• Hem
  • Med himlen till...
Rött

Med himlen till vänster

Sångerskan Lisa Nilsson ger oss himlen runt hörnet, men människan Lisa Nilsson står i ögonhöjd med vem som helst – snackar politik eller drar ett skämt. Klart att många älskar henne, men inte riktigt alla.

Lisa Nilsson, artist och skådespelare, är något så ovanligt som en stjärna med gräsrötter. På sociala medier, där hon är mycket aktiv, berättar hon att det finns ett antal belackare, ofta män, som har mycket svårt att acceptera att hon, den där skönsjungande drömkvinnan från posters, galor, stylade bilder och skivomslag, har en massa åsikter också.
– Som kvinna och artist så förväntas jag fortfarande behaga och sjunga vackert i första hand: ”Håll inte på och tyck”. Jag och Malena Ernman råkar ut för det där hela tiden på sociala medier. Vi borde nöja oss med att vara snygga och sexiga och sjunga fint. Inte krångla med politiken så att det blir svårare att tycka om oss.
– Vi håller oss inte heller på mattan, men man blir såklart sårad ibland; jag vet ju att jag har på fötterna och gott underlag. Politik är inget jag plötsligt fått för mig att engagera mig i, det är ingen ”PK-trend”. De som försöker tysta mig med argumentet ”ägna dig du åt sången stumpan”, de spottar på mitt stora engagemang från barndomen. Det är som att sticka hål på nåns barnatro att ifrågasätta det. Du går inte in och rotar i mitt innersta ostraffat.

Vi sitter på ett fik på Söder i Stockholm och Lisa Nilsson hinner knappt ta en tugga av den grillade mackan förrän hon går igång. Detta är inte en person du behöver dra orden ur, var så säker:
– Det är få jag känner som har den bakgrunden som jag har, de flesta drog runt på fotbollsmatcher och festade genom vår ungdom. Det dröjde länge innan de började diskutera kulturpolitik eller orättvisor, men jag har gjort det hela mitt liv. Vi satt ju med vid bordet och diskuterade och fick lära oss om den lilla människan och girigheten, Wallenbergarna och bankerna – hur viktigt det var att vi genomskådade systemet.

En röd uppväxt

Lisa Nilsson är uppväxt på 1970-talet i Tyresö. Föräldrarna var skilda och bodde två kilometer ifrån varandra – en lärarfamilj och en frilansande musikerfamilj. Mamma var lärare för lågstadiet och hennes man för högstadiet-gymnasiet. Och så har hon pappa, jazzmusikern, som bland annat var med och startade Afrolinjen på Musikhögskolan, och hans fru, Monica Borrfors, som är jazzsångerska.
– I både familjerna var det tydligt rött, vi levde klassiskt engagerade fackeltågsliv. När mamma var nyskild, och tog ett studieår med pedagogik på Frescati, så engagerade hon sig i olika föreningar, allt från antikärnvapen till bygga broar för fred.
– Jag höll i facklorna, sjöng slagord och hade antikärnkraftsmärken både på mössan och på knäna på de ärvda manchesterbyxorna som gått sönder. Vi hade ju inte så mycket pengar. Det var sparpengar i gamla syltburkar, en målmedveten kamp på kniven som ändå tog oss runt på bilsemestrar i Europa.

För Lisa Nilsson är en kulturarbetare hennes jazzpianist pappa, som sitter där i radhuset i Tyresö, i arbetsrummet med linoleumgolv och bokar allt själv. Hon berättar att det var tufft i perioder.
– Varje januari så kom det där ångest-momentet i pappas musikerfamilj: ”Usch vi har inga gig bokade och nu turnerade vi förra året och har precis varit överallt, vad fan ska vi göra i år?”
– Som tur är var pappa även kantor i en kyrka, så han hade ju en fast inkomst där. Det var avgörande för hela vår ekonomi.

Den erfarenheten har gett Lisa Nilsson själv en ganska avslappnad inställning och ett okuvligt förhandlingsläge.
– När folk har kommit till mig och sagt att: Nu måste du ha en ny hit, det kommer inte gå annars, karriären dör, du måste hålla dig framme och vårda ditt varumärke.
– När min gamle vän Micael Bindefeld blir nervös för att jag rymmer på inspirationsresor till Brasilien och känner efter alldeles för länge, då har jag alltid kunnat tänka såhär: Ni kan aldrig säga till mig att min karriär är hotad så fort jag inte har listplaceringar i radio eller håller mig med primetime-tider i tv eftersom jag vet att min pappa har suttit där och fått ihop det så att vi har haft god mat och vin på bordet varje helg, vi har åkt på semester och haft cyklar. 40 års karriär bedriven genom att ringa till varenda liten jazzklubb och varenda kulturförening i Sverige för att få göra de där timmarnas musik, spela som han vill och improvisera jazz.
– Då kan jag känna att ni kan aldrig skrämma mig med att jag borde stå på någon större scen eller börja fundera på hur det här ska gå ihop. Jag vet att jag har någonting som jag kan. Och jag kan anpassa min verksamhet efter vad som funkar här och nu. Jag kan ta mig till andra länder om det behövs, vilket jag har provat. Jag har berört på alla språk, det kan ingen ta ifrån mig.

