Författare: admin

Torsdag den 7 juni var dagen när de kommersiella omsorgs- och skolkoncernerna trodde att de nu kan andas ut.

Kanske köpte Jan Emanuel Johansson ännu en ny lyxbil, Bert Karlsson flinande nog ikapp med Ebba Busch Thor, Peje Emilsson på Kunskapsskolan gjorde high five med Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson fick en klapp på huvudet av paret Bergström på Engelska skolan, som får fortsätta tjäna skattemiljoner och sätta glädjebetyg.

Torsdag den 7 juni var dagen när riksdagen röstade om vinstuttagen. Högern och SD röstade då tillsammans för obegränsade vinster i skolan, barnomsorgen, LSS och äldreomsorgen. Högerpartierna och SD har nu övertydligt visat vilkas ärenden de går. Vinstfesten kan fortsätta ett tag till, allt betalt med våra gemensamma skattepengar.

Vi har dock en varning till alla er som tror att ni kan andas ut. Det kan ni inte. Inte alls. Det finns ett parti som hela tiden stått upp mot vinstjakten och tänker fortsätta göra det. Vänsterpartiet. Och vi har majoriteten av folket med oss. De flesta svenskar anser inte alls att deras skattepengar ska hamna i fickorna på riskkapitalister eller i något skatteparadis, utan att de ska gå oavkortat till det de är avsedda för.

Personalen i hemtjänstbolaget som tjänar 1 800 kronor mindre i genomsnitt per månad, eftersom aktieägarnas utdelning går före rimliga löner, småbarnsföräldrarna som har sitt barn i för stora barngrupper i förskolan, eleverna i friskolan som läggs ner för att den inte är lönsam nog – alla vill de ha bort vinstjakten.

Borgerliga partier och SD vet om att deras egna väljare inte gillar hur de röstat i vinstfrågan i dag, därför vill de inte gärna prata om den konflikten, men väljarna ser ju vad som händer.

Denna torsdag, den 7 juni, är därför en dag för större insikt. Det är en dag när ännu fler inser vad som händer när välfärden förvandlas till en marknad, där olika aktörer konkurrerar om kunderna. Barns rätt till kunskap, sjukas rätt till vård och äldres rätt till omsorg förvandlas till varor, vilka som helst, att producera så billigt som möjligt för att ge största möjliga vinst åt några få stora bolag, deras ägare och riskkapitalister.

Från 1990-talet har Sverige genomgått ett av de mest långtgående privatiseringsexperimenten i världen. Stora delar av den skattefinansierade välfärden – skolor, omsorg, vård – har öppnats upp för vinstdrivande bolag. Inte i något land tillåts vinstintresset på sådant sätt inom till exempel skolan.

Länge var Vänsterpartiet ensamma om att motsätta sig denna utveckling. Men steg för steg har vi börjat vända både debatten och politiken. På 1990- och 2000-talet drev vi igenom stopplagar och lokala privatiseringsstopp och satsade på den kommunala välfärden.

2012 lade vi förslag på hur man kunde få bort vinstjakten helt från välfärden – utan att röra medborgarnas möjligheter att välja välfärd. Strax följde LO efter och motsträvigt även S och MP. 2014 fick vi regeringen med på att utreda frågan. Som en följd av det röstades det i dag om lagförslaget att skattepengar ska gå till välfärd och inte riskkapitalbolag.

Vänsterpartiet släpper aldrig frågan om att skattepengar ska gå till välfärd, inte privat profit. Nu är det valrörelse och nu tar vi den till svenska folket. Efter att högern och SD fällt förslaget i riksdagen ska vi påminna väljarna om att partier som sätter riskkapitalbolagen före deras rätt till skola och omsorg, kommer att göra det på andra områden också.

Vi tänker låta de borgliga och Sverigedemokraterna betala ett högt politiskt pris för att de låter välfärdsbolagen tömma vår gemensamma skattkista – på elevernas och de omsorgsbehövandes bekostnad.

Så håll andan välfärdskapitalister. Håll andan högerpartier och Sverigedemokrater. Nu gör vi genomförandet av den nya lagstiftningen till en valfråga. På valdagen den 9 september kan vi tillsammans se till att vinstjägarna försvinner från välfärden.

Jonas Sjöstedt, partiledare (V)

Idag debatterar högern i riksdagen för att tillåta obegränsade vinstuttag. Men privata vinstuttag kan aldrig vara viktigare än vanligt folks välfärd.

