Författare: admin

Ny statistik från SCB visar att var femte utrikesfödd har en otrygg anställning. Samma siffror visar att problemen är störst inom några av välfärdsyrkena – utbildning, vård och omsorg.

Sysselsättningsgraden är samtidigt väsentligt lägre för utlandsfödda svenskar än för svenskfödda. Skillnaden finns över hela fältet, det vill säga oavsett utbildningsnivå.

Samtidigt har vi en pågående och växande kompetensförsörjningsproblematik – särskilt inom välfärdsyrkena. Vi kommer de närmaste åren behöva en halv miljon fler som jobbar inom vård, skola och omsorg, enligt SKL.

De äldre ökar, likaså barnen samtidigt som vi har stora pensionsavgångar. Vi behöver inom närtid anställa många, många fler till samhällets viktigaste yrken. Ett stort problem är att pressade arbetsvillkor gör att alltför få söker sig till omsorgsyrkena och alltför många lämnar dem i förtid.

Att en mycket stor grupp människor i Sverige systematiskt diskrimineras både vid inträdet på arbetsmarknaden och på arbetsmarknaden, när det gäller löner och arbetsvillkor, är stort problem och vi måste göra något åt det. Det brådskar.

I den allmänna debatten har resonemang om ”enkla jobb” – det vill säga tunga arbeten med låg produktivitet och låg lönenivå – fått dominera.

Det är orimligt. Sverige behöver fler jobb och förbättrad produktivitet inom olika sektorer. Och det behövs ett stopp för diskriminering. Vi ser ett behov av att tillsätta en kriskommission som kan arbeta för en samlad lösning på försörjningsbehov och strukturell diskriminering.

Det är många som pratar om integration eller bristen på densamma i dagar som dessa. En avgörande faktor för lyckad integration handlar om att den som flyttar till vårt land också ska kunna komma i kapp den infödda befolkningens inkomstnivå och levnadsstandard.

Det är alltså både viktigt att fler utlandsfödda kommer i arbete och att dessa arbeten är långsiktigt hållbara för den som arbetar, så att man håller ihop som människa och orkar arbeta ända fram till pensionen.

Den genomsnittliga utbildningsnivån är högre än någonsin i Sverige. Detta är inte ett problem, utan en viktig grund till hög produktivitet och därmed till vårt välstånd.

Produktivitetshöjningen i arbetslivet ska utvecklas, inte avvecklas. Det kräver gemensamma satsningar på såväl formell utbildning som på aktivt lärande på alla arbetsplatser.

Också här blir de otrygga anställningarna ett allvarligt samhällsproblem, eftersom ett arbetsliv som organiseras runt korta påhugg med arbetskraft som uppfattas och behandlas som utbytbar, blir ett mindre lärande och dynamiskt arbetsliv.

Det är en kostnad för hela den svenska ekonomin, som vi inte har råd med på sikt. Det viktigaste för att minska arbetslösheten bland utlandsfödda svenskar är att minska arbetslösheten överhuvudtaget – vi måste ha en politik för full sysselsättning.

Därför ligger tyngdpunkten i vår ekonomiska politik på att öka sysselsättningen i både privat och offentlig sektor genom investeringar i bostadsbyggande, grön infrastruktur och fler anställda i välfärdssektorn.

Vi gör också omfattande satsningar på yrkesinriktade utbildningar och bättre arbetsmarknadspolitiska insatser för att ge främst unga och långtidsarbetslösa arbetslivserfarenhet som leder till varaktiga, trygga jobb.

Ett stort problem är att pressade arbetsvillkor gör att alltför få söker sig till omsorgsyrkena och alltför många lämnar dem i förtid. Men det räcker inte. Diskrimineringen på arbetsmarknaden är ett stort samhällsproblem som hindrar människor från att bli delaktiga fullt ut i samhället.

