Författare: admin

Vänsterpartiets feministiska talesperson Rossana Dinamarca höll tal på 8 mars-kommitténs stora manifestation på Martiatorget i Stockholm.

Det är inte makten som korrumperar, det är rädslan.

Orden tillhör den burmesiska frihetskämpen Aung Sang Suu Kyi. Det var hennes beskrivning av att leva i en diktatur.
Rädslan för att förlora makten korrumperar de som har den. Rädslan för vad makten kan göra korrumperar de förtryckta.
Den farligaste rädslan är den som maskerar sig som sunt förnuft. Rädslan för att säga ifrån och stå emot när det är farligt.
Det är ju säkrast att låta bli. Det är bara sunt förnuft.

När jag står här är jag inte rädd. För jag står med här med er, mina systrar.
Vi bär med oss olika erfarenheter. Vi är födda i olika länder. Vi är lärare och servitriser.
Vi är från Trollhättan och Stockholms innerstad. Vi är hetero, homo, bi, queer, trans och cis-personer.
Vi är kvinnor och vi skyddar varandra.

När jag är ensam kan jag vara rädd.
Det är tyvärr rationellt att vara det som kvinna.
Rädd att utsättas för allt det som makten bär med sig: våld, hat och förtryck.
Varje offentligt framträdande kan fylla morgondagens mejlbox med hot om våld.
Varje krogkväll kan leda till att behöva se sig över axeln hela vägen hem genom natten.
Varje sexuellt möte för med sig risken för ett övergrepp.
Det är den rädslan som gör makten möjlig.
Varje gång något INTE händer, men vi ändå är tvungna att leva våra liv som OM det kunde hända.
Det finns bara ett sätt att hitta vägen ur det: tillsammans. Var och en av oss kan knäckas och förnedras, men tillsammans kan vi stå emot, förändra och vinna.
Tillsammans är vi inte rädda!

Idag, på den internationella kvinnodagen, väljer vi i Vänsterpartiet att lyfta ja till samtycke som det viktigaste vi kan säga just nu.
Vi tror inte att en ny lagparagraf löser alla problem. Det sexuella våldet försvinner inte med en samtyckesreglering.
Men lagen måste grundas på en modern syn på vår sexualitet. Vi måste bryta med synen att kvinnor ger något till män när vi ligger med dem.
Detsamma gäller den djupt destruktiva synen på mäns sexualitet som sprids i samhället. Varje sexuell handling är antingen ömsesidig eller ett övergrepp.

En samtyckeslag är först och främst normerande. Den säger inte att du måste be din partner att fatta ett beslut om hen vill vara med dig.
Det fattas i alla fall. Den säger att det är din skyldighet att ta reda på vad det beslutet är.
Vänsterpartiet tror att en samtyckesreglering skulle kunna påverka normerna i samhället och förstärka synen på att allt sex ska bygga på frivilligt deltagande och samtycke.
Den kan också innebära upprättelse för dem som utsatts för övergrepp som idag inte betraktas som olagliga.

Vi vill också utreda en ny brottsrubricering: grov oaktsam våldtäkt. I en del våldtäktsfall frias gärningsmännen för att det inte går att bevisa att de haft uppsåt att våldta.
Med vårt förslag skulle gärningsmannen bli skyldig till brott om omständigheterna varit sådana att man BORDE ha förstått att den utsatta inte ville ha sex.
Det är dags att sluta behandla män som att de vore dumma i huvudet!
Jag är övertygad om att lagstiftningen om sexuella brott kommer att förändras. Fler och fler ansluter sig till en modernare syn på samtycke.
Jag är också övertygad om att samhället kan förändras på fler sätt.
Vi kan få en individualiserad föräldraförsäkring, bättre förlossningsvård, lika lön för likvärdigt arbete och trygga anställningar.

Det borde vara självklarheter, men det politiska motståndet är hårt.

Hur kan vi förändra det? Genom att stå emot, förändra och vinna. Hur ska vi vinna?  Tillsammans!

Det gäller allt det som ligger framför oss. Alla de saker vi ska förändra. Tillsammans är vi oslagbara.

Tillsammans är vi inte rädda!

Vad är det som har hänt?

• Markus Allard, som tidigare uteslöts ur Vänsterpartiet, har bildat ett lokalt parti, Örebropartiet. En del av dem som är medlemmar där, har varit med och grundat, har funktioner eller har varit med och stött bildandet av Örebropartiet med namnunderskrifter är samtidigt medlemmar i Vänsterpartiet. Vårt verkställande utskott har beslutat skicka ut ett mejl till dem som är Vänsterpartimedlemmar och som samtidigt varit med och grundat Örebropartiet och talat om att man inte kan vara med i två partier samtidigt.

Är de alltså uteslutna?

• Nej, det är bara partistyrelsen som kan utesluta folk ur Vänsterpartiet. Vi skickade ut det här brevet för att klargöra att det inte går att vara med i Örebropartiet och Vänsterpartiet samtidigt.