Hon fortsätter:
– Därför har jag kunnat vara kompromisslös i förhandlingssituationer. Jag hade aldrig överlevt i den här branschen om jag inte hade haft det här fundamentet. Det är få av dem som sitter på maktpositioner som förstår hur livet för de flesta kulturarbetare ser ut, men jag vet. Överlevde pappa, så överlever jag.

Kritisk till kulturpolitiken

Lisa Nilsson är mycket kritisk till kulturens, och kulturpolitikens, oansenliga roll i Sverige. Kulturpolitik hamnar inte ens bland tio i topp när det gäller väljarnas viktigaste frågor inför valet och många kulturarbetare arbetar under usla villkor.
– Även om jag är stolt över att min pappa och många andra artister, skådespelare och konstnärer, lyckas dra sig fram med små medel, är det ett stort bekymmer att politiker och myndigheter kan leva kvar i vanföreställningen att så länge kulturarbetare fortsätter producera utan stöd kan de väl hålla på. De borde lyfta kulturen genom att ge artister och konstnärer vettiga villkor. Så är det ju i andra länder.
– Arbetsplatserna inom kulturen är ofta som studentkvartar. Medan alla andra har fått växa upp och ha vuxna arbetsplatser, är vi kvar på studentnivå. Och förväntas ändå vara glada för det. Samtalet om kulturen är så snedvridet från början. Vi måste lyfta kunskapen om kulturen, vad den har för uppgift i ett samhälle. Istället för att bara prata om hur mycket pengar man ska ge till kulturskolan.

En sak som provocerade henne rejält var när den tidigare kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth gav uppfordrande tips till kulturarbetare om att bli ”entreprenörer”. Lena Adelsohn Liljeroth tyckte att man gärna kunde öppna ett kafé för att finansiera sin verksamhet som konstnär, och måla eller dreja på fritiden, eller medan bullarna är i ugnen.
– Hon ville väl även ändra kulturministertiteln till ”sport och underhållning” om jag minns rätt. Herregud! Vilken brist på respekt.

Du tillhör ju själv det lilla fåtal artister som det går bra för, även ekonomiskt. Så vad händer då? Vad hände med din självbild som ”vänster”, och ”underifrån” och din känsla av tillhörighet i gruppen kulturarbetare?
– Det var jättejobbigt för mig när jag började tjäna pengar, att jag sålde skivor. Att tjäna mer pengar än sina föräldrar på något som bara står och säljer. Inspelningen är gjord, arbetet utfört, sen får man profit på sitt arbete medan man ligger hemma i sängen och sörplar champagne med en ny kärlek.
– Jag köpte jättedyra julklappar till alla de där åren för att dela med mig, jag ville inte framstå som nån snål Joakim von Anka på min pengahög. Och sen företagsjobb, skulle man göra det? Jag var och sjöng på Investor en gång och fick en liten kindpuss av Pieter Wallenberg. Sen kom jag hem och kände: Vem är jag i allt det här? Och när kungen och hovet ringer då går jag dit och sjunger också. Och jag som har varit emot sånt här i hela mitt liv.
– Jag hade blivit en girig monarkist, kände jag. Men när jag och mamma pratade om det, så sa hon krasst” tja, det är indirekt en slags kultursponsring det här! I ett land som inte ger kulturen tillräckligt med medel så får vi ju börja lösa det på egen hand”, säger Lisa Nilsson och skrattar, som så många gånger under vårt samtal.

Sen blir hon allvarlig. Att vara Lisa Nilsson är att ha flera ben i olika läger samtidigt. En ständig balansgång.
– Det känns ibland som att man sviker något när man håller på och kindpussas på mingelpartyn för pengar, även om jag finansierar låtskrivandet den vägen. Även kompromisslösheten har ett pris, man måste vara smart. Innerst inne har man tidigt lärt sig att det lite finare att vara fattig när man sysslar med konst, för då har man troligen varit just kompromisslös. Vilket i sin tur säger en hel del om vårt kulturklimat. Det behöver ju absolut inte vara så att om man tjänar pengar så är det genast ett tecken på att man kompromissat med sitt finaste. Det är ett ständigt ge och ta. Kanske var det egentligen det Adelsohn- Liljeroth fiskade efter men uttryckte så klumpigt. Alla har bara
inte samma privilegier, alla är inte välkomna i både finrum och frilanskällare, som jag.
– Det finns en föreställning om att kreativiteten påverkas negativt om man fokuserar på profiten i första hand, att det man får ur sig riskerar hålla lägre konstnärlig halt om man främst riktar sig mot den som vill betala. Om man lägger allt kraft på att upprepa gamla hits i 40 år tills man dränerats på inspiration och självbilden krymper, att man riskerar att bli kreativt korrupt helt enkelt.

