• Hem
  • Kurs i marxism
Rött

Kurs i marxism

Karl Marx tänkande utgör den grund på vilken vänstern byggt sitt politiska projekt. Marxismen har influerat allt från feminism till koloniala befrielserörelser och klimatkamp. Här beskrivs de stora dragen i marxismen och relevansen för samhället idag.

Klasskamp

Motsättningen som driver systemet.

Man brukar säga att marxismens förståelse av samhället är historisk. Det betyder att man måste förstå alla samhällsfenomen och samhällsstrukturer utifrån deras plats och funktion i den historiska utvecklingen.

För marxismen är alla samhällsformer i viss mån lika varandra. Slavsamhälle, feodalism, industrialism eller IT-samhälle: Formerna skiftar visserligen, men i varje samhälle skapas värdet av de som arbetar, medan makten och kontrollen över resurserna ligger hos en härskande elit.

Utöver det som vi behöver för att leva skapas hela tiden ett mervärde, det vill säga ett överskott som vi kan använda för att utveckla och förändra vår värld. Men det är de som äger produktionsmedlen, det vill säga de resurser och verktyg som behövs för att kunna producera, som bestämmer vad det ska användas till och vem som ska dra nytta av det.

Inom varje samhälle uppstår alltså en kamp om makten över det värde som skapas genom det arbete vi utför tillsammans, och i förlängningen om kontrollen över produktionsmedlen. I varje samhälle finns olika mekanismer för att fördela mervärdet – under feodalismen var det kyrkan, feodalherrarna och kungen som rent konkret bestämde vem som hade rätt till vad. Makthavarna tog vad de ville ha, och behövdes argument hänvisades det i bästa fall till att Gud ville ha det så. Idag omfördelas mervärdet istället genom ”kontrakt” mellan individer som möts på en ”marknad”. De som arbetar får lön, och de som äger produktionsmedlen får överskottet. De som hyr betalar hyra eller ränta till banken, och de som äger tar vinsten. På så sätt är kapitalismen både mer genomgripande och mer genomskinlig. Alla får det de har rätt till, och alla agerar efter sin fria vilja, men samtidigt bestäms vem som har rätt till vad på förhand av vem som äger produktionsmedel och kapital, och alla är tvungna att sälja sitt arbete för att överleva.

Kort sagt: Oavsett hur ett system är organiserat så föder det i sig själv konflikter mellan klasser: Om vem som ska ha makten och äga. Det är dessa konflikter som i sin tur driver samhället framåt och ger upphov till nya samhällssystem och nya maktordningar. Det är det Karl Marx menade när han sa att ”historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp.”

Kapitalismen

Den nödvändiga expansionen.

Till skillnad från tidigare ekonomiska system så kräver kapitalismen ständig tillväxt för att fungera. Konkurrensen mellan olika kapital driver ständigt systemet framåt. Medan kungen, kyrkan eller adelsmannen i allmänhet tog ungefär samma skatt, tionde och arbete varje år, så måste en kapitalist ständigt investera sitt kapital och se till att det växer år från år. Det är systemets själva princip.

För en kapitalist – vi kan också kalla honom entreprenör eller investerare – kan alltså ”meningen” med all ekonomisk verksamhet sammanfattas så här: Kapital investeras i produktion som skapar varor som säljs för profit som i sin tur kan utgöra ett större kapital, när hela cirkeln börjar om igen. Om det är kläder eller bilar eller vapen eller cancerbehandlingar som produceras spelar inte i sig någon roll för kapitalisten, så länge kapitalet växer, vilket det måste göra för att han ska överleva som kapitalist. De som misslyckas med det slås ut, och deras kapital tas över av och blir en del av allt större kapital. Det är återigen konflikten som driver systemet framåt: mot nya marknader och verksamheter, och mot större och större koncentration.

Men detta betyder förstås att en större och större del av världen hela tiden måste förvandlas till varor. Det kan ske antingen genom att man hittar på nya saker som kan köpas och säljas, eller genom att sådant som inte tidigare sågs som varor inordnas i kapitalismens logik. Det är alltså inte någon slump när vi ser vård, skola och omsorg förvandlas till varor, eller att vi alltmer tvingas förhålla oss till våra personliga egenskaper, känslor, förmågor och kunskaper som saker som är ”lönsamma” eller ”olönsamma”. Det är helt enkelt kapitalismen som gör det den måste göra: Omformar världen i sin egen avbild.

Den viktigaste varan av alla är själva arbetskraften. Enligt Marx är det bara mänskligt arbete som kan skapa värde – i slutändan är det bara genom att vi aktivt arbetar med ett material som något kan få ett större värde än det haft innan. Även om kapitalets enda mål i sig är att växa så måste det alltså för att göra det ta ”omvägen” genom ”produktionens dolda hemvister”.

På samma sätt som kapitalismen ständigt måste omvandla fler saker till varor, så måste den också dra in mer och mer av naturen i sitt kretslopp, som råmaterial och resurser. I förlängningen varnar Marx för att metabolismen (alltså ämnesomsättningen) mellan natur och människa rubbas av kapitalismens ständiga och oundvikliga expansion.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att kapitalismen är en förunderlig maskin: Den skapar oerhörd rikedom, oerhörda anhopningar av varor och utvecklar en oerhörd energi och innovationskraft, men i samma takt skapar den med nödvändighet utsugning, misär och miljöförstöring, i en sådan grad att själva systemet undergräver sig självt.

Ideologin

Inga alternativ?

För att kunna fortsätta fungera trots dessa uppenbara motsättningar måste kapitalismen ständigt skapa argument för sin egen förträfflighet. Ibland är de positiva: teknikoptimism, framstegstro och tillväxt som lösning på alla våra problem, eller på en individuell nivå drömmen om självförverkligande och frihet, rikedom och framgång.

