• Hem
  • Fossil politik ...
Rött

Fossil politik vs. klimatet

Klimatförändringarna är redan här. Dess effekter slår hårdast mot utvecklingsländer och fattiga. Rött går igenom vad som behöver göras för att stoppa den negativa utvecklingen.

Sommaren 2018 var rekordvarm på många platser på norra halvklotet. I Sverige höll sig temperaturen i stora delar av landet stadigt över 30 grader. En ihållande torka slog hårt mot bönder och orsakade förödande skogsbränder på många håll. Svenskarna fick på allvar uppleva en försmak av vad ett förändrat klimat kan innebära. Människans påverkan på klimatet gör dock inte bara att temperaturen stiger, vädret blir också mer oförutsägbart och extremt, vilket lika gärna kan innebära kraftiga stormar och skyfall som långvariga torrperioder.

Sådana extrema väderhändelser kan komma att orsaka en lång rad problem för oss här i Sverige, men de allvarligaste konsekvenserna kommer troligtvis att drabba andra delar av världen. Beräkningar gjorda av FN:s klimatpanel IPCC visar att havsnivån kan stiga med en meter fram till år 2100, vilket kommer att lägga tätbefolkade områden, såsom delar av Bangladesh, under vatten. Människor i Mellanöstern och Afrika, som redan idag är hårt drabbade av torka och svält, kommer att få det ännu svårare i framtiden. Allt detta riskerar att leda till flyktingströmmar av aldrig tidigare skådad omfattning. En uppskattning från Världsbanken talar om att så många som 143 miljoner människor kan befinna sig på flykt till följd av klimatförändringarna år 2050, att jämföra med det totala antalet flyktingar idag, som uppgår till 68 miljoner personer. Klimatförändringarna påverkar oss alla, men de slår först och hårdast mot redan utsatta länder och mot de delar av befolkningen som har bidragit allra minst till att orsaka problemen.

I takt med att klimatförändringarna förvärras kommer konsekvenserna även att bli alltmer kännbara även för oss här i Sverige. Fler och fler forskare talar idag också om risken för tröskeleffekter, vilket innebär att klimatförändringarna, när vi nått en viss nivå av uppvärmning, kan skena iväg bortom kontroll. Det skulle göra stora delar av jorden obeboeligt och orsaka en storskalig samhällskollaps. Om utvecklingen fortsätter som idag kan det ske redan detta århundrade, alltså under dagens ungdomars livstid. Ingen vet säkert var gränsen går då vi kommer att tappa kontrollen, men i oktober 2018 presenterade IPCC en fördjupad rapport som visar att skillnaden mellan 1,5 grader och 2 graders uppvärmning är väsentlig, och risken ökar att vi når tröskeleffekter bortom vilka utvecklingen hos vissa delar av klimatsystemet inte längre går att vända. Skillnaden i temperaturökning innebär även att ytterligare hundratals miljoner människor drabbas av negativa klimateffekter i form av fattigdom och värmeböljor.

Klimatförändringarna kan hejdas, men inte dras tillbaka
De klimatförändringar vi upplever nu är en konsekvens av den globala uppvärmning som redan skett till följd av mänsklighetens utsläpp av växthusgaser. Merparten av dessa växthusgaser kommer att finnas kvar i atmosfären under lång tid framöver och det är därför få som tror att vi kan rulla tillbaka utvecklingen och återställa klimatet. Fokus för klimatpolitiken, både i Sverige och internationellt, är därför att minimera skadorna genom att snabbt minska utsläppen av växthusgaser.

FN:s klimatförhandlingar fastställde genom Parisavtalet* 2015 att uppvärmningen ska stanna väl under två grader, helst vid 1,5 grader. Redan idag har den globala medeltemperaturen ökat med omkring en grad jämfört med tiden innan den industriella revolutionen, så tiden rinner snabbt iväg. 2017 enades alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna om ett klimatpolitiskt ramverk som innebär att utsläppen inom Sverige senast år 2045 ska vara 85 procent lägre än utsläppen år 1990. Resten av utsläppen får kompenseras på olika sätt, exempelvis genom investeringar i klimatprojekt i andra länder. Vänsterpartiet ställde sig bakom ramverket, men ville gå längre och har föreslagit ett mål om nollutsläpp av växthusgaser senast år 2040, enbart genom utsläppsminskningar inom landet.

Vi måste dock minnas att det viktigaste inte är när utsläppen är nere på noll utan hur stora de totala utsläppen är. Att fortsätta med dagens utsläppsnivåer i väntan på att ny revolutionerande teknik i framtiden ska göra att utsläppen då snabbt minskar till noll är inte en framkomlig väg.

Mänskligheten står vid ett vägskäl. Vi har fortfarande möjlighet att avvärja klimatförändringarnas värsta konsekvenser genom en snabb omställning, där utsläppen fasas ut de närmsta årtiondena. Samtidigt går de internationella klimatförhandlingarna trögt och världssamfundet har hittills inte kunnat enas om verkningsfulla åtgärder. De företag som tjänar pengar på utvinning av fossila bränslen har genom sina lobbyister ett fortsatt stort inflytande över klimatförhandlingarna och världens regeringar. De motarbetar klimatomställningen med alla medel. Mot dem står de progressiva politiker som tillsammans med miljörörelsen kämpar för vår gemensamma framtid. Många aktörer arbetar för att minska utsläppen, men dessa initiativ måste skalas upp för att vända utvecklingen.

