• Hem
  • Konst och uppro...
Rött

Konst och uppror

Hennes konst har blivit nedplockad, vandaliserad och kritiserad. Hon använder graffitin som revolutionärt verktyg, skiter i traditioner och är, precis som sin konst, punk. Rött har träffat ”graffittan” Carolina Falkholt.

Carolina Falkholt måste sitta så att hon kan se vad som pågår ovanför våra huvuden. Vi talar om urkraften som hennes konst föds ur, ett sorts ursinne som ibland snuddar vid vansinnet. Och detta ursinne har fräst som en stubintråd genom Carolina Falkholts hela konstnärskarriär. Då och då smäller det. Mitt bland folk ute på gatan. Med gatan som skådeplats får konsten en relevans som är svår att åstadkomma i konstvärldens exklusiva miljöer.

  Graffiti är revolutionär konst, konstaterar Carolina Falkholt. Den går aldrig att marknadsanpassa, den är för alla. Det gör att den blir okontrollerad och farlig.

Men även gatan är en farlig plats för konsten. Carolina Falkholts muralmålningar får inte leva särskilt länge innan de blir vandaliserade av högerextremister eller övermålade med hjälp av lagens långa arm. Klottersaneringspatrullen rycker ut dygnet runt.

– Graffiti är ju lite som husockupationer, det hotar det heligaste i vårt samhälle. Äganderätten.

Nu är det inte bara inkräktandet på offentlig och privat egendom som hotar ordningen. Alltings början för Carolina Falkholts ställning, som en av våra mest kontroversiella konstnärer, var när hon kom ut som ”graffitta” och berikade det offentliga rummet med färgladdade explosiva fittor. Det var inte ett sådant motiv Nyköpings kommun hade tänkt sig när de 2014 anlitade den hyllade konstnären för att dekorera en ny högstadieskola.

I panik lät kommunen resa en ny vägg framför den i deras ögon förjävliga bild som beställningen resulterat i, närmare bestämt den nakna skönheten hos ett kvinnosköte. Denna nakenhet, som sysselsatt en stor mängd geniförklarade manliga konstnärer, var dock i Carolina Falkholts version så anstötlig för somliga att en SD-politiker förordade fängelsestraff. Den allt annat än rumsrena tidskriften Fria Tider luftade sin syn på ”radikalfeministen Carolina Falkholt, som försörjer sig på att ’provocera’ genom att måla avbilder av sitt könsorgan för olika kommuners räkning…”

Långt tillbaka i konsthistorien finns avbildningar av kvinnor med överdimensionerade underliv som visade att kvinnans könsorgan betydde makt och respekt. Sedan kom kyrkan och upphöjde Jungfru Maria till kvinnoideal och fittan blev nedvärderad. Har du återupplivat den farliga fittan?
– Så är det nog. Jag kämpar för att reclaima fittan.

Men sedan gick du ju över till kukar…
– Jag hade tagit en fittpaus och hängde mycket med mina bögkompisar i New York när jag började fundera på kuken. Kompisarna stod redan upp för mina fittor, och ställde sig glatt bakom penisprojektet.

Julen 2017 reste sig så en rödrosa jättepenis längs en hög husvägg och blickade ner över Manhattans folkvimmel, som stannade till och kikade upp mot mästerverket. Fastän den bara lyckades hålla stånd i drygt ett dygn innan hyresvärden skyndsamt såg till att dölja den med målarfärg, har detta muralverk toppat listan över världens mest berömda kukar.

Att fittorna väckt anstöt är väl en sak med tanke på fittans låga ställning. Men vi lever i en fallosdyrkande kultur. Varför blev även din kuk så provocerande?
– Det frågar jag mig själv också, säger Carolina Falkholt. Särskilt när hela samhället är invaderat av porr. Jag kan bara förklara det med att storleken har betydelse. Folk kan inte värja sig mot något som tar upp nästan hela synfältet i deras vardagliga utomhusmiljö. Och det kanske sätter igång tankar som en del inte vill kännas vid. Tankar om hur de har det med sin egen sexualitet, som de inte kan verbalisera. Och därför reagerar människor olika. Flera kvinnor som stod och tittade på kuken jag målat i New York såg glada ut och skrattade, det kändes bra. Att min kuk kunde vara rolig.

Ytligt sett har Carolina Falkholt världens flyt. SVT har gjort ett stort dokumentärporträtt av henne, hon har verk som hänger på Göteborgs konstmuseum, och Ikea förde in hennes konst i vardagsrummen som signerade posters. Men när hennes konst målas över har hon inget att säga till om.

Du står både innanför och utanför etablissemanget – hur ser du på ditt eget inflytande?
– Förut stod jag i ständig dialog med publiken. Men efter utställningen Din jävla hora blev allting kaos och jag gick in i en psykos. Jag la ut bilder på Instagram från min sjukhussäng där jag såg död ut. Det var som att något inuti mig höll på att dö. Jag hade haft en långvarig relation där jag blev kontrollerad och omdefinierad tills det enda som fanns kvar var en sinnessjuk kvinna, och det var från den positionen, den mest underlägsna, som jag tvingades slå mig fri. Jag bröt upp från relationen, men jag bröt mig loss från annat också, allt som begränsat och gjort mig beroende, som viljan att vara andra till lags och att överhuvudtaget försöka motsvara olika förväntningar, även då det handlade om hur min kvinnokropp ska se ut.

