Författare: admin

Alla svenska skolor ska omfattas av offentlighetsprincipen. Alla som arbetar i svensk skola ska kunna påtala missförhållanden för medierna, utan att riskera repressalier. Regeringen har därför som en del i överenskommelsen med Vänsterpartiet lämnat förslag till Lagrådet om att även fristående skolor ska omfattas av offentlighetsprincipen och att de som arbetar i fristående skolor ska omfattas av meddelarskyddet i offentlighets- och sekretesslagen.

Offentlighetsprincipen är allmänhetens verktyg för att få insyn i och kunna granska samhällsviktig verksamhet. Det har varit en brist i vår gemensamma välfärd att fristående skolor har kunnat undkomma insyn på samma villkor som kommunala skolor. Det har varit ett kryphål i lagstiftningen att visselblåsare i fristående skolor inte haft samma skydd som i andra skolor.

Det fanns inga börsnoterade företag med utbildning som huvudsaklig verksamhet när vi påbörjade arbetet med att införa offentlighetsprincipen hos fristående skolor. Lagrådet har påpekat att det nu behöver prövas om regelverket för börsbolag går att kombinera med offentlighetsprincip och meddelarskydd. Fristående skolor som ägs av börsnoterade företag måste förhålla sig till bestämmelserna i aktiebolags­lagen och reglerna för börsnote­rade företag, med om­fattande och detaljerade regler om informationsgivning. En bärande tanke är att bolagen ska offentliggöra kurspåverkande information så snart som möjligt och på ett samlat sätt så att alla på markna­den får informationen samtidigt. Det förefaller därför sannolikt att regelsystemet påverkas.

För oss är det inte självklart att börsens marknadsprinciper väger tyngre än möjligheten till insyn i en verksamhet som vi gemensamt finansierar. Offentligfinansierad privat bedriven verksamhet ska ha rätt till samma meddelarskydd som offentligt anställda har. Att kunna berätta om missförhållanden på sin arbetsplats ska inte stoppas av hänsyn till att det kan påverka ett bolags värde på börsen. Systemet ska inte ta mer hänsyn till aktieägarna än till eleverna.

Den som driver skola har tagit på sig att ansvara för våra barns utbildning. Det är svårt att tänka sig något viktigare uppdrag. Vi måste kunna känna oss trygga med att alla huvudmän tar detta uppdrag på största allvar och lever upp till det gemensammas förväntningar på kvalitet och värdegrund.

Den som driver skola måste rimligen också klara den insyn som offentlighetsprincip och meddelarskydd medför.

För oss är det en självklar princip att med verksamhet som finansieras av våra gemensamma medel följer krav på öppenhet och insyn. Vi som medborgare måste kunna ha insyn i välfärdens verksamheter, oavsett om den drivs av ett börsnoterat bolag eller en kommun. För att säkerställa kvalitet och minska risken för oupptäckta missförhållanden är det viktigt att välfärdens medarbetare utan risk för repressalier kan påtala missförhållanden, oavsett om de arbetar för offentlig utförare eller privat.

För att hantera Lagrådets synpunkter kommer vi nu att uppdra åt en utredare att analysera regelverken och föreslå lösningar för att även skolor som ägs av börsnoterade bolag ska omfattas av offentlighetsprincip och meddelarskydd. Vi kommer aldrig att backa från att det ska gälla samma krav på öppenhet i skolor, sjukvård eller omsorg oavsett anordnare. Finns det en konflikt mellan börsens regelverk och införandet av offentlighets­principen i den svenska skolan så kommer vi alltid sätta skolan först. Om utredaren kommer fram till att det är oförenligt att verka på börsen och att tillämpa offentlighetsprincipen, är alltså vår slutsats att börsnoterade företag i framtiden inte ska kunna godkännas som huvudmän för fristående skolor.

Det här är en linje som vi kommer att fortsätta att stå upp för. Sen får de som tjänat stora pengar på svensk skola kalla det vad de vill.

Gustav Fridolin, utbildningsminister (MP)
Ardalan Shekarabi, civilminister (S)
Ulla Andersson, ekonomisk-politisk talesperson (V)

’- Det kan vara känsligt att som skådespelare låna ut sin röst i ett politiskt sammanhang, men jag tvekade aldrig att göra det här. Jag står bakom allt jag läser, det finns också något uppfordrande i Vänsterpartiets politik som talar till mig, till oss, att vi som värnar om jämlikhet och rättvisa måste bli bättre på att dela med oss och att hålla ihop.

