• Hem
  • Johannes Anyuru...
Rött

Johannes Anyuru stannar kvar

Johannes Anyuru är aktuell med boken De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, som utspelar sig i sviterna av ett terrorattentat. Rött träffade honom för ett samtal om förort, klass, tro och vem som egentligen har rätt att skriva en berättelse.

När Johannes Anyuru kommer ut med sin första roman på fem år är det med besked. Han blir hyllad och ord som framtida klassiker nämns i samband med boken. Rött träffar honom på förlaget, Nordstedts på Riddarholmen i Stockholm. Samtidigt som Johannes Anyuru försöker navigera mellan tepåsarna i skålen med tesorter framför sig på bordet berättar han att det är fullt upp med intervjuer och förfrågningar. Alla vill prata med Johannes Anyuru.
– Det är semester för mig att komma till Stockholm och göra intervjuer. Hemma har jag ett litet barn och grejer att ta hand om.

Men det är ingen charter eller veckosemester vi talar om, dagen efter bär det av igen, hem till frun och de fyra barnen. Två dagar senare inträffar terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm.

Johannes Anyurus bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar inleds med just ett terrorattentat, mot seriebutiken Hondos. I boken får vi följa en flicka som sägs vara från framtiden, hon rapporterar om vad följderna blir av attentatet: Snaran dras åt runt halsen på den grupp som kollektivt beskylls för dådet – det blir en hetsjakt på muslimer, grundad i hat. Johannes Anyuru har i intervjuer genomgående varit tydlig med att bokens fiktiva framtid är verkliga förslag idag; i boken har koranen en blågul framsida, muslimer tvingas ha medborgarkontrakt, halal- och kosherkött är förbjudet och de som inte lyder stängs in i någon form av interneringsläger i den fiktiva förorten Kaningården. Men hur bemöter man då den typen av reptilhjärnelösningar och islamofobi som i boken blir effekten av att terrorattentatet sker? Genom att vägra ge upp tanken på det öppna samhället, skriver Johannes Anyuru i Dagens Nyheter några dagar efter attacken på Drottninggatan.

Kaningården, en av de platser som förekommer mest frekvent i boken, är en blandning av platser som Johannes Anyuru själv bott eller arbetat i. Det är områden som ofta beskrivs som betongförorter, där brott är vardag och där moralpoliser går runt på gatorna och hindrar människor, främst kvinnor, från att leva som de vill.
– Islam och förorten är begrepp som nästan håller på att nästan kollapsa till en enhet och det gör att förorten ses som en viss sorts plats. Det blir en plats som bebos av bilder och föreställningar som ganska sällan besöks av människor som gör sig de föreställningarna. Sedan så existerar de fenomenen också, men inte enbart. Men jag upplever inte att jag skrivit om förorten på det sättet, eller att jag ens skrivit om förorten. Den förort som figurerar mycket i romanen är påhittad och en blandning av platser där jag bott och där jag jobbat.

Klassamhälle i miniatyr

Vi kommer in på den omgivande staden, innanför och runt områden som Araby och Biskopsgården. En sak som skiljer sig mellan de mindre och de större städernas ytterstäder och miljonprogramsområden är att höghusområden ligger närmare villorna.
– I Växjö finns ett miljonprogramsområde, Araby, som är så stort att det räknas in i de platser som blir kallade för no go-zoner när man räknar upp problemoch utanförskapsområden. Det var där jag växte upp. Det som skiljer Araby från storstädernas förorter är att villorna ligger nära och du ser att det finns andra världar och de är tillgängliga på ett annat sätt, horisonten är mycket trängre i till exempel Biskopsgården. För mig var det aldrig konstigt att se att andra människor har segelbåtar eller går i scouterna. Jag hade en massa klasskompisar som bodde i radhus och i villa. På gott och ont är det ett klassamhälle i miniatyr.

Men det är inte bara horisonten som spelar roll i hans egen klassresa, menar Johannes Anyuru. Även det faktum att hans mamma var utbildad socionom kan ha spelat in. Och det är den bakgrunden som gjort att han länge funderat på vilken typ av berättelser han kan göra anspråk på att skriva.
– Jag gjorde en klassresa och förlorade därmed rätten att berätta om mitt ursprung. Jag har funderat mycket på det där. Var jag någonsin förortsförfattare? Är det verkligen förort, den platsen jag kommer ifrån? Och är det inte ett problem att det är människor som befinner sig på gränsen till en erfarenhet som hela tiden berättar om den, istället för de som befinner sig mitt i?
– Jag befinner mig inte i hjärtat av en arbetarklasserfarenhet och har aldrig gjort det. Inte ens när jag bodde i ett höghus med en ensamstående mamma befann jag mig i mitten av det, därför att alla jag kände såg att jag var annorlunda, att jag inte skulle fastna där, eftersom min mamma var socionom och jag var duktig i skolan och inte hade de problem som andra runt om mig hade. Jag lyckades undvika att bli tagen av polisen, jag gjorde inte sådana grejer man blir tagen av polisen för. Men denna bok är ren fiktion, det har gjort den annorlunda att skriva än mina tidigare böcker.

