• Hem
  • Vi är så vana a...
Rött

Vi är så vana att jobba i motvind

Rött har mött Christine Udding, undersköterskan som kämpat både mot viruset och ett orättvist system.

50-åriga Christine Udding vårdade coronasjuka och smittades själv av covid-19. När hon sedan blev utförsäkrad av Försäkringskassan bestämde hon sig för att dela sin berättelse. Rött har mött undersköterskan som kämpat både mot viruset och ett orättvist system.

Försäkringskassan ringde i november. Först trodde Christine Udding att det hon hörde var ett skämt. Under våren hade hon smittats av covid-19 när hon som undersköterska vårdade coronapatienter. Ett halvår senare var hon fortfarande inte fullt frisk.

– Jag kände till regeln som kunde innebära indragen ersättning från dag 180 av sjukskrivningen, säger hon nu när hon tänker tillbaka på samtalet.

– Jag visste att jag närmade mig den gränsen. Men jag tyckte det var så uppenbart att jag inte var arbetsför till 100 procent. Jag trodde inte att Försäkringskassan menade allvar.

Men beskedet var tydligt. Christines 180 dagar av sjukersättning var förbrukade. Fler skulle hon inte heller få, eftersom hennes läkare inte kunde ge någon prognos för när hon skulle vara tillbaka på jobbet på heltid.

Christines fall är inte unikt. Många långtidssjuka har drabbats av de strikta tidsbegränsningarna i sjukförsäkringen. Om man inte kan återvända till arbetet 100 procent efter 180 dagar säger lagen att ens arbetsförmåga ska prövas mot ”andra på arbetsmarknaden förekommande arbeten”. Enklare uttryckt: man förväntas söka andra jobb om man inte klarar av sitt eget.

– Jag blev ledsen, men tyvärr inte förvånad, säger Christine om beslutet.

– Vi som jobbar i vården är så vana vid att kämpa i motvind. Vi får höra att vi är så bra och att jobbet vi gör är så viktigt. Men sedan vi får ingen stöttning för arbetet som vi gör. Jag förväntar mig inte längre att jag ska få något tillbaka.

I mars 2020 jobbade hon på den nyöppnade epidemiakuten på Kungälvs sjukhus. Arbetsdagarna var långa och slitsamma. Det var besvärligt och tidskrävande med den tunga och varma skyddsutrustningen. Men Christine kände sig ändå trygg. Som om hon själv inte kunde bli sjuk. Men så en dag efter ett par veckor fick hon feber.

– Från det ögonblicket gick allt väldigt snabbt. Jag gick hem från jobbet, sedan rörde det sig om bara några timmar tills jag hade otrolig värk i hela kroppen, värk i ögonen, ont i magen. Men värst var andningen. Till slut kunde jag knappt andas alls. Min man övertalade mig att åka tillbaka till sjukhuset. Jag ville först inte själv. Jag visste ju hur hårt pressade mina kollegor var. Jag ville inte belasta dem ytterligare.

Hon beskriver de första dagarna inlagd på sjukhuset som dimmiga. Minnet är suddigt av provtagningar, röntgenmaskiner och tunga andetag genom syrgasmask.

– Det var en väldigt konstig känsla att ligga helt ensam i ett rum, inte kunna andas och veta att ingen kommer att komma in här om det inte är absolut nödvändigt. Det gav mig en ökad empati för de patienter jag själv vårdat i samma situation. Jag hade ju fördelen att jag åtminstone kunde få besök av kollegor.

Allvarligt sjuk. Som mest hade Christine Udding 21 olika symtom som hör ihop med covid-19.

Som mest hade Christine 21 symptom som associeras med covid-19. Hon tror att hon när hon var som sjukast var nära att flyttas till intensivvårdsavdelningen, men klarade sig precis. Trots att hon var så dålig dröjde det innan hon testade positivt för viruset. Det var först efter lungröntgen och ett efterföljande test som man kunde konstatera att det var just covid-19 hon led av.

Efter knappt två veckor blev hon utskriven. Då hade hon tappat hår, drömt intensiva mardrömmar och gått ner 6-7 kilo, eftersom hon knappt kunnat äta alls.

– Många förlorar lukt- och smaksinne när de blir sjuka i covid-19. Men jag reagerade precis tvärtom. Lukt och smak förstärktes tusenfaldigt. Allt luktade och smakade fruktansvärt illa. Jag kunde inte få i mig någonting. Inte ens choklad, som är det godaste jag vet, smakade gott.