– Det här valet känns helt avgörande, det är obehagligt när SD ökar och främlingsfientligheten och otryggheten växer. Därför är jag gärna med och berättar öppet om att vänstern har andra och mycket bättre svar på hur vi skapar ett bra samhälle, säger Ann Petrén.

Lyssna på Vänsterpartiets valplattform här. 

Vilken partiledare har störst stöd bland Sveriges miljonärer? Det var tidningen Connoisseur som frågade sina läsare, som alla har en inkomst på mer än 1,9 miljoner kronor per år. Självklart kom Ulf Kristersson på första plats. Som god tvåa kom Jimmie Åkesson.

Sveriges rikaste vet vilka de kan lita på. När de egna pengarna är viktigare än andras välmående, trygghet och den gemensamma välfärden så är det SD och M som gäller.

Det är ändå inte så förvånande, SD:s ekonomiska politik är en blåkopia av Moderaternas. Jimmie Åkesson själv tjänar mer än 100 000 kronor i månaden. Det innebär att han skulle få en skattesänkning på 46 000 kronor om året med sin egen politik. Samtidigt skulle en arbetslös eller sjuk, vid lika inkomst, betala betydligt mer i skatt än den som har turen att vara frisk och har ett jobb. Så dras samhället isär. De som tjänar bäst ska gynnas mest, precis som med Moderaternas politik.

Elitismen i den ekonomiska politiken binder de två partierna samman. Ingen av dem vill beskatta de rikaste mer. Detta trots att Sverige har det minst omfördelande skattesystemet från hög- till låginkomsttagare bland EU:s 15 kärnländer.

Vi har vare sig skatt på stora arv, förmögenheter eller en fastighetsskatt kopplad till fastighetens värde. Men SD vill att Sverige ska vara ett skatteparadis för de rikaste. För SD är det till och med rimligt att radhusägaren i Fagersta betalar lika mycket i fastighetsskatt som en lyxhusägare i Danderyd med 28 rum vid vattnet, egen tennisbana och pool. Inte ska rika behöva betala mer än en knegare i Fagersta för sitt boende.

De allra flesta av oss upprörs över bankernas girighet och hur de berikar sig på kundernas lån. Banker som samtidigt har en statlig garanti för sina förluster vid en kommande finanskris. Trots det så anser SD att bankerna inte ska behöva betala till skattebetalarna för denna garanti genom en bankskatt. De tackar hellre nej till några extra miljarder till välfärden än att bankerna ska behöva bidra mer

Att SD är ett parti för den ekonomiska eliten ser man också i frågan om vinster i välfärden. De har rakt av tagit över argumenten från de rika riskkapitalister som berikar sig på skattepengar som skulle gått till mormors omsorg. Inför förra valet sa SD att de skulle stoppa vinstjakten, men när frågan avgjordes i riksdagen röstade de för att den skulle få fortsätta.

SD har gång på gång visat vilken sida de står på.

För säkerhets skull röstar de också på moderaternas budgetmotion i riksdagen när deras eget förslag har fallit. Det är en röst på högre matmoms, högre hyror med marknadshyror, indraget stöd till skolor som behöver stöd och sänkta löner för låginkomsttagare.

Vi konstaterar att SD:s ekonomiska politik gör det ekonomiska toppskiktet glada, och Kristersson. Alla vi andra har anledning att hålla ihop mot det blåbruna team som så tydligt går miljonärernas ärenden.

Jonas Sjöstedt, partiledare (V)
Ulla Andersson, ekonomiskpolitisk talesperson (V)

Socialtjänsten möter idag alltfler människor som inte har några sociala problem förutom att de saknar en bostad, trots att de klarar att betala en rimlig hyra. Bostadsmarknaden idag är inte gjord för som har tillfälliga jobb, är mitt i en skilsmässa, vill flytta ihop, är arbetslösa, sjuka, har gamla skulder eller har den alltför låga lön som timanställningen i omsorgen innebär.