Denna bortsortering sker inte bara när mörkhyade nekas plats i krogkön utan även när kvinnliga invandrare får sämre tillgång till arbetsmarknadsåtgärder än manliga invandrare eller när romer registreras. För att komma till rätta med detta krävs ett systematiskt och långsiktigt arbete.

En kriskommission är en del av detta arbete. Den omfattande akademiska kunskapen om diskrimineringsfrågor och arbetsmiljöfrågor behöver tas till vara för en konkret och framsynt politik för att säkra de långsiktiga försörjningsbehoven på arbetsmarknaden, med särskild fokus på de sektorer som är ett direkt offentligt ansvar.

Det behövs trygga, fasta jobb med en lön det går att leva på och en politik för att utjämna de ekonomiska skillnaderna. Det är så vi får ett jämlikt, inkluderande samhälle med en ekonomi för alla, inte bara några få.

Ali Esbati, arbetsmarknadspolitisk talesperson Vänsterpartiet

Ulla Andersson, ekonomisk-politisk talesperson Vänsterpartiet

– Vi vill att man ska kunna gå till tandläkaren oavsett om man har hög eller låg inkomst. Det ska inte synas i munnen hur mycket pengar man tjänar. Därför föreslår vi ett ordentligt högkostnadsskydd i tandvården, säger Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiets partiledare.

Förslaget innebär att kostnader för tandvård över 2 000 kronor subventioneras fullt ut. Detta gäller de kostnader den enskilde har under en tolvmånadersperiod. Förslaget innebär ett avskaffande av det nuvarande systemet där staten subventionerar 50 procent på kostnader mellan 3 000 och 15 000 kronor och 85 procent från 15 000 kronor och uppåt. Tandvårdsbidraget påverkas inte av förslaget.

Vänsterpartiet föreslår även att de vanligaste behandlingarna får en nationell taxa som innebär ett tak på vad respektive behandling får kosta, oavsett vårdgivare. Reformen skulle göra att det blir klart och tydligt för varje patient vilka kostnader en behandling innebär. Reformen skulle även i många fall ge billigare tandvård. Detta eftersom den nationella taxan i praktiken skulle innebära ett tak för de priser som vårdgivaren sätter.

– Under de senaste fyra åren har Vänsterpartiet fått igenom att fler unga får gratis tandvård. Vi har sett till att tandvårdsbidraget fördubblas och för många äldre mer än så. Nu går vi till val på att göra ännu mer. Det är orimligt att det kostar så väldigt mycket mer att gå till tandläkaren än att få annan vård. Alla ska ha råd att ha friska tänder, säger Jonas Sjöstedt.

Kostnad för förslagen enligt en statisk beräkning är 4,5 miljarder kronor per år. En ekonomisk politik för jämlikhet där de rikaste i samhället bidrar mer än idag gör det möjligt att frigöra de medel som krävs för att säkra reformen. Vänsterpartiet kommer att före valet presentera finansiering av partiets reformförslag.

Läs mer här: Vänsterpartiets tandvårdsreform

Jonas Sjöstedt svarar Clara Lidström (Underbaraclaras) om folksjukdomen utmattning: Målet är sex timmars arbetsdag med bibehållen lön för alla.

Hej Clara,

Tack för din artikel, jag håller helt och hållet med dig. Ett samhälle där vi har tid för varandra och för att leva är ett samhälle jag vill ha. Därför gör det mig så ont att se hur samhället i dag går i helt motsatt riktning, hur allt fler – framför allt kvinnor – bränns ut och blir sjukskrivna för utmattning. Det gör det mig orolig att se hur regeringens direktiv till Försäkringskassan om att minska sjuktalen riskerar att göra den utmattades ekonomiska situation än mer osäker. Vi ser att andelen som fått sin sjukpenning indragen fyrdubblats sedan 2014 och att utmattade patienter i princip måste gråta hos läkaren för att få sjukersättningen beviljad. Den som är sjuk ska få hjälp att bli frisk, inte ifrågasättas.

