Författare: admin

Men när systemet nu finns på plats är det förstås viktigt att det fungerar så bra som möjligt. Hittills har tilldelningen och fördelningen av utsläppsrätter varit på tok för släpphänt, och klimatvinsterna har blivit betydligt mindre än de kunde varit. För att kunna uppnå EUs klimatmål måste vi höja vår ambitionsnivå. Därför kräver vi nu ett antal skärpningar av systemet.

Den enskilt viktigaste reformen vi föreslår är att minska själva antalet utsläppsrätter. I nuläget kostar det alldeles för lite för de stora klimatbovarna att fortsätta släppa ut precis som vanligt. Om de behöver kan de helt enkelt köpa sig den ”rätten”, ofta väldigt billigt. Att skära ner på antalet utsläppsrätter skulle direkt öka pressen på dem att minska utsläppen och kostnaderna för att förstöra klimatet skulle gå upp. Av samma skäl vill vi även sätta minimipris på utsläppsrätterna: det ska aldrig vara gratis att förstöra klimatet.

Dessutom menar vi att den fria tilldelningen av utsläppsrätter ska upphöra. De borde istället säljas på offentliga auktioner. På sätt skulle medlemsländerna få ytterligare inkomster, som i sin tur kunde användas för att bekosta en rättvis klimatomställning, med till exempel satsningar på järnvägar och kollektivtrafik. På så sätt ser vi till att kostnaderna hamnar där de borde: hos det fåtal storföretag som står för de stora utsläppen, inte hos vanligt folk.

För det sista så kräver vi att Sverige även fortsatt ska skrota de utsläppsrätter som vi inte använder oss av. Detta är mycket bra, och visar att vårt klimatarbete har effekt. Men om vi säljer vidare våra outnyttjade utsläppsrätter så innebär det i praktiken att vi växlar in framgångsrik klimatpolitik i pengar. Det är förstås inte rimligt, om vi menar allvar med att rädda klimatet.

Om vi istället skrotar våra utsläppsrätter skulle det betyda att en minskning av utsläppen med 15 miljoner ton koldioxid för åren 2018-2020. Det är en insats som skulle ha stor betydelse, både praktiskt och symboliskt.

Vi i Vänsterpartiet menar fortfarande att det bästa vore ett annat, skarpare system för att reglera utsläppen. Men med de förändringar som vi föreslår skulle dagens tandlösa system faktiskt få ett visst bett, och bli ett bra verktyg i kampen för en hållbar klimatomställning.

Jonas Sjöstedt, partiledare
Malin Björk, Europaparlamentariker

Förändringar kan komma plötsligt, och med stor kraft. Det som igår sågs som en omöjlighet kan vara en realistisk möjlighet imorgon. Det gamla föråldrade kan snabbt förlora sin makt. Hopp och förändring hänger samman. Det är inte de uppgivna som förändrar världen.

Det finns en dag den senaste tiden som verkligen gav mig hopp, den 15 mars i år. På morgonen såg jag bilderna av hur unga samlades på Nya Zealand och i Australien, i Hong Kong och på små öar i Stilla havet.

Under dagen såg vi liknande bilder från jordens alla hörn. I centrala Stockholm strömmade skoleleverna till i tiotusental, liksom de gjorde i städer runt om i Sverige. De samlas utanför parlament och kommunhus för att tala om att nu är det nog. Vuxenvärlden kan inte fortsätta som förut.

De samlas inte för att höra fler undanflykter, utan för att kräva klimatansvar och verklig förändring. Det var en den mest hoppfulla dagen på mycket länge. Att gå ut där på Mynttorget och mötas av tusentals unga som ropade efter samma sak som vi – klimaträttvisa nu!

Det är inte första gången som en ny ung politisk generation driver på förändringen. När jag nu står här på Nytorget i Stockholm kommer jag att tänka på den tid då unga människor strömmande in till städerna för att söka sig arbete och ett nytt liv. När fackföreningarna bildades, när kampen för rösträtt för alla tog form.

”Nu såg hon löftena glimma framför sig. Bara ett år kvar i skolan. Snart vuxen, snart pröva på allvar”

Så skriver Per-Anders Fogelström i sin Stockholmssvit Mina drömmars stad. Och jag tänker att det är så det är att vara ung.

Då som nu.
En förväntan på livet.
En vilja till förändring.
För oss alla, inte bara för eliten.

