Det är inte de nyanländas fel att klyftorna har ökat sedan början av 80-talet. I valet 2018 tänker Vänsterpartiet sätta fingret på ojämlikhetens verkliga orsaker – sådant som GAL-TAN-skalan ignorerar. Det skriver Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler på DN Debatt.
Var placerar ni in er på GAL-TAN-skalan? När statsvetare och tv-program i dag hör av sig till partierna om valet 2018 har plötsligt den traditionella höger-vänsterskalan tonats ned till förmån för skalan mellan gröna/alternativa/liberala riktningar och traditionella/auktoritära/nationalistiska. Alla gör det. Tv-producenterna, statsvetarna och partierna. Vi ägnar större delen av tiden åt det som redan nu kan sägas vara den stora trenden i svensk politik: omformuleringen av vad politik handlar om, från höger-vänsterskalan till årets trend: GAL-TAN-skalan.
Begreppet GAL-TAN (Grön-Alternativ-Liberal och Traditionell-Auktoritär-Nationalistisk) myntades 2002 av statsvetarna Hooghe, Marks och Wilson. De ville beskriva konflikter som låg utanför den traditionella höger-vänsterskalan: förhållande till överstatlighet, invandring, miljö, kultur- och livsstilsfrågor.
Den yttersta konsekvensen av att låta SD:s verklighetsbild styra valrörelsen är att grunden till samhällets problem hamnar i skuggan.
Och medan det går att hitta en sådan dimension finns det också flera saker man kan invända emot.
En är att många av väljarnas viktigaste frågor inte lättvindigt går att placera in på GAL-TAN-skalan. Inför årets valrörelse hamnar till exempel klassiska höger-vänsterfrågor på sju platser av tio. En valrörelse som fokuserar på GAL-TAN-skalans frågor ignorerar helt enkelt de flesta av de viktigaste frågorna som väljarkåren vill se diskuterade.
En annan invändning är att GAL-TAN-skalan är svår att tillämpa på partier – och att de flesta partier har svårt att ärligt placera in sig på skalan. Var ska Liberalerna, som både anser sig vara frihetligt och internationalistiskt (GAL) samtidigt som partiet har en mer auktoritär syn på skolan, brott och straff (TAN) hamna? Var hamnar Miljöpartiet som i program anser sig vara ett frihetligt parti (GAL), men som i praktiken föreslår att man ska sätta fotboja på flyktingar (TAN)?
Ändå är inte detta den största invändningen mot att se världen genom GAL-TAN-skalans glasögon. Den stora frågan är vad som händer med vår världsbild.
När beskrivningen av politikens motsättningar förändras ger det också resultat. När jag studerade Fredrik Reinfeldts väg till framgång i boken Reinfeldteffekten (2013) konstaterade jag att Reinfeldts succé bestod inte bara i att vinna två val, utan att vända upp och ned på debatten.
Reinfeldt definierade med begreppen utanförskapet och det nya arbetarpartiet samhällets huvudmotsättning som en kamp mellan arbetande och bidragstagare, något som bröt med den traditionella höger-vänsterskalans motsättning mellan arbetare och kapitalägare. Det motiverade nedskärningar på a-kassa, sjukpenning och gav högre skatter för pensionärer. Resultatet blev att Sverige fick de snabbast ökande ekonomiska klyftorna av 34 OECD-länder. ”Får man ställa upp valalternativen får man genomslag för sin agenda”, som de nya Moderaternas strateg Per Schlingmann en gång uttryckte det.
Vad är det för valalternativ som GAL-TAN-skalan ringar in – och vad blir agendan om den tar över från höger-vänsterskalan?
Till att börja med utgör inte GAL-TAN-skalan riktigt såsom ofta påstås en ny dimension. Snarare skär den bort en del av valalternativen och framhäver andra. GAL är inte svår att identifiera som liberalism, och TAN som konservatism. Detta må vara besvärligt för Moderaterna, som ju är ett liberal-konservativt parti. Men den tredje klassiska ideologin hos arbetarrörelsens partier, socialismen, utplånar den helt och hållet.
