Författare: admin

Amir Sibahi berättar att han som barn ville bli uppfinnare, men hans mamma sa att det fanns inga sådana jobb. 

Nu är han 25 år, bor i Linköping och pluggar bioteknik istället. Det tar fem år att bli civilingenjör, och snart börjar det fjärde året för Amir Sibahi.

– Bioteknik är spännande för det är så brett, man kan jobba med miljöteknik och hållbar utveckling, men det kan också handla om medicin.

Det senare kanske inte är det som Amir helst vill arbeta med, men eftersom hans mamma är läkare har han alltid tyckt det var intressant. Än så länge har han inte riktigt bestämt sig för inriktning.

Var växte du upp?

– Jag är född i Tyskland, min mamma är svenska och pappa är från Syrien.

Föräldrarna skilde sig ganska tidigt och Amir och hans bror växte upp med mamma, i Örebro. Men de har fortfarande kontakt med sin pappa i Tyskland.

Nu bor Amir bor tillsammans med sin flickvän Maria, som är från Grekland.

– Hon ska läsa Master här i Linköping. Maria läser genusvetenskap.

– Vi träffades genom ett EU-projekt i Georgien. Det var ungdomar från sex olika länder som träffades och diskuterade och reste runt lite grann. Det handlade om situationen för olika minoriteter, som sexuella, religiösa, etniska och andra, exempelvis fick vi inblick i hur det är att vara funktionshindrad i just Georgien. Varje land fick också hålla en inledning och berätta om hur det fungerade hemma.

– Jag kom med på resan som reserv. Det var intressant, men framför allt träffade jag Maria.

Amir Sibahi har tidigare varit med i en studentutbytesförening som hjälper svenska studenter att få studera utomlands och samtidigt utländska studenter att få studera i Sverige.

I somras gick han också med i Vänsterpartiet.

– Jag är väldigt intresserad av politik och samhällsutveckling, men har tidigare inte vara så aktiv. Nu tänkte jag engagera mig mer och bidra till att bygga ett bättre samhälle.

Segregation, invandring och utanförskap är frågor som intresserar Amir.

– Hur man bemöter människor. Det tycker jag har förändrats under de senaste åren. Internet har ju exploderat och samhället ser helt annat ut än när jag växte upp. Att få till en gemenskap och sammanhållning, tycker jag är jätteviktigt.

– Här i Linköping, tillexempel, umgås ganska många studenter för sig själva, de är lite försiktiga med att umgås med andra ungdomar. Det är synd.

– Skola, utbildning och omsorg är också viktigt. Många yrken värderas inte efter förtjänst, som lärare och sjuksköterskor.

Det handlar om värdering, säger han.

–  Min mamma har också berättat om hur man skär ner i vård och omsorg. Det verkar som att jobba med teknik är högre värderat än att jobba med människor idag.

Vad gör du på fritiden?

– Just nu går jag en fallskärmskurs. Nästa vecka ska jag göra mitt första hopp. Jag har funderat på att ta ett pilotcertifikat i framtiden och då kan det vara bra att kunna hoppa, han skrattar till. Och det är billigare.

Han erkänner att det kan vara läskigt med så höga höjder, men är inte rädd.

– Första hoppet är ett tandemhopp, sedan gör man några hopp till, tillsammans med instruktörer.

– Jag har tidigare hållit på mycket med kampsporter, började med karate som barn, senare blev det kick-boxning och Kung-fu. Nu har det blivit lite mindre, kanske har jag tröttnat lite, så det är kanske därför jag börjat med fallskärmshoppningen.

Påverkar din bakgrund och ditt namn ditt liv på något sätt?

– Till skillnad från min bror, som är mörkare, så är jag blond. Det är ofta folk blir förvånade när de ser mig, de förväntar sig att jag ska vara mörk om de bara hört mitt namn, så namnet hänger med hela tiden.

Han låter lite trött när han säger det, som om han pratade om en gammal fåtölj som får flytta med, trots att den är rätt sliten.

Amir ser sig själv som muslim, som pappan. Han äter inte griskött och dricker inte alkohol. Men framförallt är islam ett sätt att se på livet, det är inte de här enklare reglerna som är det viktiga, säger han. Men det är sällan människor diskuterar de stora frågorna.

– Min mamma däremot är kristen, berättar han vidare, hennes far var präst och hon sjunger i en kyrkokör, även om hon kanske inte går i kyrkan varje söndag.

Amir själv vill inte pracka på någon sin tro, han tycker alla ska respektera andras åsikter, oavsett vad det gäller.

– Vi lever här och vi ska följa de lagar och regler som finns här. Och det tycker väldigt många invandrare också, säger han.

