• Hem
  • Med marknads&sh...
Rött

Med marknads­hyror får jag aldrig ett första­hands­kontrakt

För första gången på mer än tio år har Lena Redebjörk ett boende som känns som hennes eget. Hon och hennes tre yngsta barn stod utan bostad och var precis på väg att flytta in på ett vandrarhem när Stadsmissionen meddelade att hon fått ett tvåårskontrakt i ett rivningshus på Torsgränd i Stockholm. I oktober i år sägs kontraktet upp. 

– Jag älskar den här lägenheten. För första gången på länge har jag vågat inreda lite. När man flyttar runt så mycket som vi har gjort kan man inte ha en massa möbler, så jag brukade sova på golvet. Nu har jag en dubbelsäng där jag och de minsta barnen sover. Jag har fortfarande inte riktigt vågat sätta upp saker, berättar Lena Redebjörk.

Lena, som nu är trettioåtta år, har levt utan eget boende i mer än femton år.

– Jag flyttade från Karlskrona när jag var tjugotre. Min storebror dog när jag var tretton, sen blev livet aldrig sig riktigt likt igen. Mamma dog i cancer tio år senare, sedan både mormor och morfar på bara ett par månader. Jag bad socialen om att få ta över vårdnaden om min lillebror som var sju, men de sa nej. Efter det stod jag inte ut med att stanna kvar. Jag hade inget kvar där längre.

Istället blev det en flytt till Nyköping, där pappan till Lenas två barn hade sin familj. Men skulder och betalningsanmärkningar hon dragit på sig när livet var som mörkast gjorde det omöjligt för henne att få ett förstahandskontrakt. Trots att hon arbetade heltid och ofta mer än så blev den enda möjligheten för familjen ett så kallat kommunkontrakt, en kortsiktig boendelösning förmedlad av socialtjänsten.

– Det är meningen att det ska leda till ett eget boende, ett förstahandskontrakt, men vi verkar ha blivit bortglömda. Vi hade tak över huvudet, men vi var på undantag. Vi hade inget eget och jag trivdes inte i området, säger Lena.

I nästan tio år blev familjen kvar i kommunkontraktet innan Lena bestämde sig för att chansa i en större stad. I Stockholm fanns möjligheter som hägrade, fler jobb och fler lägenheter. Det blev inte bättre.

– Det finns lediga hyresrätter i Stockholm; Blocket är fullt av lägenhetsannonser. Men alla vill tjäna pengar på sin lägenhet. Istället för att släppa en lägenhet de inte bor i så hyr folk ut år efter år, och tar mycket mer i hyra än vad lägenheten är värd. Jag har betalat 15 000 kronor i hyra, 18 000 till och med.  På Blocket är det redan marknadshyror som gäller, den som hyr ut tar precis hur betalt de vill. Jag är livrädd för att det ska bli så med förstahandskontrakt också, då kommer jag aldrig kunna få en lägenhet.

– Jag blev erbjuden att köpa ett hyreskontrakt svart för en kvarts miljon. Jag är så desperat att jag hade gjort det om jag haft pengarna, men jag förstår inte varför det måste vara så här. Varför måste man utnyttja oss som redan har det svårt?

I Stockholm arbetade hon på tre jobb – sin fasta tjänst som boendestödjare på ett LSS-boende, extra som servitris, då och då natt på ett psykiatriskt boende. Hennes äldsta barn, som fyllt tjugotvå och bor i ett eget studentboende, hjälpte till med de yngre syskonen.  Nu är Lena inne på andra året av en skuldsanering, något som var omöjligt under åren hon bodde som inneboende eller med svartkontrakt.

– Hyrorna jag betalade var så höga att jag aldrig hade nog med pengar kvar för att kronofogden skulle gå med på en skuldsanering, trots att jag jobbade jämt. Jag kunde inte få bostadsbidrag heller, eftersom jag aldrig hade ett ordentligt kontrakt, säger Lena.

Tvåårskontraktet på Torsgränd blev en oas i öknen för henne och barnen. Hennes näst äldsta barn kunde för första gången få ett eget rum, och hennes treåring började i förskolan alldeles i närheten.

– Det är för barnen flyttandet är värst. När vi flyttade hit hade min yngsta son redan hunnit gå på tre olika förskolor. Han ville inte bli lämnad, vågade inte ty sig till personalen och fick ofta vredesutbrott. Nu när han fått lugn och ro är han så mycket lugnare och tryggare, berättar Lena.

Men i oktober är andrummet slut och det är tillbaks till vandrarhem och svartkontrakt för familjen.

– Osäkerheten är det värsta, att inte kunna planera. Kommer barnen kunna gå kvar på skola och förskola? Min yngsta dotter borde skrivas in i förskolekön, men jag vet inte var vi kommer bo i höst. Och själv, kommer jag kunna sköta jobbet? Jag skulle vilja plugga nån gång i framtiden, men kommer jag någonsin ha råd?

Det känns skamligt att erkänna hur vi bor, men jag hoppas att det ska kunna hjälpa någon annan, säger Lena Rederbjörk som inte haft ett eget boende på 15 år.

Lena Redebjörk lever i det i det som kallas strukturell hemlöshet. Hennes problem är alltså inte orsakade av psykisk sjukdom eller drogmissbruk, utan av sättet bostadspolitiken är strukturerad. Det är en växande grupp enligt Anders Mattsson, sextio år, som också lever i hemlöshet.

– Vi blir fler och fler. Jag känner till hundratals här i Stockholm. Speciellt äldre kvinnor blir fler, de hamnar på gatan efter att deras män har dött och de själva inte haft råd att betala hyran, förklarar han.

Anders Mattsson hamnade i hemlösheten efter en skilsmässa. Han hade en skatteskuld efter att ha avvecklat sin snickerifirma, och det stängde porten in till bostadsmarknaden.

– När vi skildes tyckte jag att min fru kunde behålla lägenheten, att det skulle bli bäst för barnen. Själv tänkte jag skaffa mig en hyresrätt, men att få ett förstahandskontrakt var helt omöjligt. Jag hade inte koll på hur hårda kraven för att få en lägenhet hade blivit, säger Anders.

Han fick ett andrahandskontrakt, men när personen han hyrt av flyttade tillbaka stod han på gatan. Han bodde på hotell eller vandrarhem medan han fortsatte leta boende, och snart hade sparpengarna sinat så att han inte ens hade råd att betala förskottshyra på ett andrahandskontrakt.

– Sedan dess har jag bott på gatan, 24/7. Det tog emot att berätta för andra hur jag levde, speciellt för mina barn. Nu skäms jag inte längre, jag ser hur många vi är i samma situation.

– Jag har fortsatt jobba som plåtslagare och betalar av på min skatteskuld, men när man inte har någonstans att vila bränner man ut sig fort. Fyra – fem månader brukar jag klara, sedan är huvudet helt slut, säger Anders.

På Convictus Vardagsrummet på Södermalm får Anders möjlighet att duscha, tvätta kläder och vila en stund. Via socialen hade han kunnat få sovplats på ett härbärge och sedan kanske en så kallad träningslägenhet, men han valde hellre att sova på pendeltåg och bussar.

– Jag är en vanlig människa, jag behöver inte träna på att bo i lägenhet. Jag vill inte sitta på socialen med någon som dömer mig. Jag behöver bara få hyra en lägenhet, säger Anders.

Text: Martin Thåström
Foto: Hasse Hedström

Dela den här sidan:

Kopiera länk

Prenumerera på nyhetsbrev