• Hem
  • Från bokhyllan ...
Rött

Från bokhyllan Billy till talarstolen

Ciczie Weidby lämnar lokalpolitiken i Jönköping och jobbet på Ikea för att ta plats i riksdagen. Hon vill använda sin fackliga erfarenhet och målet är arbetstidsförkortning.

Vänsterpartiet har fått sju nya mandat efter årets riksdagsval och en av de nya riksdagsledamöterna är Ciczie Weidby. Med ett stort politiskt och fackligt engagemang i bagaget har hon nu tagit plats i arbetsmarknadsutskottet. Även om hon suttit i Jönköpings kommunfullmäktige förra mandatperioden är det skillnad på politik och politik. Inte bara de politiska frågorna ändras, också arbetsplatsen är ny.
– Jag har precis lärt mig att hitta från tågstationen till riksdagen, och jag är bekväm med var vi har vårt kontor. Vi har pratat mycket om hur utskottsarbetet går till, och jag har försökt översätta det från hur arbetet i nämnden i kommunpolitiken fungerar
– Men det känns ju läskigt, här är det verkligen stora frågor och saker som kan ta lång tid. Hemma kan något valsa i en nämnd i kanske max ett år, men oftast kortare tid. Här ska det ju tillsättas en utredning, eller betänkas – saker och ting kan ta mycket längre tid att få frukt. Då blir det frustrerande att tänka att man bara har fyra år på sig. Det är rätt kort tid, egentligen, säger hon.

Hemma i Jönköping har hon utöver kommunpolitiken jobbat mycket med fackliga frågor på arbetsplatsen Ikea. Trots att hon bytt Ikeas köksavdelning mot riksdagens plenisal är identiteten som arbetare väldigt stark hos Ciczie Weidby:
– Alla fackliga förtroendeuppdrag jag haft har jag haft för att jag också är arbetare på golvet. Det är min identitet, jag är kökssäljare på Ikea och mina arbetskamrater har sagt att jag ska vara deras representant och prata för dem. Nu ska jag ju egentligen fortfarande göra det, jag ska representera de som valt mig och föra deras talan. Skillnaden är att på jobbet är jag ju alltid på jobbet, jag sitter i matsalen med mina arbetskamrater och lyssnar på dem. Här kommer jag vara bland andra människor som också är politiker.

För att inte tappa verklighetsförankringen har hon lovat att hälsa på regelbundet på det gamla jobbet.
– Jag har en kollega som sitter på HR-administration, vi brukar alltid ta en fredagscigg, så det har jag lovat att vi ska fortsätta med. Det tror jag är skitviktigt, att de gamla arbetskamraterna inte ska tänka eller tro att jag dragit till Stockholm och blivit för fin eller så. Jag jobbar ju fortfarande där, jag är bara tjänstledig just nu. Jag tror inte jag kommer tappa känslan för vad verkligheten är, det går väl inte på fyra år. Hon betonar vikten av att ha kvar och vårda förtroendet hon haft från sina arbetskamrater på Ikea, trots att alla inte haft samma politiska övertygelse. Hon menar på att ett förtroende tar lång tid att bygga upp, men går att bli av med väldigt lätt. De fackliga hjärtefrågorna tar hon med sig in i riksdagen. Som ersättare i arbetsmarknadsutskottet har hon hand om de frågor som ligger närmast.
– Jag vill fortsätta driva de frågor som redan är prioriterade av Vänsterpartiet på området – strejkrätten, arbetstidsförkortning, hyvling och begränsningen av bemanningsföretag. Sådana frågor som också är viktiga för mina kamrater i LO-kollektivet.

Hur kan Vänsterpartiet bli bättre på att fånga upp de fackligt engagerade?
– Det är egentligen bara att visa vilka vi är. Ju fler sådana som jag och Jessica Wetterling, som kommer direkt till riksdagen från jobbet som stödassistent, tar plats i riksdagen desto bättre. Vänsterpartiet har ju alltid varit det bästa arbetarpartiet, men vi har inte profilerat oss som det. Är vi tydliga kommer folk märka det. Att vi pushar varandra i det vänsterpartistiska fackliga nätverket, att vi också tar plats på både regional och kommunal nivå.
– Det är nog många av oss som har tänkt och trott att finrummen löser vi inte, vi spottar i näven och vi jobbar och möjligen kan vi sitta ner och förhandla. Vilket ju faktiskt är ganska avancerat, för du måste kunna och veta saker för att göra det. Det är nog många som trott att det inte är deras grej att ta på sig en kavaj och sitta på möten. Men jo, det är det faktiskt!

Politiken är som sagt inget nytt för Ciczie Weidby. Hon har haft ett driv sedan tidig ålder – hennes politiska resa började i Ung Vänster på 1990-talet, med affischeringar och aktioner mot den lokala porrbutiken i Huskvarna. – Jag var på min första Ung Vänster-kongress 1993. Det var ju helt omvälvande. Jag kan fortfarande komma ihåg vissa debatter, att vi satt länge – det var nattmangling, diskussioner långt in på natten. Jag var så imponerad över alla som vågade gå upp och tala. Jag trodde inte att jag skulle våga det!

Handfast förändring
När hon blev äldre började hon engagera sig i mer autonoma aktiviteter, som inte alltid var bundna till partipolitiken.
– Det där med aktioner, att göra någonting… Politik kan ju ibland vara ett ganska långsamt arbete för att få till en förändring, och det är inte alltid man har ro till det när man är yngre. Jag ville göra något handfast. Så därför blev det mer så, jag arrade kvinnokaféer, engagerade mig i kvinnojouren och hade ambition att plugga och bli socionom. Ett tag bodde jag i Malmö och jobbade på ett kriscentrum för misshandlade kvinnor och barn. Hela den svängen.

Socionom blev hon aldrig. Hon förklarar att hon var för mycket aktivist, och var rädd att ett jobb som tjänsteman skulle utarma hennes ideal. Istället satte hon sig på en truck och började jobba på lager. Och där, bland hyllor och lådor och truckarnas elektroniska surrande, började hennes fackliga engagemang att gro.
– Det blev återigen det där handfasta. Att kunna göra förändringar här och nu som syns och märks. Både stora och små förhandlingar på arbetsplatsen.

Men Vänsterpartiet försvann aldrig helt från Ciczie Weidbys liv, och 2014 valde hon att kandidera till kommunfullmäktige hemma i Jönköping.
– Jag tyckte det skulle bli spännande. Även om politik kan vara trögt så kan saker och ting gå fort i kommunpolitiken. Det är någonting som finns nära till hands. Man känner de  som jobbar i kommunen eller till exempel på det kommunala biblioteket. Jag visste vad för förslag man faktiskt kan lämna och vilka grejer som kan förändras hyfsat fort.
– Jag tror hela tiden att det här med att vilja göra en förändring är det jag alltid drivits av. Då kan det vara att förändra anslagen till biblioteket, men det kan också vara att  förändra från en till två gratisfrukter på arbetsplatsen. Man märker hur ens förslag gör skillnad. Det tycker jag är kul.

Och riksdagsarbetet har redan visat sig vara lika roligt, om än annorlunda. Ciczie Weidby hoppas på att kunna göra skillnad även här.
– Min önskan är att införa arbetstidsförkortning, heltid som norm och stärka fackets medbestämmande, säger hon.

Text och foto: Agnes Stuber