Otillåten andrahandsuthyrning och handel med hyreskontrakt är ofta det enda alternativ som återstår för de som inte har råd att köpa en lägenhet eller har rätt kontakter. På andrahandsmarknaden råder rena vilda västern. Samhället lämnar de bostadssökande åt sitt öde med risk för att de blir lurade på både pengar och bostad. Det finns en utbredd ekonomisk brottslighet som tillåts härja fritt.

Idag byggs bostäder men inte i den utsträckning som är nödvändig och inte de bostäder som behövs mest. Hyrorna i de nyproducerade lägenheterna ligger på hyresnivåer som ligger långt över vad de flesta kan betala. Antalet hyresrätter har minskat genom ombildningar till bostadsrätter och av de som finns tillgängliga används en del för ren hotellverksamhet. Företag blockhyr lägenheter till sina anställda och socialtjänsten tvingas hyra lägenheter för dyra pengar till de mest utsatta.

Kan vi inte vända utvecklingen kommer allt fler att hamna utanför den ordinarie bostadsmarknaden och istället få sätta sitt hopp till att olika former av nödlösningar.

Idén om att marknadshyror skulle vara lösningen på bostadsbristen och resultera i rimliga hyror återkommer med jämna mellanrum. Och inte oväntat är alliansen och SD, som alltid tycks sätta kapitalägarnas intressen i främsta rummet, återigen beredda att införa marknadshyror. Men svenska folket är och har länge varit motståndare till marknadshyror.

Så istället för att tala klartext så säger man sig vilja ha en ”reformerad hyressättning”, en ”mer marknadsanpassad hyra”, en ”moderniserad hyressättning” eller ”efterfrågestyrda hyror” där bostadens attraktivitet och läge ska spela större roll.

Vi har haft marknadshyror vid sju tillfällen genom åren och det har aldrig fungerat. Marknadshyror leder med obönhörlig logik till höjda hyror framförallt i ett läge där efterfrågan är stor och tillgången på bostäder låg vilket idag gäller i en majoritet av våra kommuner. Sanningen är att till och med de som är anhängare av marknadshyror är medvetna om att det skulle bli ett ordentligt klirr i fastighetsägarnas kassakistor och på motsvarande sätt tomt i hyresgästernas plånböcker.

Till och med branschen själv säger idag att ett stort problem inte är låga hyror, utan att de dyra nyproducerade hyresrätterna i allt större utsträckning står tomma. Det visar Hyresgästföreningens rapport ”Hinder för bostadsbyggande.”

Marknadshyror skulle ge växande klyftor som vore mycket svåra att åtgärda, det visar all erfarenhet. I alla länder som har marknadshyror har man tvingats införa ett system med social housing dvs statligt subventionerade bostäder. Effekten blir nämligen alltid att hyrorna höjs och för stora grupper blir det till slut omöjligt att betala en hyra. Varje lönehöjning, pensionshöjning eller barnbidragshöjning äts upp av höjda hyror.

Helt grundläggande för människors frihet är en bostad och ett jobb. Och bostaden kommer först. Därför är det självklart att politiken ska se till att det finns tillräckligt många bostäder åt alla. Men i en samhällsekonomi som är alltmer riggad för att gynna de rikaste och de som redan äger sin bostad är intresset nära nollpunkten för hur man ska komma till rätta med de konsekvenser som en bristande helhetssyn och en brist på social bostadspolitik fört med sig. Det behövs en rejäl politisk debatt om vad som måste till för att hantera de skadeverkningar för individ och samhälle som bostadsbristen för med sig.

Läget är akut och kräver att vi för en social bostadspolitik, där staten tar ett stort ansvar och där alla tillgängliga politiska verktyg används:

• Ta bort skillnaden i beskattning mellan ägt och hyrt boende.
• Alla kommuner bör ha ett allmännyttigt bostadsbolag och kommunerna måste ställa krav på ett minimumbyggande utifrån hur stort behovet är.
• När konjunkturen nu går ner behöver staten gå in med billiga topplån för att byggandet av hyresrätter ska fortsätta.
• Höj investeringsstödet och förenkla reglerna.
• Nej till marknadshyror. Avskaffa inte hyresgästernas rätt att förhandla.

