• Hem
  • Vänster i EU – ...
Rött

Vänster i EU – går det?

I EU går pengar och företagens rättigheter före människor. Men i klimatkrisens spår får unionen en allt mer central roll, även hos vänstern. Rött kollar om det går att bedriva vänsterpolitik i högerbygget.

Luften dallrar av hetta när de polska brandbilarna åker i kortege genom landet. På vägen möts de av jubel och hejarop. Hjälpen är välkommen. Under de senaste veckorna har de svenska brandmän som finns att tillgå försökt få bukt med bränderna runtom i de knastertorra skogarna. Förutom hjälpen från Polen är flygplan från Frankrike och Italien på plats för att bomba vatten över de drabbade skogsarealerna i mellansverige. Det är den största EU-insatsen någonsin och blir indirekt en massiv reklamkampanj för europasamarbetet. I maj är det dags att gå och rösta i Europaparlamentsvalet och då är det upp till bevis. Är svenskarna tillräckligt engagerade i EU för att gå till valurnorna?

Tillsammans med den europeiska vänstern ska vi backa

upp de länder som vägrar genomföra EU:s högerpolitik.

I det senaste valet till EU deltog bara lite mer än hälften av de röstberättigade väljarna, men något har hänt sedan dess. Folk i gemen har blivit mer positiva till EU och många av de partier som drivit frågan om att lämna unionen har tonat ner sina krav. Det gäller även Vänsterpartiet, som tydliggjort att frågan inte är aktuell under den här mandatperioden, utan istället satsar på att mobilisera väljare för att vinna stöd och utgöra en motvikt till de högernationalistiska och rasistiska partier som växer.
– Vi ska vara med och lägga om politiken, EU måste sluta göra fel och börja göra rätt. Tillsammans med den europeiska vänstern ska vi backa upp de länder som vägrar genomföra EU:s högerpolitik. Grekland lyckades inte, EU skrämde dem till lydnad. Men Portugal lyckades och det går bra för dem, säger Jonas Sjöstedt.
– I Sverige såg vi till att SD inte kom till makten, nu ska vi se till att de högerextrema inte kommer till makten i EU, fortsätter han.

Men det finns utmaningar för att få till den förändring Jonas Sjöstedt önskar. Många känner att parlamentet och hela EU är en avlägsen koloss, att det är svårt att förstå vad som händer där. Lagar, regler och direktiv som ändrar människors liv beslutas och införs, men ingen vet riktigt hur det har gått till. Vänsterpartiet har under åren arbetat med att försöka förändra i Bryssel och få EU-politiken att komma närmare medborgarna, men det går trögt. Så, hur är förutsättningarna att bedriva vänsterpolitik i EU?

Snabba fötter och tryck utifrån – hur tar sig ett lagförslag igenom parlamentet?

Det är mars 2016 i Bryssel. På vägen till jobbet får de kostymklädda EU-parlamentarikerna kliva över en lång matta med prydliga kolumner. Det är namnen och dödsorsaken på de över 17 300 personer som dittills drunknat på väg över Medelhavet till Europa. Vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk sticker ut i sammanhanget, hon föredrar jeans och sneakers framför stärkta kragar. Och hon minns den dagen väl.
– Vi var tillsammans med flera flyktingsolidaritets-organisationer, som hade anordnat en manifestation utanför parlamentet där de vecklat ut den långa, tunga listan på namn. En av våra medarbetare fick idén att ta in listan i huset, så att ingen kunde undgå att se alla namnen. Det var inte helt lätt att ta in den stora rullen.
– Det blev en stark manifestation som många kommer ihåg än idag. Vi ville verkligen att alla dessa namn på människor, som alla har anhöriga som saknar dem, skulle få ta plats. Vi ville visa att migrationspolitiken är en fråga om liv och död. Och vi ville vara säkra på att de döda inte förblev abstrakta, namnlösa siffror. Namnen tydliggjorde ”fästning Europa”-politikens enorma skuld. Men också att vi politiker har ansvaret att göra allt vi kan att inte ett enda namn läggs till på listan över döda, berättar Malin Björk.

Nu ska vi se till att de högerextrema

inte kommer till makten i EU.

