• Hem
  • Skuldsatt land
Rött

Skuldsatt land

Det brukar sägas att den som är försatt i skuld inte
är fri. I så fall är svenskarna mer ofria än någonsin.
Kajsa Ekis Ekman berättar om hur Sverige blev en
skulddriven nation.

”Sverige står väl rustat med ordning och reda i statsfinanserna och låg statsskuld.” Så brukar det låta när Magdalena Andersson presenterar Sveriges ekonomiska läge. Den låga statsskulden har varit något av en stolthet för svenska regeringar under hela 2000-talet. Idag är den nere på historisk miniminivå: 27 procent av BNP. Ändå vill Andersson inte låna mer till investeringar, eftersom det gäller att ”spara i ladorna” i väntan på sämre tider, och fortsätter istället att betala av på statsskulden. 150 miljarder kronor av våra skattepengar har gått till avbetalningar de senaste åren. Och utrymmet för reformer, säger hon, är uttömt.

Det här kan ju ge intrycket av en ansvarsfull, om något sträng, ekonomisk politik. Inte minst liknelsen med ladorna får en att tänka sig tillbaka till en annan ekonomi, baserad på industri och jordbruk, när Spara och Slösa var skolbarnens förebilder.

Men under döljer sig siffror som berättar en helt annan historia. Tittar vi på den privata skuldsättningen är den uppe i 185 procent av BNP. Det vill säga, vi är skyldiga nästan dubbelt så mycket som vi producerar. Nästan hela skulden – 80 procent – är bolån, och så gott som samtliga ligger hos de fyra största svenska bankerna. Resterande 20 procent är konsumtionslån, där räntorna är betydligt högre. Hälften av svenskarna, 48 procent, har bolån, och ser vi enbart på den halvan av befolkningen är de skyldiga 338 procent av sin disponibla inkomst. Inte konstigt att Riksbanken skrev i sin stabilitetsrapport i juli att svenskarnas skuldbörda är den enskilt största risken för ekonomin. Vilka är det då som har mest bolån? Inte de som bor i hus på landet eller de som ägt sina lägenheter länge. Utan den drastiska ökningen av svenskarnas privata skulder kommer från nya bostadsrättsföreningar, som bildats från 1990-talet och framåt. Det är de före detta hyresrätterna. Utförsäljningen av allmännyttan har på djupet förändrat Sveriges ekonomi, så att den idag inte främst är exportdriven, utan skulddriven.

Ett tydligt samband
Det finns ett tydligt samband mellan den låga statsskulden och den höga privata skulden. Det är nämligen så att Sverige har en låg statsskuld för tillfället just därför att skulderna lagts över på privathushållen. I början på 1990-talet, när statsskulden låg på rekordnivåer – 75 procent av BNP – genomfördes två typer av åtgärder; den ena minskade statsskulden, den andra ökade den privata skulden.

Å ena sidan genomfördes omfattande besparingar inom den offentliga sektorn, subventionerna till bostadsbyggandet avskaffades och statliga företag privatiserades. Sverige slutade helt enkelt att investera och satsa på reformer. Men varifrån skulle då tillväxten komma? Jo, samtidigt började kommuner, framför allt under borgerligt styre men även under socialdemokratiskt, att sälja av allmännyttan och ge boende hos privatvärdar möjlighet att köpa sina lägenheter. Priserna som sattes var förhållandevis billiga och den som satt på ett bra läge kunde göra ett klipp – genom att sälja direkt kunde en tjäna en miljon från en dag till en annan. De argument som framfördes från politiker som moderaten Sten Nordin var genomgripande ideologiska: De skulle ”sprida ägandet” och ge människor ”makt över sitt boende” som han formulerade det i ett brev som gick ut till samtliga hyresgäster i Stockholm. Anledningen till att såpass många nappade på erbjudandet var dock en annan: 64 procent såg chansen att göra en god investering, enligt en enkät från USK.

Haken var bara en: Varje person som ville bo i bostadsrätt var tvungen att ta banklån. Hur låga priserna än var, kunde få personer betala kontant. En miljon på banken har inte vanliga människor, och ju mer priserna ökade, desto större lån var en tvungen till. Så den verkliga, strukturella förändringen var inte att människor fick mer makt, eller att det blev svårare eller lättare att få bostad. Utan att skulden – som är ekonomins huvudsakliga motor – förflyttades över från stat till privatperson. På det här sättet kunde ekonomin få fart utan att staten satsade. Stora summor pengar slussades ut i samhället och mäklare, inredningsarkitekter, golvläggare sattes i arbete. Att bostadspriserna steg så enormt beror på att det är vad en kallar ett procykliskt system: Det späder på sig självt. När räntorna är låga och det är lätt att få lån tror alla att priserna ökar och just därför ökar de. Politiken har också spätt på genom att tillåta helt amorteringsfria lån under hela 2000-talet, sänka fastighetsskatten och subventionera bostadsrättsinnehavare genom ränteavdraget. Och när det hela hotade att sakta in – ja då infördes minusränta vilket gjorde det ännu billigare att låna!

