• Hem
  • LO-bas i högert...
Rött

LO-bas i högertider

Therese Guovelin ska driva löntagarnas intressen och öka deras makt. Men S-regeringens högerpolitik och lagförslag om inskränkt strejkrätt gör uppgiften grannlaga.

– Shit! Här står jag, en arbetarunge från Kortedala. Och det är stort!

Personen som yttrar orden på utpräglad göteborgska är LO:s första vice ordförande Therese Guovelin. Bara minuten tidigare har hon valts till posten av en enhällig LO-kongress och jublet vet inga gränser. Innan hon fortsätter med sitt tal åker näsduken upp ur fickan. Efter decennier av fackligt engagemang och ett par år som ordförande för Hotell- och restaurangfacket tar hon klivet in i LO:s ledning. Hon är rörd.

Sedan dess har det gått nästan tre år och Therese Guovelin har hunnit bli varm i kläderna. Som ansvarig för organisationens jämlikhetsarbete rör hon sig i kärnan av det fackliga uppdraget, den att se till att medlemmarna får sin del av den ekonomiska kakan. Det finns en del att göra. De senaste decennierna har den som arbetar fått se hur en allt mindre del av det värde som företagen skapar kommer dem till del. Istället blir de frånsprungna av en ekonomisk elit, när kapitalet ökar i värde otroligt mycket snabbare än folks löneökningar. För att kartlägga utvecklingen har LO tillsatt en jämlikhetsutredning ledd av Therese Guovelin.
– Det som verkligen har förvånat mig är hur fruktansvärt väl det har slagit igenom med ojämlikheten i skolan. Att det är så extremt beroende på dina föräldrars utbildnings-bakgrund. Jag känner igen mig i det och jag är född 1964. Jag känner verkligen att vi är på väg någonstans dit vi inte vill tillbaka. Att din adress ska avgöra din framtid, säger Therese Guovelin.

Adressen ja. Den är något som hon burit med sig genom åren. Uppväxten i Göteborgsförorten Kortedala där de flesta vuxna jobbade på Volvo eller SKF, i vård och omsorg, eller var hemmafruar, har till stor del lagt grunden till hennes engagemang.
– Där jag är född och uppväxt i Kortedala så var det en ganska blandad skola, för Kortedala består av hyresrätter, bostadsrätter och villor. Men det var inte direkt direktörernas barn som bodde där. Vi hade alla ungefär samma förutsättningar, det var tältsemester som gällde, man åkte inte på utlandsresor och man hade inte märkeskläder. Det var lika för alla.

Men när hon började i gymnasiet växte världen. Plötsligt var det skolkamrater som åkte utomlands på sommaren och som hade helt andra möjligheter i livet. Med de nya kontrasterna fick hon perspektiv på sin egen bakgrund och så grundades Therese Guovelins klassmedvetande.
– Då förstod jag ju att det inte var lika för alla. Hälften av
Munkebäckskolans gymnasieungdomar kom från så kallade
”fina områden”. De hade märkeskläder och sysslade med ridsport istället för lagsport. De semestrade utomlands på loven istället för att jobba, sa Therese Guovelin i samband med att hon blev vald.

Det behövs en skattereform
Frågan om en skattereform är kanske inte den mest klickvänliga, men många menar att det är just det som måste till för att jämlikheten ska kunna öka igen. Det spelar ingen roll hur mycket folk jobbar eller hur hög lön de har om skattereglerna gynnar den som äger pengar i form av värdepapper, företag och fastigheter. Detta är något som Vänsterpartiet drivit länge, inte minst i budgetförhandlingarna under förra mandatperioden. Både Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson har vittnat om bristen på gehör från Socialdemokraterna. Therese Guovelin har dock inte gett upp hoppet, hon betonar med emfas behovet av en skattereform och hoppas att Socialdemokraterna kommer att lägga fram förslag som går i rätt riktning.
– Vi behöver verkligen en skattereform. Det kan ju inte vara så att inkomst av tjänst ska beskattas högre än inkomst av kapital. Jag tror det är tio procent av kapitalägarna som äger 90 procent av kapitalet.

Vad finns det för möjlighet att genomföra en sådan skattereform med tanke på att S
ingått januariavtalet med C, L och MP?
– I januariöverenskommelsen säger man att klyftorna inte ska öka under den här mandatperioden. Det är ett reptrick i sig, med tanke på fördelningspolitiken i avtalet. Men det som är det viktiga här är ju vad som inte står i överenskommelsen, att regeringen ska kunna vida mått och steg för att minska klyftorna.
– Då får man ju koncentrera sig på det som inte
tas upp i januariöverenskommelsen. Vi kommer att
fortsätta jobba för att komma med förslag på vad man
kan göra för att inte bryta mot överenskommelsen
men ändå se till att minska klyftorna.

