Författare: admin

Dörren till Expos redaktion ligger på åttonde våningen, den är bastant och alla besökare filmas. Här framställs en tidning som aldrig ger de rasistiska och fascistiska rörelserna arbetsro.

I väntrummet kan jag se sidplaneringen för nästa Expo. På ett av uppslagen har någon textat den oroande rubriken: Innan mörkret faller. Det kunde varit titeln på en roman av Stieg Larsson. Daniel Poohl, kollega till Stieg Larsson, är den jag ska träffa. Jag ber honom börja med att berätta om sin bakgrund.

– Jag är uppväxt i Åsens bruk i Dalsland, det var ett samhälle som var starkt präglat av socialdemokratin och arbetarrörelsens kultur, och där allt snurrade kring pappersbruket. Jag växte upp med en ensamstående morsa och min halvbror David. Det var en bra barndom. Jag var lycklig och glad och fick göra det jag ville göra, jag var fri. Han gör en paus.

– Samtidigt kände jag mig inte riktigt hemma, vi levde ett lite annorlunda liv. Mamma jobbade 75 procent i hemtjänsten och det var den enda intäkten. Vi hade inte så mycket pengar, vi bodde inte i villa eller semestrade utomlands. Inte så att vi inte var accepterade, men jag bestämde mig tidigt för att flytta därifrån. Jag ville inte jobba på pappersbruket, jag ville bli journalist. Var inte det ett ovanligt vägval för ett arbetarbarn?

– Jag växte upp i ett hem med många böcker, morsan läste mycket. Böcker var en del av inredningen. Det var en av de största upptäckterna i mitt liv, när jag knäckte alfabetskoden. Det tycker jag fortfarande är bland det häftigaste som hänt mig. Uppenbarelsen, när jag insåg vad man kunde använda orden till. Att skriva passade mig helt enkelt.

– När jag växte upp på 90-talet präglades Åsens bruk, som många andra liknande orter, av ett stort flyktingmottagande. Det kom strömmar från inbördeskrigets Jugoslavien, framför allt från Kosovo och senare även Bosnien.

– Trots att vi var ganska unga, tio-elva år, så tog en del i min klass till sig de attribut som användes av skinnskallar, de kallade sig ”patrioter”. Medan jag, och en del andra, blev kompis med flera av flyktingarna eftersom vi bodde i lägenhetsområdena där de flyttade in. Jag blev antirasist, för det var så det hette att vara en så’n som jag. Han skrattar till.

Den orättvisa som drabbade flyktingarna påverkade honom starkt, berättar han. Att dessa människor dömdes på förhand, var den största orättvisa han upplevt dittills i sitt unga liv. Han verkar fortfarande upprörd vid minnet.

– Det retade mig enormt, det som en del sa om de här människorna, eftersom jag visste att det inte var sant! Fastnade för Expo Efter grundskolan gick Daniel Poohl Mediaprogrammet i Trollhättan och gjorde lumpen på Värnpliktsnytt i Stockholm.

– Det var min journalistutbildning, säger han.

En dag blev han tillfrågad om han ville följa med på ett redaktionsmöte på Expo. Det ville han och där blev han kvar.

– Det passade mig. Jag har aldrig varit med i ett politiskt parti eller känt mig hemma där. Ändå har jag tänkt på politik hela mitt liv. De militanta antifascisternas fullständiga kompromisslöshet, maskering och våldsfetischism har jag heller aldrig förstått mig på.

– Expo var en organisation som jag kunde stå för och som jobbade med journalistik på ett sätt som passade mig. Jag vill inte kliva upp på någon vit häst och berätta om världen uppifrån och ”objektivt”. Jag vill berätta om det som är viktigt att berätta om. Sedan måste journalistik självklart vara saklig, ge alla möjlighet att yttra sig och grunda sig på fakta.

Hur ser du på SD?

– Vi har ett parti idag som vinner stöd med en berättelse om ett samhälle med ”en elit som inte lyssnar på folket, samtidigt som minoriteterna får allt de ber om”. Det är samma berättelse nu som på 90-talet.

Vad beror SDs framgångar på?