Men redan innan den stora flyktingvågen 2015 var flyktingpolitiken ett viktigt ämne i EU. Hur skulle EU se till att människor inte dog under resan över Medelhavet? Hur mycket ansvar skulle varje enskilt land ta? När den svenska regeringen kraftigt försämrade möjligheterna att komma till Sverige var det som om själva ansvaret för en human flyktingpolitik flyttade till EU. Samma sak skedde i flera andra europeiska länder och det var så alltsammans landade
på Malin Björks bord. Hon sitter nämligen i utskottet* för medborgerliga fri- och rättigheter, LIBE, där migrationsfrågor behandlas.
– Jag tyckte att det var viktigt att det fanns en vänsterröst i det utskottet, särskilt eftersom rasistiska partier nu är starka i Sverige och i andra länder. Vi måste finnas där, för att kämpa för lagliga och säkra vägar in i Europa, säger hon.

Arbetar för ett system för kvotflyktingar
I LIBE har Malin Björk arbetat för att EU ska införa ett system för kvotflyktingar. Det skulle skapa en ny väg till Europa och rädda liv på Medelhavet. Malin Björk menar att EU kan ha samma typ av system som FN, där ett visst antal människor varje år får asyl baserat på sina behov och slipper riskera en farlig resa.
– Det skulle inte ersätta möjligheten att spontananlända och söka asyl. Men fler skulle kunna komma hit utan att riskera livet.

Det låter inte så kontroversiellt, men att vinna stöd för förslaget tog lång tid. Första steget var att övertyga den egna gruppen om att de skulle ta sig an uppdraget. När ett lagförslag från EU-kommissionen ska behandlas i parlamentet är det nämligen en partigrupp som tilldelas uppgiften att ansvara för förslaget i parlamentet*. GUE/NGL* fick uppgiften att slussa lagförslaget om kvotflyktingar genom parlamentet och få en majoritet av parlamentarikerna att ställa sig bakom det. Malin Björk blev utsedd till vänstergruppens representant och satte i gång.
– Kommissionens förslag var inte tillräckligt bra. Så utmaningen var att få till ett förslag som skulle bygga på FN:s definitioner av vem som skulle omfattas.

Det gick. Förslaget tog två år att bereda och skapa majoritet för. Hon förhandlade med andra partier, bjöd in organisationer utifrån att dela med sig av sin kunskap, byggde sakta men säkert en majoritet för sitt förslag. Som hon själv säger, ”ett FN-mässigt förslag som kunde accepteras i parlamentet”. Förslaget som till slut röstades igenom skulle innebära att ytterligare 200 000 flyktingar om året skulle få asyl i Europa. En bedrift med tanke på det flyktingfientliga läge som råder i europeisk politik. Att en parlamentariker från ett litet parti i en liten partigrupp lyckas driva igenom ett lagförslag som går i en positiv riktning menar Malin Björk handlar om att jobba hårt och ”ha snabba fötter”, men också om att bygga samarbeten och se till att det finns ett tryck utifrån.
– Vi skrev om förslaget tillsammans med bland annat UNHCR och många andra organisationer och expertis. Det innebar att vi blev starkare än vi egentligen är rent numerärt inne i parlamentet.

Men än är slaget inte vunnet. Just nu blockeras förslaget av ministerrådet* och Malin Björk är kritisk mot den svenska regeringen, som hon menar har varit passiv och inte arbetat tillräckligt hårt för att driva igenom förslaget. Trots att lagen inte införts menar hon att den ändå har haft stor betydelse.
– Det här är en milstolpe. Vi har visat hur det skulle kunna bli. Det är någonting att vara stolt över.

Vad spelar det för roll vad parlamentet tycker?
Men Europaparlamentet stiftar inte bara lagar. Den utövar också en moralisk makt. Parlamentet antar resolutioner, där de uttalar sig om hur en fråga borde behandlas i medlemsländerna. Även om inget land är tvingat att följa resolutionerna så har det stor betydelse vad parlamentet tycker. Den som har rekommendationen på sin sida kan använda den.
– Parlamentet är en opinionsbildande kraft. Det är viktigt att inte underskatta det. När Europaparlamentet gör ett uttalande och ger medlemsländerna en rekommendation så kan det i sig vara ett tungt argument för till exempel en organisation som kämpar för kvinnors rättigheter. Motsatsen, att en konservativ ståndpunkt skulle vinna, kan ha lika stor betydelse, säger Malin Björk.