Det låter så självklart, nästan barnsligt enkelt. Men det är det inte! Vi behöver bara titta några generationer tillbaka för att hitta fattigdomen och misären i våra egna släkters historia.

De flesta av oss kommer från torpare, bönder och arbetare, bara för någon generation sedan, folk som arbetade jämt och bodde i kalla stugor, som inte fick rösta och inte hade någonting att säga till om.

Vi reste oss, med arbetarrörelsen och vänstern. Vi organiserade, protesterade och strejkade. Det här torget, Nytorget, fylldes av unga människor 1917, revoltens år, unga arbetare som protesterade mot högerregeringen svältpolitik, som krävde potatis och bröd, men också rättvisa och rösträtt.

Innan det fanns demokrati. Innan det fanns rätt till sjukvård och skola. Innan det fanns semester och sommarstugor så fanns arbetarrörelsen. Den organiserade de unga. De otåliga. De hoppfulla.

Länge gick det också i den riktningen. Den fackliga organiseringen gav oss kortare arbetsdagar och industrisemester. När kvinnorörelsen gick ut på gatorna fick vi en utbyggd barnomsorg och slopade kvinnolöner. Tillsammans byggde vi bostäder som alla hade råd med.

Men idag, idag ökar klyftorna i Sverige, snabbare än i något annat jämförbart land. Vi har en regering som har tappat riktningen. Som inte längre omfördelar pengar från rik till fattig, utan ger bidrag till höginkomsttagare och hjälpligt försöker täppa till hålen i det läckande välfärdsbygget.

Idag är det vänstern som ger styrfart åt arbetarrörelsen och stakar ut vägen mot framtiden. Det är vi som är vänstern och klimatrörelsen. Det är vi som formar en rättvis och fossilfri morgondag.

Vi är här, inte bara för att försvara jämlikheten, välfärden och klimatet.
Vi är här för framtiden!

Läs hela Jonas Sjöstedts tal här.

Vi har kanske tio år kvar. Tio år innan det är försent att stoppa en skenande uppvärmning av vår planet. Gör vi ingenting får det katastrofala konsekvenser för mänskligheten. Den värld vi känner till idag skulle aldrig mera bli sig lik igen.

Många människor gör vad de kan. Vi försöker äta mindre kött, vi sopsorterar och tar tåget istället för flyget så ofta vi kan. Det är såklart viktigt att människor är klimatmedvetna, vi behöver alla hjälpas åt i den här krisen som vi befinner oss i. Men det är inte vanligt folk som är de största utsläpparna.

Hundra företag var ansvariga för 71 procent av alla fossila utsläpp i världen mellan åren 1988 och 2017. Oljebolagen Exxonmobile, Shell, BP och Chevron är några av de värsta klimatbovarna. Det här är företag som tjänar astronomiska summor på att utvinna fossilbränslen. Det ligger i deras intresse att fortsätta tjäna ännu mera pengar till sina ägare. De bryr sig inte om de samtidigt styr oss alla mot avgrunden. Det är ett skrupellöst beteende mot mänskligheten och vår planet. Vi politiker måste sätta stopp för det. Marknaden klarar inte av det själv.

EU har många brister. Men vi kan använda det europeiska samarbetet till att hitta lösningar på den akuta klimatkrisen. Då kan inte storföretagens rättigheter alltid gå före, som i dagens EU. Vi kan inte fortsätta att skydda de som gör vinster på att förstöra klimatet. Det behövs hårdare tag mot klimatbovarna där de största utsläpparna betalar mest.

• Vänsterpartiet vill att bilindustrin slutar sälja bilar som går på bensin eller diesel efter 2025.
• Energibolagen ska sluta elda kol.
• Vi ska sluta låna ut pengar till sådant som förstör klimatet och börja låna ut till sådant som ställer om.
• Företag ska göra sin produktion grönare med hjälp av en europeisk klimatinvesteringsbank.
• Den ekonomiska elitens sätt att leva förstör klimat. Därför vill vi göra om flygskatten till en Carl Bildt-skatt. Den ska vara större för dem som flyger mycket, och mindre för vanligt folk som flyger då och då.

Klimatkrisen är vår tids största ödesfråga. Men mänskligheten har klarat av stora utmaningar förut. Under andra världskriget, när USA var på väg att dras in i kriget på allvar, så stod de dåligt rustade. Franklin D. Roosevelt, landets president, kallade in representanter för bilindustrin. Han bad om deras hjälp att tillverka det militären behövde. För USA behövde i det läget inte fler bilar. De behövde flygplan och pansarvagnar.

