Författare: admin

Ett av mina finaste minnen den här sommaren var en ung kille som kom fram och visade sitt busskort och tackade mig för att han kunde ta bussen gratis i sommar – en av många reformer för jämlikhet som Vänsterpartiet drivit igenom i budgetförhandlingarna. Jag var glad hela dan efter det!

Vet ni, jag tror verkligen att det är insikten om hur ojämlikhet skadar vårt samhälle och längtan efter ett samhälle för alla som lyft Vänsterpartiet till de bästa opinionssiffrorna på 15 år.

Nu är det bara två veckor kvar till valet. Och mina vänner, det står så mycket på spel. Det handlar om vilket land vi ska vara. Vi ser ett alltmer oblygt flirtande mellan högern och SD. Moderaterna är beredda att ta makten med SDs stöd, det skulle ge ett rasistiskt parti inflytande över varje viktigt beslut som en sådan regering tar. Och de har mycket gemensamt: de vill ha lönesänkningar, de vill privatisera flera av våra skolor och vårdcentraler och de är för enorma skattesänkningar till dem som redan har mest – vilket innebär stora nedskärningar i skolan, i sjukvården och äldreomsorgen. De har alltid udden riktad mot dem som flytt eller som har sina rötter i andra länder. Det skulle inte bara leda till ett mer ojämlikt samhälle. Det skulle påverka själva stämningen i vårt samhälle och hur vi ser på varandra.
Det sista jag önskar det här fina landet är att det ska styras av Kristerssons kalla högerpolitik och Åkessons rasism!

Det får inte ske! Det behöver inte ske. Det som många trodde skulle bli högerns och SDs val kan bli vänsterns val. Och vi kan välja en helt annan väg, solidaritetens och gemenskapens väg. Vägen till ett samhälle för alla, inte bara de rikaste.

Det finns ett enda riksdagsparti som har en politik för jämlikhet och som inte tvekar om att vad som krävs för att faktiskt genomföra den.

Rösta på Vänsterpartiet den 9 september!

– Läs Jonas Sjöstedts tal här…
– Se talet på facebook här…

Den bostadspolitiska debatten har fokuserat mycket på kommunernas detaljplanering. Det är förvisso viktigt, men då utgår man från att de privata företagen faktiskt vill bygga mycket mer bostäder. Vi kan visa att det inte alltid stämmer. Trots allt finns det idag flera års bostadsproduktion i detaljplanerad mark och många fastighetsutvecklare äger dessutom mycket egen mark. En stor andel, 50 000 byggrätter, ligger hos fyra av de större byggbolagen. Så varför byggs det då inte?

Det handlar om lönsamhet. För även om det är lönsamt att bygga redan idag, finns det situationer där det mest lönsamma för fastighetsutvecklaren är att skjuta upp hela eller delar av ett projekt. Det är inte ovanligt att dela upp byggandet i små etapper, ibland under mycket långa tidsperioder, för att maximera vinsten.

Idag är mediantiden för byggaktören att börja bygga längre än tiden det tar för kommunerna att ta fram en detaljplan. Det handlar till stor del om att det inte ligger i företagens intresse att producera så mycket att priserna pressas. Här ser vi också en skillnad i upplåtelseform: Hyresrätter byggs eller kan byggas snabbare. Det är framför allt mark ägnad åt ägt boende som idag inte bebyggs inom tänkt tidsram.

Detta framkommer i den statliga utredningen ”Ett snabbare bostadsbyggande”. Utredningens slutsats är att kommunen måste ta ett större ansvar för att bygga det antal bostäder som behövs. Utredningens förslag och rekommendationer är i huvudsak följande:

• Alla kommuner behöver bedriva en aktiv markpolitik med syfte att köpa egen mark, så att de kan styra byggtakten efter behov, inte efter vad som maximerar en privat markägares vinst. På egen mark kan kommunen ställa långtgående krav på att byggaktörerna ska bebygga marken inom en viss tidsram. Kommunen kan till exempel ställa krav på att byggherren ska börja bygga innan de lämnar ifrån sig marken. Alltför få kommuner använder sig av denna möjlighet idag.
• Boverket bör ta fram en ny kommunal förköpslag. Det skulle underlätta för kommunen att få information om marknaden, få tag på attraktiv mark och fungera som smörjmedel för att få igång genomförandeprocesser.
• När det gäller privatägd mark är idag tillåtet att ställa krav på en tidsplan i exploateringsavtal för bostadsbyggandet och koppla vite till detta. Vi föreslår att detta kodifieras i lag eftersom det har funnits oklarheter kring frågan. Vi föreslår också att kommunen får möjlighet att korta ner genomförandetiden till 3 år. Om markägaren inte startar bygget inom överenskommen tid riskerar markägaren att byggrätten upphävs.
• Vid stora byggnationer ska det vara möjligt för kommunen att komma åt mark för att tillgodose servicen runt omkring, såsom skolor, omsorg eller grönområden, på ekonomiskt rimliga villkor. Många upplever idag att nya områden har fått trånga eller torftiga utemiljöer och saknar till exempel förskolor för barnen. Projekt skalas nu ner eller kan inte genomföras i tid på grund av långa förhandlingar mellan kommun och byggare om samhällslokaler. Därför föreslår vi att det vid stora projekt på privat mark, där den privata aktören i regel tjänar stora pengar, ska kommunen kunna kräva att byggaktören avstår mark kostnadsfritt för att bygga allmänna anläggningar.
• En försvårande omständighet är att kommunerna idag riskerar att betala ett överpris vid markköp från stora byggföretag, även när dessa inte bebygger marken enligt plan. Detta beror på en atypisk reglering kring expropriationsersättningen, som brukar vara utgångspunkt vid förhandlingarna. Det är därför angeläget för regeringen att utreda vad som i dessa fall är en rimlig ersättning.
• Kommunerna måste bli bättre på att följa upp sina byggrätter för att kunna ställa krav, och satsa pengar och kraft på de ställen där förutsättningarna att få fram mer bostäder är bäst. Dagens fastighetsregisterlagstiftning behöver reformeras så att man kan se vilka byggrätter som hör till vilken fastighetsägare. Då går det till exempel att se vem som ligger efter sin tidsplan.