”Här ligger 300 miljarder och väntar på oss. Det är en dödssäker placering”, sa SAFs dåvarande VD, då borgarna med Moderaterna i spetsen inledde privatiseringen av skolan i början av 90-talet. Jag kan se framför mig hur han riktigt gottade sig i tanken på hur mycket pengar de skulle kunna tjäna på den kvasimarknad som välfärden utgör. Och de tjänade pengar, stora pengar.

För offentligt och ideellt driven verksamhet är pengarna medlet för att bedriva verksamheten, men för de vinstdrivande privata bolagen är verksamheten medlet för att tjäna pengar.

Tänk er själva att driva ett företag där någon annan, det vill säga skattebetalarna, betalar driften, reklamen, personalkostnaderna, materialet och lönerna. Och det är ju riskfritt, folk bryter ben oavsett konjunktur, barn behöver utbildning och mormor omsorg. Skattebetalarna står för notan.

Faktum är att vi har hamnat i en situation där den så kallade »välfärdsmarknaden« oavsett hur vi mäter är betydligt lönsammare än annan privat tjänsteverksamhet och den lönsamheten är betald med skattemedel.

I dag får du dubbelt så hög avkastning på ditt eget insatta kapital genom att driva äldreboende än genom att driva en bank. Och det kommer borgarna och SD idag stå i riksdagen och försvara.

Vi har kunnat läsa om att skolföretag är mer lönsamma än byggjättarna. Skolbolagen har rörelsemarginaler som är tre-fyra gånger högre än byggjättarnas. Engelska skolan, Academedia, Kunskapsskolan är guldkalvar gödda med skattemedel. Det är klart att de lobbar hejvilt för att få behålla det privilegiet. En lobbyism som troligen även den är betald med skattemedel avsedda för välfärden.

För de flesta av oss i det här landet känns det liksom inte riktigt bra att jobba, betala skatt och sedan se pengarna gå till lobbyism för vinstjakt i välfärden.

Skolbolagen placerar sig där barn till välutbildade föräldrar bor. Där förväntar de sig få mer lönsamma barn helt enkelt. Om ett barn förväntas kräva en timme för att nå det uppsatta målet och ett annat barn tio timmar för samma sak så väljs det förstnämnda och sedan konkurrerar de genom att dela ut de högsta betygen. För en skola med dåliga betyg lockar ju inga nya kunder.

När varje elev ger i stort sett samma peng så räcker inte pengarna till de svagare eleverna, som får gå i mindre attraktiva kommunala skolor, då pengarna som skulle gått till deras mer resurskrävande undervisning istället hamnar som vinst hos ägarna i den privata aktiebolagsskolan.

Likadant är det med vårdbolagen. De etablerar sig i socioekonomiskt starka områden där de boende förväntas ha bättre hälsa och söka för mindre kostsamma sjukdomar.

De som bor i socioekonomiskt utsatta områden, det vill säga de som har sämst hälsa och de som är mest sjuka, går till offentliga vårdcentraler. Så styrs Hälso och sjukvårdslagen bort från en jämlik behovsstyrd vård.

Det finns ett stort folkligt stöd för att begränsa vinstuttagen ur välfärden, många vill även förbjuda vinstuttag helt och hållet.

Den proposition vi nu debatterar begränsar vinstuttagen och säkrar att pengarna i huvudsak ska gå till den verksamhet de är avsedda för. Propositionen är ett resultat av att Vänsterpartiet haft det som krav i förhandlingarna med regeringen. Nu finns ett färdigt lagförslag, genomarbetat och välgenomtänkt.

Med högerns ideologi så är de privata bolagens vinster viktigare än vanligt folks välfärd och därför debatterar de idag för att tillåta obegränsade vinstuttag. Det kan vi aldrig tolerera. Vi vill se en ekonomi som fungerar för alla i vårt land, inte bara för riskkapitalister och placerare.

Ulla Andersson, ekonomiskpolitisk talesperson.

Nästa vecka skulle det kunna bli slut på vinstjakten i välfärden. Då ska riksdagen debattera och rösta om ett lagförslag som tack vare Vänsterpartiet ligger på riksdagens bord.

Detta drama handlar om en av vår tids mest avgörande frågor – vinst i välfärden – där ett enda parti, Vänsterpartiet, konsekvent trotsat den mäktiga vinstlobbyn, högern och SD och lyckats baxa en ovillig regering framför oss.

