• Hem
  • Låt oss prata v...
Rött

Låt oss prata välfärd, klassklyftor, pandemi men framförallt om rasism

Aysha Jones, influencer och grundare av svenska Black Lives Matter

2020 blev året när högre krafter visade människan exakt hur sårbara vi är, genom att låta ett litet virus sätta allt och alla ur spel. Med viruset kom många frågor om hur, vem och varför. Intressanta frågor, smärtsamma frågor men framförallt livsavgörande frågor. När pandemin var ett faktum blottades inte bara omvärldens utan även Sveriges smutsiga byk. Det blev omöjligt för beslutsfattare att hävda att välfärden var intakt eftersom myndighet efter myndighet slog larm om ohållbara rutiner och bristande möjligheter att tillgodose landets äldre, barn och sjuka med rätt omsorg, utbildning och vård.

”Vi kommer inte klara detta” skrek dom alla, men ingen lyssnade. Jag vill nästan säga att ingen brydde sig. Ingen bryr sig för att dom som skrek och drabbades först var icke etniskt svenskar, socioekonomiskt utsatta förortsbor, ammo i kiosken under mig och habarier som tar hand om din ayeyo. Ingen brydde sig för att vi gärna talar om välfärd, klassklyftor, trygghet och kamp utan att räkna in ras.

I allt detta finns det dom som historiskt sett alltid har haft det värst. Nämligen de icke etniskt svenska förortsborna, de icke etniska svenskar som drabbas av ökade klassklyftor och att dom som jobbar med våra barn och äldre oftast är icke etniskt svenskar. Precis som med me too rörelsen i Sverige så ekade det tomt på perspektiv från oss rasifierade men betyder det att vi inte finns, att vi inte drabbas? Eller är det ytterligare ett tecken eller kanske till och med bevis på att icke vita röster tystas ner och icke vita perspektiv och behov inte ges plats, trots att det är vi som först tagit ton och uppmanat till kamp?

Aysha Jones, influencer och grundare av svenska Black Lives Matter

Jag vet inte. Men jag vet att det var först när man skrek ”vi klarar inte mer” som såväl gemene hen och beslutsfattare som media, som på riktigt gjorde det jag älskar när vi gör i gemenskap; checkar sig själva, gör om och gör rätt.

Vad var skillnaden, vad ändrades som gjorde att vi helt plötsligt började bry oss? Om jag tillåts vara den som är den för en stund, du vet hon den jobbiga svarta saken som inte vet när hon ska vara tacksam, tyst och veta sin plats. Hon som har mage att fråga vem dog som var så viktig att det nu blev en prioritet att ta tag i detta välfärdshaveri? Var det en man? En kvinna? En hen? Ett barn? Hur såg denne ut? Var bodde denna dödliga men ack så viktiga personen? Kan det vara så att intresset kom först när sjukhusen fylldes med majoritetssvenskar som vi på riktigt brydde oss om att ta tag i skiten? Du vet, när den vita mannen, vita kvinnan, de vita äldre och de vita barnen blev lidande. Var det först då som Sverige brydde sig om haveriet som blottades med pandemin corona?

Det borde nästan vara en retorisk fråga för vi vet redan att när de icke vita äldre och förortsbor dog på grund av trångboddhet och svårigheter att hålla avstånd så brydde sig ingen. När våra farbröder tvingades köra Sveriges taxibilar och bussar brydde sig ingen. Men ändå vill vi prata klassklyftor, välfärd och trygghet som om det vore något som går att prata om utan att prata ras och rasism.

Plus och minus

+ Gemene svensk som visar att vi har noll tid och rum för hat och ojämlikhet i mitt fina Svea rike!

– Ulf Kristerssons oheliga flirt med fascister, som är lika oförväntad som Ebba Busch förmåga att vända andra kinden till…