Det krävs visioner för att bryta ohälsan

Men att den som är sjukskriven ska få hjälp är en miniminivå för ett anständigt samhälle, inte ett recept för framtiden. Vi måste våga höja blicken och ha visioner. Därför vill jag att vi börjar korta arbetstiden. Redan i dag vill Vänsterpartiet att tusentals anställda inom vård och omsorgsyrken ska få kortare arbetstid. De allra flesta av dem är kvinnor. Detta är ett första steg, målet ska vara sex timmars arbetsdag med bibehållen lön för alla.

Den nya tekniken gör att om tio år har många av dagens arbetsuppgifter försvunnit. Det ger oss ett val. Ska vinsterna av den utvecklingen gå till de få i toppen som äger våra arbetsplatser? Eller ska vi använda dem till att korta arbetsdagen så att livet blir bättre för oss alla tillsammans?

För jag har mött många av kvinnorna du skriver om: Hon som arbetar inom äldreomsorgen och har ont i axlarna efter en lång arbetsdag med tunga lyft. Eller hon som stressar i väg efter jobbet för att hämta barnen på förskolan, som springer allt snabbare men ändå aldrig kommer ikapp. Och som till sist springer in i väggen.

Sex timmars arbetsdag gör stor skillnad

Men jag har också besökt äldreboenden och städavdelningar som redan i dag har sex timmars arbetsdag. Och jag har sett vilken skillnad det gör. Hur det ger både kroppen och själen tid för återhämtning. Hur det blir mer tid att umgås, med familj och med vänner, hur det gör en möjlighet att stanna upp och andas och att komma ikapp.

Och vi har råd. Sverige blir allt rikare och att produktiviteten ökar. Vi har även en otroligt snabb automatisering och digitalisering. Den nya tekniken gör att om tio år har många av dagens arbetsuppgifter försvunnit. Det ger oss ett val. Ska vinsterna av den utvecklingen gå till de få i toppen som äger våra arbetsplatser? Eller ska vi använda dem till att korta arbetsdagen så att livet blir bättre för oss alla tillsammans? Jag vet vad jag tycker är klokast. Och jag är glad över att höra att du håller med.

Hälsningar, Jonas Sjöstedt

Vänsterpartiet går framåt i opinionsundersökning runtom i landet. Tydligast syns ökningen i Stockholms stad, Göteborg, Lund, Malmö och Västernorrland.

Vi går till val på jämlikhet. Vi vill bygga ett Sverige för alla, inte bara få de få. Vi ser i både ökat medlemstal och i en rad opinionsundersökningar att det är många väljare runt om i landet som också vill det. Extra roligt är de framgångar som vi kan se lokalt på många håll i landet.

I Stockholms stad har vi till exempel ökat till 13 % från förra valets resultat på 8,9 %. Och på västkusten i Göteborg låg vi förra året på 9,4 % och ligger i senaste mätningen på 13,2 %.

– Vi är ett parti som folk litar på när det blåser. Därför går Vänsterpartiet fram på många ställen runt om i landet, kommenterar Aron Etzler, partisekreterare.

Källor lokala opinionsundersökningar

Opinionsundersökning Stockholms stad i DN.

Opinionsundersökning Göteborg i GP.

Opinionsundersökning Malmö i Sydsvenskan.

Opinionsundersökning Lund i Sydsvenskan. 

Opinionsundersökning Västernorrland i ST.

Torsdag den 7 juni var dagen när de kommersiella omsorgs- och skolkoncernerna trodde att de nu kan andas ut.

Kanske köpte Jan Emanuel Johansson ännu en ny lyxbil, Bert Karlsson flinande nog ikapp med Ebba Busch Thor, Peje Emilsson på Kunskapsskolan gjorde high five med Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson fick en klapp på huvudet av paret Bergström på Engelska skolan, som får fortsätta tjäna skattemiljoner och sätta glädjebetyg.

