”Hade svårt att sova i tisdags natt när bränderna och bråken i Husby och Husby gård 100 meter bort hördes genom fönstret. Båda ställen där mina ungar har sina fritidsaktiviteter. Liknande saker har hänt på många håll i natt i Stockholmsområdet. Det är så otroligt sorgligt och jag känner sådan frustration.”
Så börjar artikeln i Aftonbladet skriven av Vänsterpartiets chef för politikutveckling, John Hörnqvist. Jag tänkte på den när jag såg vissa av de kommentarer som flugit förbi på Facebook de senaste veckorna, de som vill förklara att vänstern inte ägnar sig åt att organisera arbetarklassen, eller kanske inte ens vet hur det ser ut i förorten. Eller de andra kommentarerna som sakligt korrekt konstaterar att det inte hjälper att bränna bilar, men som ändå verkar ha missat helt att det har funnits mer demokratiska och genomtänkta försök att uppmärksamma förortens problem.
”Jag har varit politiskt aktiv i precis de här förorterna i femton år”, skriver Hörnqvist. ” Vi har ställt massvis med krav för att stoppa nedrustningen. Ibland har det lyckats, men ofta inte. Följden är de enorma klyftor som finns i Stockholm idag. Skyhög arbetslöshet bland unga, nedläggning av service, ungdomsgårdar, skolor, vårdcentraler.”
Också sedan oroligheterna startade har vänsterpartister nattvandrat, ordnat diskussioner och lagt förslag. I Järva, som området där Husby ligger heter. Men också i Rågsved. ”Jag försvarar Rågsved och Vantör. Våra förskolor och skolor. Vårt centrum. Vår tunnelbana. Vårt Folkets Hus. Vårt friområde./…/ Vi finner oss inte i att någon förstör vår ort, oavsett syfte. Vi finner oss inte i att rasister utnyttjar det som händer.” skriver Rosa Lundmark, från Vänsterpartiet i Vantör. ” Därför nattvandrar jag ikväll. Därför arbetar jag politiskt för vänsterpartiet. Göra skillnad där jag bor.”
Även i Örebro har vänsterpartiet nattvandrat. Martha Wicklund, Ordförande (V) Örebro och Murad Artin, oppositionsråd (V) Örebro lämnat ett åtgärdsprogram för att minska klyftorna.
Det är så det ser ut på många ställen. Det finns nästan alltid människor som kämpar. Och vänstern finns för det mesta med i mindre eller högre grad. Men det sker i skymundan. Förorten och landsbygden har haft låg status i svensk politik de senaste åren. Ingen rikstidning frågar efter hur partierna skall locka förortsväljarna. Däremot frågar de ofta hur vi skall fånga de ”lättrörliga innerstadsväljarna”. Det är svårt att missa budskapet. Det är de välbärgade som räknas i dagens politiska landskap.
Det finns andra sätt att vända bort blicken från klassproblem. Att inbilla sig att de har med hudfärg och kultur att göra. Därför är det värt att minnas det som Kjell Östberg påpekar i en historisk tillbakablick i veckans Flamman: för 1965 hade vi ungdomskravaller mitt i Stockholm. Efter ”Modskravallerna” som de kallades greps 622 helvita ungdomar för ”stenkastning mot polis, sönderslagna bilar, förstörda kiosker och anlagda bränder.” (Eller minns de än mer anmärkningsvärda ”Heta Linjen-kravallerna” 1982) Men kanske är det mest intressanta i Östbergs resonemang att staten då tog ungdomens sociala problem på allvar. Kravallerna var startskottet på en riktig utbyggnad av föreningsverksamhet och fritidssysselsättning. Jag vet, det låter banalt, som den klassiska Lorrysketchen ”Ingen lokal”. Men saken är den att Lorrysketchen bara var kul i ett samhälle där det trots allt satsades på fritidsgårdar. Och själva frågan är allt annat än banal. Det handlar om gemenskap, att känna någon samhörighet med samhället. Insikten om att vi inte är enskilda atomer som kan leva utan sammanhang.
Det är också det som ligger bakom Ung Vänsters beslut på den senaste kongressen som tar sikte på att göra förbundet till det största i förorten. För lika sant som att vänstern finns i förorten, lika sant är det att vi måste bli starkare där. Ung Vänster skall lägga mer verksamhet i förorter, ordna läxhjälp och fritidsaktiviteter.
I slutändan krävs något ännu större – ett samhälle med full sysselsättning. Riktiga jobb istället för marknadsliberala experiment och sifferdribblande. Arbete åt alla har varit i fokus för varenda budget vi lagt de senaste tio åren. Men det krävs någon gång en regering som är beredd att sätta spaden i marken. Det krävs också ett arbete mot strukturell rasism. Det kan inte tillåtas vara hudfärg som avgör tillgången till jobb, bostad och trygghet.
Det är vårt budskap till borgerligheten och Sverigedemokraterna. Det krävs ett jämlikare samhälle om folk skall känna sig hemma i det. Vill ni inte inse det, kommer ni ingenvart. Och om ni inte vill förstå problemen: Fortsätt att gnälla och oja er. Vi kommer att organisera.
Aron Etzler, partisekreterare Vänsterpartiet
