Vänsterpartiet har en historia av kämpande medlemmar. De var med och byggde landet och välfärden, oftast gick de först. En av dem heter Gunnel Bäckström, en kvinna som varit medlem sedan 1944, alltså i 69 år!
När jag ringer visar det sig också vara hennes födelsedag. Hon fyller 88 år.
Men innan en av sönerna ringer på dörren för att gratulera hinner hon berätta en del av sin historia.
Hennes far var strömmingsfiskare, det var mycket fattigt och hon var tidigt tvungen att börja arbeta som hembiträde långt hemifrån, i Stockholm. Då var hon tretton år. När hon var 14 fick hon istället plats i Gävle.
– Det var mycket ensamt, men det fanns en boklåda i staden där man fick låna böcker, berättar hon. Jag läste från A till Ö. Däremellan kom M som i Marx, och jag tyckte han beskrev världen precis som den är. Det var mitt uppvaknande som socialist.
När hon var femton flyttade hon till Sandviken och träffade sin kommande man.
Själv arbetade hon som hembiträde och berättar om hur hon krävde sin rätt till semesterersättning. Hembiträdeslagen hade kommit 1939-40 och hon hade rätt till 25 kronor. Med hjälp av en polis hon kände, som följde med henne fick hon till slut sina pengar av arbetsgivaren.
– Det var så, säger hon, man fick kämpa för allt.
Gunnel och hennes man arbetade tillsammans i partiet, det som då hette Sveriges Kommunistiska Parti. Det fanns inga pengar så för att få ihop till valsedlar ordnades lotterier.
Gunnels man och bröder var duktiga på att bygga ekor, så ekor var en av vinsterna, men de byggde också en stuga som senare lottades ut.
– Den står för övrigt kvar, säger hon.
Kvinnorna gjorde lapptäcken och annan sömnad som också var med i lotterierna.
Gunnels man jobbade på järnverket, liksom de flesta män i Sandviken, medan kvinnorna oftast var hemma och skötte hem och barn. Så småningom tog Gunnel plats i fullmäktige, där hon satt i 30 år. Hon drev på för att att det skulle byggas en skolbespisning, det var 1952, och att det skulle finnas en matsal på bruket. På den tiden fick männen sitta och äta vid maskinerna och bara de fattigaste barnen fick skollunch.
Som i så många andra frågor gick det så småningom igenom. Då hade de socialdemokratiska kvinnorna adopterat idéerna och de blev genomförda.
Hon berättar om den utfrysning som många partimedlemmar blev utsatta för. Gunnel tilltalades inte ens av en del socialdemokrater. Det var mycket tufft många gånger. Men partiets medlemmar var ändå de som ofta drev på för olika reformer.
– Hur var det att vara kvinna i partiet?
– Inte var det lätt inte, säger hon. De flesta, även inom partiet, tyckte att kvinnorna skulle vara hemma.
Att hon ändå fortsatte att streta på säger hon beror på att partiet var något heligt. Inget fick rasera partiet.
– Jag minns att någon kallade mig en höna som bara ruvade på papper, säger hon och skrattar.
Fast bara papper ruvade hon inte precis på. Gunnel fick fyra barn, men en dog vid födseln. De övriga bor i New York, Skåne och en son bor nära Sandviken.
Efter tiden i i Sandviken tog Gunnel och hennes man jobb som föreståndare på Syninge kursgård några år. Där fortsatte hon jobba politiskt i Norrteljes kommunfullmäktige och höll också sitt första 1 maj-tal. 1981 blev hennes man för sjuk, de kunde inte fortsätta arbeta utan flyttade tillbaka till Sandviken. Gunnel tog sedan hand om sin man i 20 år innan han gick bort.
Vad tycker du om att partiet blivit feministiskt?
– Det tycker jag är bra! Fast jag tyckte det kom lite för tidigt. Kvinnorna i Sandviken kom ut i arbetslivet långt senare och det var först då de kunde förstå de feminisitiska frågorna.
– Nu är det annorlunda, säger hon. Nu är kvinnorna mer medvetna.
Jonas Sjöstedt tycker hon också är en tillgång för partiet. Jo, hon gillade Ohly också, men han var ”för snäll”, som hon säger.
Ungefär här ringer det på dörren hemma hos Gunnel.
– Ikväll ska vi gå ut och fira, säger hon. En av sönerna fyller nämligen också år på precis samma dag.
Text: Losita Garcia
Foto: Alexander Lemoine
På bilden får Gunnel en välförtjänt Veterannål av partidistriktet i Gävleborg.
