vara med och påverka upphandlingar och skapa ett kontaktnät. Och som politiker kan man också påverka lagar och regler.

Det han hoppas på av Vänsterpartiet, är att det ska bli en plattform för att verkligen förändra saker och ting.
– Man får inte heller vara rädd för att vara obekväm.

Bygger elgitarrer

Bara 80 procent av arbetstiden ägnar Urban åt att åka runt och arbeta på olika tak i bygden, resten används för att bygga gitarrer, elgitarrer. Målet är att bygga världens bästa elgitarr.
– Varför inte, säger han. Det är vad alla producenter hävdar att dom gör.

Han bygger dem i björk vilket är ovanligt, bara Hagströms, också en svensk tillverkare som låg i Älvdalen, byggde gitarrer i björk för länge sedan.
– Tonen får en något skarpare diskant om man jämför med mahogny eller lönn tex, säger han.
Björkarna har han tagit ner själv, torkat och sågat. De första för femton år sedan, långt innan gitarrerna var påtänkta, då var de bara virke för att snickra med.

Spelar hillbilly/countryblues

Han är också med i ett litet band som spelar hillbillly/countryblues, men allra mest gillar han blue grass och Old time music, den typen av musik som emigranterna från Nordeuropa tog med till USA och som stöptes om i det nya landet. I nutid kanske mest spridd genom filmen Brother, Where Art Thou?, med musiker och sångare som Roscoe Holcombe, Ralph Stanley, Dan Tyminski, Emmylou Harris och John Hartford.

Eftersom det är en av mina egna musikaliska favoritgrenar och dito film, enas vi om att de är så jäkla bra. Musiken är, trots religiösa inslag, ett känsloladdat koncentrat av arbetarnas och lantarbetarnas USA, som går rakt in i hjärtat. Ofta i stämmor.

Han bygger inte bara gitarrer på sitt torp, där han bor med frun Marte och barnen Tea och Moni som är 16 respektive 13 år samt lapphunden Teofrastus, kallad Teo. Han har även en egenhändigt byggd Honda GL1000 med sidovagn. ”Ett ständigt pågående projekt”, säger han.

Likheten mellan en gitarr och en partiförening

Men åter till gitarrerna, jag undrar om han kan se någon likhet mellan arbetet med att bygga en elgitarr och en partiförening? Och efter att ha funderat en stund så säger han, att ja, det kan han.

– Att vara ordförande är ju inget mål i sig, jag vill vara ordförande för att kunna påverka. Men det är också ordförandens roll att skapa ett sån’t klimat i föreningen att alla kan vara delaktiga och att alla blir sedda och hörda. Det är en helhet som hänger ihop. Gitarren är också oerhört komplex, precis allt är viktigt för helheten, varje del från limfogar till kabeldragninger. Och det är samma sak i en partiförening.
– Kanske ordföranden då är som en stämskruv i en styrelse av stämskruvar, funderar han.

Vad det gäller att ta hand om nya medlemmar säger han att de erfarenheter de gjort i Byggnads är att det är viktigt med ett personligt bemötande. Ta direkt kontakt och bjud in, är Urban Bolanders tips.

I ett PS senare skriver han att föreningen nu startat en kör med dragspel, gitarr, rytminstrument och sång. Den heter Röda Ådalens revolutionära kamporkester. 
”Vi söker fortfarande lite vår form, men vi ska göra vår publika debut 1 maj.”
Text: Losita Garcia

Lena Tjäder, till höger på bilden, är uppvuxen i en ”liten, liten by”, Kitkiöjoki, i Pajala kommun nära finska gränsen. Mamma är från Tyskland och pappa är från den lilla byn, men numera bor hon i Kiruna.

Lena Tjäder undervisar högstadieelever i tyska och engelska, ett hårt jobb, men roligt också, tycker hon. Arbetsplatsen är den nybyggda Raketskolan, som hon tycker är fantastiskt fin. Den ser ut som en rymdraket. Namnet kommer av att det i Kiruna finns en rymdbas och även gatorna i området har rymdnamn som Planetvägen och Orionvägen.