Lån är en nödvändighet
Som ekonomen Ann Pettifor skriver i nyutkommna Produktionen av pengar är lån en nödvändighet för en modern ekonomi. Lån ses ofta i moraliska termer: Den som lånar är oansvarig,den som lånar ut är en utsugare. Men om lån inte fanns skulle ekonomin bli extremt trögrörlig. Tänk att behöva spara ihop till varje investering, varje järnväg, varje skola, för att inte tala om den som har en ny uppfinning eller affärsidé men inga pengar att utveckla den. Ett samhälle utan lån står ofta helt still. Det var inte heller förrän på 1600-talet, med bankernas framväxt, som kapitalismen kunde sätta fart på allvar. Innan dess hade nya företag i behov av pengar fått vända sig till rövarbaroner som lånade ut redan ackumulerade resurser. Bankväsendet framstod då, skriver Pettifor, som en fantastisk uppfinning: Från och med nu kunde folk nämligen låna av sin egen framtid. Bankerna lånade ut pengar som inte fanns än. Först i form av papper, sedan i form av elekroniska siffror. Bara en bråkdel av det som bankerna lånar ut existerar i form av verkliga, redan intjänade tillgångar. 95 procent skapas i det ögonblick du ber om ett lån och banktjänstemannen eller kvinnan trycker på en knapp. Lånet skrivs då som en skuld hos dig och som en tillgång hos banken (eftersom de nu har dig i sitt nät, är det en tillgång: Du kommer betala dem så länge du lever). Med dessa pengar kan du sedan gå ut och producera, odla din majs eller föda upp dina kor, och med ditt anletes svett tillverkar du något som kommer att kunna betala räntan. NU ”finns” pengarna – du har skapat dem med ditt arbete. Men du skulle inte kunna haft möjlighet utan ett lån. Det här fungerar så länge framtiden är ljus.

Blivit ekonomins motor
Men sedan 1980-talet har något hänt: Lånen är inte längre bara ekonomins smörjmedel. De har blivit själva ekonomins motor. Det är detta som kallas finansialisering: Att hela samhället domineras av finanssektorn. Och aldrig i världshistorien har så många privatpersoner varit så belånade som nu. Lånen har vi inte tagit för att uppfinna eller skapa. Utan för att bo kvar i de lägenheter vi redan bodde i. Våra fyra storbanker lyckas alltså håva in över 100 miljarder om året utan att ha skapat en enda ny produkt. Ackumulation genom fråntagande, som David Harvey kallat det. Bankerna har inte byggt husen eller ens tjänat ihop pengarna de lånar ut. Det är vi som tjänar ihop pengarna genom vårt arbete. Vi har alltså en kapitalist på varje axel som tar frukterna av vårt arbete; på den ena arbetsgivaren, på den andra banken. Vi är löntagare och låntagare. För bankernavar detta ett lyckokast – Sparbanken höll på att tyna bort på 1980-talet men kunde tack vare bolånen omvandlas till Swedbank, norra Europas stormakt. Faktum är att våra fyra storbanker blivit vad de är tack vare bolånen och pensionsfonderna. Mycket av det kapital som flödar in i bankerna är nämligen pensionspengar. Det hela har gjort att Sverige omvandlats till en ekonomi med vinster utan investeringar, som forskarna Marcus Kallifatides och Claes Belfrage skriver. Detta samtidigt som nödvändiga satsningar på infrastruktur, välfärd och klimatomställning uteblir då statsskulden ska hållas nere.

Vi behöver bromsa in ekonomin
Det finns flera problem med detta. För att vi ska kunna betala räntan på våra gigantiska skulder, måste ekonomin konstant växa. Det går att säga att ju större skulderna är, desto större fordringar har vi på morgondagens ekonomi. Det hänger då på den övriga ekonomin att mata räntekraven, och därför måste lönerna öka. Men medan räntan växer linjärt, och ränta-på-räntan (när avkastningen själv ger avkastning) växer exponentiellt, är naturresursernas tillväxtkurva platt. Jordens resurser klarar inte att mata bankernas krav. Dessutom visar ju klimatkrisen att vi snarare behöver lugna ner och bromsa in ekonomin.

Ett annat problem är den stora risken. En skuldsatt stat har flera åtgärder att ta till – en arbetare som plötsligt hamnar i skuldfällan har inga. En krasch, en kris eller bara en dipp i bostadspriser kommer att slå hårt mot massor av människor. Säg att du tagit lån på fyra miljoner för att köpa en trea, vilket är ett normalt pris i en närförort till Stockholm. Det kan te sig som en bra och säker affär i tider då räntan är låg, bostadspriserna stiger och karriären går bra. Men när räntorna en dag höjs, vilket de gör förr eller senare, kan du få svårt att klara att betala. Även om du klarar det kommer din konsumtion av mat, kläder och resor gå ned, vilket skadar dessa företag. De kan bli tvungna att säga upp anställda, vilket leder till att många får ännu svårare att betala räntan. ”Jag säljer lägenheten och flyttar till en mindre” tänker du då. Men om priserna har sjunkit så mycket att den nu säljs för två miljoner istället för fyra och en halv, har du en jätteskuld kvar som du aldrig kan betala. Nu riskerar bankerna i sin tur att krascha. Detta skulle dessutom dra med sig hela Baltikum i fallet, där de svenska bankerna är systemviktiga.