Vi märker idag, med vårt stora behov av ökat bostadsbyggande, att nuvarande markpolitiska verktyg inte räcker för att uppnå ett högt byggande. Det är kommunerna som har bostadsförsörjningsansvaret. Därför behöver dem få större möjligheter att styra byggtakten i och med att marknaden tenderar att bygga för få bostäder.

Läs debattartikeln i SvD här.

Nooshi Dadgostar, vice partiledare och bostadspolitisk talesperson

Under alliansregeringen 2006–2014 försämrades sjukförsäkringen kraftigt. Under nuvarande mandatperiod har Vänsterpartiet och regeringen genomfört flera reformer för att förbättra sjukförsäkringen. Vi har höjt ersättningsnivåerna, avskaffat den bortre tidsgränsen och sänkt skatten för dem med sjukersättning.

Men mycket återstår att göra för att återupprätta en sjukförsäkring värd namnet.

Tidigare i vår larmade Arbetsförmedlingen om att allt fler människor slussas från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen när de får avslag på sin ansökan om sjukpenning. Försäkringskassan ska pröva personers arbetsförmåga mot ”normalt förekommande jobb” på hela arbetsmarknaden. Det innebär att Försäkringskassan nu avslår flera fall av sjukpenning och i stället slussar människor vidare till Arbetsförmedlingen.

Problemet är att de båda myndigheterna bedömer arbetsförmåga väldigt olika. Det innebär att människor kommer i kläm; de är för friska för att få sjukpenning men för sjuka för att arbeta.

Regeringen gav myndigheterna i januari i år ett nolltoleransuppdrag i syfte att förbättra samarbetet och dialogen mellan aktörerna i en sjukskrivning. Det kan säkert ha en positiv inverkan, men det är inte tillräckligt.

Ett annat problem med dagens sjukförsäkringssystem är att behandlande läkares utlåtande ofta skiljer sig från den bedömning som försäkringsläkare hos Försäkringskassan gör. Den läkare som jobbar för Försäkringskassan benämns i regel som försäkringsmedicinsk rådgivare och har utöver läkarutbildningen en försäkringsmedicinsk utbildning.

En försäkringsmedicinsk utredning gäller medicinska förhållanden och har en försäkringsrättslig grund. Ofta träffas inte ens försäkringsläkaren och den som ska bedömas. Det är inte rimligt.

Ytterligare ett problem är att väldigt få personer har möjlighet att få ekonomiskt stöd – rättshjälp – för att överklaga beslut som rör sjukförsäkringsärenden, trots att detta ökar chansen för den enskilde att få rätt i sak.

Sedan mitten av 1990-talet har bara 100 personer fått ekonomiskt stöd för att överklaga beslut som rör socialförsäkringen. Det är dåligt när så få får rättshjälp. För många underlättar det och har stor betydelse att få kvalificerad juridisk hjälp i sina mål. En anledning till att så få som ansöker får rätt till rättshjälp för att anlita en advokat kan vara att inkomsttaket för att ta emot sådant stöd inte har räknats upp sedan 1999 och ligger på 260 000 kronor om året.

Så här vill vi inte ha det. Sjukförsäkringen har fortfarande stora brister. Vänsterpartiet vill ha ett mer humant, rättvist och rimligt sjukförsäkringssystem. Vi presenterar därför tre förslag som är viktiga steg i rätt riktning.

1. Skydd mot att hamna mellan stolarna hos Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.
   Du ska aldrig kunna hamna mellan stolarna hos Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Om Arbetsförmedlingen menar att du är för sjuk för att förmedla jobb till så ska du inte tvingas till det. Det måste genom regeländringar bli enklare att flytta tillbaka en person som inte klarar av att delta i arbetsförberedande insatser till sjukförsäkringen. Du ska det stöd och hjälp som du behöver.
2. Rätt att träffa läkaren som tar beslut om arbetsförmåga. Du ska ha rätt att få träffa den läkare som ska avgöra om du är för sjuk för att kunna arbeta.
3. Stärkt möjlighet till rättshjälp. Möjligheten att pröva sin sak rättsligt ökar chansen att fler som har rätt till exempelvis sjukpenning också får rätt till sjukpenning. Fler ska därför få möjlighet att driva sina mål rättsligt. Förslagsvis sker detta genom en uppräkning av inkomsttaket för att ta emot sådant stöd.

Ingen vill vara sjuk, men ibland måste man vara hemma för att bli frisk. Man kan inte sätta människor i ekonomisk otrygghet och fattigdom eller någon form av stress och jakt. Det gör ingen friskare.

Läs debattartikeln i Aftonbladet här.

Ulla Andersson, ekonomisk-politisk talesperson (V)