– I grunden ligger väldigt mycket i händerna på deras politiska motståndare. Den breda förklaringen, tror jag är, att vi har haft ett politiskt klimat där klassiska höger och vänsterfrågor om ekonomisk fördelning har tonats ner. Vi har haft en överenskommelse om att vi har en ekonomisk modell som funkar, en ekonomisk doktrin som alla verkat eniga om. Och då kommer andra frågor upp på agendan, frågor där SD är profilerade har blivit mer synliga.

– Sedan har SD lyckats få sina väljare att sluta tvivla på partiet. Deras väljare har ju funnits i andra partier tidigare eller på soffan. Nu har de lyckats mobilisera dem att tänka och tycka att invandringen är den allra viktigaste frågan.

Modellen ”eliten och underklassen” är ju delvis samma bild som vänstern har. Varför lyckas inte den fånga upp de här strömningarna och ge en annan lösning?

– Jag vet inte varför. Det beror väl delvis på vem man är till för? Han fortsätter: Det finns en ganska stor del av Sveriges arbetarklass som inte inkluderas i vänstern. Hur många av Vänsterpartiets riksdagsledamöter har slöja? Det finns ganska många inom den svenska muslimska gruppen som tillhör den svenska arbetarklassen, men hela arbetarklassen är inte omfamnad av arbetarrörelsen idag och det är ju ett jätteproblem. Och även en av anledningarna till att man inte fångar upp alla.

Kan det också vara en avsaknad av ett stort arbetarrörelseprojekt?

– Ja, det finns ju ingen rörelse framåt idag. Jag tror väldigt många uppfattar politik som väldigt avlägset från sin egen vardag. Politik är ”politiker i slips och kostym”.

– Det märks också på det enorma engagemanget som bilden av Alan Kurdi väckte. Väldigt många engagerade sig, men det omvandlas väldigt lite i politik. När folk tänker ”jag står inte ut, jag måste göra något”, så tänker de inte i första hand på att gå med i en politisk organisation som kan se till att flyktingars rättigheter tillgodoses. Det hela avpolitiseras och blir en fråga om välgörenhet och medmänsklighet. Men medmänsklighet lever ju längst om det kan kanaliseras i lagar och regler.

– Samhället har också blivit så segregerat att man måste ringa till en frivilligorganisation för att få träffa en flykting.

– Idag mår folk dåligt över det, ”så här ska inte ett samhälle fungera”, tänker många. Det är bra att folk känner så. Men det är för lite som omvandlas till konkreta, strukturella förändringar, anser Daniel Poohl. Hur kan då en bred rörelse formas?

– Vi har en rörelse som heter Tillsammansskapet, där vi utbildar ledare i lokalsamhällena för gemensam kamp. Men alla kan inte fångas in i en och samma rörelse. Antirasismen är ett ekosystem av en mängd människor som aldrig kommer att komma överens under ett och samma paraply. Men det vore jävligt bra om det fokuserade sig på större, politiska förändringar.

Kan du nämna en sådan viktig förändring?

– Personligen tycker jag att det fria skolvalet är en sådan fråga. Det är ett väldigt bra exempel. Det finns bra saker med det fria skolvalet, men i slutändan har det skapat en segregerad skola.
– När Jan Björklund sa att en av anledningarna till de försämrade skolbetygen var att vi tar emot så många flyktingar, så svarar den antirasistiska rörelsen med att märka ord. Den sa: ”Jan Björklund fiskar i grumliga vatten och skyller på invandrare”.
– Och det kanske han gör, men istället borde den omedelbara reaktionen vara att kräva att barnen får hjälp att klara skolan. – Vad gör du åt det Jan Björklund!? Så borde frågan ställas, menar han. Daniel tycker att den antirasistiska rörelsen oftast inte tar tag i sakfrågorna, utan debatten handlar mer om att få ”debattklimatet” att kantra åt ett eller annat håll. Och debattklimatet är visserligen viktigt för det är den mark du sår i, säger han, men om du inte sår politik så kan du hålla på i all evighet. Konkreta politiska förslag kan vara ett mycket bättre sätt att verkligen flytta dagordningen, menar han.
Han vill inte bara vara gnällig och säger att han vet att många, bra förslag läggs fram, men tycker ändå att känslomässigheten ofta präglar den antirasistiska miljön.
– En grundläggande utgångspunkt tror jag ska vara att börja tala om vad vi vill göra och inte vad vi ska stoppa.

