Hoppa till huvudinnehåll

Finanspolitiska rådet närmar sig Vänsterpartiets syn på finanspolitiken

Foto: Agnes Stuber

Medan de flesta av svenskarna pressas av ökande matpriser, elräkningar och räntor, gör företagen samtidigt rekordvinster på bolånen. Och mitt i krisen kom Finanspolitiska rådets årsrapport.


Ali Esbati, vad är det viktigaste Finanspolitiska rådets rapport har att säga oss om läget för den svenska ekonomin, och finns det något nytt i den?

–Det som har fått mest uppmärksamhet är kritiken mot regeringens elstöd, att även Finanspolitiska rådet tycker att det var märkligt utformat och att pengarna kunde ha använts på ett bättre sätt. Rådet anser att elstöden blev för stora, att stöden till hushållen borde ha begränsats genom förbrukningstak för att rikta stödet mer mot hushåll med små marginaler. Rådet är också kritiskt till omfattningen av stöd till företag. Företagen har i stor utsträckning kunna vältra över sina ökade elkostnader på konsumenterna och företag som förbrukar mycket el tenderar att ha fasta elavtal till jämförelsevis låga priser. Vänsterpartiets förslag är ju att man borde gå på själva prismodellen, med Sverige-priser. Men mycket i kritiken av stödet är rimligt.

–Det som är nytt på ett intressant sätt, är att rådet för resonemang om det finanspolitiska ramverket framöver, dvs frågan om budgetmål och mål för den offentliga skulden. Där rör man vid sådant som vi i Vänsterpartiet – men också till exempel LO-ekonomerna – har sagt under en längre tid. Finanspolitiska rådet säger att nivån på budgetöverskotten borde kunna diskuteras framöver med hänsyn till klimatförändringar och en åldrande befolkning. De pratar till och med om ”strukturell efterfrågepolitik”, alltså om att på längre sikt använda offentliga utgifter för att skapa mer efterfrågan på områden där behoven finns och är strukturella. Det är ju en bit ifrån det vi har sagt om att identifiera tydliga behov och föreslå nödvändiga underskott under en tid för att möta eftersatta investeringsbehov, men åt rätt håll och en förändring mot hur det har låtit under mycket lång tid i den svenska debatten.

–Finanspolitiska rådet säger också – utan att ta ställning för det ena eller andra – att nivån på utgiftstaken i förhållande till ekonomins storlek (BNP) borde vara en viktig parameter att diskutera i den allmänna debatten. Det har vi från Vänsterpartiet pratat om länge, för det är ju en indikation om hur välutvecklad den offentliga ekonomin kan vara i förhållande till ekonomins storlek.

Du har tidigare uttryckt stark kritik mot Finanspolitiska rådet och velat att det ska läggas ner. Är du lika kritisk idag?

–Jag tycker fortfarande att det är ett märkligt arrangemang med ett sådant råd. Det är förstås bra att en regerings ekonomiska politik diskuteras kritiskt, både i det politiska landskapet och av andra samhällsdebattörer, inklusive akademiska nationalekonomer. Men det betyder inte att man måste ha ett sådant här råd. Inte minst för att det är så pass knutet till det finanspolitiska ramverket, som i sig är ett uttryck för ganska tydliga – och problematiska – värderingar om hur ekonomisk politik ska drivas. Om man ska ha en sådan institution över huvud taget vore det ju motiverat att ha med andra akademiska utgångspunkter än enbart nationalekonomiska.

Hur får vi en mer offensiv ekonomisk politik som stärker välfärden, omfördelar resurser till dem som behöver och klarar av stora offentliga investeringar?

–Det är viktigt att komma ihåg att den svenska ekonomisk-politiska debatten är väldigt snäv, där moderater och socialdemokrater länge har varit ganska överens, och ett litet gäng ekonomer har haft väldigt liknande åsikter. Det finns en bredare internationell debatt och verkligheten har för länge sedan sprungit förbi många av de nyliberala dogmer som ännu styr svensk ekonomisk politik i hög grad. Vi behöver vara en kraft för att debatter om ekonomisk politik ska utgå mer från verkligheten, och från vanligt folks problem och behov på kort och lång sikt. Man får analysera, tjata och mobilisera. Centrala teman kommer att vara att det behövs fler som jobbar i välfärden, att Sverige måste sluta vara ett skatteparadis för rika kapitalägare och att vi behöver stora investeringar i bostäder, infrastruktur, och grön elproduktion.