Hon bor tillsammans med sambon och två bonusdöttrar i en trea, efter att under lång tid bott i en liten tvåa.
– Det blev himla trångt, säger hon.
Bostadsbristen är enorm i Kiruna och bostäder en verklig bristvara. Kön är flera år.
Nu byggs nytt och en stor del av hela stan ska flyttas då gruvan underminerar staden.
– Det gäller att bygga med ett hyrestak, säger Tjäder. Inte göra som Centerpartiet vill, låta vem som helst bygga till vilka hyror som helst.

Kiruna har rekordet: tolv partier i kommunfullmäktige!

Redan före valet hade Kiruna landsrekordet med elva, men nu blev det tolv. Folkpartiet åkte ut och Fi och SD kom in.

Vänsterpartiet sitter fortfarande i kommunledningen och har drivit igenom en lång lista av reformer:

– Vi drev exempelvis igenom rätt till heltid i kommunen ”över 95 procent har heltid”, vi har en plan för hur delade turer ska tas bort, vi har startat inflytandeprojekt för de kommunanställda på golvet, så att de får påverka arbetsscheman, många fler har blivit fastanställda och nu finns arbetskläder till all personal inom äldreomsorgen. Vi har även halverat färdtjänsttaxan och vi fick också igenom att de dolda kostnaderna i skolan ska tas bort.

– Sen har vi infört avgiftsfri kollektivtrafik, så klart. Vår plan var att först införa avgiftsfri kollektivtrafik och sedan, när det skapats ett folkligt tryck, gå vidare och införa fler turer på kvällar och helger. Och där är vi nu.

– Så har vi sett till att det finns nattis. Det är många som jobbar skift i stan, i gruvan och i vården. Framför allt är det bra för ensamstående föräldrar. Man ska inte behöva tacka nej till ett jobb bara för att det inte finns barnomsorg.

Partiet har drivit igenom att det ska kunna göras så kallade sociala investeringar och även mer planeringstid för de anställda inom socialtjänsten. Lena säger att det råder ingen tvekan om att det är Vänsterpartiets politik som får råda i socialnämnden där V haft ordförandeposten sedan 2010.

Trots denna gedigna lista på reformer som Vänsterpartiet drivit igenom backade Vänsterpartiet från 6 till 4 mandat.

Vi måste synas ännu mer

– Det händer ganska ofta att Vänsterpartiet backar när vi samarbetar med Socialdemokraterna, inte bara här i Kiruna. Vi är inte tillräckligt duktiga på att synas eller ta åt oss äran, tror Lena. Men väldigt mycket av vår politik genomförs nu, säger hon, och det är vi väldigt nöjda med. Det är ju trots allt det som är viktigast.

– Tyvärr har det lokala Centerpartiet oerhört mycket pengar som de i valrörelsen ägnade åt att smutskasta kommunledningen. Vi har ju inte de möjligheterna att få ut vår politik. Men vi delade ut nejlikor på bussarna där vi berättade att det var vi som drivit igenom den avgiftsfria kollektivtrafiken. Vi har haft öppna möten, deltagit på marknader och festivaler, affischerat och delat flygblad tills fingrarna nästan frusit sönder. Men vi borde göra mycket mer…

Gruvan är en ändlig resurs

– När det gäller gruvan så har det spridits en viss oro efter att malmpriserna sjunkit och det sprider ju ringar på vattnet. Det kan ju gå åt skogen när som helst. Men alla i Kiruna är medvetna om det, hela tiden. Vi lever ju på en ändlig resurs. Ett annat problem är att löneskillnaderna i stan är väldigt stora. I gruvan tjänar man förhållandevis bra, medan många andra tjänar väldigt mycket mindre, även de som arbetar i annan industri.

Mycket gott om jobb
För flyktingarna är bostadsbristen ett jätteproblem. Vi har ju ett antal folk i stan som skor sig på att hyra ut väldigt dyrt, även när det gäller flyktingar.
– Men jobb finns det definitivt, vi har bara omkring 1-2 procent arbetslösa. Kiruna är verkligen arbetssäljarens marknad. Men det är inte så lätt ändå, om man inte kan språket, och det förekommer diskriminering som överallt annars. Men vi har sett att de som faktiskt får jobb och bostad gärna stannar här. De trivs och tycker att de blivit väl mottagna.