Han uppfattar det som att det är en majoritet som tycker så. Extrema åsikter skapar bara problem för flertalet.

– Man ska få tro vad man vill.

”Jag har alltid varit väldigt intresserad av politik. Och särskilt nu när rasismen växer i vårt samhälle.”

Maria Engström är 28 år, undersköterska  och bor i Norrköping. Hon är ensamstående med sin son Brody som fyller sex i december.

– Min mamma skildes när jag var väldigt liten, och jag och min syster bodde mest hos hos mamma som var ensamstående. Och nu är jag nästan i samma situation, tycker hon.

– Mamma var dessutom långtidsarbetslös så vi hade inte heller så lödigt med pengar direkt. Pappa var industriarbetare, brorsan växte upp hos pappa och vi syskon var varannanhelgsbarn.

I våras gick Maria med i Vänsterpartiet. Varför gick du med?

– Jag har alltid varit väldigt intresserad av politik. Och särskilt nu när rasismen växer i vårt samhälle och även i riksdagen. Det var nog det som fick mig att bli medlem, för att kunna gå emot det på något sätt.

– Det känns som Vänsterpartiet är det parti som har de socialistiska värderingarna, värderingar om att alla är lika mycket värda.

Barnomsorg för skiftarbetare

Det finns en annan fråga som också varit viktig för Maria och det är barnomsorg på obekväma arbetstider.

Hon berättar:

– När jag blev ensamstående med Brody jobbade jag natt. Då fick jag be mina syskon och morföräldrar om hjälp, och även om de alltid ställt upp bra, så fungerar det inte alltid. Det blir ingen trygg tillvaro för barnen heller, att sova än här och än där. Inte ens när jag tog upp med kommunen att jag kanske måste säga upp mig för att det inte fanns barnomsorg, så kunde de hjälpa till, trots att jag var ensamstående.

– Har man ingen familj som kan ställa upp, blir man ju verkligen utsatt. Så ska det inte behöva vara, tycker jag.

Kort och gott: En bra barnomsorg, med tider som passar folk som arbetar skift är ett måste, anser Maria Engström.

Punk, slasherfilm och böcker

Maria har inte deltagit i partiföreningens arbete ännu, men tänker försöka göra det till hösten.

Hon bor i en hyresrätt i en förort till Norrköping, men det tar bara tio-femton minuter att cykla till stadens centrum. Hon trivs bra, eftersom det är nära till förskola, butiker och annan service samt till naturen.

– Jag har inte körkort, så är det bra att det är cykelavstånd till det mesta jag behöver.

Kvällarna kan handla om musik och film för Maria, det är hon mycket intresserad av.

Mest punk, som Ebba Grön och Imperiet, men även nyare hard-corepunk som har en stor ”scen” i Sverige, Finland och England.

– När det gäller film så är jag mest intresserad av riktigt gammal skräck, säger hon och skrattar till.

– Som 30-talets Dracula och 70-talets slasherfilmer, men även Zombie, Kannibal och splatter som är skräckens ”humor”.

– Men jag uppskattar också fransk film, som Luc Goddard exempelvis. Om jag skulle välja en film när kompisarna har filmkväll så väljer jag gärna en gammal svart-vit.

Hon tecknar också, ofta blir det politiska budskap.

– Min särbo och nuvarande pojkvän tycker att jag ska göra mer av det, men jag är så självkritisk, suckar hon.

Hon läser också mycket, gärna om samhället, världen och kvinnoaktivism.

– Just nu är jag halvvägs igenom Alla kära systrar av Ebba Witt-Brattström. Man blir väldigt peppad!

Text: Losita Garcia

– Jag är glad över att vi snart kan erbjuda en uppställningsplats i Uppsala, där fattiga EU-medborgare kan känna sig trygga, säger kommunalråd Ilona Szatmari Waldau (V). 

De kommer nu att kunna ställa sin husvagn, sitt tält eller sin bil på en uppställningsplats cirka ett par kilometer utanför Uppsala. Det är beläget i ett industriområde, men ligger ändå ganska centralt.

Syftet är för att skapa en tryggare tillvaro för dessa som slipper oroa sig för att bli avhysta.

Ilona Szatmári Waldau som ansvarar för sociala frågor och mänskliga rättigheter, berättar att idag bor dessa fattiga oftast på olika parkeringsplatser i staden. De har också blivit vräkta vid flera tillfällen.

– Jag har därför drivit frågan om en säker uppställningsplats under hela våren. Det var trögt i början, men ju mer vi pratade om det desto fler inom den politiska majoriteten (S, V, Mp) insåg att vi måste göra något.

