• Hem
  • Nålstick i kris...
Nyheter

Nålstick i krisens tid

Mitt i coronapandemin broderas, sys och stickas det tysta
motståndet fram. Precis som det gjort genom hela historien. Det revolutionära omstörtande draget finns där, men har inte alltid skett öppet utan ibland subtilt virkats fram.

Nornorna Urd, Skuld och Verdandi spinner människornas livstrådar under världsträdet. Törnrosa sticker sig på en slända. ”Les tricoteuses”, franska revolutionens kvinnor, stickade den röda frygiska frihetsmössan med den blåvitröda kokarden. ”Egen härd är guld värd”-broderier blev till växtfärgade ponchos och chockrosa mössor med kattöron. Gator och torg har de senaste åren fyllts av miljoner feminister i Pussyhats, som blivit en symbol för kvinnokamp.

– Den textila världen har betytt enormt mycket både ekonomiskt och estetiskt, självförtroendemässigt, på massor av olika sätt för kvinnor. Och handarbetet har också fungerat som ett hemligt språk, inte minst i krig och kriser, som den vi just nu upplever, säger Louise Waldén.

Det har ansetts ofarligt att sticka, virka, sy och brodera, den patriarkala samhällsordningen har inte begripit att kunna utläsa budskapen. Redan i det kejserliga Kina kommunicerade kvinnor ofta genom textila uttryck. Kvinnors handarbete genom historien kan studeras noga, det kan finnas dolda budskap, en subversivitet. Och de till synes mjuka uttrycken för motstånd fortsätter.

– Ta dessa bonader: ”Egen härd är guld värd” och ”Hem ljuva hem”, det finns ofta en ljuvlig ironi. Min egen favorit är ”En god avföring är den bästa huvudkudden”, oerhört noggrant broderat, säger Louise Waldén med ett mångtydigt leende.

Kvinnokultur, finns den?
Louise Waldén är en av grundarna av Grupp 8 och berättar om när hon var redaktör för Svenska Kvinnors Vänsterförbunds tidskrift Vi mänskor på 1970-talet. Hon hade just startat en artikelserie som hette Kvinnokultur, finns den? och hade då med ett korsstygnsbroderat kvinnomärke:

– Det väckte en fantastisk uppståndelse. Ett broderat kvinnomärke var en sensation! Snart började telefonen ringa. Vartannat samtal var det nån som sa: ”Åh vad roligt, äntligen någon som uppmärksammar kvinnors handarbete, jag som älskar att brodera.” Och vartannat samtal lät det: ”Hur i helvete kan ni göra något sånt här? Att dra vårt fina märke i smutsen. Jag säger upp prenumerationen.”

Louise Waldén, kvinnohistoriker och en av förgrundspersonerna inom den svenska kvinnorörelsen under 1970-talet.

För att förstå kvinnors textilkonst i en samhällskontext behövs minst tre blickar, tre perspektiv, men att den är meningsbärande måste lyftas fram oförtrutet av feminismen, betonar Louise Waldén.

– Det är bara att gå på en loppis eller en auktion för att konstatera att allt det kvinnor skapat, det textila: lakan, handdukar, dukar, servetter, gardiner, är det som är minst värt i pengar. Det är kvinnors handarbete som man kan köpa för en spottstyver.

Alla dessa kvinnor som genom historien suttit böjda över stickningar, broderier, men också lappat, lagat, sytt och sytt om barnens urvuxna kläder, vävt trasmattorna, stickat vantarna. Och som trampat på sina symaskiner. Det är deras arbete som undervärderats genom seklerna. Där finns förstås klassaspekten, för vilka kvinnor var det som broderade liljor och rosengirlander på stramalj och vilka stickade raggsockor? Men också könsaspekten bland dem högre upp i hierarkin, som när frun till den funktionalistiske arkitekten grät för att hon fråntagits nöjet att sätta upp volanggardiner, en historia som nämns i antologin Den feminina textilen, där Louise Waldén är en av redaktörerna.