Text & foto: Losita Garcia

Att vara socialist betyder också att vara internationalist. De senaste månaderna har solidariteten handlat om mat, madrasser, lek och medmänsklighet. Vänsterpartister har engagerat sig från norr till söder.

Just nu pågår den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget. En rännil av denna flod har även tagit sig till Sverige. En del har kommit för att söka asyl här, andra för att ta sig vidare till andra länder. De har kommit med båt, bil och tåg och tågstationerna har fyllts av flyktingar. Men också av människor som mött upp med mat, kläder och boenden. En av de mest aktiva organisationerna har varit Vänsterpartiet och även många, många, enskilda vänsterpartister.

Annika Fägerlind, vänsterpartistisk ombudsman i Göteborg berättar: Vi anordnade det största transitboendet i staden, vi stängde ner all verksamhet i en månads tid för att kunna ge sängplatser åt flyktingar. Mot slutet öppnade flera kyrkor och församlingar också boenden, men de första veckorna var det bara vi, Syndikalistiskt Forum, en judoklubb och några punkare på Hisingen.
–  Inget annat parti har ordnat boenden. Utan oss hade ett trettiotal personer, varav många barnfamiljer, fått sova på centralstationen, säger Annika.

Av säkerhetsskäl har det inte varit offentligt att Vänsterpartiet haft flyktingar på sin partiexpedition på Andra Långgatan, men nu när det upphört kan Annika berätta. Och på något sätt visste folk omkring ändå om det. – Folk har varit otroligt hjälpsamma, säger hon. Nästan varje dag skänktes maten från restauranger i området, en frisör kom med borstar och schampoo, och en dag kom en trollkarl och trollade för barnen. Folk har gett kläder, pengar, skor…

– Vi har varit det parti som hårdast drivit på i kommunfullmäktige för att kommunen ska ta sitt ansvar. Många enskilda vänsterpartister har också varit aktiva i and­ra hjälporganisationer. Vänsterpartister är viktiga för vi vet att solidaritet betyder mer än att klicka på ”gillaknappen.” Vi vet att det kan krävas att man sitter på pass en hel natt, hämtar en säck tvättkläder att tvätta, eller bara väntar i kylan någonstans… och vi duktiga på att organisera.

I Malmö har Vänsterpartiet framför allt hjälpt till med transporter, från och till Kontrapunkt, som varit den stora samlingsplatsen för flyktingar. – Vi har skickat mängder av våra partiaktivister för att hjälpa till, säger Olof Holmgren, ombudsman i Malmö. Och många har jobbat dag och natt, lägger han till.

Också i Stockholm uppläts partiexpeditionen till flyktingar och under två veckor frystes den normala verksamheten, berättar Leo Ahmed, vice ordförande i Stockholmsdistriktet.

Även i Akalla, norr om stan, startades ett boende. Det var Akalla Sportcenter och 4H-gården som upplät sina lokaler. Men efter ett tag måste de flytta vidare av praktiska skäl. Först till PROs lokal och senare till andra i Husby. Många föreningar och enskilda ställde upp. Leo Ahmed och föreståndaren för Kista SC var samordnare för boendena och flera vänsterpartister arbetade som volontärer.
Också i Akalla och Husby fick de mycket hjälp från grannar och volontärer med mat, kläder och pengar. Och det ordnades aktiviteter för barnen.

– Jag är stolt över att vara medlem i Vänsterpartiet, säger Leo. Det har varit tummen upp hela tiden för det arbete vi lagt ner. Man behöver inte ens ha en V-logga på sig, folk vet ändå. Genom det här arbetet har jag lärt känna många, nya människor, och jag är ganska säker på att flera av dem kommer att gå med i Vänsterpartiet. För de har sett oss arbeta och ställa upp i praktiken.

Text: Losita Garcia

När Sten Svensson, som intervjuas om effekterna av det fria skolvalet på sidan 10, arbetade på Lövgärdesskolan i Angered på 1980-talet var det en genomsnittsskola med gott rykte. I klasserna fanns både tjänstemännens och arbetarnas barn från Volvo och SKF i Göteborg. Sedan dess har medelklassens barn lämnat skolan. I dag är det en segregerad skola.

Nya Lövgärdesskolan stod färdig 1974. Kommunalpolitikerna förlade skolan så att det bildades ett naturligt upptagningsområde för arbetarbarn från höghusen i Lövgärdet och tjänstemannabarn i Rannebergen.