Torsdag den 7 juni var dagen när riksdagen röstade om vinstuttagen. Högern och SD röstade då tillsammans för obegränsade vinster i skolan, barnomsorgen, LSS och äldreomsorgen. Högerpartierna och SD har nu övertydligt visat vilkas ärenden de går. Vinstfesten kan fortsätta ett tag till, allt betalt med våra gemensamma skattepengar.

Vi har dock en varning till alla er som tror att ni kan andas ut. Det kan ni inte. Inte alls. Det finns ett parti som hela tiden stått upp mot vinstjakten och tänker fortsätta göra det. Vänsterpartiet. Och vi har majoriteten av folket med oss. De flesta svenskar anser inte alls att deras skattepengar ska hamna i fickorna på riskkapitalister eller i något skatteparadis, utan att de ska gå oavkortat till det de är avsedda för.

Personalen i hemtjänstbolaget som tjänar 1 800 kronor mindre i genomsnitt per månad, eftersom aktieägarnas utdelning går före rimliga löner, småbarnsföräldrarna som har sitt barn i för stora barngrupper i förskolan, eleverna i friskolan som läggs ner för att den inte är lönsam nog – alla vill de ha bort vinstjakten.

Borgerliga partier och SD vet om att deras egna väljare inte gillar hur de röstat i vinstfrågan i dag, därför vill de inte gärna prata om den konflikten, men väljarna ser ju vad som händer.

Denna torsdag, den 7 juni, är därför en dag för större insikt. Det är en dag när ännu fler inser vad som händer när välfärden förvandlas till en marknad, där olika aktörer konkurrerar om kunderna. Barns rätt till kunskap, sjukas rätt till vård och äldres rätt till omsorg förvandlas till varor, vilka som helst, att producera så billigt som möjligt för att ge största möjliga vinst åt några få stora bolag, deras ägare och riskkapitalister.

Från 1990-talet har Sverige genomgått ett av de mest långtgående privatiseringsexperimenten i världen. Stora delar av den skattefinansierade välfärden – skolor, omsorg, vård – har öppnats upp för vinstdrivande bolag. Inte i något land tillåts vinstintresset på sådant sätt inom till exempel skolan.

Länge var Vänsterpartiet ensamma om att motsätta sig denna utveckling. Men steg för steg har vi börjat vända både debatten och politiken. På 1990- och 2000-talet drev vi igenom stopplagar och lokala privatiseringsstopp och satsade på den kommunala välfärden.

2012 lade vi förslag på hur man kunde få bort vinstjakten helt från välfärden – utan att röra medborgarnas möjligheter att välja välfärd. Strax följde LO efter och motsträvigt även S och MP. 2014 fick vi regeringen med på att utreda frågan. Som en följd av det röstades det i dag om lagförslaget att skattepengar ska gå till välfärd och inte riskkapitalbolag.

Vänsterpartiet släpper aldrig frågan om att skattepengar ska gå till välfärd, inte privat profit. Nu är det valrörelse och nu tar vi den till svenska folket. Efter att högern och SD fällt förslaget i riksdagen ska vi påminna väljarna om att partier som sätter riskkapitalbolagen före deras rätt till skola och omsorg, kommer att göra det på andra områden också.

Vi tänker låta de borgliga och Sverigedemokraterna betala ett högt politiskt pris för att de låter välfärdsbolagen tömma vår gemensamma skattkista – på elevernas och de omsorgsbehövandes bekostnad.

Så håll andan välfärdskapitalister. Håll andan högerpartier och Sverigedemokrater. Nu gör vi genomförandet av den nya lagstiftningen till en valfråga. På valdagen den 9 september kan vi tillsammans se till att vinstjägarna försvinner från välfärden.

Jonas Sjöstedt, partiledare (V)

Idag debatterar högern i riksdagen för att tillåta obegränsade vinstuttag. Men privata vinstuttag kan aldrig vara viktigare än vanligt folks välfärd.

