Författare: admin

Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

Den devisen avslutar ett av mejlen från Ann-Charlotte Svenander, även kallad Lotta.

För två månader sedan gick hon med i Vänsterpartiet.

– Jag har alltid röstat vänster, men nu ville jag befästa det på något sätt. Det låg i tiden, säger hon.

Ann-Charlotte har jobbat som undersköterska inom sjukvården i 30 år. Senast på Norrtelje sjukhus.

– Det är ett kanonjobb, säger hon, men tyvärr dålig lön och dåliga utvecklingsmöjligheter.

Nu är hon tjänstledig sedan två år och jobbar fackligt på heltid.

– Jag är sektionsordförande i Kommunal, Norrtälje.

Det är också ett roligt uppdrag, tycker hon. Kanske är det också mer turbulent och komplicerat idag, än tidigare. Även det fackliga arbetet påverkas av det som är på gång inom den offentliga sektorn. Enligt Lotta är det idag återkommande diskussioner om upphandlingar, vinstdrivna företag, utförsäljningar, LOV…

–  Just nu handlar det fackliga arbetet mycket om bemanning och heltid, säger hon.

Kommunala bolag utsätts idag för en konkurrens som leder till att allt egentligen bara blir sämre, säger hon. Vi ser ju vad som händer inom hemtjänsten och omsorgen för funktionshindrade, där mycket sålts ut till många små företag, företag där de anställda ofta har sämre villkor.

– Vi från Kommunal, jobbar för att alla ska ha kollektivavtal och fasta anställningar. Idag är det inte så.

I Norrtälje finns ett bolag som heter Tiohundra, och som ägs av Landstinget och kommunen gemensamt. Lotta berättar att Tiohundra nu tvingas ut på marknaden och att det ska konkurrera vid upphandlingar. Det gör att priset pressas allt lägre. Och att privata företag ibland tar över.

– Våra medlemmar får betala i form av sämre villkor. Jag kan inte förstå hur man i Sverige kan tolerera den här typen av företag som lever på skattepengar. Pengarna som blir över borde gått tillbaka till mina kolleger, säger hon upprört.

– Egentligen är jag topp tunnor rasande!

Vården kommer att behöva massor av folk

– I vården kommer det att krävas en otrolig mängd folk i framtiden, och snart går många i pension. Men samtidigt så utbildar sig inte så många. Lönerna är säkert en faktor. På de minsta skuttföretagen är det också vanligt att arbetsgivaren väljer att anställa invandrare som inte känner till sina rättigheter, och som har svårt med språket, berättar Ann-Charlotte. De blir överkörda, därför att de inte vet vad som gäller.

– Alla ska ha en god introduktion som kommer hit. Man måste få veta om att det finns rättigheter, så att man inte blir lurad hela tiden. Annars hotar det också att sänka allas löner på sikt. Och det är inte bra, varken för de anställda eller för dem som behöver vård och omsorg.

– Jag tycker att det borde ingå redan i svenskundervisningen, på SFI. Kanske kan man bjuda in facket.

– Fast nu säljs ju SFI också ut, suckar hon lite.

Allt handlar på något sätt om politik

Lotta Svenander bor i ett gult trähus med vita knutar, med ett stort och ett litet växthus.

På fritiden tycker hon om att hålla på i trädgården.

– I växthusen lägger jag ner en hel del jobb, och en del svordomar också, säger hon och skrattar.

När jag frågar om hon har familj säger hon att hon är gift och bor tillsammans med sin man – och att hon är kär sedan 30 år.

– Jag vill gärna säga det! Det är många som klagar, men jag är glad för min man, även om vi inte alltid är överens minsann.

De har två barn och ett barnbarn, barnbarnet tar också mycket tid för Lotta.

– Min familj tar mycket tid över huvud taget, säger hon, och jag spenderar gärna tid med dom.

Det kan bli hetsiga diskussioner vid middagsbordet när familjen diskuterar politik och hela världen.

– För mig handlar allting vi gör, och allt som händer, på något sätt om politik.

Text: Losita Garcia

Per Larsson, nybliven V-medlem, ställer frågan: Vill vi verkligen ha det här samhället?

– Det är en känsla jag har, och som bara växt sig allt starkare de senaste åren. Att den här nedmonteringen av samhället leder åt helt fel håll.