Detta får som följd att saker som inte ens behandlas i parlamentet sipprar in i parlamentarikernas vardag. Malin Björk lyfter det så kallade Grimmark-fallet, när en svensk barnmorska åberopade ”samvetsfrihet” för att slippa utföra aborter.
– Här i Europaparlamentet märker vi tydligt av det organiserade abortmotståndet och ser vilka förödande konsekvenser abortvårdsvägran kan få. I Italien, till exempel, vägrar sju av tio gynekologer att utföra abort, kommenterade Malin Björk 2017 när Ellinor Grimmark förlorade sitt mål i den svenska Arbetsdomstolen. Nu ska frågan behandlas i Europadomstolen. Men vid sidan om den juridiska processen pågår ett febrilt opinionsarbete. Den amerikanska antiabortlobbyn har satsat mycket pengar på att använda fallet för att påverka den svenska opinionen. Därför har Malin Björk tillsammans med en grupp parlamentariker startat nätverket All of Us, som arbetar för att stärka aborträtten i hela EU.
– Sverige är viktigt för reaktionärerna. Kan de bräcka oss så är det en stor seger, då kan man göra många andra saker. På samma sätt är det ju för oss, när ja-sidan vann folkomröstningen om abort på Irland så var det en stor seger för kvinnors rättigheter.

Vem har egentligen makten i EU?
13 ton skräp hamnar i havet varje år, majoriteten av detta är skräp från engångsartiklar såsom plastkorkar, sugrör och petflaskor. Storföretag såsom Pepsi och Coca-Cola skyltar gärna med sitt klimatengagemang så länge det inte kostar något, men när EU skulle anta en ny lag om fasta korkar
som inte kan förvilla sig ner i haven drog lobbymaskineriet igång; lagen skulle stoppas. Denna gång lyckades de inte, beslutet om fasta korkar röstades igenom i mars 2019.

Näringslivet har mer resurser att påverka med

jämfört med oss från det civila samhället.

Detta följer ett bekant mönster. Lobbyism och
näringslivspengar har en förmåga att förvrida den politiska debatten, inte minst på klimatområdet där fossilbolagen spenderar miljontals kronor per år på att stoppa en effektiv klimatpolitik. Johanna Sandahl är ordförande för Naturskyddsföreningen och hon tycker att EU behöver ha mycket mer ambitiösa mål på klimatområdet, men att lobbyverksamheten i Bryssel ställer till det. Istället för att genomföra åtgärder blir klimatskadliga subventioner kvar.
– EU är en grupp av rikare länder som borde gå före. Enligt EU-kommissionens nya förslag om långsiktiga mål kan en målsättning bli att nå nettonollutsläpp till 2050. Vi tycker att målet behöver nås senast år 2040. Att subventionera exakt det som vi vill göra oss av med är enormt kontraproduktivt, säger Johanna Sandahl.
– Det är väldigt tydligt när man är på plats i Bryssel att det
finns en slagsida åt det hållet, att näringslivet har mer resurser att påverka med jämfört med oss från det civila samhället.

Malin Björk tycker att företagens makt är ett demokratiproblem och utgör ett strukturellt problem i EU. Storföretagen är välorganiserade och överrepresenterade i expertgrupperna som EU-kommissionen använder sig av för att ta fram nya lagförslag. Lobbyister vänder sig också direkt till parlamentarikerna och ofta letar sig deras texter hela vägen in i lagförslagen.
– EU-byråkratin är redan krånglig som den är, den är svår att förstå även för den som jobbar inom institutionerna. Det blir inte enklare av att företagslobbyister försöker påverka utanför de officiella mötesrummen, säger hon.

En situation som tvingar fram förändring
Men kanske håller något på att förändras. I februari 2019 talar Greta Thunberg inför EU-parlamentet. Hon talar om en situation som tvingar fram förändring, att de som förnekar och fördröjer inte kommer att kunna hålla emot. Att de försöker byta fokus till andra frågor för att de inser att slaget är förlorat.
– När du väl har gjort din läxa, så inser du att vi behöver en
ny politik.

Även Malin Björk menar att det finns ett starkt hopp om förändring, för någonting har hänt på gator och torg runt om i Europa.
– Varenda gymnasieungdom är ute och demonstrerar. Rörelserna utanför är det som kommer göra att vi äntligen kan flytta fram positionerna i parlamentet. Jag tror att vi kommer att ha ett annat läge efter valet, avslutar hon.

Text: Erik Wiklund
Illustration: Mia Fernau