Här kan du läsa den rafflande historien om hur ett litet parti kunde ändra hela debatten:

Systemskiftet där medborgare förvandlades till kunder förbereddes under 80-och 90-talet av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar, med avreglering och privatisering av tåg, post och el i Sverige. Statliga bolag skulle anamma managementtänkande och skötas som vilka bolag som helst, inte främst vara samhällsservice åt medborgare.

Under Carl Bilds tid som statsminister 1991-94 fick vi så kallat fritt skolval och fri etablering för privata vinstdrivna skolor. Även privatiseringar inom vård och omsorg tog fart från och med denna tid. S och Mp var med och drev på och välkända socialdemokratiska profiler som Thomas Bodström skapade legitimitet åt privatiseringarna genom att tex sätta sig i styrelsen för privata förskolan Pysslingen.

Vår motion från 1992 mot Bildt-regeringens förslag om skolpeng visar att Vänsterpartiet såg vad som skulle kunna hända redan då:

”Det finns en uppenbar risk att regeringens förslag (…)i praktiken leder till en ökad segregation på skolans område. Enligt Vänsterpartiets mening är en sådan utveckling helt oacceptabel. Vi vet att social tillhörighet, föräldrars bakgrund m.m. är ett av de effektivaste skiktningsmedlen i samhället och att medvetenheten om detta ofta är störst bland föräldrar i socialgrupp 1. Därför kan vi inte utesluta att föräldrar också kommer att styra sina barns skolval utifrån detta faktum och att vi får en ökad polarisering av elevgrupperna efter social tillhörighet…”

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/med-anledning-av-prop-19919295-valfrihet-och_GF02Ub68

Regeringens proposition är också högintressant.  Den är på bara 20 sidor som för att betona att här skulle det gå undan, och skrevs av JB-koncernens grundare Anders Hultin. Det vill säga samma person som sedan tjänade enorma pengar på en friskola, som sedan dessutom gick i konkurs! Ett belysande exempel på de starka korporativa intressena mellan högerpolitiken och de ekonomiska intressena bakom välfärdsbolagen.

https://data.riksdagen.se/fil/5277FE6D-7C0B-47CB-AE25-7B2234DE5FBE

Vänsterpartiet var länge helt ensamma om att ta strid – på riksnivå och lokalt

Allra längst och snabbast gick privatiseringarna och konkurrensutsättningarna i Stockholm. 1997 skedde bland annat en uppmärksammad vanvårdsskandal på privata Polhemsgården i Solna vilket ledde till ”Lex Sara”, en anmälningsplikt- och rättigheter för anställda, döpt efter undersköterskan som avslöjade Polhemsgården.

1999 privatiserades för första gången ett helt sjukhus, S:t Görans sjukhus, av den borgerliga landstingsmajoriteten. 2012 upphandlades sjukhuset igen. Vänsterpartiet motsatte sig båda gångerna.

Omfattande ombildningar av kommunala hyresrätter i allmännyttan genomfördes också av borgerliga styren på olika håll i landet, men de gick längre än någon annanstans i Stockholm. Trots att de stoppades i omgångar under vänsterstyren i Stockholms stad så omvandlades bara mellan 2007 och 2014 26 000 kommunala hyresrätter. Liknande skedde i många av Stockholms kranskommuner.

2002 vann de rödgröna i Stockholms stad och landsting. I staden lyckades Vänsterpartiet trots stort motstånd från S och särskilt Mp få igenom ett privatiseringsstopp.

Vänsterpartiet drev på för stopplag mot privatisering av sjukhus

Efter att Vänsterpartiet drivit på gick Göran Perssons regering och det andra samarbetspartiet Miljöpartiet med på ett stopp för försäljning av offentligt finansierade sjukhus 2005. Med stopplagen säkerställdes att privatiseringar av sjukhus inte skulle kunna ge gräddfiler för de patienter som kan betala ur egen ficka eller genom privat sjukförsäkring.

Massiv privatiseringsoffensiv efter borgerliga valsegrar 2006

Privatiseringarna accelererade snabbt efter valet 2006 då Moderaterna och andra borgerliga partier tog makten både i regeringen, i Stockholms kommun och i Stockholms landsting och i många andra kommuner och landsting. Flera statliga bolag såldes ut och fler marknader avreglerades (som Apoteket, bilprovningen, Vin och sprit). Vårdval Stockholm med fri etableringsrätt för privata vårdcentraler infördes, vilket ledde till stora orättvisor när det gällde tillgången till vårdcentraler mellan rika och fattiga delar av Stockholm. Offentliga skolor och vårdcentraler såldes ut långt under marknadsvärdet för att senare säljas vidare med jättevinst.

