Förändringar kan komma plötsligt, och med stor kraft. Det som igår sågs som en omöjlighet kan vara en realistisk möjlighet imorgon. Det gamla föråldrade kan snabbt förlora sin makt. Hopp och förändring hänger samman. Det är inte de uppgivna som förändrar världen.
Det finns en dag den senaste tiden som verkligen gav mig hopp, den 15 mars i år. På morgonen såg jag bilderna av hur unga samlades på Nya Zealand och i Australien, i Hong Kong och på små öar i Stilla havet.
Under dagen såg vi liknande bilder från jordens alla hörn. I centrala Stockholm strömmade skoleleverna till i tiotusental, liksom de gjorde i städer runt om i Sverige. De samlas utanför parlament och kommunhus för att tala om att nu är det nog. Vuxenvärlden kan inte fortsätta som förut.
De samlas inte för att höra fler undanflykter, utan för att kräva klimatansvar och verklig förändring. Det var en den mest hoppfulla dagen på mycket länge. Att gå ut där på Mynttorget och mötas av tusentals unga som ropade efter samma sak som vi – klimaträttvisa nu!
Det är inte första gången som en ny ung politisk generation driver på förändringen. När jag nu står här på Nytorget i Stockholm kommer jag att tänka på den tid då unga människor strömmande in till städerna för att söka sig arbete och ett nytt liv. När fackföreningarna bildades, när kampen för rösträtt för alla tog form.
”Nu såg hon löftena glimma framför sig. Bara ett år kvar i skolan. Snart vuxen, snart pröva på allvar”
Så skriver Per-Anders Fogelström i sin Stockholmssvit Mina drömmars stad. Och jag tänker att det är så det är att vara ung.
Då som nu.
En förväntan på livet.
En vilja till förändring.
För oss alla, inte bara för eliten.
Det låter så självklart, nästan barnsligt enkelt. Men det är det inte! Vi behöver bara titta några generationer tillbaka för att hitta fattigdomen och misären i våra egna släkters historia.
De flesta av oss kommer från torpare, bönder och arbetare, bara för någon generation sedan, folk som arbetade jämt och bodde i kalla stugor, som inte fick rösta och inte hade någonting att säga till om.
Vi reste oss, med arbetarrörelsen och vänstern. Vi organiserade, protesterade och strejkade. Det här torget, Nytorget, fylldes av unga människor 1917, revoltens år, unga arbetare som protesterade mot högerregeringen svältpolitik, som krävde potatis och bröd, men också rättvisa och rösträtt.
Innan det fanns demokrati. Innan det fanns rätt till sjukvård och skola. Innan det fanns semester och sommarstugor så fanns arbetarrörelsen. Den organiserade de unga. De otåliga. De hoppfulla.
Länge gick det också i den riktningen. Den fackliga organiseringen gav oss kortare arbetsdagar och industrisemester. När kvinnorörelsen gick ut på gatorna fick vi en utbyggd barnomsorg och slopade kvinnolöner. Tillsammans byggde vi bostäder som alla hade råd med.
Men idag, idag ökar klyftorna i Sverige, snabbare än i något annat jämförbart land. Vi har en regering som har tappat riktningen. Som inte längre omfördelar pengar från rik till fattig, utan ger bidrag till höginkomsttagare och hjälpligt försöker täppa till hålen i det läckande välfärdsbygget.
Idag är det vänstern som ger styrfart åt arbetarrörelsen och stakar ut vägen mot framtiden. Det är vi som är vänstern och klimatrörelsen. Det är vi som formar en rättvis och fossilfri morgondag.
Vi är här, inte bara för att försvara jämlikheten, välfärden och klimatet.
Vi är här för framtiden!
Läs hela Jonas Sjöstedts tal här.