Orkade inte gå uppför en trappa

Christine flyttade in på nedre våningen i huset när hon kom hem. Hon orkade inte gå uppför trappan till övervåningen. Efter några veckor började hon promenera ut till brevlådan. Dit är det tio meter. Hon gav sig själv sprutor med blodförtunnande och inledde rehabiliterande behandling med fysioterapeut. Men mest var hon bara absolut, förlamande kraftlös.

– Jag minns att jag tänkte att jag blivit så otroligt bra på att göra ingenting. Jag kunde sitta hur länge som helst med hakan i händerna och bara titta rakt fram. Jag orkade inte titta på tv, inte läsa, inte titta på telefonen, ingenting. Jag är i vanliga fall inte alls en person som gillar att ligga i soffan. Jag vill att det ska hända saker. Men nu var jag så trött, jag ville bara sova.

Precis som många av de långtidssjuka i covid-19 lider Christine av hjärntrötthet. Tillståndet är inte en egen diagnos, utan består av ett flertal symptom som uppstår till följd av exempelvis vissa neurologiska sjukdomar. En neuropsykolog som utförde en rad kognitiva tester på Christine konstaterade att hennes hjärntrötthet i somras var på samma nivå som en 80-årings. Att hon i så dåligt skick snabbt skulle kunna återvända till full kapacitet i arbetet var inte att tänka på:

– Den grupp av undersköterskor som jag i vanliga fall ingår i på jobbet befinner sig i själva navet på mottagningen, förklarar hon.

Oerhört högt tempo

– Man måste kunna hålla flera bollar i luften samtidigt. Alla drar i dig, patienter, läkare, sköterskor. Tempot är otroligt högt.

När hon väl återvände till sjukhuset i början av september arbetade hon först 25 procent. Hon beskriver stödet från chef och kollegor som fantastiskt. Men omställningen var ändå tuff:

– De första dagarna gick jag i princip bara omkring på mottagningen för att acklimatisera mig. Tröttheten var så enorm och jag gjorde så otroligt lite. Jag bröt ihop ibland. Kände mig totalt värdelös, som att jag inte kom ihåg någonting. Hjärnan fungerade ju inte. Jag förstod inte hur jag någonsin skulle kunna ta hand om en patient igen.

Men stegvis blev allt lite lättare. Christine blev lite friskare. Med anpassade arbetsuppgifter, möjlighet att kunna fokusera på en sak i taget, att inte vara inräknad som resurs på mottagningen på samma sätt som tidigare, kunde hon i november öka arbetstiden till 50 procent. Bara några dagar senare fick hon beskedet från Försäkringskassan att hon inte längre ansågs vara berättigad sjukersättning.

Många långtidssjuka i covid-19

Sannolikt upplevde många andra svenskar liknande situationer under 2020. Enligt opinionsföretaget Novus hade i januari 160 000 svenskar varit sjuka i covid-19-liknande symptom längre än 10 veckor. Eftersom så många blir långtidssjuka blir problemet med sjukförsäkringens strikta tidsbegränsningar extra tydligt. Patientföreningen Svenska covidföreningen varnade redan under hösten för att många coronasjuka riskerar att förlora sin sjukpenning. Om en lagändring inte skedde omgående skulle tusentals svenskar snart stå utan försörjning.

– Vid det här laget är det en principsak, säger Christine Udding, som efter att hon blivit utförsäkrad berättat om sin situation i både tv och tidningar.

– Jag personligen klarar mig bra. Jag har en stabil ekonomi. Men tänk på en ensamstående förälder eller någon som redan har en så låg inkomst att den ligger på gränsen för att den klarar sig. Människor hänvisas till Socialtjänsten, trots att de varje månad har betalat en premie till staten för att ha rätt till sjukförsäkring.

Christines ärende om utförsäkring är överklagat. I dag arbetar hon 75 procent och har goda förhoppningar om att så småningom komma tillbaka på heltid. Samtidigt har debatten om sjukförsäkringen som hon deltagit i gett resultat.

Vid det här laget är det en principsak

I slutet av november nådde regeringen en överenskommelse med stödpartierna C och L som innebär en lättnad i regelverket. Den som har en pågående rehabilitering ska inte längre kunna bli utförsäkrad. Vänsterpartiet har varit särskilt drivande i frågan.

– Både Ida Gabrielsson och Nooshi Dadgostar har gjort ett fantastiskt arbete, säger Christine som gläds åt den politiska delsegern.

– Jag blir glad i hela kroppen när jag hör om människor som fått sin prövning om utförsäkring pausad. Det här är en sådan viktig fråga och det värmer verkligen i mitt hjärta att få bevis på att förändring faktiskt är möjlig.

Text: Sara Martinsson
Foto: Maja Kristin Nylander

Dela den här sidan:

Kopiera länk