Nya skandaler, protester och mer motorganisering

Den nya privatiseringsvågen ledde till flera skandaler. Offentlig egendom reades ut till underpris vid avknoppningar. I Stockholm polisanmälde V tex utförsäljning av sjukhuset Serafen, och till sist började även de borgerliga distansera sig från privatiseringar retoriskt eller i vissa fall tom genom att stoppa dem. Men samtidigt växte den vinstdrivna välfärden löpande tack vare upphandlingar som redan var i rullning eller startades. För första gången växer nu en politiskt bredare organisering mot kommersialiseringen av välfärden fram i form av nätverket Gemensam välfärd, där många fackliga (och förstås vänsterpartister) är aktiva.

Vänsterpartiet gjorde vinstfrågan jobbig för borgerligheten inför och under valet 2010

Under 2009 och inför valet 2010 började Vänsterpartiet på nationell nivå på allvar att driva frågan om stopp för vinster inom vård, skola och omsorg, liksom aktivister från bland annat Gemensam välfärd. Valparollen för Vänsterpartiet i hela landet 2010 blev ”Världens bästa välfärd – utan privata vinstintressen”.

Tvingande vårdval i hela landet efter valet 2010

Alliansregeringen fortsatte att driva på för vinstintresset inom välfärden. Dessutom fortsatte den att avreglera, tex järnvägen. 2010 införde den lagstadgat fritt vårdval inom primärvården i hela Sverige. Denna tvångs-LOV innebar att privata vårdgivare som uppfyllde vissa grundkrav fick etablera sig i landstingen och att patienternas val av vårdcentral styrde ersättningen till utföraren. Den modell som skapat så stora problem i Stockholms läns landsting kom nu att gälla i hela landet.

Frågan exploderar – vanvård på Caremas äldreboende 2011

Dagens Nyheter avslöjade i flera artiklar grava missförhållanden på äldreboendet Koppargården i Stockholmsförorten Vällingby. Äldreboendet drevs av vårdbolaget Carema med ett riskkapitalbolag bakom sig.
Samtidigt som det uppdagades fall av ren vanvård av de äldre plockade ägarna ut stora vinster. Den borgerliga majoriteten i Stockholm var satt under hård press och såg sig till slut tvingad att återföra Koppargården till offentlig regi. Och Carema bytte namn till Vardaga.

Stort genomslag för V-förslag 2012

Vänsterpartiets partiledning beslutade i början på 2012 att ett rejält grepp skulle tas om vinstfrågan. Arbetet utmynnade i rapporten En välfärd fri från kommersiella intressen. Kortfattat handlade modellen om att vinstdrivna aktörer inte kan få tillgång till skattemedel för att driva verksamheter inom vård, skola och omsorg. Genomslaget i medierna och i debatten blev mycket stort och alla politiska partier och andra aktörer i vinstfrågan var tvungna att förhålla sig till vårt förslag.

HVB-hem infogas i modellen 2014

I början på 2014 utvecklade Vänsterpartiet politiken för att få bort vinster i välfärden till att även gälla HVB-hem.

V-förslag om hur personalen kan ta över när riskkapitalisterna försvinner från välfärden

I Almedalen samma år presenterade Vänsterpartiet rapporten Efter riskkapitalister och marknadssystem: Låt personalen utveckla välfärden. Här visade vi hur en välfärd utan vinster skulle kunna se ut. Och i
april 2015 tog Vänsterpartiet fram en rapport om New Public Management – den företagsinspirerade styrmodellen inom offentlig sektor, och visar hur NPM skapade en rad negativa effekter inom offentliga verksamheter och för de anställda där.

Efter valet 2014 drev Vänsterpartiet igenom en utredning om att stoppa vinstjakten i välfärden

Stefan Löfven kunde bli statsminister sedan han säkrat budgetsamarbete med Vänsterpartiet för höstens budget. Ett villkor för förhandlingarna var att en utredning skulle tillsättas om hur vinstjakten skulle stoppas i välfärden. I mars 2015 tillsattes Välfärdsutredningen som skulle lägga förslag på hur en välfärd utan vinstintresse kan se ut och där skattemedel ska gå till den verksamhet som de är avsedda för.

Det första delbetänkandet i Välfärdsutredningen, Ordning och reda i välfärden, presenterades av utredaren Ingemar Reepalu i november 2016. I det fanns de konkreta förslagen på hur vinsterna i välfärden ska kunna begränsas.