Jonas Sjöstedt, partiledare Vänsterpartiet

Barbro Engman, fd ordförande Hyresgästföreningen

Så avslutade Jonas Sjöstedt sitt tal i Järva.

Läs hela talet här. Se hela talet på Vänsterpartiets Facebooksida här.

Du gissade rätt. Detta är alltså inte Stockholm eller Göteborg. Det är i den österrikiska huvudstaden Wien du enkelt kan hitta en billig hyresrätt. Här bor 80 procent av invånarna i hyresrätter och deras sociala bostadspolitik leder till att det byggs nytt hela tiden. Köerna är korta, nyproduktionen hög och hyrorna rimliga. De har lyckats bygga upp en långsiktig social bostadspolitik som ger ett bra boende till en rimlig kostnad. Här kan den svenska politiken hitta inspiration. Ungefär en tredjedel av hyresbeståndet är kommunala hyresrätter, en tredjedel subventionerade hyresrätter och en tredjedel privata. Att det finns så många förhållandevis billiga subventionerade hyreslägenheter sätter press både på hyror i privata hyreshus, och på priser för bostadsrätter och hus. Hälften av de österrikiska hushållen betalar mindre än 4 500 kronor i månaden totalt för sitt boende.

Att hyreslägenheterna finns utspridda i hela staden bidrar till att Wien är en av Europas minst segregerade huvudstäder. Olika inkomstgrupper bor sida vid sida i hela staden. Bostadsbyggandet i Wien planerats utifrån fyra prioriteringar: det ska vara kostnadseffektivt, socialt hållbart, estetiskt och klimatsmart. I alla upphandlingar är det de här principerna som premieras, istället för lägsta pris.

En stor andel av byggföretagen är allmännyttiga byggföreningar. De är både kooperativ och olika typer av bolag med vinstbegränsning. De har krav på sig att återinvestera all vinst överstigande en viss andel i socialt byggande. Det är en framgångsrik modell, och den är populär bland byggbolagen eftersom de bolag som inte vinstmaximerar får riktade byggstöd och tillgång till långsiktiga och stabila byggkontrakt med kommunen. De kan således räkna med att få uppdrag i både låg- och högkonjunktur eftersom befolkningsutvecklingen är sådan att det finns ett stort och långsiktigt behov.

Lägenheterna som byggs är både vanliga kommunala hyreslägenheter, och en inspirerande form av mellanting mellan hyreslägenhet och bostadsrätt: hyresgästen får betala en egeninsats för att bidra till byggkostnaderna, men den får man tillbaka om man flyttar, och det går att få förmånliga lån för att bekosta egeninsatsen.

Österrike har ett förhållandevis starkt lagstiftat skydd mot höga hyror, men hyrorna pressas också av det stora utbudet av billiga, subventionerade lägenheter.

Är det svindyrt att ha en social bostadspolitik? Nja, knappast dyrare än vad de höga priserna i Stockholm kostar oss som enskilda eller som stad. 1,5 miljarder kronor årligen får Wiens kommun från statskassan. Det kan jämföras med det svenska investeringsstödet på 3,5 miljarder.

Det kan läggas samman med bostadsbidrag för den som behöver ett renoveringsstöd som ser till att fastigheterna kan moderniseras med tiden utan att hyrorna sticker iväg.

Sverige och Stockholm kan knappast bli en kopia av andra länder. Men ibland kan det vara bra att höja blicken och undersöka hur andra har löst frågor som är viktiga även för oss.

Ibland kan det till och med visa sig att andra lyckats lösa problem som framstår som svåra att komma tillrätta med.

Nooshi Dadgostar, bostads-politisk talesperson Vänsterpartiet.

Ny statistik från SCB visar att var femte utrikesfödd har en otrygg anställning. Samma siffror visar att problemen är störst inom några av välfärdsyrkena – utbildning, vård och omsorg.

Sysselsättningsgraden är samtidigt väsentligt lägre för utlandsfödda svenskar än för svenskfödda. Skillnaden finns över hela fältet, det vill säga oavsett utbildningsnivå.

Samtidigt har vi en pågående och växande kompetensförsörjningsproblematik – särskilt inom välfärdsyrkena. Vi kommer de närmaste åren behöva en halv miljon fler som jobbar inom vård, skola och omsorg, enligt SKL.