Denna andra blick på det textila berättar också att det är fattiga kvinnor i Bangladesh, Kina och Kambodja som i våra dagar övertagit de inhemska arbetarkvinnornas roll som sömmerskor, som nu syr det vi har på kroppen i fabriker där de arbetar tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan, och ändå inte kan klara sig på sin lön.

Louise Waldén blev filosofie doktor på avhandlingen Genom symaskinens nålsöga: teknik och social förändring i kvinnokultur och manskultur och var redaktör för antologin Den feminina textilen: Makt och mönster med Birgitta Svensson.

Ofta är det kvinnor från rikare samhällsskikt som haft möjlighet att lyfta textilen till konst, som till exempel Märta Måås Fjetterström, en av de mest kända svenska textilkonstnärerna, vars storslagna verk för altare och salar ställts ut på Kungliga slottet i Stockholm. Men det är inte entydigt så att arbetarkvinnor bara fått sticka funktionella saker och väva trasmattor. Det har funnits en viss möjlighet att göra vackra ting, som att brodera dit pärlor på muddar och göra komplicerade mönster på sjalar och bröllopsdräkter. Louise Waldén menar att det ofta är hos ursprungsfolk, som samer och inuiter, som man hittar de allra vackraste textila verken.

– Det strider delvis mot uppfattningen att de fattigaste kvinnorna enbart har fått göra det funktionella. Å andra sidan är det grupper som har levt utanför den kapitalistiska produktionsordningen.

Symaskin som avbetalning
I sin avhandling Genom symaskinens nålsöga skriver Louise Waldén om det enda produktionsmedel som kvinnor som grupp har ägt. Som i visan ”Det var en gång en flicka som hette Josefin, Josefinfinfin, JoseJoseJosefin, den enda skatt hon ägde det var en symaskin…”. Det var med symaskinen som avbetalningssystemet startade en gång, på den amerikanska landsbygden.

– Då kunde bondkvinnorna på gårdarna nalla av äggpengarna och symaskinsagenterna for ut dit för att hämta upp sina slantar.

– Det finns ju hur många symaskinshistorier som helst om hur kvinnornas symaskinspengar räddat livet på familjen, säger Louise Waldén, som även gjort en utställning som hette just Josefin och teknologin.

Kriser gör syjuntor och syföreningar ännu viktigare, och en kris har vi just nu, coronapandemin. På Yalla Trappan i Malmö, ett arbetsintegrerande socialt företag som drivs av en ideell förening på Rosengård, har kvinnorna på syateljén delvis styrt om verksamheten och syr skyddskläder till vården och äldreomsorgen. På teater Västernorrland har kostymmästaren Tina Olofsson gjort om teatermasker, för föreställningar som inte blev av, till skyddsvisir.

Och de följer en historisk tradition. Under andra världskriget producerade tusentals syföreningar i Sverige vantar och sockor till soldater och under uppbyggnaden efter kriget gjordes babypaket som sändes till Finland och Norge. Men syföreningarna har också bidragit till att kvinnor tagit plats i samhället. De tidiga syföreningarna utgjorde en plattform för kvinnor att få en röst utanför hemmet. Att sy till de fattiga eller inkallade värnpliktiga var ett legitimt sätt att bygga relationer med andra kvinnor. Och verkligen tala med varandra.

Broderi som motstånd
Konstnären Maria Forssell i Bollnäs arbetar på ett mycket tydligt vis med textil konst som motstånd. I ett av hennes broderier står en person och kräks och hotas av en annan person med pistol och texten: ”Vi frågar inte hur sjuk du är, vi frågar efter din arbetsförmåga”. Uppe i vänstra hörnet finns Försäkringskassans logga. Den och ett antal andra broderier ansågs så provokativa att en polis rev ner dem från aktivitetshusets vägg i Bollnäs, där de ingick i projektet Maj Generation. Polisen har senare ursäktat sig med att hon ansåg att broderierna kunde kopplas till gängvåld och droger, men Maria Forssell har nu både polisanmält och tänker även anmäla till Justitiekanslern.