Slutbetänkandet, Kvalitet i välfärden – bättre upphandling och uppföljning, lades fram i maj förra året. Den skickades därefter ut på remissbehandling och efter det började arbetet med att ta fram konkreta lagförslag om hur vinstjakten i välfärden ska försvinna.

Lagförslaget om omsorg och skola klart januari 2018

Den 19 maj i år presenterade Jonas Sjöstedt och civilminister Ardalan Shekarabi (S) ett färdigt lagförslag mot vinstjakten i välfärden. Skolan, förskolan, vuxenutbildningen, äldreomsorgen, LSS, HVB-hem, missbruksvård och annat inom socialtjänstens område – allt det omfattas av den föreslagna lagstiftningen.

Regeringen lämnade i mars in en proposition som föreslår ett vinsttak för välfärdsföretag inom skola och omsorg. Propositionen innebär att man får 7 procent plus statslåneräntan i avkastning på operativt kapital som används i verksamheten. Förslaget innebär också att en ny typ av tillstånd kommer att krävas för privata aktörer som vill verka inom just skola och omsorg.

Ny utredning om vårdens styrning tillsatt – första förslagen klara juni 2018

Vänsterpartiet ville inkludera vården i samma förslag som ovan men regeringen ville inte det. Regeringen och Vänsterpartiet har därför enats om att ta ett större grepp på de problem som vinstjakten och marknadsstyrningen skapar i hälso- och sjukvården, och utreda frågan vidare.

Veckan som kommer blir alltså historisk, när riksdagen ska rösta för det lagförslag som Vänsterpartiet lotsat, pressat, baxat fram i förhandlingar med en senfärdig regering, och i direkt strid med välfärdslobbyn, högerpartierna och Sverigedemokraterna, som under mandatperioden bytt sida i vinstfrågan och numera öppet går välfärdskapitalets ärenden.

Låt de borgliga och Sverigedemokraterna betala ett politiskt pris om de går emot sina egna väljare och sätter bolagens intresse före deras.

Om de fäller förslagen i riksdagen ska vi påminna väljarna om att partier som sätter riskkapitalbolagen före deras rätt till skola och omsorg, kommer att göra det på andra områden också, och vi lovar att göra genomförandet av den nya lagstiftningen till en valfråga.

Låt oss tillsammans sätta stopp för vinstjakten!

Målet för Vänsterpartiet är en rättvis världsordning där gemensamma resurser finns till för oss alla, inte bara för några få. Därför vill vi föra en politik där makt och resurser omfördelas, där kvinnor inkluderas i alla former av beslutsprocesser och där minst en procent av Sveriges bruttonationalinkomst går till bistånd, skriver Yasmine Posio Nilsson i Biståndsdebatten.

Vänsterpartiet vill se en rättvis och jämlik värld där alla människor har samma möjligheter och frihet att leva de liv de vill. Vi vill se en värld där människor kan leva i frihet från fattigdom, frihet från orättvisor, frihet från våld, frihet från rasism, frihet till våra kroppar och till vår kärlek, frihet att se våra barn växa upp i trygghet och få den kunskap och det stöd de behöver för att bli det bästa de kan. Vi vill att människor ska kunna känna frihet till ett arbetsliv där vi förverkligar oss själva, inte slits ut och där vi får en god lön och pension. Varje människas frihet hänger samman med alla människors frihet, med ett samhälle som tillåter och gör den möjlig. Det är i rättvisa och jämlika samhällen människors frihet växer sig som starkast.

Vår värld är präglad av djupa orättvisor. Klyftorna är stora mellan fattiga och rika länder, mellan fattiga och rika människor, mellan kvinnor och män. Världens åtta rikaste människor äger lika mycket som den fattigaste halvan av jordens befolkning. Över 650 miljoner människor saknar i dag tillgång till rent vatten. Var 90:e sekund dör en kvinna till följd av komplikationer vid en graviditet. Av dessa dödsfall sker 99 procent i fattiga länder.

Krävs en omfördelning av makt och resurser

Världen skulle kunna se annorlunda ut. Det finns tillräckligt med resurser för att utrota fattigdomen och ge alla människor ett värdigt liv. Men i stället för en rättvis fördelning hamnar merparten av världens resurser fortfarande i den rika delen av världen. Vår värld är orättvis därför att det finns de som tjänar på orättvisorna. Vänsterpartiet menar att utveckling och fattigdomsbekämpning kräver åtgärder på en rad områden: skuldavskrivningar, en klimatpolitik där de rika länderna och de multinationella företagen tar sitt ansvar, ett stärkt regelverk för vapenhandel, tydligare globala regler för utländska investeringar och rättvisa handelsregler samt en effektiv biståndspolitik som följer biståndets principer. I grunden anser vi att det krävs en ny ekonomisk världsordning med en tydlig omfördelning av makt och resurser från rika länder och rika människor till fattiga länder och fattiga människor.

