Författare: admin

– Det är ett fantastiskt gäng här i Malmö, man får så mycket support och stöd, allt man behöver för att komma igång, säger Lina Al Nahar, en av Vänsterpartiets nya medlemmar.

Lina Al Nahar är 38 år och bor i Malmö tillsammans med sin man och två barn.

För några månader sedan gick hon med i Vänsterpartiet:

– Jag ville se en förändring. Man blir trött på att bara argumentera med TVn, säger hon.

– När man är missnöjd måste man förändra något själv.

Lina Al Nahar är inte född i Sverige, utan kom hit 1993 från Irak. Då var hon 18 år och hade svåra erfarenheter i bagaget. Så här berättar hon om sin bakgrund i senaste numret av Folkviljan, Vänsterpartiets tidning i Malmö:

”Jag kommer från en kommunistisk familj i Irak. Vi bodde tillsammans med min mors stora familj i staden Karbala, shiamuslimerna Mecka, en mycket religiös stad. Både min mor och min far var ledare inom partiet. Min mor arbetade inom det irakiska kvinnoförbundet.

Mina föräldrar och många andra i partiet lämnade Irak 1977. Det var då Bathpartiet började förföljelsen, tortyren och avrättningarna av kommunister för att göra sig av med all opposition.

Mina föräldrar var två av många som inte kunde resa tillbaka. Och vi i deras familjer som var kvar levde i väntan, på dem och på friheten. De flesta av oss var gamla och barn.

Min mor tog på sig ett uppdrag – att bygga upp ett hemligt nätverk av aktivister – och gick till centrala Irak för att utföra det. Och jag säger att hon gick för det var just vad hon gjorde; till fots från bergen i norra Irak till städerna tillsammans med sina kamrater. Det tog flera dagar. Första gången lyckades min mor med sitt uppdrag. Hon började återupprätta nätverken och kontakterna hon haft tidigare.

Hon kom tillbaka för att utföra ytterligare ett uppdrag. Men denna gång hann hon inte fullfölja det innan hon blev upptäckt och fängslad tillsammans med en annan kvinna och några män. Under flera månader blev de torterade flera gånger om dagen. De avslöjade inget.

Min mor blev avrättad, hängd. Hennes sista ord var: Länge leve socialismen! Det fick min mormor och morfar veta senare genom säkerhetsstyrkorna i staden. Jag fick veta det som elvaåring av min rektor. ”Var inte ledsen barn, hon var en förrädare”, sa hon.

Jag tackade och gick tillbaka till klassrummet. Vi var vana vid att få höra sådant. Vi var vana att inte visa oss svaga. Det skulle de ha gillat och det kunde leda till döden. ”

(Texten är nedkortad.)

Idag arbetar Lina Al Nahar som projektsamordnare och hälsoinformatiker på Arbets- och miljömedicin. Hon har exempelvis genomfört ett projekt där hon besökte ca 150 familjer i Herrgården under tre års tid. Det var barnfamiljer som bodde i lägenheter med fukt och mögelskador och andra inomhusproblem som kackerlackor och dålig ventilation.

– Det var en stor fördel att jag talar arabiska, säger Lina, eftersom väldigt många som bor i Herrgården är just arabisktalande.

Nu arbetar hon med ett nytt projekt ALPIN (Astma- och allergiprevention för nyanlända anhöriginvandrare). Det handlar om att skapa information på nationella nivå till nyanlända familjer med barn som har allergier eller astma.

– De här familjerna vet inte hur de ska göra och som nyanländ har man så många andra problem att ta itu med, säger hon. Projektet genomförs av Arbets- och miljömedicin i Lund och Uppsala tillsammans med Astma- och Allergiförbundet.

Tillsammans med andra arabisktalande kamrater har Lina också startat en facebookgrupp för arabisktalande vänsterpartister :

Vänsterpartiet Malmö på Arabiska حزب اليسار السويدي/ مدينة مالمو/العربية

– Tanken är att den ska riva murarna. Det ska bli en plats både för information och diskussion. Båda på svenska och arabiska.

– Jag vill jobba med integration och feministiska frågor. Jag hoppas kunna bli en bra representant för nya svenskar. Jag vill visa att det går att komma in och vara delaktig i det svenska samhället. Och det är fantastiskt att man kan göra det som kvinna, säger Lina Al Nahar.

Intervju: Losita Garcia

Foto: Vänsterpartiet Malmö Fotogrupp

Just nu väljer många att bli medlemmar i Vänsterpartiet.

Vilka är de och vad vill de med sitt politiska engagemang?

I en serie porträtt kommer vi att presentera en del av våra nyare och ibland helt färska medlemmar här på Medlemsrummet.

Först ut är Jeanette Stojic, 31 år, Malmö, som kommit en något annorlunda väg.

Jeanette var tidigare en aktiv socialdemokrat, men är idag medlem i det parti hon egentligen alltid stått närmast; Vänsterpartiet.

När bestämde du dig för att lämna Socialdemokraterna?