Parallellt med dessa finns också negativa argument: rasism och sexism används för att förklara varför vissa förtjänar att ha det bättre än andra, och imperialistiska föreställningar används för att förklara varför ”vi” måste skiljas från ”de”, och varför vissa länder är fattiga och vissa rika. Detta för att förklara varför världen är ojämlik, och borde fortsätta vara det.

Men det allra mest grundläggande argumentet för kapitalismen är också det allra enklaste: det kan helt enkelt inte vara annorlunda! Det här känns kanske igen från Margaret Thatcher eller Carl Bildt, som pratade om den “enda vägens politik” eller att ”det inte finns några alternativ”. Det behövs inga argument för kapitalismen om man ser till att ingen tror att det skulle kunna vara annorlunda.

När konservativa pratar om könsroller och den mänskliga naturen eller när liberaler pratar om att alla människor till sin natur är själviska och bara värnar om sig själva, så är det egentligen en och samma sak: de försöker upphöja det sätt som människor lever på under kapitalismen till en evig sanning. Samtidigt som vi uppmanas att tänka oss att vi är fullständigt fria får vi alltså veta att varje försök att tänka eller göra något verkligt nytt eller annorlunda är meningslöst. När det lyckas så blir det, som författaren Mark Fisher säger, ”lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut”.

Kritik

Teori och praktik.

En de viktigaste uppgifterna för marxismen (och för all kritisk teori) är alltså bokstavligen att förklara – klargöra – världen för oss. Det handlar förstås om att visa när och hur den ekonomiska och politiska elitens föreställningar och påståenden är osanna eller rena lögner, för det händer. Men framförallt handlar det om att avslöja de stora berättelser som får det kapitalistiska samhällssystemet att framstå som nödvändigt och oundvikligt. 

Marxismen ägnar sig alltså ständigt åt att ifrågasätta de modeller och antaganden som blivit tagna för givet. Det handlar inte bara om ekonomi, utan om alla delar av det mänskliga livet: inte bara fördelningspolitik och klasskamp, utan lika mycket könsroller, föreställningar om vad begrepp som frihet, demokrati och självförverkligande är eller kunde innebära.

Men för Marx och marxismen är det förstås inte någon rent intellektuell uppgift att kritisera systemet. Teoretiskt reflekterande och praktiskt politiskt arbete måste förenas för att vi ska kunna avslöja systemets orimlighet och visa att alternativet är inte bara möjligt utan nödvändigt. För att kunna gå bortom det som vi fått lära oss är självklart och bara ”som det är” måste vi både kunna tänka oss vad alternativet är och skapa rörelser och sammanhang som visar att det går att göra annorlunda. Med Marx egna ord: ”teorin blir en materiell kraft så snart den griper massorna”.

Därför är det inte heller alltid meningsfullt att ställa de visionära eller radikala idéerna mot det konkreta och vardagsnära: i alla fall inte om man inte är tydlig med hur de två förhåller sig till varandra. Målet måste vara att de båda hela tiden befinner sig i ett fruktbart samspel – dialektik skulle Marx säga – som gör det visionära konkret och det konkreta visionärt. Det är det vi måste göra varje dag, när vi bedriver politik, på jobbet, i bostadsområdet, på gatorna eller i kommuner, regioner och riksdag. Det är när vi lyckas med det som vi kan hoppas på att faktiskt förändra samhället i grunden – att gå bortom det kapitalistiska systemet.

Socialismen

Att gå från nödvändighet till frihet.

”Att jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten – utan att för den sakens skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker.” Så beskrev Marx i en berömd formulering detta samhälle efter kapitalismen. Det betyder förstås inte att man måste börja ägna sig åt jakt eller fiske, eller för den delen tycka om att skriva litteraturkritik, utan helt enkelt att det måste vara ett samhälle där varje människa kan vara många saker på samma gång, utan att någonsin reduceras till sin funktion för det ekonomiska systemet.

Socialismens slutmål är alltså ett samhälle där vi kan ägna oss åt vänner, familj, arbete, konst, kultur, tänkande eller friluftsliv, utifrån våra egna behov och begär, och utan att någon av dessa saker definierar vem vi är, eller vårt värde i samhällets ögon. Därför pratar Marx ofta om socialismen som ”frihetens rike”, i kontrast till kapitalismen, som han kallar ”nödvändighetens rike”.

För marxismen är det självklart att detta frihetens rike innebär ett helt annat samhälle: ett som bygger på andra principer än kapitalismens. Ett samhälle där det stora flertalet är underkastade ett fåtal kapitalägares intresse av att öka sitt kapital är helt enkelt omöjligt att förena med frihet, demokrati och ett gott liv för alla. Detta kan väl heller knappast idag vara svårt att tänka sig. Tvärtom blir det tydligare för var dag som går, inte minst genom klimatkrisen som hotar att förstöra förutsättningarna för mänskligt liv, att vi för eller senare måste omforma samhället i grunden.

Samtidigt kan vi säga att det finns många saker som har genomförts eller skulle kunna genomföras redan idag, som till sin natur är socialistiska. Gemensamt ägd och styrd sjukvård; skola, daghem och fritidsgårdar; fungerande A-kassa och sjukförsäkringar, fackligt inflytande som ger arbetare större makt på jobbet. Allt detta är steg i riktning mot “frihetens rike”.

Varje steg mot ett friare, rättvisare samhälle är alltså ett steg mot socialismen – mot ett samhälle där vi alla, tillsammans, verkligen har makten att styra våra egna öden och till slut kan förverkliga principen från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Text: Samuel Carlshamre
Illustration: Daria Bogdanska