– I somras blev en kvinna dessutom beskjuten på en parkeringsplats, samtidigt som markägaren diskuterade vräkningar och läget blev akut. Då började den politiska bollen rulla snabbare. Fler inom allmänheten blev engagerade, men det har inte varit avgörande, säger Ilona Szatmari Waldau.

På vilket sätt blir det bättre och tryggare på den här uppställningsplatsen?

– Dels blir det tryggare för att de boende vet att de inte behöver flytta. De kommer också att få tillgång till viss basal service som tvättmöjligheter och toaletter. Det kommer också att förbättra miljön i Uppsala stad. En frivillig organisation kommer att finnas på plats och driva det hela.

Hur ställer sig de boende omkring?

– Uppställningsplatsen kommer att vara i ett område utan bostäder och med få människor. Vi kommer att informera de som arbetar i närheten, vi är övertygade om att man måste ta samtalet och informera i förväg för att förankra beslutet.

Oppositionen påstår att det här inte är finansierat i kommunens budget. Hur ser du på det?

– Mohammad Hassan, FP, är vice ordförande i socialnämnden och han tog bara hänsyn till socialnämndens budget. Det är inte säkert att den här uppställningsplatsen ska belasta just den. Vi har också konstaterat att när vräkningar sker så har det berott på sanitära skäl, så kostnader för vräkningar och städning blir förmodligen totalt sett mindre i kommunen.

De som kommer är oftast romer från Rumänien och Bulgarien. Varför kommer de hit?

– De kommer hit på grund av den stora fattigdomen och den strukturella diskrimineringen som finns i de här länderna. Det är skrämmande att någon föredrar att bo i en bil och tigga istället för stanna kvar hemma i sin egen by. Det säger en del om hur de har det.

– Vi måste trycka på Rumänien och Bulgarien och kräva att de ser till att alla deras invånare kan leva anständigt liv, fortsätter Ilona Szatmari Waldau.

– Men samtidigt måste vi agera när människor har det väldigt svårt. Solidaritet är viktigt för mig som vänsterpartist.

Lördag den 1 augusti 13.00 startar Stockholm Pride paraden som utgår från Mariatorget. Vänsterpartiet är traditionsenligt på plats med en egen sektion och bland annat kommer riksdagsledamöterna Hans Linde och Karin Rågsjö samt EU-parlamentarikern Malin Björk gå med i paraden. På Vänsterpartiets flak är det riksdagsledamoten Rossana Dinamarca som är DJ.

– Jag går i paraden för att visa att jag är stolt över den jag är, för att jag vill fira de segrar vi uppnått och för att jag vill kräva förändring. Paraden är både fest och politik, glädje och allvar, säger Hans Linde talesperson för hbtq-frågor i Vänsterpartiet.

– Homofobin och i synnerhet transfobin är fortfarande stark i Sverige. Familjepolitiken utgår fortfarande från sunkiga normer, alltför många hbtq-flyktingar förvägras en fristad och för alltför många transpersoner är våld och hot en del av vardagen. Attacken på paraden i Tel Aviv påminner oss också om att våra rättigheter på inget sätt är självklara i världen idag, säger Hans Linde. Därför behövs Pride och paraden!

Under Stockholm Pride har Vänsterpartiet arrangerat fem seminarium som bland annat uppmärksammat de stora behoven av att reformera könstillhörighetslagstiftningen, psykisk och fysisk ohälsa bland hbtq-personer, hur den ekonomiska krisen i EU slagit mot hbtq-personer och sambanden mellan klass, hbtq och ojämlikhet.

I måndags presenterade Vänsterpartiet i en debattartikel en rad förslag på hur Sverige kan förbättra situationen för transpersoner. Bland annat föreslogs att Sverige avskaffar dagens krav och villkor vid ändring av juridiskt kön, att den könskorrigerande vården byggs ut och förbättras, att dagens 18-årsgräns vid ändring av juridiskt kön och könskorrigering avskaffas, att personnumren görs könsneutrala och att alla tvångssteriliserade transpersoner ska få skadestånd.

Läs mer på: http://www.svd.se/transpersoners-ratt-maste-prioriteras

– Det är ingen slump att Vänsterpartiet i år fokuserar på transpersoners rättigheter. Arbetet med hbtq-frågor i riksdagen har i realiteten fokuserat på homo- och bisexuella. Betydligt mindre har gjorts när det gäller transpersoners rättigheter. Faktum är att länder som Colombia, Irland och Nepal i delar kommit längre än Sverige. Vi har därför under Pride presenterat en rad förslag som skulle kunna förstärka transpersoners rättigheter, i höst presenterar går vi vidare och presenterar dessa förslag i riksdagen, säger Hans Linde.

Bilden är från 2014 års Pride. Bilder från 2015 kommer under lördagen upp på Instagram.