– Jag minns inte exakt, men det var när någon på en S-kongress sa att de inte längre skulle vara ett arbetareparti, då bara gick det inte längre oavsett hur mycket jag än inbillade mig att det var ett parti som förde arbetarnas talan.

Jeanette Stojic arbetar som svetsare och montör på Alfa Laval och familjen består av en dotter på två år och sambo.

– Men vi ska gifta oss. En vecka före valet!, berättar hon med ett skratt.

Hon är uppväxt i Surte i Ale Kommun. En liten ort, där det enda som fanns var en SSU-klubb. Jeanette anslöt sig och blev så småningom en ung representant för Socialdemokraterna i Ale kommunfullmäktige.

– Jag var en aktiv socialdemokrat, både där och i Västragötalandsregionen, som ersättare i regionfullmäktige. Men när jag blev mer politiskt medveten började det skava.

– Jag var motståndare till både EU och EMU men jag förstod snart att jag tillhörde en minoritet inom S.

Hon upptäckte att hon stod närmare Vänsterpartiet i flera frågor. Det enda som höll henne kvar var egentligen den fackliga anknytningen. Inom S var det naturligt att många var LO-medlemmar och fackligt aktiva. Under somrarna jobbade hon på Volvo PV i Torslanda med att packa reservdelar, redan då kom det fackliga intresset.

När hon flyttade till Malmö för att träffa nya människor och prova något nytt kom hon via arbetsförmedlingen med i ett projekt som skulle locka kvinnor till industrin.

– Vi åkte runt några busslaster kvinnor och tittade på olika industrier. På ett ställe fick jag testa på att svetsa och någon sa att jag hade fallenhet för det. Då tog jag chansen att utbilda mig.

Men innan hon hann gå klart hela utbildningen blev hon erbjuden jobb av ett bemanningsföretag. Eftersom hon var arbetslös, var det bara att tacka ja. Det visade sig att företaget varken skötte löner, fixade fram ordentliga arbetskläder (det fick pappa ordna från Göteborg) eller svetslicenser. Jeanette blev glad när Alfa Laval ringde och erbjöd ett års vik.

När året gått utlystes två tjänster på avdelningen. Men dåvarande chefen som hon i princip aldrig hade talat med sa att det inte var någon idé att hon sökte. Bara om hon hade tur och företaget hade otur skulle hon få jobbet…

– Jag ringde upp  dåvarande personalchefen och frågade rent ut om det var för att jag saknade en kuk mellan benen. Det förnekade han. De diskriminerade ingen minsann. Men jag tänkte igenom saken och bestämde mig för att ta fajten, berättar Jeanette.

– Jag minns att jag efteråt stod ute i en busskur och benen bara skakade på mig, säger hon. Jag kunde jobbet, jag var den med rätten och med mest kompetens och jag hade jobbat där längst, men det var uppenbart att de inte ville ha mig.

– Eftersom klubbstyrelsen inte ville driva ärendet och avdelningen inte ville lägga sig i så började jag undersöka möjligheten att driva ärendet via JÄMO. Min svärfar som jobbar för Elektrikerförbundet stöttade och hjälpte mig med att ta fram jämställdhetsplaner som ska finnas och annat jag behövde. Först då tog det fart i klubben och till sist backade även företaget och jag fick min anställning.

– Nu är vi 150 män och två kvinnor på verkstaden, berättar hon. Men de har fortfarande svårt för att anställa kvinnor. Men som semestervikarier duger dom.

Idag sitter Jeanette även i klubbstyrelsens förhandlingsdelegation och hon jobbar med fackliga studier som studieorganisatör.

Hon berättar att det kan vara mycket ”SD-snack” på golvet men samtidigt har en del fått upp ögonen för att Vänsterpartiet har en bra arbetsmarknadspolitik. Exempelvis när det gäller bemanningsföretag och sex timmars arbetsdag.

– Men om man ska kunna värva fler LO-medlemmar måste man lyfta arbetsmarknadsfrågorna mycket oftare och starkare än vad Vänsterpartiet gör idag. Vi har en bra politik, men den syns för lite. Vi har alldeles för lite fokus på de här frågorna. Vi måste bli fler aktiva som tillhör LO-kollektivet.

Vad gör du nu inom Vänsterpartiet?

Jag arbetar i Malmöföreningen styrelse, i Malmös fackliga utskott och i mitt stadsdelsområde.

Vad hoppas du blir utgången av valet?

–Jag känner mig väldigt pepp på valrörelse, jag tror vi kommer att gå fram i alla val och jag tror att vi i större utsträckning kommer få LO-kollektivet med oss.

Text: Losita Garcia

Foto: Vänsterpartiet Malmö Fotogrupp

I november varslades 25 arbetare på DHLs lager i Jordbro (tidigare Lagena) om uppsägning. Företaget ville sparka 25 och ta in bemanningsanställda istället. Efter långa förhandlingar har varslen dragits tillbaka. Jonas Sjöstedt satte också ljus på frågan.

Lagerarbetarna har länge tvingats arbeta mot olika ägarers försök att ersätta fast arbetskraft med bemanningsanställda.

Så här säger en av de anställda, Matti Holopainen, som är Handels ombud och skyddsombud på företaget.

