• Hem
  • Historikern Håk...
Rött

Historikern Håkan Blomqvist: Vi lever i nuets fängelse

Arbetarhistorikern och folkbildaren Håkan Blomqvist har fötterna i rörelsen. Han tycker att det går för fort att cykla och han gillar varken att flyga eller åka bil.  ”Att vandra är det bästa sättet att ta sig fram enligt mig, lagom takt för att man ska hinna tänka och reflektera och prata ihop sig. Hela arbetar- och vänsterrörelsen är ju vandrare i någon mening, säger han.”

När Håkan Blomqvist ordnar sina, numera digitala, stadsvandringar i Stockholm, så berättar han om hungerkravallerna 1917 med kvinnoupploppen och antimilitarismen som spred sig även bland soldaterna. Han berättar också om den judiska socialistiska Bund-rörelsens tid i Sverige efter andra världskriget eller när Södermalm i Stockholm verkligen var arbetarklassens stadsdel. Om när Strindberg hånade den första bildningscirkeln för arbetare på 1840-talet eftersom den hade en fasad av lydighet, gudsfruktan och anpassning till kungadömet. Och det tyckte förstås Strindberg var löjligt. Men, betonar Håkan med samma entusiasm som om han kommit på det för första gången, därunder befann sig minsann de första kommunisterna, de så kallade ikariska kommunisterna som hade läst den franske idealisten Cabets bok ”Resan till Ikarien” och var utopiska socialister.

Cabet? Ok, det här måste jag läsa på om, aha! Många som mött Håkan i vänstern kan vittna om just den reaktionen, effekten han har på lyssnarna, läsarna, studenterna. Att verkligen längta efter att lära sig mer. Han inspirerar vetgirigheten och de formella trösklarna är låga. Alla bjuds in. Spelar ingen roll om du ska doktorera, talar knagglig svenska eller knappt gått ut grundskolan. Alla måste ju börja någonstans. Allt är en vandring, allt är i rörelse. Därför har vi också tagit just vandring som tema för den här intervjun.

Håkan, om du skulle reflektera kring temat vandring, både som livsvandring och politiskt arbete, vad är det speciella för dig med att vara på väg, att vara i ett mellanrum mellan a och b, vilka möjligheter öppnar det?

– Hela arbetar- och vänsterrörelsen är ju vandrare i någon mening. I grunden tror jag att det är en riktig tanke att politisk kamp handlar om rörelseriktning. Det ställs nya frågor, det kommer nya utmaningar. För mig personligen har jag alltid vandrat och man pratar om ”platsens ande” men jag menar att det finns ingen ”platsens ande” utan det är vi som ingjuter ande med våra liv på platsen. Är vi borta är det bara murbruk kvar, om det är i stan.

Dina farföräldrar bodde på Södermannagatan, just där kvinnoupploppen var 1917. Vad betyder det för dig?

– Det är klart att för mig blir det också lite ”där barn jag lekt”, och jag har genom mina vandringar ännu mer känt att här har utspelats historia, både individuella liv och stor samhällshistoria. De flesta som lever nu har inte alls koll på vad som har hänt förr på platsen där de lever. Vi lever i nuets fängelse, och de fängelsemurarna är jag gärna med och river.

Du har ett föredrag som ligger på nätet om spanska sjukan 1918-20, som dödade många miljoner. Det är efter första världskriget, efter revolutionerna i Ryssland, men där har också arbetarrörelsen en central roll och ser till att använda läget där den borgerliga dominansen är bruten och skakad för att driva fram det demokratiska genombrottet.

Så hur ser det ut idag, i pandemin, vad är arbetarrörelsens roll i krisen idag?

– Man måste komma ihåg att globalt sett så har det skett en tillbakagång av arbetarrörelser, både arbetarpartier och fackliga organisationer. Det är omkring 7 procent av jordens förvärvsarbetare som är fackligt organiserade, om man inte tar med Kina, med sina statliga fackföreningar. Samtidigt så brukar jag säga så här; om man ser det framför sig i ett historiskt perspektiv så är arbetar- och fackföreningsrörelsen helt nya fenomen. Det är först från slutet av 1800-talet, en väldigt kort tid i människornas historia, som de underordnade i samhället, i alla fall i några delar av världen, överhuvudtaget organiserat sig och kan göra det.

– Sedan har vi enorma bakslag. Tänk Stalins Sovjet som fullkomligt mosar den fria arbetarrörelsen. Och sedan har vi fascismen som tar makten i nästan varenda europeiskt land under mellankrigstiden. Där kan man snacka om att människor kunde förlora hoppet. Många socialister trodde också att arbetarrörelsen var slut då, när Hitler tog över, och man skulle förbereda sig på ”Neuropa”.

– I våra dagar har vi istället en global kapitalism med enorma krafter och arbetarrörelsen finns visserligen, men är extremt försvagad. Vad ska man göra då? Ska man anpassa sig till situationen och låta det som sker ske? Eller ska man försöka tänka att nu måste arbetare och folkrörelser försöka återfödas, ackumulera ny kraft utifrån de nya förhållanden som råder.

Vi har i Sverige flera vårduppror, förskollärarupproret, lärarupproret… Och många proteströrelser i andra länder. Hur ser du på motkrafterna?