Under hösten 2018 ger sig Lisa Nilsson ut på en längre konsertturné i Sverige och norden för att fira att det är 25 år sedan megahiten Himlen runt hörnet kom. Hon hade tre konserter på Göta Lejon redan förra hösten, men fans och arrangörer runtom i Norden hörde av sig och ville också vara med och fira, så nu åker hon ut och framför hela Himlen-plattan med sitt band, förstärkt med kör och blås. Även här blev det en del vånda runt just pengar.
– Jag fick ett påhopp på Twitter här om dagen från en finsk man angående ett biljettpris i Helsingfors på 675 kronor: ”Tycker du att det här är okej, är det här vad låginkomsttagare ska betala för att se dig?”. Jag hade ingen aning, men förstår att producenten inte vill ha med just mig i resonemanget om prissättning, för då skulle vi aldrig tjäna några pengar. Men jag blev lite obehagligt överraskad och tog faktiskt upp saken med honom sen.
– Producenten sa då till mig att ”du måste finna dig i att du är en så pass stor artist att du ska hålla de här priserna. Varför skulle du lägga dig under dina samtida kollegor?” Jo, jag har ju förvisso hållit på i 30 år, jag är ingen nykomling. Och så tänker jag: Hur mycket tar Barbra Streisand i London? 4000 kronor. Jag själv betalade närmare 10 000 kronor för att se musikalen Hamilton i New York nyligen. Sen åkte jag Ryan Air och åt snabbmat för att kompensera biljetten.
– Men nånstans inom mig tycker jag att jag ska finnas för alla, särskilt dem som verkligen tycker att de behöver mig ska kunna se och höra mig. Vi har därför justerat priserna inför höstturnén med lite mer variation så att det alltid finns ett antal biljetter för fans utan medel.

Föraktet mot svaghet

Lisa Nilsson funderar mycket över samhällets tilltagande hårdhet, föraktet mot svaghet, mot ”de andra” och berättar att senaste gången hon blev upprörd var samma dag vi ses, när hon hörde Ebba Busch Thor tala om ”svenskhet”.
– Det var egentligen inte innehållet så mycket som tonen, avståndet till dem hon pratade om. Det är någonting som har hänt, när man kan prata så rationellt om så stora saker som människoöden. Man pratar i kalkyler och budgetsummor och det är något kallt över det.
– Det har liksom blivit ett slags distanserande, det är vad jag tänker när du frågar mig vad jag tänker om samhället idag. Att vi inte möts utan det är tjockare filter emellan. Det öppnar för en slags demoralisering som gör att du kan komma undan med ganska grova saker utan att någon reagerar.

Hon menar att det är en instrumentalisering som smugit sig in i våra egna liv, inte bara bland samhällets politiker och makthavare. Något sociala medier är med och påverkar:
– Vårt sätt att framställa oss på foton med våra familjer på Facebook och Instagram har också med det här att göra. Det går att skräddarsy sig själv; ”det kunde vara snyggare att ta bort det röda i huden på bilden”. Man orkestrerar intrycket av sig själv. Man orkestrerar även intrycket av politiken. Det kan leda till att man inte tror på människors utsatthet för att man tror att det är skapat. Man pratar om fake news. I förlängningen försvagas tilliten och vi får ett mer empatilöst samhälle.

Hon känner sig skrämd av det kommande valet, men hon tänker förstås fortsätta att vara med i samtalet, skriva twitterinlägg, ge svar på tal på krogen, på middagar och på scenen, vara med bland motkrafterna. Och hon kommer att fortsätta färdas mellan sina världar, högt och lågt, prata med människor med olika bakgrund och åsikter. Häromdagen var hon på en brunch hos Micael Bindefeld, där hon pratade om föräldraskap och att vara kvinna i rampljuset med Annie Lööf.
– Micael och jag lärde känna varann när han stylade mitt skivomslag när jag var 20 år. Trots att vi ofta är mycket oeniga politiskt håller vi fast vid varann. Jag älskar att provocera honom med att spela in en låt om synen på våldtäkt för en Fi!-skiva. Hos honom möter jag alla typer av människor som jag sällan skulle springa på annars, Fredrik Reinfeldt och Anna Kinnberg Batra. Jag behöver få prata med oliksinnade av alla politiska valörer.
– Det finns hopp för världen när jag får krama olika moderatledare. Annars fastnar jag där med mina hyggliga vänsteraktiga musikerkollegor i turnébussen, som tycker samma som jag, avslutar Lisa
Nilsson.

Text: Åsa Mattsson
Foto: Agnes Stuber

Dela den här sidan:

Kopiera länk