De äldre ökar, likaså barnen samtidigt som vi har stora pensionsavgångar. Vi behöver inom närtid anställa många, många fler till samhällets viktigaste yrken. Ett stort problem är att pressade arbetsvillkor gör att alltför få söker sig till omsorgsyrkena och alltför många lämnar dem i förtid.

Att en mycket stor grupp människor i Sverige systematiskt diskrimineras både vid inträdet på arbetsmarknaden och på arbetsmarknaden, när det gäller löner och arbetsvillkor, är stort problem och vi måste göra något åt det. Det brådskar.

I den allmänna debatten har resonemang om ”enkla jobb” – det vill säga tunga arbeten med låg produktivitet och låg lönenivå – fått dominera.

Det är orimligt. Sverige behöver fler jobb och förbättrad produktivitet inom olika sektorer. Och det behövs ett stopp för diskriminering. Vi ser ett behov av att tillsätta en kriskommission som kan arbeta för en samlad lösning på försörjningsbehov och strukturell diskriminering.

Det är många som pratar om integration eller bristen på densamma i dagar som dessa. En avgörande faktor för lyckad integration handlar om att den som flyttar till vårt land också ska kunna komma i kapp den infödda befolkningens inkomstnivå och levnadsstandard.

Det är alltså både viktigt att fler utlandsfödda kommer i arbete och att dessa arbeten är långsiktigt hållbara för den som arbetar, så att man håller ihop som människa och orkar arbeta ända fram till pensionen.

Den genomsnittliga utbildningsnivån är högre än någonsin i Sverige. Detta är inte ett problem, utan en viktig grund till hög produktivitet och därmed till vårt välstånd.

Produktivitetshöjningen i arbetslivet ska utvecklas, inte avvecklas. Det kräver gemensamma satsningar på såväl formell utbildning som på aktivt lärande på alla arbetsplatser.

Också här blir de otrygga anställningarna ett allvarligt samhällsproblem, eftersom ett arbetsliv som organiseras runt korta påhugg med arbetskraft som uppfattas och behandlas som utbytbar, blir ett mindre lärande och dynamiskt arbetsliv.

Det är en kostnad för hela den svenska ekonomin, som vi inte har råd med på sikt. Det viktigaste för att minska arbetslösheten bland utlandsfödda svenskar är att minska arbetslösheten överhuvudtaget – vi måste ha en politik för full sysselsättning.

Därför ligger tyngdpunkten i vår ekonomiska politik på att öka sysselsättningen i både privat och offentlig sektor genom investeringar i bostadsbyggande, grön infrastruktur och fler anställda i välfärdssektorn.

Vi gör också omfattande satsningar på yrkesinriktade utbildningar och bättre arbetsmarknadspolitiska insatser för att ge främst unga och långtidsarbetslösa arbetslivserfarenhet som leder till varaktiga, trygga jobb.

Ett stort problem är att pressade arbetsvillkor gör att alltför få söker sig till omsorgsyrkena och alltför många lämnar dem i förtid. Men det räcker inte. Diskrimineringen på arbetsmarknaden är ett stort samhällsproblem som hindrar människor från att bli delaktiga fullt ut i samhället.

Denna bortsortering sker inte bara när mörkhyade nekas plats i krogkön utan även när kvinnliga invandrare får sämre tillgång till arbetsmarknadsåtgärder än manliga invandrare eller när romer registreras. För att komma till rätta med detta krävs ett systematiskt och långsiktigt arbete.

En kriskommission är en del av detta arbete. Den omfattande akademiska kunskapen om diskrimineringsfrågor och arbetsmiljöfrågor behöver tas till vara för en konkret och framsynt politik för att säkra de långsiktiga försörjningsbehoven på arbetsmarknaden, med särskild fokus på de sektorer som är ett direkt offentligt ansvar.

Det behövs trygga, fasta jobb med en lön det går att leva på och en politik för att utjämna de ekonomiska skillnaderna. Det är så vi får ett jämlikt, inkluderande samhälle med en ekonomi för alla, inte bara några få.

Ali Esbati, arbetsmarknadspolitisk talesperson Vänsterpartiet

Ulla Andersson, ekonomisk-politisk talesperson Vänsterpartiet