Att besöka den borgliknande LO-kolossen på Norra Bantorget i Stockholm är delvis som att träda in i en annan tid. Utanför porten står en staty av den socialdemokratiska pionjären och agitatorn August Palm. Innanför porten öppnar en nationalromantisk entré upp. Från väggen blickar en flera meter hög målning av en blond arbetare i bar överkropp ner på en. En illustration ganska långt från bilden av dagens arbetsmarknad. Och även en bra bit ifrån den arbetsmarknad som Therese Guovelin gick in på i slutet av
1980-talet, när hon började sin yrkesbana som hotellstädare, restaurangbiträde och servitris. Då var det fasta jobb som gällde. Idag har otryggheten ätit sig in långt in i arbetsmarknaden och förändringarna har fått effekter för organiseringen: LO:s medlemssiffror har dalat under lång tid.

Påverkas er tyngd gentemot arbetsgivarsidan
av er dalande medlemstrend?
– Nej, men den kommer att göra det om det fortsätter. Det ser lite olika ut i olika branscher, hur hög organisationsgrad man har. Egentligen rekryterar vi inte färre idag än vi gjorde förut. Vi skriver in hur många medlemmar som helst. Problemet är att många rinner ut i den andra änden. Den största utmaningen vi har idag är de branscher där vi har en extra hög genomströmning och där det är en allt större andel som inte har tillsvidareanställningar.

Medlemstappet är inte den enda utmaningen för LO. De senaste åren har det varit turbulent i Sveriges hamnar och i spåren av den såriga konflikten mellan Hamnarbetar-förbundet och arbetsgivaren APT Terminals aviserade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson att det behövdes en inskränkning av strejkrätten. Den andra maj läggs förslaget, som bygger på ett förslag från parterna, fram i riksdagen.

Inom LO är frågan kontroversiell. Förslaget har kritiserats hårt av fackliga gräsrötter, och förbundsordförandena i vissa förbund, såsom Byggnads och Fastighets och Pappers, har varit öppet kritiska. Men så i mitten av mars ställde sig samtliga förbundsordföranden och LO-ledningen bakom lagförslaget i en gemensam debattartikel i tidningen Arbetet. Hur de kom dithän vill Therese Guovelin inte kommentera.
– Jag tänker inte kommentera exakt vad som sagts mellan förbunden men kan konstatera att styrelsen är fortsatt överens om att stå bakom det här förslaget som förhandlats fram mellan parterna.

För sent att dra tillbaka förslaget
Hon menar att anledningen till att LO ställer sig bakom lagförslaget är för att det har kommit för långt för att gå att stoppa.
– Hade hamnarbetarna lyssnat på LO för två och ett halvt år sedan och skrivit på ett andrahandsavtal hade lagen inte behövt ändras. Nu är det för sent att dra tillbaka förslaget. Med lagändringen blir rättsläget också tydligt. Om nya förbund och liknande situationer uppstår kommer de att få skriva på ett andrahandsavtal. Det är också viktigt att komma ihåg att vi har en högermajoritet i riksdagen. Om inte vårt förslag går igenom är risken stor att ett annat förslag läggs, som inkluderar sympatiåtgärder och proportionalitetsprincipen. Det är vår skyldighet att motverka en sådan utveckling.

Vilka effekter räknar du med att den nya lagen får?
– Vår bedömning är att lagändringen i princip inte får någon påverkan på de etablerade parterna på svensk arbetsmarknad och att den inte förändrar maktbalansen.

Ett tydligt tillfälle när den fackliga tyngden sätts på prov är i avtalsrörelsen. I år är det inte speciellt många avtal som gått ut, men nästa år är det upp till bevis. Då ska 500 avtal som omfattar 2,8 miljoner anställda förhandlas om. Med 14 förbund som verkar inom vitt skilda områden på arbetsmarknaden och som har olika intressen framåt har det inte alltid gått att samordna dem inför förhandlingarna.

En stridsfråga har varit det så kallade märket, som säger att det är den manligt dominerade industrisektorn som ska vara löneledande i Sverige. Något som kvinnligt dominerade förbund såsom Kommunal har haft svårt att hantera. Under flera avtalsrundor fick LO inte ihop det. Men Therese Guovelin menar att det inte är märkets vara eller inte vara som är det viktiga när det gäller att få upp kvinnors löner.
– Förra avtalsrörelsens stora satsning var ju att se till undersköterskornas löner. Och det är ju en väldigt stor grupp, så det är klart att det får påverkan. Här handlar det om vad vi gör i avtalsrörelsen och kan komma överens om.
– Men både nu och på sikt så måste vi komma till rätta med att arbetsmarknaden är så olika uppbyggd beroende på vilket kön du har och vilken bransch du arbetar i. Det är inte bara vilka branscher som har högre löner i lönetariffer, utan det handlar ju också om branscher där du har ännu mindre lön för att du jobbar mindre än vad du skulle vilja. Det slår ju igenom hela vägen, pensioner och så vidare. Att se till att skapa tillsvidareanställning på heltid – det är grunden för att kunna uppnå jämställdhet mellan könen, säger Therese Guovelin.

