– Hälsa är verkligen en klassfråga. Medelklassen har tydligt mycket bättre hälsa än working class heroes i ytterstan, säger Karin Rågsjö, en av Vänsterpartiets nya vårdpolitiska talespersoner.
– Jag ser det som min viktigaste uppgift i min nya roll, att få klassperspektivet erkänt ute i vården och i hela samhället.
Vänsterpartiet har fått två nya talespersoner inom vårdområdet efter valet; Karin Rågsjö tar hand om hälso- och sjukvård, psykiatri, missbruk, äldreomsorg och folkhälsa. Maj Karlsson kommer att ha socialtjänstområdet, barn och unga, funktionshindrade och hemlöshet.
Karin Rågsjö är socionom i botten, hon har även gått en tvåårig utbildning på RMI Bergs samt en kortare journalistutbildning på Poppius. I politiken har hon tidigare arbetat på kommunal nivå, senast som vice gruppledare i Stockholms Stadshus med ansvar för bland annat socialpolitiska och arbetsmarknadsfrågor.
– Hälso-och sjukvården är ju gigantisk. Äldrevården känner jag mig mer hemma med, för att min pappa, 93 år, har haft hemtjänst och korttidsboende och har fått avslag på ditten och datten, så den kan jag hyfsat bra. Jag vet en hel del om hur de systemen fungerar, eller inte fungerar.
Vad ser du mest fram emot att få gripa dig an med i din nya roll?
– Det finns ett väldigt bra förarbete som Eva Olofsson, tidigare vårdpolitisk talesperson, gjort inom hälso-och sjukvård, äldreomsorg och även inom funktionshinder. Inom mitt område ska vi lyfta frågorna om vårdcentraler i Stockholm; nästan uteslutande privata. Det är ont om landstingsägd vård.
Folkhälsofrågan är också högt prioriterad, understryker Karin Rågsjö, eftersom skillnaderna är väldigt stora.
– Det är verkligen en feministisk fråga eftersom det är kvinnor som far mest illa. Nu ska det ju bli en folkhälsokommission och vi är också intresserade av hur vi får kommunerna att jobba med folkhälsa.
– Jag och Maj Karlsson ska också lyfta psykiatrin och missbruksvården. Där ska vi ha hearings och bygga nätverk. Det är verkligen märkligt att just psykiatrin har så låg status just i Sverige, så är det inte i andra länder. Det finns väldigt lite resurser till psykiatri, och det finns ingen mottagning i det som kallas första linjen, utan du måste åka till psykakuten. Det är verkligen ett riktigt sjukt vårdsystem. Det ska vi lyfta, det har vi bestämt.
Vad är det viktigaste steget för att få större likvärdighet och rättvisa i vården?
– Det tror jag är att lyfta klassfrågan. Man måste medvetandegöra hälso-och sjukvården om att det här är en viktig fråga. Att inte alla har lika stark röst. Man måste få människor att våga söka vård och känna att de är välkomna, att det finns hjälp att få, att det finns tid. Man måste få alla kvinnor att komma till mammografi till exempel. Vi måste ha en rättvis vård för alla.
Nu har nya sjukvårdsministern Gabriel Wikström uttalat att cancervården ska bli likvärdig?
– Ja, det ska bli jätteintressant att följa. Det handlar också om att staten måste skjuta till pengar till landstingen, för det är där den egentliga makten över sjukvården finns. Då måste man också ha några smarta ideer från regeringen, hur man ska få det här på rull, och det har jag faktiskt inte sett än.
Du ska se till att vara en ordentlig blåslampa, om det inte händer?
– Ja det tänker jag vara. Idag vet vi inte med säkerhet vad som händer med vinst i välfärden och med LOV, även om vi förstås är väldigt glada för den överenskommelse vi fått och att utredningen ska sättas igång. Man märker ju av att vårdkapitalet är på frammarsch, de är otroligt envetna och det duggar tätt med inbjudningar till olika seminarier och evenemang i deras regi.
– Jag noterar med häpnad hur deras ständiga prat om patienternas valfrihet kan sväljas i så hög grad. Det handlar om cash, det handlar om pengar. Det behöver man inte vara jättesmart för att förstå, hur systemet funkar.
– Människor som är fattiga och hårdare belastade av livet, med fler krämpor, är mindre attraktiva på en vårdmarknad som vill göra vinst. Det är lättare att göra vinst i områden där människor har levt mer bekväma liv, ätit bättre mat, har mindre slitsamma jobb, har råd att bo vackrare, resa på semester osv. New public management där du får betalt efter antal pinnar, kvantitet, förstärker också dysfunktionaliteten i systemet. Det gynnar inte patienterna, framförallt inte dem som verkligen är sjuka, utan det är företagen som gynnas. Annars skulle de inte vara i branschen. Deras främsta intresse är att leverera vinst till sina ägare, inte vård till patienterna.
Just nu är förslaget om LOV ute på remiss, och möter en hel del kritik. Många vill behålla LOV och talar om valfrihet. Varför tror du?
– Man får inte större patientmakt med valfrihet. Titta på Stockholm. Det finns inte en enda landstingsägd vårdcentral i Stockholm, utan alla är privata. Det är same same när det gäller deras utbud av tjänster. Det finns inget unikt koncept hos någon; som här tar vi hand om kvinnor bättre, eller här tar vi hand om krigstraumatiserade. Ekonomiseringen av verksamheten tvingar tvärtom fram en beige mainstreamvård med fokus på lätta patienter, som snabbt kan passera till minsta möjliga kostnad. Allt som är krångligt, allt och alla som sticker ut på minsta vis, sorteras bort eftersom det blir dyrare.
Så hur tror du då att det går med frågan om LOV?
– Tyvärr tror jag att den kommer att fortsätta mala på under mandatperioden, så är det när man utmanar mäktiga ekonomiska intressen. Frågan om LOV kommer upp redan nästa vecka i socialutskottet, först som en diskussion. Jag kommer naturligtvis att göra allt för att den inte ska fastna i socialutskottet.
Ditt bästa argument emot LOV?
– Det här är en chans att få en likvärdig vård, och en vård där våra resurser verkligen hamnar hos dem som söker vård, hos patienterna, i verksamheten. Vi kan inte ha kvar det här marknadssystemet, vi kan inte öppna 46 vårdcentraler i innerstan, där privata företag skapar sig en egen ficka i det gemensamma och hystar in en massa pengar som ingen har kontroll över till sist.
– Det kommer att bli mina hårda ord. Jag har sett mycket i Stockholm. Titta hur det ser ut i den här stan, nerlusad av vårdcentraler i centrum och ju längre ut man kommer slaknar det ekonomiska intresset. Den så kallade valfriheten ligger som en våt handuk över allt. De flesta väljer ju ändå den vårdcentral som ligger närmast, man vill ju inte åka över halva stan. Valfriheten är en chimär, vad det egentligen är är ett smart PR-ord som fungerat som dörröppnare för företagen.
Valfriheten, den kommer vi få se och höra dig utmana?
– Ja, absolut! Den här valfrihetsdebatten, den ska jag gå in i mycket kraftfullare och fråga öppet: vems valfrihet då?
– Valfrihetsberättelsen måste utmanas av andra berättelser. Vår berättelse.