På fyrans spårvagn på väg mot Angered centrum minns jag Janne Josefssons genombrott i teverutan. Han reste med femmans spårvagn mellan Örgryte och Biskopsgården och talade med ungdomar om deras framtidsplaner. Programmets blottade klassklyftor speglade sig i ungdomarnas drömmar. För de självsäkra och frimodiga ungdomarna i Örgryte låg världen öppen. Ungdomarna i Biskopsgården hade inte samma självklara framtidstro. En ville bli kock, kanske laga hamburgare i framtiden. Men betygen räckte inte – han ansåg själv att den drömmen var ouppnåelig.

Många år har förflutit. Klyftorna i samhället har ökat i Göteborg och övriga landet. Spårvagnsresorna från centrala staden ut till många av Göteborgs förorter är i dag en ännu större klassresa. Boendesegregationen har förstärkts och det fria skolvalet har ökat klassklyftorna. Här i Lövgärdet är arbetslösheten tre gånger så hög som i Göteborg – 18 procent saknar jobb.

Lövgärdet byggdes under 1970-talet som den sista etappen av miljonprogrammet i Göteborg. Söker man på artiklar om Lövgärdet handlar de nästan alltid om våld, bränder, upplopp och nu senast om lärarflykten från Lövgärdesskolan.

Skolan har en ny rektor som inte vill se journalister på skolan. Hon har fått nog av negativa skriverier och tror att fler artiklar inte gynnar eleverna och gör det svårt att locka lärare till alla lediga lärartjänster. Det kanske hon har rätt i.

Istället träffar jag Lennart Hellsborn – lärare på Lövgärdesskolan – i Angereds centrum. Han har arbetat på skolan i drygt 30 år. Ett tag var han och Sten Svensson kollegor. Lennart Hellsborn har stannat kvar och undervisar i historia och samhällskunskap i årskurs åtta. Han är huvudskyddsombud och arbetar fackligt vissa dagar.

Vi träffas i kulturhuset Blå stället som invigdes i slutet av 1970-talet, en tid då resurser och kulturen flyttades ut till förorterna. Några veckor tidigare har en man blivit skjuten med tre skott här utanför. Men i dag verkar det lugnt och tryggt. Folk strosar runt på torget, handlar makrill, klämmer på tomater och fikar, ungdomar från det angränsade gymnasiet skrattar och flamsar.

Det är stålande utsikt över den nyrenoverade stadsparken och den böljande Lärjeåns dalgång. Lennart Hellsborn har hängt i Angered under många år. Han har följt förändringarna både av området och på Lövgärdesskolan. Upplevt hur segregationen mellan fattiga och rika tilltagit.

Blandningen skapade en dynamisk miljö
– På Sten Svenssons tid som lärare var skolan ett genomsnitt av Sverige och liknade min egen barndoms skola i Varberg. Hela samhället rymdes inom en och samma skola, säger Lennart Hellsborn.

Blandningen skapade en dynamisk skolmiljö och Lennart Hellsborn framhåller att forskningen visat att en mix av blandade elevgrupper är effektiv även ur inlärningssynpunkt.

– En sådan skolmiljö lyfter både svaga och duktiga barn. Den positiva kraften i de tidigare heterogena klasserna har vi i dag förlorat. Det tror jag är en viktig orsak till de sjunkande elevresultaten.

Lövgärdesskolan är ändå lyckligt lottad.

– Vi är förvånade att vi lyckats behålla så många elever från familjer med god utbildningsbakgrund. Vi har tappar färre elever än andra förortsskolor med likartad struktur, säger Lennart Hellsborn.

Skolor får inte längre anställa lärare utan lärarlegitimation. Det innebär denna termin lite av hela havet stormar. Många tjänster annonseras ut. Kvalificerade och legitimerade lärare passar på att söka sig till innerstadsskolor. Inför höstterminen försvann tolv lärare från skolan. Utvecklingen bekräftas i en enkät bland fackliga ombud i Göteborg.

– Skolor i lugna, etablerade områden har nästan bara behöriga lärare, medan förortsskolorna har tappat. Det har öppnats en möjlighet för lärare som vill bort från förortskolorna, säger Lennart Hellsborn.