GAL-TAN-skalan kan naturligtvis användas av de som befinner sig på GAL-ändan av spektrumet. Men det slående med de senaste åren är det är TAN-sidan som inte bara använder retoriken mer aggressivt utan också mer framgångsrikt.
Att samhällets viktigaste motsättning står mellan kosmopoliter och nationalister, är något som utgör grundtanken i Donald Trumps, Viktor Orbáns, Le Pens och Sverigedemokraternas ideologi. Om samhällets problem beskrivs så som att en verklighetsfrånvänd global elit står mot folket, så kommer många fler att vilja bekänna sig till folket. Ju mer GAL-TAN-skalan används som förklaringsmodell, desto mer självklar verkar extremhögerns politik.
Detta tankesätt håller på att ta över svensk politik. I valrörelsen 2014 tävlade många partier om vem som kunde lägga sig längst ut på GAL-sidan. Men när rösterna var räknade drog många slutsatsen att den stora vinnaren på det var Sverigedemokraterna. När Göran Hägglund höll tal om ”verklighetens folk” 2009 blev han utskrattad. i dag tävlar de två största partierna om TAN-väljarna, som de anser utgör det verkliga folket.
Moderaternas Gunnar Strömmer har redan i sin valstrategi utgått från att valrörelsen 2018 kommer bli ”unik” gentemot alla andra i det att frågor om invandring, brott och straff ligger främst. Och det handlar inte bara längre om att prata om en restriktiv flyktingpolitik. I vart och ett av de andra områdena de vill tala om i valrörelsen – ekonomi, lag och ordning, sjukvård och skola – utgör flyktingmottagningen grund för problembeskrivningen.
Socialdemokraternas John Zanchi, vars grundtanke är att först neutralisera Moderaterna för att sedan i en möjlig framtid kunna ha en egen politik, har definierat folkopinionen som ”i någon mån auktoritär” – och lägger sitt största krut på kriminalitet och integration. Båda partierna menar att de inte styr över opinionen. Och det har de på ett sätt rätt i – det är någon annan som styr just den här opinionen.
Den troliga fortsättningen är att SD höjer ribban med några väl genomtänkta utspel kring kriminalitet och invandring, som sedan Moderaterna och Socialdemokraterna ska neutralisera genom anpassning. Fortsätter Sverige i den riktningen är det troligt att valrörelsen 2018 inte alls blir ”unik” och att väljarna blir mer än ”i någon mån auktoritära”. Sverige kan bli ett land där klyftan växer snabbast bland OECD-länderna, men nu mellan infödda och invandrade. Om det är SD som ställer upp alternativen, så får partiet genomslag för sin agenda oavsett hur de andra partierna vrider och vänder på sig.
Den yttersta konsekvensen av att låta SD:s verklighetsbild styra valrörelsen är att grunden till samhällets problem hamnar i skuggan. Hur man än vänder och vrider på det är det inte flyktingarnas fel att Sverige i början av 1990-talet lade ned ambitionerna för bostadsbyggande, eller att pensionssystemet från 1994 gör livet fattigare för äldre idag. Hur förblindad man än är av GAL-TAN-skalan är det svårt att lasta nyanlända för att klyftorna har ökat sedan 1982.
För alla Sveriges arbetare och tjänstemän som jobbar varje dag och ändå inte känner sig trygga ifall de skulle hamna snett i livet måste det finnas någon kraft som tar deras oro på allvar. De stora befolkningsgrupper som aldrig får full heltidslön och ser hyrorna gå upp måste erbjudas ett bättre alternativ än marknadsfloskler. De som sett sjukvård och pensioner tunnas ut måste veta att någon kämpar för deras välfärd. Den här valrörelsen ser det ut att bli Vänsterpartiet.
Aron Etzler, partisekreterare Vänsterpartiet