– Det är inte så tokigt att titta efter motstånd både inom och utom nationsgränserna, det är ju så motrörelser växer fram. Om man tänker sig att världen i någon mening hänger ihop så är det förstås otroligt löftesrikt nu med de här stora genombrotten mot sexuella trakasserier och för fri abort, som i Argentina nu och massprotesterna mot den polska högerregeringens inskränkningar.

Många i debatten lyfter fram att det är ett helt nytt läge efter högerextremismens framfart i USA.  Är det nytt? Eller finns det likheter mellan nuet och när du själv blev politiskt aktiv?

– Det finns stora likheter, och det är viktigt för vänstern att komma ihåg och lära av de historiska erfarenheterna. Jag blev politisk aktiv 1969, det började med Operation dagsverke i skolan mot svälten i Biafra något år tidigare och fortsatte med inspiration från Che Guevara och kampen mot diktaturerna i Latinamerika. Majrevolten i Paris -68 som spreds över världen men också Pragvåren -68 för en ”socialism med mänskligt ansikte” som krossades av den sovjetiska invasionen, var också viktiga händelser för mig.

1969 kom jag sedan med i den trotskistiska rörelsen och köpte det första numret av tidningen Fjärde internationalen där det fanns en artikel av Ernest Mandel som hette ”För den proletära demokratin” och var emot våld i arbetarrörelsen och handlade om att socialism måste vara mer demokratisk än den mest demokratiska kapitalism. Annars är det inte socialism, för socialism betyder de arbetande människornas självstyre.

Samarbete. – Jag har ju tillhört den trotskistiska rörelsen sedan jag var 18 år och där betonas vikten av att arbeta underifrån, att skapa ett tryck tillsammans med sociala, fackliga och ideella rörelser kring sina gemensamma socioekonomiska intressen.

För mig var det helt centralt! När man är så ung är också det väsentliga att man känner att en sak är rätt och sann, inte om den är möjlig! Jag tror att det gäller många och så inspirerades vi av utvecklingen på andra håll i världen. Och så är det med klimatrörelser, kvinnorörelser, den nutida antirasistiska och antifascistiska rörelsen! Den kommer också på många håll i världen, att inspireras av, om det nu blir så, att Trumpismen i USA slås tillbaka.

I Välfärdsalliansen i Stockholm, där du är med, arbetar ni ihop med SEKO, Hyresgästföreningen, Gemensam Välfärd, Rädda hyresrätterna, Klimataktion mfl, och där utropade ni en nyårsförhoppning; att 2021 ska bli ”vändpunkternas år”.

Hur viktigt anser du det vara att arbeta just rörelseorienterat för att lyfta vänsterperspektivet, inför inte minst valet 2022?

– Jag tror att det är avgörande. Jag blev också glad att i Vänsterpartiets strategidokument, som antogs på kongressen, och som jag stödde, där styrks det, kanske mer än tidigare. Där är det viktigt att tänka att rörelseperspektivet handlar inte bara om att stärka partiet, utan om att förändra samhället genom trycket från rörelserna. Genom andra tänkesätt, förändra den politiska, ideologiska och kulturella dagordningen.

Kommer man ner i vardagen, då kan man ju ofta umgås bra med människor som är vänster i bred mening, oavsett politiska linjer kan man vara överens om mycket. Det är från det man måste bygga sociala rörelser. Genom samarbete på lokal, regional och riksnivå kring väldigt viktiga frågor; som neddragning på offentlig verksamhet och vinster i välfärden. Det är i de här sociala rörelserna som man kan lära sig hur man gör, organisera sig och vinna självförtroende. Vi kan åstadkomma någonting tillsammans. Det är inte bara däruppe, i riksdagen, det är inte där som saker och ting egentligen förändras, det är härnere.

Särskilt i vår tid, med den här starka individualiseringen, är det här ännu viktigare. De stora samhällsproblemen kan man inte lösa själv. Dem måste man lösa tillsammans med andra, och då är det jätteviktigt att skapa sig kunskap, verktyg och självförtroende tillsammans. Det tror jag är nyckeln.

Se hela intervjun här:

Håkan Blomqvist, född 1951 i Stockholm

Historiker vid Södertörns högskola specialiserad på arbetarrörelsen, socialism, rasism och antisemitism.

Medlem i Vänsterpartiet, var ombud för Storstockholm på kongressen, och tankesmedjan Socialistisk Politik.

Bakgrund: Som ung var han fackligt aktiv sjukhusvaktmästare på Södersjukhuset, därefter chefredaktör på tidningen Internationalen i många år.

Aktuell med: ”Socialism på jiddisch” om den judiska socialistiska Bundrörelsens flyktingliv i Sverige under och efter andra världskriget.(Carlsson förlag)

”Trotskij – revolutionären mot Stalin”. Vem var egentligen Trotskij och vad kämpade han för? En introduktionsbok 80 år efter mordet på Trotskij av Stalins lejde mördare.  (Vaktel förlag)

Stadsvandringar och föreläsningar( digitala) i arbetarrörelsens spår.

Läs mer på Håkans facebooksida

Text: Åsa Mattsson
Foto: Hasse Hedström

Dela den här sidan:

Kopiera länk