Så vad händer nu?

– De får välja vilket parti de vill vara med i. Det är inte så komplicerat – de flesta förstår att man inte kan vara med i två partier samtidigt. En del har redan lämnat Vänsterpartiet. De som vill vara kvar i Vänsterpartiet får höra av sig till oss.

– Det är ett fantastiskt gäng här i Malmö, man får så mycket support och stöd, allt man behöver för att komma igång, säger Lina Al Nahar, en av Vänsterpartiets nya medlemmar.

Lina Al Nahar är 38 år och bor i Malmö tillsammans med sin man och två barn.

För några månader sedan gick hon med i Vänsterpartiet:

– Jag ville se en förändring. Man blir trött på att bara argumentera med TVn, säger hon.

– När man är missnöjd måste man förändra något själv.

Lina Al Nahar är inte född i Sverige, utan kom hit 1993 från Irak. Då var hon 18 år och hade svåra erfarenheter i bagaget. Så här berättar hon om sin bakgrund i senaste numret av Folkviljan, Vänsterpartiets tidning i Malmö:

”Jag kommer från en kommunistisk familj i Irak. Vi bodde tillsammans med min mors stora familj i staden Karbala, shiamuslimerna Mecka, en mycket religiös stad. Både min mor och min far var ledare inom partiet. Min mor arbetade inom det irakiska kvinnoförbundet.

Mina föräldrar och många andra i partiet lämnade Irak 1977. Det var då Bathpartiet började förföljelsen, tortyren och avrättningarna av kommunister för att göra sig av med all opposition.

Mina föräldrar var två av många som inte kunde resa tillbaka. Och vi i deras familjer som var kvar levde i väntan, på dem och på friheten. De flesta av oss var gamla och barn.

Min mor tog på sig ett uppdrag – att bygga upp ett hemligt nätverk av aktivister – och gick till centrala Irak för att utföra det. Och jag säger att hon gick för det var just vad hon gjorde; till fots från bergen i norra Irak till städerna tillsammans med sina kamrater. Det tog flera dagar. Första gången lyckades min mor med sitt uppdrag. Hon började återupprätta nätverken och kontakterna hon haft tidigare.

Hon kom tillbaka för att utföra ytterligare ett uppdrag. Men denna gång hann hon inte fullfölja det innan hon blev upptäckt och fängslad tillsammans med en annan kvinna och några män. Under flera månader blev de torterade flera gånger om dagen. De avslöjade inget.

Min mor blev avrättad, hängd. Hennes sista ord var: Länge leve socialismen! Det fick min mormor och morfar veta senare genom säkerhetsstyrkorna i staden. Jag fick veta det som elvaåring av min rektor. ”Var inte ledsen barn, hon var en förrädare”, sa hon.

Jag tackade och gick tillbaka till klassrummet. Vi var vana vid att få höra sådant. Vi var vana att inte visa oss svaga. Det skulle de ha gillat och det kunde leda till döden. ”

(Texten är nedkortad.)

Idag arbetar Lina Al Nahar som projektsamordnare och hälsoinformatiker på Arbets- och miljömedicin. Hon har exempelvis genomfört ett projekt där hon besökte ca 150 familjer i Herrgården under tre års tid. Det var barnfamiljer som bodde i lägenheter med fukt och mögelskador och andra inomhusproblem som kackerlackor och dålig ventilation.

– Det var en stor fördel att jag talar arabiska, säger Lina, eftersom väldigt många som bor i Herrgården är just arabisktalande.

Nu arbetar hon med ett nytt projekt ALPIN (Astma- och allergiprevention för nyanlända anhöriginvandrare). Det handlar om att skapa information på nationella nivå till nyanlända familjer med barn som har allergier eller astma.

– De här familjerna vet inte hur de ska göra och som nyanländ har man så många andra problem att ta itu med, säger hon. Projektet genomförs av Arbets- och miljömedicin i Lund och Uppsala tillsammans med Astma- och Allergiförbundet.

Tillsammans med andra arabisktalande kamrater har Lina också startat en facebookgrupp för arabisktalande vänsterpartister :

Vänsterpartiet Malmö på Arabiska حزب اليسار السويدي/ مدينة مالمو/العربية

– Tanken är att den ska riva murarna. Det ska bli en plats både för information och diskussion. Båda på svenska och arabiska.

– Jag vill jobba med integration och feministiska frågor. Jag hoppas kunna bli en bra representant för nya svenskar. Jag vill visa att det går att komma in och vara delaktig i det svenska samhället. Och det är fantastiskt att man kan göra det som kvinna, säger Lina Al Nahar.

Intervju: Losita Garcia

Foto: Vänsterpartiet Malmö Fotogrupp

Just nu väljer många att bli medlemmar i Vänsterpartiet.

Vilka är de och vad vill de med sitt politiska engagemang?

I en serie porträtt kommer vi att presentera en del av våra nyare och ibland helt färska medlemmar här på Medlemsrummet.

Först ut är Jeanette Stojic, 31 år, Malmö, som kommit en något annorlunda väg.

Jeanette var tidigare en aktiv socialdemokrat, men är idag medlem i det parti hon egentligen alltid stått närmast; Vänsterpartiet.

När bestämde du dig för att lämna Socialdemokraterna?

– Jag minns inte exakt, men det var när någon på en S-kongress sa att de inte längre skulle vara ett arbetareparti, då bara gick det inte längre oavsett hur mycket jag än inbillade mig att det var ett parti som förde arbetarnas talan.

Jeanette Stojic arbetar som svetsare och montör på Alfa Laval och familjen består av en dotter på två år och sambo.

– Men vi ska gifta oss. En vecka före valet!, berättar hon med ett skratt.

Hon är uppväxt i Surte i Ale Kommun. En liten ort, där det enda som fanns var en SSU-klubb. Jeanette anslöt sig och blev så småningom en ung representant för Socialdemokraterna i Ale kommunfullmäktige.

– Jag var en aktiv socialdemokrat, både där och i Västragötalandsregionen, som ersättare i regionfullmäktige. Men när jag blev mer politiskt medveten började det skava.

– Jag var motståndare till både EU och EMU men jag förstod snart att jag tillhörde en minoritet inom S.

Hon upptäckte att hon stod närmare Vänsterpartiet i flera frågor. Det enda som höll henne kvar var egentligen den fackliga anknytningen. Inom S var det naturligt att många var LO-medlemmar och fackligt aktiva. Under somrarna jobbade hon på Volvo PV i Torslanda med att packa reservdelar, redan då kom det fackliga intresset.

När hon flyttade till Malmö för att träffa nya människor och prova något nytt kom hon via arbetsförmedlingen med i ett projekt som skulle locka kvinnor till industrin.

– Vi åkte runt några busslaster kvinnor och tittade på olika industrier. På ett ställe fick jag testa på att svetsa och någon sa att jag hade fallenhet för det. Då tog jag chansen att utbilda mig.

Men innan hon hann gå klart hela utbildningen blev hon erbjuden jobb av ett bemanningsföretag. Eftersom hon var arbetslös, var det bara att tacka ja. Det visade sig att företaget varken skötte löner, fixade fram ordentliga arbetskläder (det fick pappa ordna från Göteborg) eller svetslicenser. Jeanette blev glad när Alfa Laval ringde och erbjöd ett års vik.

När året gått utlystes två tjänster på avdelningen. Men dåvarande chefen som hon i princip aldrig hade talat med sa att det inte var någon idé att hon sökte. Bara om hon hade tur och företaget hade otur skulle hon få jobbet…

– Jag ringde upp  dåvarande personalchefen och frågade rent ut om det var för att jag saknade en kuk mellan benen. Det förnekade han. De diskriminerade ingen minsann. Men jag tänkte igenom saken och bestämde mig för att ta fajten, berättar Jeanette.

– Jag minns att jag efteråt stod ute i en busskur och benen bara skakade på mig, säger hon. Jag kunde jobbet, jag var den med rätten och med mest kompetens och jag hade jobbat där längst, men det var uppenbart att de inte ville ha mig.

– Eftersom klubbstyrelsen inte ville driva ärendet och avdelningen inte ville lägga sig i så började jag undersöka möjligheten att driva ärendet via JÄMO. Min svärfar som jobbar för Elektrikerförbundet stöttade och hjälpte mig med att ta fram jämställdhetsplaner som ska finnas och annat jag behövde. Först då tog det fart i klubben och till sist backade även företaget och jag fick min anställning.

– Nu är vi 150 män och två kvinnor på verkstaden, berättar hon. Men de har fortfarande svårt för att anställa kvinnor. Men som semestervikarier duger dom.

Idag sitter Jeanette även i klubbstyrelsens förhandlingsdelegation och hon jobbar med fackliga studier som studieorganisatör.

Hon berättar att det kan vara mycket ”SD-snack” på golvet men samtidigt har en del fått upp ögonen för att Vänsterpartiet har en bra arbetsmarknadspolitik. Exempelvis när det gäller bemanningsföretag och sex timmars arbetsdag.

– Men om man ska kunna värva fler LO-medlemmar måste man lyfta arbetsmarknadsfrågorna mycket oftare och starkare än vad Vänsterpartiet gör idag. Vi har en bra politik, men den syns för lite. Vi har alldeles för lite fokus på de här frågorna. Vi måste bli fler aktiva som tillhör LO-kollektivet.

Vad gör du nu inom Vänsterpartiet?

Jag arbetar i Malmöföreningen styrelse, i Malmös fackliga utskott och i mitt stadsdelsområde.

Vad hoppas du blir utgången av valet?

–Jag känner mig väldigt pepp på valrörelse, jag tror vi kommer att gå fram i alla val och jag tror att vi i större utsträckning kommer få LO-kollektivet med oss.

Text: Losita Garcia

Foto: Vänsterpartiet Malmö Fotogrupp