Efter några dagar kom bilindustrins representanter tillbaka och svarade att de kunde ställa upp med tjugo procent av sin produktion. Roosevelt svarade att det inte räckte. Han ville att hundra procent av produktionen skulle användas för att producera det som landet behövde.

Så från februari 1942 och några år framåt tillverkades i USA inte en enda bil för privat bruk. De fabriker som inte gjorde vad de skulle togs över av staten. Vad företagen tyckte fick komma i andra hand – här fanns en uppgift som marknaden inte klarade. Det gällde att göra vad situationen krävde, snabbare och i större skala än vad man någonsin gjort förut.

Nu är det inte 1942. Vi lever i en annan tid och med andra utmaningar, men för den skull inte mindre historisk. Året är 2019 och den här gången är det utsläppen vi måste vinna över.

Vänsterpartiet tar klimatkrisen på största allvar. Vi är också det parti som röstat grönast av de svenska partierna i EU-parlamentet under den senaste mandatperioden. Vänsterpartiet inser att vi behöver ställa om hela ekonomin och göra den grön. Om vi ska lyckas med det behöver vi ta i med hårdhandskarna mot världens största klimatbovar.

Jonas Sjöstedt, partiledare Vänsterpartiet och Malin Björk, EU-parlamentariker Vänsterpartiet

Det känns mer och mer att Sverige har delats i skilda världar.

Vi hör ett nytt arrogant tonläge från högern och de borgerliga, ett tonläge som borde höra till en svunnen tid.

Det speglar ett Sverige där klyftorna har ökat kraftigt och välfärden rustas ner. Ett land där de som tillhör den ekonomiska eliten inte längre tror att de behöver vara oroliga för några samhällsförändringar som hotar deras privilegier.

Den ekonomiska ojämlikheten får inte bara konsekvenser i plånboken. Inkomstskillnader kryper djupt under skinnet, in i våra liv och familjer och bland våra vänner.

Ojämlikheten handlar om hur länge vi lever, om vi är friska eller sjuka, om vi blir överviktiga, hur det går för oss i skolan och om vi dras in i kriminalitet.

När klyftorna i ett samhälle är stora blir det också fler som drabbas av psykisk ohälsa.

Klyftorna är ett virus – en pandemi! Och vaccinet heter rättvisa, jämlikhet och vänsterpolitik.

Vi ser nu en Socialdemokrati sysselsatt med att administrera och försvara en politik för växande klyftor ihop med sina nya högervänner.

Nu är det inte bara vi som vet att alla jämlikhetsreformer var vår förtjänst.

Nu kan alla se det.

Bara dagarna före 1 maj har en socialdemokratisk regering, ledd av en tidigare fackförbundsordförande, lagt fram förslag om begränsad strejkrätt.

Det är sorgligt och obegripligt med en socialdemokratisk regering som insisterar på att begränsa strejkrätten!

Det finns de som tror att strejkrätten är något som man bara behöver ibland, ja väldigt sällan.

Men det stämmer inte.

Vi behöver strejkrätten varje dag.

Varje dag när metallarna plockar fram sina svetsar.

Varje dag som Byggnads snickare reser en vägg.

Varje dag som en sjuksköterska tar ett blodprov.

Varje dag som en barnskötare sätter på tvååringen en overall, så är det med den tryggheten att –

Om det behövs, om våra villkor försämras, om vi måste ta konflikt om våra löner och villkor – så kan vi ta till strejk.

Att begränsa strejkrätten och ytterligare försvaga fackets och arbetstagarnas position på den svenska arbetsmarknaden är fel väg att gå för ett samhälle där ojämlikheten ökat i årtionden.

Och jag har samma budskap till dig Stefan Löfven, som jag hade förra 1 maj, och alla första maj.

Lyssna på era medlemmar!

Det pågår en revolt i fackföreningsrörelsen.

Lyssna på vad som sägs på fabrikerna, sjukhusen, i butikerna, på bussterminalerna.

De har verkligen inte begärt någon begränsad strejkrätt.

Vad vi behöver är en politik för ett modernt och jämlikt arbetsliv. En politik som stärker arbetstagarnas rättigheter.

Det förutsätter trygga, fasta anställningar med en lön som det går att leva på.

Det är en politik som Vänsterpartiet med kraft fortsätter att driva. Det är bara så vi får en ekonomi som gynnar alla, inte bara några få.

Läs hela Jonas Sjöstedts 1:a maj-tal här.