För Vänsterpartiet är demokrati och mänskliga rättigheter inte förhandlingsbara. Vi försvarar FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna där mötesfrihet, organisationsfrihet, strejkrätt, yttrandefrihet samt allmänna, fria och hemliga val framhålls som nödvändiga beståndsdelar i ett demokratiskt samhälle. Lika stor vikt läggs vid sociala framsteg och förbättrade levnadsvillkor. Det innebär att rätten till arbete, utbildning, bostad, vård, omsorg och kultur är nödvändig för ett människovärdigt liv och ett demokratiskt samhälle. Först när alla människor på allvar har möjlighet att bestämma över sina egna liv kan verklig demokrati uppnås.

Kvinnors rättigheter är en nyckel till utveckling

Kränkningar av kvinnors rättigheter är det vanligaste och mest omfattande brottet mot de mänskliga rättigheterna. Världen över begränsas kvinnors liv av diskriminerande lagstiftningar och samhällsnormer. Könsdiskriminering är en viktig orsak till fattigdom och kvinnor som oftast har det verkliga försörjningsansvaret för familjen saknar ofta de mest basala rättigheterna. Kvinnors rättigheter är en nyckel till utveckling. Det är avgörande att kvinnor i fattiga länder tillåts sätta dagordningen för arbetet med jämställdhet i utvecklingspolitiken och att Sverige verkar för att kvinnor finns representerade och inkluderas i alla former av beslutsprocesser.

Under lång tid har Vänsterpartiet varit pådrivande för att Sverige ska uppnå målet om att 1 procent av BNI ska avsättas för internationellt utvecklingssamarbete. Vi menar att det är dags att gå vidare, behovet av ett fungerande och effektivt bistånd är stort. Därför bör enprocentsmålet göras till ett enprocentsgolv som utvecklingssamarbetet inte får understiga.

Men även om biståndspolitiken är en viktig del av utvecklingspolitiken, är det långt ifrån den enda vägen för att nå utvecklingsmålen. Det samlade globala biståndet uppgår till omkring 125 miljarder dollar per år. Men en rapport från Global Financial Integrity och Stiftelsen Samfunns- og Næringslivsforskning visar att de belopp som lämnar de fattiga länderna och går till de rika är nästan tre gånger större. Sedan 1980 har det totala nettoflödet uppgått till mer än 16 biljoner dollar. Merparten utförs av kapital- och skatteflykt samt skuldbetalningar. Därför är det viktigt att en aktiv biståndspolitik kombineras med till exempel skuldavskrivningar och åtgärder mot skatteflykt. Sveriges politik för global utveckling (PGU) och Agenda 2030 ska ligga till grund för arbetet inom alla politikområden. Det är centralt att den samstämmighetspolitik som slagits fast både inom den svenska utvecklingspolitiken och inom EU och FN får ett mer kraftfullt genomslag. Det är endast så vi kan nå en mer rättvis värld.

Regeringen har inte levt upp till kraven

Den svenska utvecklingspolitiken har blivit bättre i och med regeringsskiftet 2014, inte minst tack vare den feministiska utrikespolitiken som innehåller många förslag som Vänsterpartiet tidigare motionerat om i riksdagen. Samtidigt finns det flera områden där regeringen varken levt upp till kraven som måste ställas på en feministisk regering eller hållit sina egna löften. Det handlar bland annat om oviljan att stoppa vapenexporten till diktaturer, om oförmågan att erkänna Västsahara, oviljan att stoppa avräkningarna från biståndsbudgeteten för flyktingmottagandet och velandet kring förbudet mot kärnvapen. Men också om att vi bidrar till EU:s orättvisa handelspolitik med fattiga länder och en politik som stoppar människor på flykt vid Europas gräns. Mycket av detta har också lett till hård kritik mot regeringen från civilsamhället i den senaste upplagan av Concords Biståndsbarometer.

Tyvärr har både den nuvarande och den förra regeringen misslyckats med att ta viktiga beslut som krävs för att skapa en mer rättvis och jämlik värld. Målet ska vara en rättvis världsordning där gemensamma resurser finns till för oss alla, inte bara för några få.

Yasmine Posio Nilsson, riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson.