• Hem
  • Filosofen Jonna...
Rött

Filosofen Jonna Bornemark om NPM: Det är samhällets tvångssyndrom

NPM, New Public Management, ett styrsystem från näringslivet har letat sig in i minsta skrymsle även i det offentliga. Hemtjänstpersonal, läkare och lärare tvingas ägna allt mer tid åt att sitta framför datorn, istället för att ägna tid åt de gamla, de sjuka och eleverna.

Med hjälp av filosofen Jonna Bornemark reder vi ut vad som hänt, och varför?

Vad tänker du på när du hör NPM- New Public management? Kanske en stor lagerhall där unga utan fast anställning övervakas sekund för sekund.

Eller hemtjänstpersonal som stresskör mellan multisjuka äldre.

Jonna Bornemark, professor i filosofi, har skrivit sina två senaste böcker med NPM i fokus och för henne är NPM – en förskjutning. Makten i arbetslivet har förskjutits från lärare, undersköterskor, socialsekreterare och läkare. Istället för att prata med de människor som de är till för att stödja på olika sätt, sitter de framför datorn och organiserar kolumner och fyller i dokument.

– De här personerna dras och vill till de mellanmänskliga mötena, men tvingas bort från dem för att formen kräver det, säger Jonna Bornemark.

Hon har till och med kallat New Public management för ett samhälles OCD, tvångssyndrom.

– Det hänger ihop med en fixering vid mätande som den enda typen av reell kunskap. Och när vi får den typen av fixering så blir det just nån slags tvångssyndrom, att vi ska mäta allt som låter sig mätas. Och att det är det som är det viktiga. Att det är det som är kvalitetsarbete.

Började redan på 60-talet

Styrsystemet NPM kommer från det privata näringslivet, men har undan för undan tagit över även i de offentliga verksamheterna. Det finns ett samband med privatiseringarna och vinst i välfärden, men grunden till NPM började läggas redan på 60-talet, enligt Jonna Bornemark. Och vänstern är delvis medskyldig. I ivern att störta då uppburna bildningsauktoriteter i den borgerliga hierarkin, som arroganta överläkare, professorer, ingenjörer, konstnärer, nästan alltid män, lämnades flanken öppen för kapitalet att, som så ofta, komma in och exploatera läget.

– Det som händer samtidigt med den antiauktoritära vågen på 60-talet är att det uppstår tankesmedjor av det som sedan kommer att kallas nyliberalism. Där finns en ingrodd kritik mot professionerna, i ekonomismens namn.

Allra tydligast ser vi vad som händer när utvecklingen fått fortskrida ett antal decennier, som i fallet Nya Karolinska och Boston Consulting Group.

– Där ville man explicit ha bort professionerna när man skulle organisera om sjukvården, för att läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal ansågs vara bakåtsträvande och bara se till sina egna intressen, säger Jonna Bornemark.

– Under en täckmantel av demokratisering av kunskap ser vi uppkomsten av en ny klass, en manualiserande klass, som de här konsulterna tillhör, men som egentligen är en överadministration. Och där man tänker att kunskapen ska finnas i administrationen.

Jonna Bornemark vill gärna poängtera att hennes kritik gäller NPM och inte enskilda PR-konsulter, projektledare och HR-personer.

– Många av dem vill säkert väl, men det finns ett systemfel i att kunskapen bara ska finnas i administrationen, medan den professionella kunskapen, omdömeskunskap, situationskunskap, erfarenhetsbaserad kunskap, är helt osynliggjorda. I det här systemet blir den konkreta verksamheten nästan bara en liten tarm längst ut på en gigantisk svällande organiserande administration, som i slutändan ska resultera i lite vård, lite omsorg, lite skola. Så fokus har förskjutits från kärnverksamheten till organiserandet av kärnverksamheten. Och det här har bara kunnat ske genom att kärnverksamhetens professioner har blivit så pass undergrävda.

Ny värdering av professionell kunskap

Jonna Bornemark kallar den gamla tidens (manliga) bildningsauktoriteter för ”igelkottar”, som stängde in sig med sig kunskap och bevakade den med taggarna ut, och hon betonar att lösningen ju inte är att återupprätta igelkottarna heller.

– Vi måste fram mot en ny värdering av professionell kunskap. Och där vill jag också bredda professionsbegreppet och inte bara använda det på de yrkeskategorier som har lång högskoleutbildning utan även undersköterskor och byggnadsarbetare har självklart en profession som ofta växer fram genom erfarenhet, och det är just den erfarenhetsbaserade kunskapen som manövreras ut idag.