– Vi var många som tyckte det var konstigt att de skulle varsla på just vår arbetsplats. Det känns som om vi aldrig ska få någon arbetsro. Det har hela tiden varit nya varsel eller omorganisationer. Vi har inte haft en lugn arbetsplats sedan 2007, och nu är det 2014!

– Vi tror inte heller att det skulle varit mer lönsamt att avskeda de 25 för att ta in bemanningsanställda, om inte det egentliga syftet var att trycka ner löner eller andra villkor.

De anställda krävde MBL-förhandlingar efter att varslet lagts och förhandlingarna fördes både av Handels och Transport, då det idag är oklart vilket förbund de anställda ska komma att höra till.

– Det hela var komplicerat, säger Matti Halopainen, och vi syntes nog mest bara i fackföreningsmedia.

– Men så en dag dök Jonas Sjöstedt upp. Han stod utanför vår arbetsplats och undrade om vi behövde hjälp.

Det sa vi inte nej till.

– Så Jonas Sjöstedt ”pangade på” både i riksdagen och Aftonbladet, berättar Matti.

– Och de flesta inblandade satte nog morgonkaffet i halsen när Sjöstedt plötsligt satt i TV4s morgonsoffa och beskrev situationen. Det tror jag inte någon hade räknat med från DHL:s ledning.

Men Vänsterpartiet hjälpte också till genom att lyfta saken i tyska Förbundsdagen via det tyska vänsterpartiet Die Linke.

DHL är delvis statligt ägd, av den tyska Posten, och även i Tyskland går debatten hög om huruvida fast anställda ska kunna bytas ut mot bemmanningsanställda.

Så här skriver Jutta Krellmann, parlamentsledamot för Die Linke:

”I Tyskland minskar den fast anställda personalen och istället används bemanningsanställda som får lägre lön än fast anställda. Användningen av inhyrd personal som man kan skicka iväg när som helst gör att arbetsgivaren får mer kontroll över arbetskraften. De delas upp och facklig organisering blir svårt. Den fasta personalen är alltid medvetna om hur lätt de kan ersättas med sämre villkor. Trots dessa negativa effekter är det fortfarande lagligt i Tyskland.

Vänstern i Tyskland kommer att fortsätta driva att principen om att ”lika lön för lika arbete” alltid ska gälla och att man max får ha inhyrd personal i tre månader. De ska inte få användas som ett verktyg för lönedumpning och klyvning av arbetskraften. På längre sikt måste bemanningsföretag förbjudas.

Efter att jag fick reda på DHL:s aktiviteter i Jordbro i Stockholm har jag som parlamentsledamot ställt en fråga till den tyska regeringen. Frågan gällde vad de anser om DHL:s uppträdande i Sverige. Regeringens svar är tunt och de säger att ansvaret ligger hos styrelsen för den operativa verksamheten. Och de hänvisar till att de använder OECD:s riktlinjer för multinationella företag. Men det räcker inte om det, trots dem, är acceptabelt att göra sig av med fast anställda och ersätta med bemanningsföretag.

Jag önskar både er och oss framgång, uthållighet och ömsesidigt stöd i arbetet mot otrygga anställningar, lönedumpning och uppdelning av arbetskraften.

I solidaritet, Jutta Krellmann”

Ett par veckor efter att frågan om DHL personalen i Sverige lyfts upp som en fråga till tyska regeringen backade DHL i Sverige. Enligt en anställd kom höga tyska chefer på besök till lagret och kort därefter vände företaget helt om.

I november 2013 sa DHL:s platschef Lars Norlander till Handelsnytt:

”I den hårda konkurrens som råder måste vi hela tiden se över vår konkurrenskraft och utveckla verksamheten. Vi kommer behöva varsla 25 personer…”

Tre månader senare låter det så här: ”Våra effektiviseringar har gått över förväntan, samtidigt som vi haft en positiv utveckling av våra volymer”. Varslet dras tillbaka.

En så plötslig  plötslig omvärldsförändring låter inte övertygande. Förmodligen valde företaget att slippa en offentlig strid och istället satsa på goodwill.

Dock anser företaget fortfarande att de hade en legal rätt att säga upp personal. Den möjligheten vill de alltså ha kvar.

– DHL hänvisar till att de har den rätten för att det står i lagen. Men det finns en massa saker som jag har rätt att göra, men som jag ändå inte gör. Det handlar om etik och moral, kommenterar Matti Holopainen.

Nu är Matti ändå nöjd med att DHL sagt att de tänker göra en nystart gentemot personalen.

– Vi vänder blad precis som kungen, säger Matti och skrattar. Jag hoppas i alla fall att de menar det. För vi vill att det ska fungera bra på vår arbetsplats. Kanske kan vi äntligen få arbetsro.

Vänsterpartiet kommer att fortsätta att driva frågan om att företag inte ska kunna sparka folk för att ersätta dem med bemanningsföretag. Se också www.vansterpartiet.se/brajobb

Matti Holopainen, skyddsombud och Handels ombud.

Foto, bilden överst: Mark Hunter