Min mor skulle börja plugga på vårdhögskolan i stan, så hon hoppades väl på större inkomster längre fram. Min far arbetade många och långa timmar på långvården. De lyckades ändå få en rymlig lägenhet i närheten Ullevi. Det tog kanske några veckor att ordna. I samma hus som polishuset i stan. Hyran var så rimlig att till och med mina föräldrar kunde betala den. Jag minns att jag ofta satt bak på mammas eller pappas cykel för att komma till förskolan. Alltid lite blött och regnigt i Göteborg.
Jag tänker ofta på det. Nu när jag åker runt i landet och lyssnar på hur vi nuförtiden löser våra bostadsproblem. Närmare 200 000 hyresrätter har ombildats till bostadsrätter sedan millenieskiftet bara i Stockholm. Det är som en mur runt stadens inre. En superkommersialiserad marknad har växt fram med hemmet som insats. Det är köp och sälj som räknas, inte flit och hårt arbete. Inte timmarna som läggs på att hjälpa den äldre ur sängen, städa och värma maten. Inte timmarna som läggs på att sätta ihop Volvobilarna. Utan klippen. Bostadspriserna går i taket, samtidigt som lönerna sackar efter. Är det verkligen så här det ska vara? Spekulation framför hårt arbete?
Inga utbölingar kan bryta igenom. Våra storstäder kommer snart börja se ut som flygplatser där affärsmän springer runt med exotiskt utformade kaffekoppar och besöker butiker som ser precis likadan ut över hela världen. Att en barnfamilj av mina föräldrars kaliber skulle få en billig hyresrätt i stan framstår allt mer som något funnet ur sagorna.
När jag själv flyttade till Stockholm 2006 fick jag bo på madrass några månader, innan jag lyckades erövra ett förstahandskontrakt i Botkyrka. Jag hann precis innan den borgerliga regeringen, i samarbete med stockholmsmoderaterna inledde den mest aggressiva ombildningsvågen vi skådat. Varje dag försvann det billiga hyresrätter från länet. Min syster som kom flera år efter mig fick det outhärdligt svårt. Hon hade kommit in på Stockholms Universitet. Men det var ju omöjligt att koncentrera sig på studierna. Hon behövde tränga ihop sig med andra en period. Ständigt i händerna på andras välvilja. Byta adresser allt oftare. Men det funkar ju inte. Så vill ingen leva sitt liv. Så hon flyttade härifrån. Som ett ”avhopp” i universitetsstatistiken, men i själva verket ett rasande uselt betyg på en bostadspolitik som handlar om business istället för social trygghet.
Så vad vill jag säga med detta? Jo, att vi tidigare har kunnat bygga bort bostadsbristen. Inte genom att skicka över ännu mer pengar till affärsmännen och spekulanterna. Utan tvärtom genom att tillsammans politiskt se till att fler bostäder byggs som majoriteten har råd att bo i. Där det finns en frihet att bosätta sig var man vill. Varken superlyx eller fattighus. Bara helt vanlig hederlig bostadspolitik där varje 20-åring har en rimligt prissatt bostad som väntar på en. Eller där en barnfamilj utan problem kan få en bostad ordnad på några veckor. Det är inte en saga, utan beror på om vem som får makten i höst.
Nooshi Dadgostar, vice ordförande för Vänsterpartiet och bostadspolitisk talesperspon.