Fler och fler har insett detta. Saken är bara: Det går inte att göra något åt det utan att skapa massa andra problem! För även de blygsamma åtgärder som vidtagits, som att höja amorteringskraven (den summa en måste betala av på lånet varje månad) och kontantinsatsen en måste betala när en köper en bostad, har gjort det dyrare att bo. Detta gör att unga, nyanlända eller människor med låg inkomst inte längre kan köpa sin bostad. Det har också lett till att priserna sänkts med sju procent (ännu mer i kranskommuner) så att de som redan bor någonstans förlorar stora pengar på när de ska sälja och kanske inte ens får ihop till att betala av lånen och köpa något nytt. Därför är det ständiga tvister mellan Riksbanken och Finansinspektionen: Riksbanken vill bromsa in, Finansinspektionen menar att själva inbromsandet är faran. Vi har fastnat i en priskarusell som måste gå allt fortare, och att hoppa av är livsfarligt.

När krisen kommer
Journalisten Per Björklund kommer i sin bok Kasinolandet med några förslag. När krisen kommer och massa människor inte kan betala räntan, omvandlar man bara tillbaka bostadsrätterna till hyresrätter igen. Bankerna måste tvingas till en nedskrivning av skulderna, varpå Brf blir ett kooperativ som tar över de återstående skulderna. En annan åtgärd är att låta bankerna själva ta smällen vid en kris, och antingen låta dem falla eller ta över ägandet av dem.

Regeringens utredning Ett gemensamt bostadsförsörjningsansvar blev klar 2018, och där står att det offentliga bör ta ett större ansvar för bostadsbristen. Kanske dags att följa grundlagen med andra ord? I vår grundlag heter det som bekant att ”Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet.” Nej, för även om ambitionen är god, så faller förslaget på att det är kommunerna som ska stå för bostadsbyggandet. Då alla kommuners budget måste gå i balans blir det svårt att hitta resurser, och dessutom finns inga sanktioner mot de kommuner som inte tar sitt ansvar. Återigen samma dogma: Offentlig skuld är förbjuden, istället ökar vi på den privata skulden.

EU-kommissionen skrev i sin rapport 2017 att Sverige lider av en makrooekonomisk obalans, och att den stora skuldsättningen är ett hot mot vår ekonomi. Kommissionen uppmanar Sverige att avskaffa ränteavdraget och höja fastighetsskatten. Andra råd var att hindra låginkomsttagare från att låna, då de utgör den stora risken: Det var just lånen till fattiga människor som orsakade finanskrisen i USA 2008. Och så ett gammalt hederligt tips: Satsa på byggande. Ju fler bostäder, desto lägre pris.

Utförsäljningarna tar åter fart
Vad har då gjorts? Tyvärr motsatsen. I Stockholm har det grönblå styret stoppat byggandet av hyresrätter i villaområden, då hyreshus inte ”passar in”. Liberalerna i Göteborg vill sälja ut hälften av allmännyttan, och efter den borgerliga valsegern i Stockholm har utförsäljningarna åter tagit fart. Nu är det hyreshusen längst ut på tunnelbanelinjerna som ska bort. Där bor just de låginkomsttagare som EU varnat inte bör få lån. Men processen är igång, konsulterna knackar dörr och Bluestep ”vi hjälper när andra inte kan” med upp till 26 procent ränta, vittrar vinst. Lokaltidningarna hänger på och kör stora uppslag om Lars i ett villaområde som är så nöjd med sitt köp, samt enkät med någon som bott i Sverige i tre år och verkligen skulle vilja äga sin lägenhet. Alla andra har ju tjänat pengar på det? Är det inte bara att ta ett banklån, så förvandlas en nedgången tvåa i Rågsved till en guldklimp? Det är bara det att tiderna är annorlunda nu. Priserna är på väg ner – om det sker med en krasch eller långsamt vet ingen. Men lika stora vinnare som de första som köpte sin lägenhet blev, lika stora förlorare blir de sista som köper.

Lästips

Kasinolandet: bostadsbubblan och den nya svenska modellen
Per Björklund (Verbal)

Du sköna nya hem: om utförsäljningen av allmännyttan
Kent Werne (Ordfront)

Som en skänk från ovan: politiken bakom pensionssveket
Ulla Hoffman (Nixon)

How Will Capitalism End?
Wolfgang Streeck (Verso)

Produktionen av pengar
Ann Pettifor (Verbal)

Finansialiseringen av Sverige – på väg mot nästa kris? Marcus Kallifatides och Claes Belfrage (Katalys)

 

Text: Kajsa Ekis Ekman
Illustration: Isabel Fahlén