Mottogs som förortspoet

En bit in i vårt samtal knackar det på dörren. Norstedts litterära chef, Håkan Bravinger, sträcker in huvudet och vill byta några ord med Anyuru. Hans bok ska ut som bokklubbsbok och nu ska kontrakten skrivas på. Maskineriet runt Anyuru rullar på. Men det är inte någon författare från periferin som plötsligt har hamnat i mitten. Ända sedan han debuterade 2003 har det funnits ett intresse för honom. Då etiketterades han med epitetet förortspoet.
– När jag skrev min första bok blev den läst som att den var specifik förortspoesi. Det fanns en enorm längtan efter förortsförfattaren och då blev jag en av dem som hamnade i det facket. Jag tänkte lite naivt att jag skriver universella dikter om det mänskliga tillståndet, jag såg mig själv i en tradition av modernistiska poeter, att jag skriver dikter ungefär som Tomas Tranströmer skriver dikter och så hamnade de i en kategori av förortsförfattare, som skrev på rinkebysvenska, som det hette då.
– Jag fattade efter ett tag att vissa saker som jag skriver om är omöjliga för människor att läsa på andra sätt än som exotiska attribut. Om jag skriver ut adresser i Biskopsgården, om jag skriver att jag ser ljusskylten på macken under himlen och höghusen, när jag är ute och går, blir det något annat än att vara ute och gå på Vasagatan, men för mig var det samma.

Men 2003 var 2003 och nu är nu, det har gått fjorton år sedan debuten. Sedan dess har det hänt mycket i Johannes Anyurus liv. Han har under de åren förlorat båda sina föräldrar, flyttat från ettan i ungkarlshotellet på Hisingen, träffat sin fru Sara, blivit fyrbarnspappa och konverterat till islam. Det har hänt minst lika mycket i världen, händelser har skett slag i slag: USA gick in i Irak och kriget mot terrorismen växte, den Arabiska våren spirade och gick över i blodiga krig och nya diktaturer, IS växte fram, terrorattentaten i väldens storstäder blev vardag och antalet människor som dog på flykt till Europa tusenfaldigades.

Det är med en känsla av determinism som jag ser den linjen växa in i Anyurus bok, som han själv började skriva ”på riktigt” efter attacken på satirtidskriften Charlie Hebdo i januari 2015.
– Jag hade inte kunnat skriva den här boken tidigare. Den är ett sätt att försöka komma åt något i själva tiden, att förstå vad som händer, svarar han på min något luddiga fråga om att skriva för att fånga tiden.

Religion ett möjligt svar

Hur förhåller sig då religionen till detta, är det ett försök att förstå tiden? följer jag upp.
– Ingången till min tro var att människor i min närhet dog och att jag behövde tron som stöd. Men naturligtvis är döden ett resultat av tiden och religionen är ett av alla möjliga svar på frågan vad som händer med oss när tiden förintar oss. Kan vi träda ur tiden, såsom man träder upp ur en flod och vilka är vi då? Religionen är ett svar på den frågan. Ett annat är “nej, det går inte. Vi dör och sedan är vi borta”, svarar han.

Precis när De kommer att drunkna i sina mödrars tårar kom ut medverkade Johannes Anyuru i Lundströms bokradio. Där beskriver han boken som ett avsked till Sverige.
– En känsla av hemlöshet i världen tror jag har funnits med mig hela mitt liv och det kommer ifrån det faktum att min pappa kommer någon annanstans ifrån. Det har jag blivit påmind om genom hela min uppväxt, genom frågor och påpekanden och våld. Men tanken på avsked kommer också ifrån en längtan om att röra på sig, att resa. Och så kommer det från en växande fascism i samhället, som gör att jag och en massa andra funderar på att migrera någonstans, av rädsla, av oro.
– Men hittills har jag stannat kvar. I långa perioder har det varit en ekonomisk fråga. Att resa bort och bo utomlands ett tag är möjligt för människor som har pengar. Sen är Sverige ett ganska bra land att ha familj och barn i. Min fru är från Kalifornien, som ju är en väldigt behaglig plats på många sätt, men där det är svårt att ha fyra barn.

Han menar på att det finns en dubbelhet, att det inte bara är mörker.
– Det är många som läst boken som tycker att den känns förtvivlad och mörk. Men för mig är den också hoppfull, i själva gesten att den tror på sin läsare. Den tror att det är möjligt att skriva en bok om islam och terror och karikatyrtecknare och tortyr och högerpopulism utan att det blir missförstått. Om jag inte kände hopp hade jag inte skrivit den. Intervjun är slut.

Johannes Anyuru tar på sig hatten, vi går ut för att fota och han ställer sig mot väggen för en bild. Om några minuter kommer hans vän förbi förlaget, ikväll ska han till Aspudden och prata om sin bok. Sedan bär det av hem till Göteborg igen. Två dagar senare påbörjar lastbilen sin vansinnesfärd längs Drottninggatan.

Text: Maria Carlsson Foto: Agnes Stuber