När det gäller kunskapsbegrepp stödjer sig Jonna Bornemark gärna på 1400-talsfilosofen Nicolas Cusanos och hans begrepp ratio och intellectus. Intellectus, där även kreativitet ingår, är just förmågan att relatera till ett ickevetande och där fånga upp vad som är viktigt och föra ner det till ett ratio, som är organiserande, systematiserande, mätande, räknande, ordnande.

– Båda de delarna av förnuftet är nödvändigt för en människa, och de står inte i konflikt med varandra utan de behöver varandra.

För tio år sedan gick Svenskt Näringsliv ut och föreslog att studiestödet för studenter som valde ämnen som konst och humaniora skulle sänkas. De talade öppet om ”slöstudier” och ”hobbykurser”.  De var ändå tvingade att öppet saluföra denna uppfattning, och förslaget gick inte igenom, och de fick utstå en hel del kritik. Nu däremot förminskas kultursektorn närmast med automatik inom NPM-systemet utan att större externa åtbörder behövs.

Du talar om ratiofundamentalism, är det i ett sånt tillstånd svenskt arbetsliv befinner sig?

– Ja, det som händer är att när vi inte alls ser och värderar vad intellectus gör utan enbart ser ett ratio som ordnar och systematiserar och räknar då dör ett sunt ratio, för det behöver hämta sina vadheter från ett intellectus, så att när vi har kommit så pass långt in i ett pedantiskt ratio som vi har i vårt samhälle, då behöver vi inte ens försvara intellectus. Det har passerat ut genom dörren.

Vi har också det aktuella exemplet när kammarrätten beslutade att den skolstatistik som tidigare varit offentlig, så att forskare, lärare och elever kunde jämföra skolor, nu ska hemligstämplas på grund av att friskolornas rätt att skydda sin information på den nya skolmarknaden anses väga tyngre. Detta beslut följde då regelverket.

Är även det ett exempel på en ratiofundamentalism?

– Ja, vinstsystemet driver manualiseringen, det driver förpappringen och det driver ett granskningssamhälle. Och då inte enbart förhållandet till de privata aktörerna, utan även till de ideella, de kommunala eller regionens egna aktörer. Du får ett system för kontroll överallt.

Inte nog med det. I slutändan har det visat sig att kontrollen blir mer långtgående i de egna verksamheterna. För att det är lättare att driva hård granskning i de egna kommunala, regionala eller statliga verksamheterna än i de privata välfärdsbolagen, som kan gömma sig bakom just affärshemligheter och en juridik som ger dem rätten att slippa vara transparenta.

Det största problemet tycker jag inte är att våra skattepengar går till vinster, utan det största problemet är den attityd, den kultur och den kunskapssyn som tvingats fram genom NPM- systemet.

Om vi tar ännu ett aktuellt exempel. Uppdrag granskning visade nyligen att socialtjänsten har försummat att agera på ett stort antal anmälda orosanmälningar av barn som farit illa. Anmälningarna har i åratal satts in i en pärm utan vare sig namn eller datum så att de inte ens var sökbara. Ändå ansåg inte företrädare för socialtjänsten att de själva begått något påvisbart fel. I flera uppmärksammade fall har samtidigt barn bevisligen farit väldigt illa på senare år.

Att hantera de här ärendena har uppenbart varit för oklart och komplext och inte tydligt mätbart i utfall?

– Det centrala problemet här är att arbetsuppgiften är att göra som det står i manualen, följa riktlinjerna och göra sig granskningsbar. Socialsekreterarnas ansvar är inte mot själva arbetsuppgiften, att se till att ta hand om barn som kanske far illa och bedöma anmälningar som är svårbedömda och svåra att pricka av.

Det handlar om ett förlorat professionellt etos eller en arbetssituation där det är svårt att upprätthålla ett sådant etos.

Det finns en intressant doktorsavhandling av Teres Hjärpe i det här ämnet som visar hur socialsekreterarna dessutom driver på mätande, för att de vill ha ett mer nyanserat mätande. Och ska vi mäta varenda punkt så kommer det alltid att bli saker som hamnar utanför, och då måste vi mäta det också. Det blir också vansinnigt kostsamt. Istället måste vi ha en tillit till ett professionellt omdöme och till en organisering som driver rätt vadheter. Så att hela syftet med den här verksamheten är att hjälpa utsatta barn. Och då finns inga ursäkter, det går inte att säga; jag har gjort mitt jobb. Nej det har du inte, för de här barnen for illa. Det var det som var ditt jobb, ditt kärnuppdrag!