”Här ligger 300 miljarder och väntar på oss. Det är en dödssäker placering”, sa SAFs dåvarande VD, då borgarna med Moderaterna i spetsen inledde privatiseringen av skolan i början av 90-talet. Jag kan se framför mig hur han riktigt gottade sig i tanken på hur mycket pengar de skulle kunna tjäna på den kvasimarknad som välfärden utgör. Och de tjänade pengar, stora pengar.

För offentligt och ideellt driven verksamhet är pengarna medlet för att bedriva verksamheten, men för de vinstdrivande privata bolagen är verksamheten medlet för att tjäna pengar.

Tänk er själva att driva ett företag där någon annan, det vill säga skattebetalarna, betalar driften, reklamen, personalkostnaderna, materialet och lönerna. Och det är ju riskfritt, folk bryter ben oavsett konjunktur, barn behöver utbildning och mormor omsorg. Skattebetalarna står för notan.

Faktum är att vi har hamnat i en situation där den så kallade »välfärdsmarknaden« oavsett hur vi mäter är betydligt lönsammare än annan privat tjänsteverksamhet och den lönsamheten är betald med skattemedel.

I dag får du dubbelt så hög avkastning på ditt eget insatta kapital genom att driva äldreboende än genom att driva en bank. Och det kommer borgarna och SD idag stå i riksdagen och försvara.

Vi har kunnat läsa om att skolföretag är mer lönsamma än byggjättarna. Skolbolagen har rörelsemarginaler som är tre-fyra gånger högre än byggjättarnas. Engelska skolan, Academedia, Kunskapsskolan är guldkalvar gödda med skattemedel. Det är klart att de lobbar hejvilt för att få behålla det privilegiet. En lobbyism som troligen även den är betald med skattemedel avsedda för välfärden.

För de flesta av oss i det här landet känns det liksom inte riktigt bra att jobba, betala skatt och sedan se pengarna gå till lobbyism för vinstjakt i välfärden.

Skolbolagen placerar sig där barn till välutbildade föräldrar bor. Där förväntar de sig få mer lönsamma barn helt enkelt. Om ett barn förväntas kräva en timme för att nå det uppsatta målet och ett annat barn tio timmar för samma sak så väljs det förstnämnda och sedan konkurrerar de genom att dela ut de högsta betygen. För en skola med dåliga betyg lockar ju inga nya kunder.

När varje elev ger i stort sett samma peng så räcker inte pengarna till de svagare eleverna, som får gå i mindre attraktiva kommunala skolor, då pengarna som skulle gått till deras mer resurskrävande undervisning istället hamnar som vinst hos ägarna i den privata aktiebolagsskolan.

Likadant är det med vårdbolagen. De etablerar sig i socioekonomiskt starka områden där de boende förväntas ha bättre hälsa och söka för mindre kostsamma sjukdomar.

De som bor i socioekonomiskt utsatta områden, det vill säga de som har sämst hälsa och de som är mest sjuka, går till offentliga vårdcentraler. Så styrs Hälso och sjukvårdslagen bort från en jämlik behovsstyrd vård.

Det finns ett stort folkligt stöd för att begränsa vinstuttagen ur välfärden, många vill även förbjuda vinstuttag helt och hållet.

Den proposition vi nu debatterar begränsar vinstuttagen och säkrar att pengarna i huvudsak ska gå till den verksamhet de är avsedda för. Propositionen är ett resultat av att Vänsterpartiet haft det som krav i förhandlingarna med regeringen. Nu finns ett färdigt lagförslag, genomarbetat och välgenomtänkt.

Med högerns ideologi så är de privata bolagens vinster viktigare än vanligt folks välfärd och därför debatterar de idag för att tillåta obegränsade vinstuttag. Det kan vi aldrig tolerera. Vi vill se en ekonomi som fungerar för alla i vårt land, inte bara för riskkapitalister och placerare.

Ulla Andersson, ekonomiskpolitisk talesperson.