Det är ofta tungt att undervisa i områden med sociala svårigheter. Läraren förväntas anpassa undervisningen så att den passar både nyanlända, barn med olika diagnoser, elever med social problematik, med inlärningsproblematik och de som behöver extra utmaningar.

– Lärare som ska hantera detta utan stöd hamnar i en ohållbar situation. Här märks inte den omtalade satsningen på skolan. Mina gamla kollegor som slutat på skolan säger att vi som jobbar kvar nog inte förstår hur stor skillnaden i själva verket är. De arbetar under helt andra förutsättningar.

Orsaken till att Lennart Hellsborn stannat kvar på skolan så många år är de yrkesmässiga utmaningarna – förmodligen fler än på mer väletablerade skolor. Han trivs med arbetskamrater, responsen, glädjen och tacksamheten han dagligen möter i sitt arbete.

Jättegoa ungar
– Jag har det ganska lugnt i min årskurs åtta. Det är jättegoa ungar och många är studiemotiverade. Vem ska ta hand om dem om vi alla sticker härifrån? Jag får det ju att fungera i min klass – är då inte bättre att jag stannar?

Jag får lift av Lennart Hellsborn till Lövgärdesskolan. Eftersom rektorn förbjudit mig att besöka skolan, knackar jag istället på dörren till fritidsgården på baksidan för att höra lite om hur ungdomarna själva ser på detta med skolbyten.

Ahmed går i årskurs åtta på Lövgärdesskolan. Han berättar att han har en rad kompisar som flyttat till andra skolor.
– Här tar de inte hand om oss elever. Om jag säger att jag måste ha hjälp så skiter de i det! Jag skulle vilja gå i en bra skola nere i stan, säger Ahmed.
Han anser att skolan blivit sämre under senare år.

– Många tycker att skolan är dålig. När man inte fattar så säger lärarna att de inte hinner förklara för att de har så många andra elever, säger Ahmed. Efter att ha funderat en stund så kommer han på att det finns några bra lärare också – som matteläraren Roland.

Ahmed tror inte att de som går ut från Lövgärdesskolan har samma framtidschanser som de som gått i någon av de mer meriterade skolorna. Ett stort problem är lärarsituationen.
– Jag har haft tre olika bildlärare! När den första flyttade kom en ny och jag fick plugga extra inför betygen för att hon skulle få reda på vad jag kunde. Nu har hon försvunnit och vi har fått en tredje lärare. Vi har haft så många idrottslärare att jag inte lägre bryr mig om vad de heter, säger Ahmed.
Bredvid i kafeterian står Elma som går i årskurs sju. Hon har funderat på att byta till Engelska skolan, som hon tror skulle erbjuda en bättre utbildning. Men hon tycker att Lövgärdesskolan är en ganska bra skola och att hon får den hjälp hon behöver av lärarna. Hon har goda betyg och behöver sällan mycket hjälp.
– Jag tror att på andra skolor finns det bättre lärare och eleverna är inte lika stökiga, säger Elma.
I rummet bredvid sitter två tjejer och ritar. De går i åttan. En av dem – Vanessa – har sökt till Engelska skolan men ännu inte fått något antagningsbesked
– Det är ganska tråkigt här och vissa är busiga. Men jag är ändå ganska nöjd med Lövgärdesskolan, säger hon.

Hennes kompis mittemot är även hon nöjd med skolan.
– Jag trivs på skolan och vill gå kvar. Det är bra lärare och mina kompisar går här. Det är oftast lugnt och bra i klassrummet, tycker Handi.

Men varför väljer då vissa kompisar andra skolor?
– Jag tror att en del slutar här för att vissa mobbar och för att några killar tafsar och tar på en. Man säger till dem att sluta, men de lyssnar inte ens på lärarna, säger Vanessa.

Lars Eriksson är fritidsassistent och har arbetat i området i tretton år. Han berättar om en tid då både området och skolan hade gott rykte.
– På 1980-talet fanns en mycket livaktig ungdomskultur i området. Mycket aktivitet både på fritidsgårdar och i musikföreningar. Det skulle innebära ett stort lyft om det i dag lades ned lika stora resurser på de ungas fritid som det gjordes under 1980-talet. Men mycket är bra även i dag.
– Här finns välutbildade och engagerade människor som jobbar hårt och nästan ser sitt jobb som ett kall, säger Lars Eriksson.