Du skriver också om den utbredda tystnadskulturen i det NPM-styrda arbetslivet, hur svårt det har blivit att kritisera ledningen i ett företag eller i en verksamhet på en konkurrensutsatt marknad?

– När det gäller tystnadskultur ökar den ju när det är så viktigt att visa en snygg fasad utåt, att i siffror visa upp att man är effektiv och snabbt utför lätt mätbara uppgifter. Allt som är svårt, allt som är gråskala, försöker man ofta dämpa och osynliggöra.

Problemet med det system vi har är att det gör oss lite dummare än vad vi behöver vara. Vi använder oss inte av människors alla förmågor, och systemet med den tvångsmässiga granskningen pressar undan de tillfällen till utveckling vi har. Vi glömmer att ställa oss frågan; vad gör egentligen verksamheten på golvet bättre? Problemet med granskningen är ju att den tar tid och resurser från kärnverksamheten på golvet, men den är sällan organiserad för att göra kärnverksamheten bättre. Jag som jobbar på högskolan vet ju att en bra utvärdering är helt nödvändig för att göra den kursen bättre nästa gång, men här finns inget förtroende kvar för att de professionella ens har den drivkraften. I den nya manualiserande klassen finns istället uppfattningen att de professionella bara gör det de i detalj är tillsagda att göra.

Tidigare var det enbart arbetarklassen som ansågs behöva granskning och styrning, men med NPM sprider sig granskandet även in den bildade medelklassen, som tidigare hade både position och lön, som lärare, universitetslektorer, forskare och läkare.

De har fallit från sina tidigare positioner i systemet och vad händer då?

– Här måste vi ju se den gemensamma nämnaren för dem som tappar makt. Och det är en professionell kunskap. En kunskap om det kärnverksamhetsnära, om det som hela institutionen är till för. Men även om vi målar upp en svart bild här så finns det ändå mycket som drar åt ett annat håll. Till exempel finns det ingen, som jag kan komma på, som försvarar New Public Management i Sverige idag, åtminstone inte officiellt.

 Samtidigt ökar ju NPM fortfarande, vi blir inte av med det?

– Det beror också på att vi har svårt att se alternativen. Här skulle jag önska att en av motkrafterna, fackföreningsrörelsen, satte sig in bättre i frågan. Den har varit mycket svag när det gäller NPM. Facket har, i min mening, varit alltför upptagna av enbart ekonomiska och juridiska perspektiv och därmed blivit en del av en ratiofiering i arbetslivet. De har haft svårt att hantera professionsfrågor.

De får inte syn på problemet förrän det blivit en arbetsmiljöfråga, och då har det ofta gått långt. Då handlar det om utmattning och att människor mår direkt dåligt på sina jobb. Fackföreningarna behöver vakna upp ur sin ekonomistiska slummer och se den fara som NPM utgör långt innan personalen blir sjukskriven av stress!

Vi måste bli bättre på att lyssna på dem som faktiskt gör jobbet!

Vad du säger är att den här NPM-granskningen uppifrån och ner som letat sig in överallt i arbetslivet måste få möta en betydligt kraftfullare mot-granskning, nerifrån och upp?

– Ja, i min förra bok skrev jag om mikromotstånd, men det insåg jag snabbt att det är alldeles otillräckligt, så i den nya boken pratar jag mer om makromotstånd, öppna protester, motrörelser. Och ska man få nån slags kraft så måste man hitta sina allierade och organisera sig.

Om det har kommit något positivt ur coronakrisen så är det att medvetenheten ändå ökat för att kärnverksamheten måste prioriteras och stå i centrum. Hos många inom sjukvården finns en känsla av befrielse för att det ändå är de medicinska frågorna som är på agendan nu.

Vi måste bli bättre på att lyssna på dem som faktiskt gör jobbet!

Se hela intervjun här:

Jonna Bornemark

Professor i filosofi vid Centrum för praktisk kunskap, Södertörns Högskola

Böcker om NPM: Det omätbaras renässans: en uppgörelse med pedanternas världsherravälde som kom med skarp kritik mot idén att allt i vårt samhälle kan systematiseras, vägas och mätas in i minsta detalj.

Horisonten finns alltid kvar: om det bortglömda omdömet, där fortsätter uppgörelsen med NPM (bägge Volante förlag, 2018 respektive 2020).

Text: Åsa Mattsson
Illustrationer: Mia Fernau