Storskalig omställning av samhället krävs
När lösningar på klimatkrisen diskuteras i media kan det låta som att om vi alla bara fattade lite bättre beslut i vardagen för att minska våra utsläpp skulle problemen snart vara ur världen. Ju fler som väljer att göra det desto bättre. Men för att få till de stora utsläppsminskningar som krävs behövs radikala politiska beslut som tvingar näringslivet i en bättre riktning, ställer om den offentliga sektorn och skapar förutsättningar för oss alla att leva klimatsmart. Enligt FN:s klimatpanel IPCC är de viktigaste källorna till växthusgasutsläpp på global nivå el- och värmeproduktion (25 procent); jordbruk, skogsbruk och annan markanvändning (24 procent); industrier (21 procent) och transporter (14 procent).

Förbränning av fossila bränslen som kol, olja och gas står fortfarande för merparten av energiproduktionen i världen. I Sverige är detta ett mindre problem eftersom el här främst produceras med vattenkraft och kärnkraft och fjärrvärme med biobränslen har ersatt olja och kol för uppvärmning. Det finns dock fortfarande lokala exempel på fossileldade kraftverk även i Sverige.

Skogsskövling är en av de största källorna till växthusgasutsläpp. Växande skog tar upp koldioxid från atmosfären och lagrar kol både i marken och i själva träden. Om skogen avverkas beror tillskottet av koldioxid till atmosfären på vad träden används till. Bygger vi hus av dem kan kolet som finns i träet lagras under lång tid framöver, medan kolet i trä som används till papper eller bränsle snart släpps ut i luften. Skogsavverkning bidrar också till klimatförändringarna genom att det kol som finns lagrat i
marken bryts ned och går upp i atmosfären. På vissa håll i världen bränns skogar ned eller avverkas för att göra plats för betesmark till köttdjur eller plantager för exempelvis oljepalmer* eller sojabönor. Skogsbränderna släpper ut stora mängder koldioxid och om marken sedan används för boskap bidrar det ännu mer till utsläppen genom de metanutsläpp som sker till följd av djurens matsmältning. Mycket av den palmolja och soja som odlas används också till djurfoder. Om världens jordbruksmark istället hade använts för att odla grödor som direkt blivit mat till människor istället för att ta omvägen via djur hade långt mindre arealer krävts för att producera tillräckligt med mat. Jord- och skogsbruk är idag också de största orsakerna till att arter utrotas och mångfalden i naturen minskar.

Utsläppen från industrier kommer dels från förbränning av fossila bränslen* för att driva produktionsprocesserna i alla sorters industrier, dels från de kemiska omvandlingar som sker i vissa typer av tillverkning där växthusgaser släpps ut som restprodukt. De största utsläpparna i Sverige är stålverk, där kol används för att tillverka stål av järnmalm; cementfabriker, där koldioxid släpps ut i luften då kalksten omvandlas till cement (den viktigaste beståndsdelen i betong); och raffinaderier, som tillverkar bensin och diesel av olja.

Den absoluta merparten av världens transporter till lands, till sjöss och i luften, drivs av fossila bränslen. I Sverige står inrikes transporter för en tredjedel av utsläppen, varav den allra största delen kommer från vägtrafik såsom bilar och lastbilar. Till det kommer utsläppen från utrikes flyg och sjöfart som har ökat kraftigt de senaste decennierna, men som inte räknas till något lands nationella utsläpp. Enligt Naturvårdsverket är utsläppen från svenskars internationella flygresor lika stora som utsläppen
från all bilkörning i Sverige.

För att hejda klimatförändringarna krävs att alla dessa utsläpp minskar och på sikt försvinner helt. Fossila bränslen måste fasas ut och ersättas med förnybar energi som vindkraft, solenergi och biobränslen. Nya industriella
processer som inte ger upphov till utsläpp av växthusgaser måste utvecklas. Jord- och skogsbruket måste ställas om så att det bidrar till att ta upp och binda växthusgaser från atmosfären snarare än att förvärra problemen genom ytterligare utsläpp.

Positiva trender finns, men det ekonomiska systemet sätter käppar i hjulet
Det finns vissa tendenser som tyder på att vi kan vara på väg åt rätt håll. I Sverige har köttkonsumtionen för första gången på flera decennier börjat minska. Allt fler länder väljer att fasa ut nyförsäljning och produktion av fossilbilar och runtom i världen byggs förnybar energi ut i snabb takt. Men i dagsläget är det svårt att se en synkroniserad rörelse för klimatomställningen. Istället ökar användningen av fossila bränslen, vilket gör att vi hittills inte har sett någon varaktig minskning av växthusgasutsläppen.

För att skapa ett hållbart samhälle behöver vi minska användningen av naturresurser och energi genom effektivare produktionsprocesser, minskat transportbehov och ändrade konsumtions- och matvanor. Det ekonomiska system vi lever i är tätt sammankopplat med vår klimatpåverkan. Det är också tätt länkat till ojämlikheten i samhället, där det framför allt är vi som bor i utvecklade länder som behöver ändra våra vanor.

Vi har idag stora skillnader i utsläppsnivåer mellan rika och fattiga och mellan män och kvinnor. Genom sina energislukande livsstilar med mycket bilkörning och hög köttkonsumtion orsakar rika män de största växthusgasutsläppen, samtidigt som de som drabbas först och hårdast av klimatförändringarna är fattiga och kvinnor i utvecklingsländer. Detta ofta till följd av den torka och de naturkatastrofer som kommer i klimatkrisens spår. På så sätt är klimatet i lika hög grad en fråga om rättvisa och jämlikhet som en miljöfråga. Det är också därför den
brittiska ekonomen Kate Raworth menar att strävan efter ständig tillväxt måste bytas ut mot en strävan efter att skapa ett jämlikt samhälle, där alla människor får sina grundläggande behov uppfyllda samtidigt som vi håller oss inom ramarna för vad planeten klarar av. Endast så kan vi lösa klimatkrisen.
Text: Andrea Söderblom-Tay TAY
Illustration: Isabell Fahlén