Han har under åren upplevt hur Göteborg blivit allt mer uppdelat. Likt många medelklassföräldrar har de aktivt valt att bosätta sig i ett område där de tror att deras dotter får en god uppväxt.

– Vi hade den möjligheten. Hade vi bott här så tror jag inte att min dotter hade gått på Lövgärdesskolan. Vi har ju möjligheten att välja. Systemet fungerar på det sättet. Föräldrarnas bakgrund bestämmer vilken skola barnen går i, säger Lars Eriksson.
Klyftorna i samhället tror han kommer fortsätta öka. Det finns inga tecken på att bostadssegregationen minskar och det fria skolvalet skyndar på utvecklingen.

– Det jag kan påverka som enskild är situationen för mitt eget barn, eftersom jag har ”rätt” bakgrund och kunskap om samhället.
På väg tillbaka över skolgården blir jag upphunnen av Lövgärdesskolans rektor som undrar vad jag gör där. Jag berättar att jag talat med elever utanför skolan och att det är viktigt att alla får göra sin röst hörd. Att jag också bett om att få tala med henne.

Möts av värme och tacksamhet
Hon framhåller att det är viktigt med öppenhet, att journalister vanligtvis är välkomna till skolan. Men hon är rädd att ytterligare en negativ artikel om skolan leder till att elevernas självbild ytterligare försämras.
Elever har till och med frågat hur i all sin da’r hon kunnat välja att bli rektor på just Lövgärdesskolan.

Trots allt finns det mycket positivt på skolan och hon anser att här finns en stark framtidstro. Varje dag möts hon av värme och tacksamhet från elever och föräldrar – bara för att hon gör sitt jobb. Så är det inte på många andra skolor.
Text & foto: Hasse Hedström

Inte längre bäst

– Tidigare var vi världsmästare på likvärdighet. Sverige hade ett skolsystem med mycket små skillnader. I stort sett alla skolor var bra skolor och med små skillnader mellan elever, säger Sten Svensson, aktuell med Katalys nya skolrapport.

Katalys rapport Vägen till den likvärdiga skolan beskrivs några orsaker till att Sverige fått en allt mer uppdelad skola. Sten Svensson är en av författarna. Han är före detta chefredaktör för Lärarnas tidning och har under många år följt den framväxande skolmarknaden. Han är även lärare och arbetade på Nya Lövgärdesskolan under 1980-talet.
– Det var en jättebra skola som sedan glidit utför. De välutbildade föräldrarna har flyttat sina barn. Skolan tappar därmed motiverade och stabila elever och då riskerar skolan att rasa samman, säger Sten Svensson. Liknande negativa spiraler har etablerats i många områden med låg status. Det som hänt på Lövgärdesskolan i Göteborg har även skett på skolor i Stockholm, Malmö och andra orter. Till slut kan inte ens den skickligaste lärare vända utvecklingen.
– Marknadsideologerna tror att en skolas kvalitet främst avgörs av lärarna och verksamhetens innehåll. Men det är bara delvis sant. Den avgörs främst av vilka elever som går där, säger Sten Svensson. Grunden för en bra skola är att den är likvärdig. Att skolan lyckas bra med både svaga elever och de som har lätt för sig. Sten Svensson menar att likvärdighet gynnar alla elever och dessutom näringslivet och hela samhället. – Särskilt bra lyckades vi tidigare med de svagaste eleverna. Så är det inte längre, konstaterar Sten Svensson.
Under 1990-talet skedde stora förändringar av skolväsendet. Skolan kommunaliserades, fritt skolval infördes och etablering av fristående skolor tilläts.
Sverige låg i världstoppen fram till 1990-talet. Sedan kom rasen, både i likvärdighet och i kunskaper, vilket framgår i Pisa-mätningar och i andra studier. Det finns även andra faktorer som orsakat rasen. Som de stora nedskärningarna i skolan under 90-talet. Men resursmässigt är skolan nu tillbaka på samma nivå som innan 90-talet.
– Det tyder på att det är marknadsutsättningen, privatiseringarna och bolagiseringarna av skolan som är huvudfaktorer till de negativa förändringarna. Dessa driver fram ökade skillnader i skolsystemet. Ökade klyftor Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU), menar att huvudorsaken till minskad likvärdighet är ökade inkomstskillnader och ökad bostadssegregering. Privata friskolor och det fria skolvalet anser de spelat en mindre roll.
Kungliga Vetenskapsakademins kommitté för skolfrågor framhåller dock att både svensk och internationell forskningen tyder på att skolval har en kraftigt segregerande effekt. De menar att med få undantag leder skolval till ökad eller kraftigt ökad segregation på etniska och socioekonomiska grunder. Kommittén skriver att det är uppenbart att fritt skolval, skolpeng, nästan fri etableringsrätt och tillåtna vinster leder till segregation. Detta, anser de, har klart framkommit även i länder som genomfört betydligt mindre radikala skolvalsreformer.
Det som slår igenom är inte i första hand etnicitet, utan familjers utbildnings- och klassbakgrund. Barn till välutbildade föräldrar går i fristående skolor, elever till lågutbildade föräldrar blir kvar i mindre attraktiva kommunala skolor. Gynnar högutbildades barn Sten Svensson medger att det nuvarande systemet medför vinster för vissa. Numera kan studiemotiverade elever med utländsk bakgrund i social missgynnade områden söka sig till attraktivare utanför sitt bostadsområde.
– Det är en frihetsreform för välutbildade. Det syns tydligt här i Stockholm. När andelen elever med icke­svensk bakgrund ökade i skolor runt innerstaden flyttade elever med svensk bakgrund till fristående skolor. Problemen flyttas bara vidare.
Även Skolverket har i flera studier visat att det fria skolvalet och den nya skolmarknaden ökat skolsegregationen. De konstaterar att skillnaderna i resultat mellan elever, klasser och kommuner ökat stadigt sedan 1990-talet. Om systemskiftet även påverkat den generella kunskapsnedgången – som visat sig i Pisa-mätningarna – vet de inte.
Anna Ekström är generaldirektör för Skolverket och ordförande i Skolkommissionen, som har i uppdrag att ta fram förslag som ökar likvärdigheten i skolan. Hon är öppen för att begränsa det fria skolvalet och har pekat på att andra länder ökat likvärdigheten genom bland annat olika skolpeng beroende på elevers bakgrund, lottdragning till attraktiva skolor eller att skolor i välbärgade områden tvingats ta emot fattiga elever.