Maria Forssell, konstnär verksam i Bollnäs. Du hittar hennes konst på Facebook under namnet Gerillakonst.
Foto: Lisa Pehrsdotter

En annan som fört den upproriska handarbetstraditionen vidare i Sverige är konstnären och den kreativa aktivisten Jessica Wahl. Till 8 mars gjorde hon kvinnomärken av garn och satte upp vid Örnsbergs tunnelbanestation i Stockholm. Hon brukar också sticka kläder till statyer; som till exempel en bikiniöverdel hon trär på en kvinnobyst i Aspudden, som irriterade motståndare brukar slita av, varvid Jessica Wahl klär på bikinin igen. Plus att hon broderat bindor med text av kroppsaktivisten Charlotta Björk: ”Your pussy should most preferably smell of unicorn and meringue”, och satt upp på husväggar och i parker.

Äldre kvinnor brukar ofta få något nostalgiskt i blicken när de ser Jessica Wahl sitta och sticka på något kafé eller på en parkbänk.

– Åh, det där brukade ju vi också göra säger de. Det är bara att plocka upp det igen säger jag. Handarbete är ett eget politiskt språk som inte ska underskattas.

Högröstad och lågröstad kamp
Jessica Wahl berättar att inriktningen mot stickat, virkat och sömnad stärktes av det närmast depressiva tillstånd hon hamnade i när SD växte så kraftigt efter valen 2014 och 2018.

– Där hade jag stått och gett allt; vänt ryggen till och rasslat med nyckelknippor, rasat, skrikit slagord. När det inte hjälpte hamnade jag i en sorts ideologisk kris. Det kändes som undergången, men jag insåg att det inte går att möta hat med hat, starkare ord med ännu starkare.

– Jag kan vara politisk och protestera ändå, med mormors spets och garn går det också att nå fram med budskap. Det är bara ett annat politiskt språk. Inte så uppblåst. Jag säger inte att det är fel att skrika, men jag tror att bägge metoderna behövs, både högröstad och lågröstad kamp.

Foto: Jessica Wahl

En av Jessica Wahls förebilder är den brittiska craftaktivisten Sarah Corbett, som grundat rörelsen Craftivist Collective, och förespråkar just en kamp som kombinerar handarbete och aktivism och som är lugn, icke-konfrontativ och också innehåller vackra saker och vänliga gester.

– När jag fick möjlighet att träffa Sarah Corbett under en resa hon gjorde till Sverige, betydde det väldigt mycket för att jag skulle orka ta mig samman och fortsätta kämpa med mitt eget aktivistiska konstnärskap, berättar Jessica Wahl.

– Antingen bryr man sig och vill hjälpa till, på de sätt man kan och med de metoder man har, eller så bryr man sig inte. För mig har det aldrig varit ett val att sitta tyst, men jag har lärt mig att ibland är det bättre att viska, bättre att brodera slagorden än att skrika ut dem. Budskapet tar sig in i hjärtat och väcker känslor, minnen och hopp, avslutar Jessica Wahl.

Text: Åsa Mattsson
Foto: Agnes Stuber

Ett axplock av fler inspirerande handarbetare:

Lotta Sjöberg, textilkonstnär
www.lottasjoberg.com/
Instagram: @lottasjoberg

Hanna Åström, textil kreatör, stickfantast och hantverkspedagog
Instagram: @mjukavarden

Gisela Ståle, broderikonstnär
Instagram: @broderauttexten
Hemsida: www.broderauttexten.se

Shamiran Adam, konstbrodös
Instagram: @shami.se
Hemsida: www.shami.se

Jenny Hillevi Larsson, konstbrodös och textilare
Instagram: @jennyhillevilarsson
Hemsida: www.jennyhillevilarsson.com

Jenny ingår i kollektivet P.A.N.G där textilare gått ihop för att stärka konstsömnadens roll i kulturen:
@pangneedlework på Instagram.

Handarbetsgruppen Förenande Progressivt Hantverk, verksamma i Malmö
Instagram: @fphstickar

Husmorsgraffiti i Norrköping/Kvinnonätverket hemma
Ett initiativ av Anneli Lindberg, går att hitta på Facebook