– Det var i den vevan jag fick New York-stipendiet. Och då kunde jag bygga upp relationen till mig själv, mitt inre samtal, mitt fysiska språk, mina idéer, mitt måleri och placera det där det hör hemma. Sedan dess är min konst till för mig själv. Ibland kan jag lura mig till att tycka att det jag gör är viktigt för andra, bara för att jag ska upptäcka att jag finns där. Jag är både konstnären och publiken.

Skiter i traditioner
Carolina Falkholt föddes 1977, samma år som punkrevolten rev ner gränserna mellan scen och publik. Det verkar som att hon har punkens ”fuck everything” i blodet – tar det hon har och skiter i traditionerna. Hon har till exempel inte underkastat sig en formell konstutbildning.

– För jag är punk. Konsten är alltid punk. Konst ska vara kompromisslös, konst är uppror. Att vara konstnär är inte ett yrke eller ett jobb, det är inget man blir, det är något man är, säger hon.

Själva motorn som driver henne framåt förklarar hon sitter i en sorts manisk kraft, en överkraft som inte kan kuvas.

– Fantasins magiska värld har betytt mycket och gjort att jag vågat öppna mig för mystiken. Jag har både adhd och bipolär sjukdom, så för att orka göra motstånd mot världen som imploderar i min hjärna måste jag utforska dimensioner bortom den vanliga verkligheten. Det är som att själen växer ut ur kroppen. Jag håller på med en tavla som har arbetsnamnet När ångesten flyr, där jag försöker gestalta smärtan i själva skapandet. Jag gick till en astrolog, som sa att jag grävde och grävde i mina själsliga sår, och det stämmer. Som om jag måste smaka på krutet och återuppleva smärtan.

Men sedan står du i en skylift i iskyla, regn och blåst för att uppföra ditt konstverk på en stor utomhusvägg. Den fysiska och praktiska sidan av ditt konstnärskap ser i sig väldigt plågsam ut?
– Ja, och jag gillar inte alls att frysa, men… Prova med häftapparat! avbryter sig Carolina Falkholt och ropar upp mot skyliften vid taket, där hennes assistent håller på att montera stora, figurklippta bilder på den bakgrundsmålade horisontalgaveln som håller på att färdigställas inför en kommande utställning.

Medan kollaget fullbordas berättar Carolina Falkholt om övergreppen, det djupa sår som hennes färgsprakande, mäktiga och vackra väggfittor växt fram ur.

– Det var som att jag lät mig våldtas för att jag trodde att min kropp var till för andra och inte mig själv, säger hon. Men jag fick magiska händer som gjort världens största universumsfittor.

Vad tycker du då om att det du målat utsätts för ytterligare övergrepp?
– Jag ser det som en förlängning av själva konstverket. Och att inget är beständigt, allt är i rörelse.

Är inte sabotagen i själva verket det ultimata erkännandet?
– Jo. Då har den förbjudna rösten nått fram. Och nu har jag ju dessutom världens största kuk, säger hon med ett befriat leende. Jag har på sätt och vis blivit för konstvärlden vad John Holmes blev för porrfilmen. En hovnarr.

Hon ställer sig en bit bort för att betrakta sitt kollage, högt upp och väl synligt för alla som passerar Artipelags ljusa och luftiga entréhall. Verket består av händer som på teckenspråksalfabetet formar ”Signature women”. Det är titeln på utställningen med enbart kvinnliga konstnärskap som kröns av Carolina Falkholts skrivmålning.

Dagsljuset från det natursköna skärgårdslandskapet som omger konsthallens stilrena arkitektur strömmar mot henne från alla håll. Mitt i berömmelsens givmilda ljus står gaturebellen som klottrade ner sin skola och gav sig ut om nätterna för att måla där det var förbjudet, målade det som blev förbjudet, som gav graffittan den förbjudna rösten. Men ljuset utifrån kan aldrig överglänsa urkraften som strålar inifrån henne själv – Carolina fucking Falkholt!

Text: Unni Drougge
Foto: Anna Hugosson

Fakta Carolina Falkholt:
Ålder: 43 år
Bor: Göteborg
Gör: Målar, tecknar, skriver, gör musik
Aktuell med: Signature women, exposé över 50 kvinnliga konstnärskap från 1900-talets början och fram till idag på konstmuseet Artipelag i Stockholm. Utställningen invigdes den 8 mars och pågår till den 17 september
Stoppade, vandaliserade och raderade projekt:
• Samarbetet med högstadieelever i Bengtsfors avbröts av rektorn när Carolina Falkholt vägrade ta av sig sin kavaj med den tryckta utställningstiteln Min jävla fitta (2013).
• Verket Övermålning, kommunens beställda väggmålning på en nybyggd skola i Nyköping, gömdes bakom en nyupp-förd vägg då vaginamotivet ansågs vara obscent. SD-politikern Margareta Larsson brottsrubricerade konstverket som ”sexuellt ofredande av barn” (2014).
• Muralmålningen på Ringön som föreställde en naken kvinna vandaliserades nästan omedelbart efter att den blivit färdig (2016).
• Den röda manslemmen som uppfördes i New York fick bara vara kvar i ett par dagar innan den målades över av hyresvärden (2017).
• Den planerade projektionen av en vagina på Vita Huset stoppades av svenska ambassaden (2018).
• Penisväggen på Kungsholmen blev först utsatt för attentat, därefter målades den över på begäran av fastighetsägaren (2018).
• Muralmålningen Armlängds avstånd i Simrishamn blev övermålad trots att den lokala opinionen starkt motsatte sig det (2019).