Det är inte första gången hon pratar om detta och det märks att hon är engagerad. Runt halsen glimmar ett silversmycke av smyckesdesignern Efva Attling, ett abstrakt kvinnomärkte i sammanlänkande geometriska former. Men vissa saker kanske är lättare att prata om när hon inte har hela LO och IF Metalls känslor att ta hänsyn till. Bakgrunden hos Hotell- och restaurangfacket märks när hon får frågan om vem hon ser framför sig när hon jobbar.
– Även om jag företräder alla fjorton förbund, alla arbetare och alla fackliga medlemmar, så är det lätt att jag faller tillbaka och ser den här hotellstäderskan som sliter och faktiskt har värktabletter i fickan för att hon ska orka jobba hela dagen. Det är så det ser ut idag och det bär jag med mig.

 

Therese Guovelin om:

Facklig-politisk samverkan: Vårt facklig-politiska samverkansarbete med socialdemokratin är ju extremt långsiktigt. Ibland har vi inte samma uppfattning som partiet, gudarna ska veta att det händer oftare när de är i regeringsställning. Men någonstans i grunden är ju det enkla svaret att vi behöver fler fackligt aktiva i politiken som verkligen har vårt perspektiv. Sen tror jag att vi har en del utmaningar i januariöverenskommelsen, men det är också en hel del som inte står där. Där måste vi orka och våga vara lite idérika med vad vi kan föra fram.

Att LO-arbetare röstar SD: Många av de som har bytt till SD, oavsett var de bytt ifrån, känner en oro över att förlora något, eller så känner man sig övergiven av politiken. Där måste vi visa att vi har krav som gör att politiken levererar. Sen måste ju också Socialdemokraterna klara av att fortsätta med visionerna om vilket samhälle vi vill ha. Där måste vi stöta på och visa att vi står på vanligt folks sida.

Klimatet: Det är redan väldigt mycket klimatsmarta och
miljömässiga lösningar inom industrin. Det kan faktiskt gå ihop med ett bra klimatarbete och en tillväxtindustri. Idag har vi tack vare att vi konkurrerar med kunskap hittat sätt att producera mer klimatsmart. Och det skapar arbetstillfällen.

Konsensus: På våra LO-styrelsemöten handlar det väldigt mycket om de gemensamma målen och att hitta konsensus så ofta som möjligt. Det är sällan vi har omröstningar för det är viktigt att vi är överens och då får man vara lite pragmatisk. Vi har ju den gemensamma målsättningen att vi ska se till att förbättra för våra medlemmar, såväl på arbetsplatsen som i samhället i övrigt, men vi kan ha olika vägar att nå dit. Kommer vi inte överens så driver vi inte det heller.

 

Kommentar av Ali Esbati,
arbetsmarknadspolitisk
talesperson (V)

Vad får det för effekter att inskränka strejkrätten?
– Om den går igenom tror jag att lagen är något som inte minst socialdemokrater kommer återvända till och säga att här gick det inte bra, milt uttryckt. De här förändringarna kommer nog inte att märkas så mycket på kort sikt, men ganska snart kan det uppstå eller skapas situationer där den här lagen blir till en nackdel. Den största effekten blir på en föränderlig arbetsmarknad där grupper som idag har en svag ställning får ännu svårare att ta strid för sina rättigheter. Det är verkligen inte mer makt till arbetsgivarna
vi behöver i dagens situation.

Är det för sent att dra tillbaka förslaget?
– Jag kan inte riktigt förstå den argumentationen, regeringen kan ju dra tillbaka förslaget när som helst. Till och med efter det är lagt, egentligen. Vår bestämda uppfattning är att den här processen aldrig borde ha startats, att använda hamnkonflikten var ett svepskäl.

Hur ser du på märkets vara eller inte vara, inte minst när det kommer till jämställda löner?
– Jämställda löner står inte och faller med märket. Det krävs många saker, inte minst förändringar i föräldraförsäkringen och i kommunernas finansiering för att uppnå det. Men jag tycker att märket skapar en del hinder för att få till större förändringar när det gäller lönerna. Det behövs en större diskussion om ifall märket tar mer än det ger för många, det gäller inte minst löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän. Och sen är frågan om det är rimligt att hålla löneandelen på en så pass låg nivå som märket ändå innebär.

Text: Maria Carlsson
Foto: Anna Hugosson