– Till slut kände jag att jag bara måste göra något.

Så förklarar Per Larsson bakgrunden till att han gick med i Vänsterpartiet.

– Jag tycker att Vänsterpartiet har tagit en väldigt fin väg. Partiet värnar verkligen om välfärden, säger han.

Per Larsson har aldrig tidigare varit partipolitiskt aktiv, men alltid röstat på Socialdemokraterna.

– Men nu får man inga klara besked om vad de vill.

Per är 47 år, född och uppväxt  i Borlänge och ”har aldrig längtat härifrån”, som han säger. Borlänge är lagom stort, samtidigt som allt man behöver finns här, tycker han.

Fritidsintressena är två: sommartid är det fotbollsklubben IK Brage,  (Per har årskort) och vintertid är det ishockey som gäller. Då är det Leksands IF som får stödet.

1985 började han som 18-åring på SSAB (tidigare Domnarvet), först som valsverksarbetare och sedan elektriker. Så småningom kom allt mer att styras av datorer och då började hans väg mot jobbet som IT-tekniker.

– De tyckte att en elektriker kan ju en hel del om sladdar och sån’t, så jag borde passa. På den tiden fanns inte så många utbildningar, men en stor efterfrågan inom IT. Jag har lärt mig jobbet själv, här på SSAB. Idag är det nog helt annorlunda, nu krävs högskolestudier för att få liknande jobb.

Per tjänar strax under 30 000 kr / mån, är medlem i Unionen och jobbar fortfarande som IT-tekniker på SSAB, som är den största arbetsgivaren i Borlänge. Ungefär 2000 personer arbetar här med att framställa tunnplåt.

Familjen består av fru Monica  och tre söner som är 14, 12 och 10 år samt en liten flicka på drygt ett år. Nu är han pappaledig på halvtid.

När och hur kom du i kontakt med Vänsterpartiet?

– Den växte fram, den här känslan, som sagt. Och i höstas började jag gå in på partiets hemsida och läsa på en del, i partiprogrammet och var partiet står i olika politiska frågor. En sak som påverkade mig mycket var ”Wall of shame”, säger han.

(Wall of shame är en sammanställning av de 38 försämringar som Alliansregeringen gjort när det gäller arbetsrätten och sjukförsäkringen.) *

– När man ser allt som försämrats och monterats ner de sista åren måste man ställa sig frågan: Vill vi verkligen ha det här samhället? Det vill inte jag i alla fall!

– Jag har följt partiernas tv-sända kongresser och då även Vänsterpartiets kongress i vintras.

Och när Jonas Sjöstedt höll sitt avslutningstal, var det klappat och klart!, säger han.

– Ja, det kanske var mer eller mindre klart redan innan, han skrattar till lite, men då bestämde jag mig definitivt.

– Sjöstedt lyfter kärnfrågorna på ett sätt som jag inte tycker någon annan partiledare gör, säger han.

För Per var det bara att gå in på hemsidan och trycka på ”Jag-vill-bli-medlem-knappen. Och en dag senare kom det ett mejl från Vänsterpartiet i Borlänge som önskade honom välkommen.

Även i Borlänge har Vänsterpartiet mycket att ta itu med.

– Kommunen är skuldsatt över öronen, berättar Leif Lindström, vänsterpartiet gruppledare i Borlänge. Kommunen har också stora problem att följa driftsbudgeten. Dålig personalpolitik och organisation är orsaken, säger han.

Kommunen styrs sedan 1944 av Socialdemokraterna som nu tagit stöd av MP efter att ha tappat 7 mandat de senaste åren.

Vänsterpartiet kräver att en oberoende granskning ska göras av ekonomin och organisationen. Det är också ett vallöfte.

– Men socialdemokraterna vill inte lyssna på oss, säger Leif Lindström. Sanningen ska vara S-märkt.

Det betyder att kommunen förmodligen kommer att fortsätta på sin sluttande väg utför.

Per Larsson tycker också att en granskning vore bra. Kanske kan saker ändras efter valet i höst.

*Sök på Wall of shame på www.vansterpartiet.se.

Bildtext: Barnen är ju viktiga i valet, säger Per. Här med dottern Malin, 1 år och 3 månader.

Text: Losita Garcia