Nyheter

Vad menas egentligen med… Arbete

I det förra numret diskuterade vi skillnaden mellan nyttig skapande verksamhet i allmänhet och arbete som skapar värde för kapitalet. Det är dags att titta närmare på vad som menas med det senare.

Idag försörjer sig (nästan) alla människor i Sverige genom att sälja sitt arbete. En försvinnande liten elit lever på att äga, och ytterligare några procent är småföretagare i egentlig mening. Betyder det att allt arbete, i den här abstrakta meningen, är likvärdigt?

Inte för Karl Marx. Allt lönearbete är nämligen inte produktivt. Med detta menar Marx att det finns en hel del arbete som visserligen betalas i lön och ger uppehälle åt dem som utför det, men som inte är värdeskapande, från kapitalets synvinkel.

Ett exempel är de som arbetar i ”cirkulationssfären”, det vill säga med att se till att varor blir sålda. Men ett ännu tydligare exemplet är offentliganställda. De utför med största säkerhet oftast ett nyttigt arbete. Det vill säga de skapar bruksvärden. Men: de skapar inget värde för kapitalet, det som säljs vidare som en vara. De är, menar Marx, alltså kanske helt nödvändiga för vårt samhälles existens, men de är trots det att betrakta som improduktiva.

Sätter fingret på något viktigt
Detta är naturligtvis inte ett moraliskt omdöme. Det är knappast ett tecken på ens värde som människa eller lönearbetare att det man gör är bra för kapitalet. Däremot sätter uppdelningen fingret på något viktigt som vi ser sker omkring oss hela tiden: kapitalets strävan att omvandla improduktiva arbeten till produktiva. För vad är det som händer när en vårdcentral går från att vara offentligt ägd och driven, till att ägas och drivas av en riskkapitalist? Plötsligt förvandlas allt det arbete som tidigare var ”improduktivt” till produktivt arbete.

Och plötsligt blir det, med hjälp av Marx begrepp, begripligt varför högern lägger så oerhört stor kraft på att förvandla gemensamt till privat. Bara så kan all den oerhörda mängd mänskligt arbete som utförs i vård, skola och omsorg bli ”nyttigt” för kapitalet. Från att ha varit en belastning (via skatten) blir det plötsligt en källa till värde. Och eftersom kapitalet inte kan växa annat än genom att utvinna värde ur levande arbete: en helt nödvändig sådan.

Fått kritik
Men samtidigt har uppdelningen i produktivt och improduktivt arbete stött på kritik, inte minst från feministiskt håll. I det här schemat är ju till exempel allt det hemarbete som mestadels utförs av kvinnor inte bara obetalt, utan improduktivt. I takt med att kvinnor under efterkrigstiden i stor utsträckning kom att jobba just i den offentliga sektorn utförde de återigen improduktivt arbete.

Även om man inte moraliserar över saken, så kan man nog vara berättigad att känna att det är något lurt här. För att komma till rätta med detta har ett antal marxistiska feminister tagit sitt avstamp i ett annat begrepp hos Marx: nödvändigheten att reproducera själva produktivkrafterna. Vilken är den främsta pro-duktivkraften, enligt marxismen? Just det: de faktiska kroppar och hjärnor som utför arbetet. Som Silvia Federici sammanfattat saken: är det inte uppenbart att ”de som skapar de som skapar värde måste betraktas som några som skapar detta värde?”

Detta, och frågan om hur marxismen och feminismen kan fås att hänga ihop, återkommer vi till i nästa nummer.

Sam Carlshamre