Lätt att engagera folk

– I Kiruna händer väldigt mycket och det är lätt att få med sig folk. Trots att Kiruna, en gruvarbetarstad i Norrbottens inland, inte direkt är känt som en feministiskt fäste, lyckades vi exempelvis mobilisera en så stor del av staden att en nyöppnad strippklubb tvingades stänga, säger Lena Tjäder stolt.

Vänsterpartiets partiförening har nästan hundra medlemmar, de nya medlemmarna har fått gå kurser och Lena tycker att det känns som de kommer att bli kvar. Majoriteten i styrelsen är kvinnor och föreningen har en kvinnlig ordförande.

– Det var en liten dipp efter valet, men nu ser det bra ut. Nu ska vi kika på hur vi kan få ut våra frågor och vi ska bland annat fokusera på kortare arbetstid. Det var det enda vi inte lyckades med under förra mandatperioden.

Text: Losita Garcia

På bilden delar vänsterpartister ut nejlikor vid bussarna.

Lilla bilden: Lena Tjäder.

Socialdemokraterna pratar om barnperspektiv, men de har inget barnperspektiv i praktiken. De tänker inte på vad de själva skulle vilja om de var åtta år, säger Elisabet Forssell, en av Vänsterpartiets två ledamöter i För- och Grundskolenämnden i Umeå.

Vänsterpartiet i Umeå har haft nära kontakt med frivilligorganisationer och även besökt husvagnsläger för att prata med de utfattiga EU-medborgare, oftast romer, som tagit sig till Umeå.

Det handlar om en handfull barn i skolåldern och där några föräldrar uttryckt en önskan om att de ska få gå i skolan. Ett par barn gör redan det, då det är upp till rektorn att bestämma.

I kommunen har Vänsterpartiet tryckt hårt på frågan om barnens skolgång och efter ett visst processande fått upp den på dagordningen i För- och Grundskolenämnden.

– Alla barn har rätt till skolgång enligt barnkonventionen, säger Forssell, men alla andra partier förutom Fi röstade nej till att ge, de oftast romska barnen, rätt till skolgång.

Man hänvisar till ”SKLs rekommendationer”, men dessa säger bara att man får erbjuda skolgång, men att kommunen inte behöver göra det.

– Det är alltså upp till kommunen själv, förklarar Elisabet Forssell.

Partierna som röstade nej var: Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna.

– I husvagnarna bor små Malala, Simone de Beauvoir, Martin Luther King, Ingvar Kamprad, Rosa Luxemburg och Bill Gates, men de får aldrig chansen att visa det om inte vi står upp för deras rätt till skolgång, säger Ulrika Edman, Vänsterpartiets gruppledare i ett pressmeddelande.

Och hon fortsätter:

– Den bärande idén för svenska skolan har i decennier varit att alla klasser ska mötas, såväl drängen och pigans barn som herrskapsfolkets barn. Det är en av de finaste principerna för samhällsbygget som vi idag håller på att slå sönder, inte bara genom att privatisera skolan, utan också genom att lägga över det moraliska ansvaret på rektorer. Dessa kan neka barn skolgång eller, utifrån politiska beslut, tvingas neka barn skolgång. För V är den politiska färdriktningen tydlig; skolgång är en mänsklig rättighet för alla barn i Sverige – såväl för tiggarnas barn som för kommunalrådens barn, säger Ulrika Edman.

På För- och grundskolenämndens möte 26 mars beslutade en majoritet av ledamöterna att inte låta de fattiga EU-medborgarnas barn gå i skolan. V och Fi reserverade sig mot beslutet.

Istället beslöt nämnden att ge ”förvaltningen i uppdrag att tillsammans med frivilligsektorn utforma hur omsorg med pedagogiska inslag för barn till EU-migranter kan genomföras”. ”Nämnden är angelägen om att det tillskapas en pedagogisk verksamhet utifrån barnkonventionens värdegrund.”

– FNs barnkonvention slår fast barns rätt till skola och utbildning, men fördömer också särbehandling och diskriminering, vilket är exakt vad majoriteten nu gör. Dessa barn särbehandlas genom att de förvägras den skolgång som gäller för alla andra barn som vistas i Sverige, säger Elisabet Forssell.

Text: Losita Garcia

På bilden: Elisabet Forsell.