Unikt i världen att friskolor får välja

– Sverige är unikt genom att man låter de fristående skolorna välja elever. Jag vet inget land som har något liknande system. I andra länder försöker man se till att det blir en någorlunda blandad elevsammansättning. Men viktad skolpeng och liknande förslag skulle bara marginellt minska segregeringen, säger Sten Svensson.
Ett problem är att segregeringen redan visar sig i vilka som söker till fristående skolor och attraktiva kommunala skolor. Sten Svensson menar att familjer som inte har resurser och redskap att göra rätt val i vilket fall som helst hamnar utanför valsystemet.
Bland annat IFAU har visat att det i fristående grundskolor finns en kraftig överrepresentation av elever från välutbildade familjer med höga inkomster. Det är dubbelt så vanligt att elever med högskoleutbildade föräldrar går i en friskola.
– Skolaktiebolagen tjänar pengar på att de kan välja vilka elever som ska gå på skolan. Det är förutsättningen för deras vinst. De driver skolor med mycket låg lärartäthet. Ska det fungera så krävs ett positivt elevurval, alltså i hög utsträckning elever med välutbildade föräldrar.
Skolan har genomgått stora förändringar de senaste 20 åren. Vissa menar att förändringarna är så stora att det inte längre finns någon väg tillbaka. Sten Svensson tror visserligen att det blir svårt att ändra systemet, men i takt med att allt fler negativa konsekvenser uppenbarats så ifrågasätts det av allt fler.
– Det beror inte minst på alla tillkortakommanden inom friskolorna. Som JB-konkursen, skatteplanering och andra skandaler.
Han tror dock inte på några stora förändringar under mandatperioden. Det finns ingen majoritet i riksdagen för det. Ledande socialdemokrater har dessutom sagt sig kunna acceptera 5-6 procent vinstmarginal för skolbolagen. – Då fortsätter det som tidigare. Aktiebolag med vinsten som drivkraft hör inte hemma i skolan. De har dessutom alla möjligheter att trixa med vinsten. Det är ingen tillfällighet att inget annat land i världen släppt in aktiebolagen i barn- och ungdomsskolan, avslutar Sten Svensson.

Text & foto: Hasse Hedström