• Hem
  • Delade turer oc...
Rött

Delade turer och nära relationer

– Ur spår! Undersköterskan Lisa Andersson sjasar iväg en tjäderhöna, och beskriver oavsiktligt läget inom delar av hemtjänsten.

Det är inte alla undersköterskor inom hemtjänsten som får vara beredda på att kliva ur bilen och släpa undan träd som blåst över vägen, kissa i skogen på grund av tidsbrist och ha en hink sand i bakluckan för att vara säkra på att komma fram till de äldre isiga vinterdagar. Eller som idag, sjasa bort en tjäderhöna som vägrar flytta sig. Men så är det för Lisa
Andersson, som jobbar inom hemtjänsten i Glava i Värmland.
– Vi måste jobba oavsett, våra gamla behöver oss, de kan inte vänta, säger hon och tutar på tjäderhönan.

Lisa Andersson jobbar inom hemtjänsten i Glava i Värmland.

Lisa Andersson är 30 år och utbildad glasblåsare. Historiskt har Glava varit känt för sitt glasbruk, som under förra århundradet försåg halva Sverige med fönsterglas. Men tiderna förändras och det är inte längre lika lätt att jobba med glas i Glava. Istället har Lisa Andersson jobbat inom hemtjänsten i snart tre år. Som ensamstående mamma till Love, sju år och Alva, fem år är det viktigt att ha en stadig inkomst. Likaså är det en fördel att bo nära jobbet. Lisa Andersson bor i ett rött hus strax utanför det lilla centrumet och har det bra på så sätt. Värre är det för kollegan Madeleine Nyström, kallad Madde, som bor i Klässbol och får köra tre mil bara för att komma till kontoret på morgonen. Hon har nyligen valt att säga upp sig och tagit jobb som barnskötare istället.
– Det är tråkigt och jag får gå ner i lön, men jag klarar inte de här schemana och minutstyrningen längre, säger hon.

För det är ett tungt jobb. Den här helgen har Lisa Andersson och Madde Nyström jobbat kväll på fredagen och delad tur på lördagen. Idag är det söndag och då är det dags igen.
– Man är helt slut en sån helg, den delade turen på lördagen är fruktansvärd, och när man kommer hem på kvällen kan man ofta inte varva ner förrän vid halv två på natten, för att sen gå upp klockan sex nästa morgon igen, säger Madde Nyström.

Jag klarar inte de här schemana och

minutstyrningen längre.

Lisa Andersson håller med. Hon tänker stanna på jobbet tills vidare, men för ett år sedan gick hon ner i tid för att orka.
– Jag hade inte orkat jobba 100 procent, och det oroar mig lite, jag skulle vilja ”örke”, jag är ju bara 30 år. Hur ska det bli sen?
– Att få ner arbetstiden är en jätteviktig fråga för oss. Sex timmars arbetsdag är svårt att få till på vår arbetsplats, men att jobba 30 timmar per vecka istället för 37 skulle göra otroligt stor skillnad, fortsätter hon.

Lite som ett skådespel

Inför de äldre däremot är det viktigt att inte visa hur stressade de kan känna sig.
– Vi kan ju inte ha en dålig dag på jobbet och ibland är vi lite som skådespelare, säger Lisa Andersson.
– En del vi träffar har ju tagit jargongen med från industrin och till dem kan man säga: Hej på dig göbbjäkel, och till andra får man verka lite mer religiös.
– Vad ska folk tro om hemvården i Glava, skämtar vi ibland, säger hon och skrattar mot Madde Nyström medan hon svänger upp till ett hus i skogen, med ett jättelikt garage vid gårdsplanen.

Kenneth Magnusson är beroende av hemtjänst efter en stroke.

Här bor en som verkligen gillar att slänga käft, nämligen Kenneth Magnusson, tillsammans med sin fru Eva Magnusson och den finska lapphunden Teddy, 10 år.
– Det som kan vara mindre bra är ledningen som planerar, men det är jävligt bra med töserna, personalen är bra. Men de har det för stressigt, är hans bestämda åsikt. Att vara beroende av hjälp utifrån gör en ganska låst.
– Om jag behöver gå på toaletten akut har de en timme på sig att komma. Men hur många kan vänta så länge? Det är ett stort bekymmer.
– Vi har ju en timmes inställelsetid, för det kan ju hända att vi är långt bort, i Stömne eller så, bekräftar Lisa Andersson.
– Och det kan hända att vi är hemma hos någon som vi inte heller kan avsluta snabbare hos. Det är en särskild svårighet för hemvården här med de långa avstånden.

Kenneth Magnusson är 71 år och arbetade tidigare som åkare med egen lastbil. För fem år sedan, inte långt efter pensioneringen, drabbades han av stroke.
– Vi hade varit på Nossebro på en marknad med gamla bildelar och teve-delar, minns Eva Magnusson.
– Allt verkade som vanligt, men när vi kom hem efter att ha sovit över hos kompisar och jag står och gör i ordning en köttbit och pommes frites eftersom det är söndag, så blev han så trött. Och sen vek sig både handen och ena sidan av ansiktet. Sedan fick han en stor propp i ambulansen på vägen till Karlstads lasarett, fortsätter hon.
– Ja jag fick bara ett och ett halvt år häruppe. Det var ju inte tanken, vi skulle ha det så mysigt häruppe och åka ut med husvagnen och vi hade planerat att åka upp igenom landet. Vi ville vi se norra Sverige, säger Kenneth Magnusson.

Ett tungt slag och en stor förändring. Men trots det är vissa saker sig likt: Ute på gården står garaget, där Kenneth Magnusson har utrymme för sitt stora intresse, gamla bilar och fyrhjulingar. Lisa Andersson och Madde Nyström hjälper honom i elrullstolen och så åker han ut på gården med hunden Teddy tätt efter.
– Jag har ett objekt därinne nu som vi mekar med. Men jag får hjälp av en kompis, för armen är ju alldeles kass nu för tiden, förklarar Kenneth Magnusson.

I garaget hänger det en svart lastbil, Ford -55 Stepside, i bilhissen.
– Den information jag har om den bilen är att det var de fattigaste ranchägarna i Amerika som hade dem, säger han.
– Här finns också en Audi, pöjkens Cadillac, och två fyrhjulingar.

Anhöriga tar bördan

Vi pratar med Eva Magnusson om att det är vanligt att det är fruar, döttrar, systrar, som oftast går ner i arbetstid och tar hand om anhöriga.
– Det känns som att man ställer större krav, och har högre förväntningar, på kvinnor. Många män kan inte laga mat och städa sen tidigare och då förväntar man sig inte att den gubben ska fixa det nu heller, säger Lisa Andersson.
– Jag är ju inte heller helt frisk, men på kvällen har jag många gånger redan lagt Kenneth när kvällspersonalen kommer. Jag får ju egentligen skylla mig själv, men vi orkar inte alltid vänta, säger Eva Magnusson.
– Egentligen är det ju bättre att de får göra det, de ska ju ändå hit. Vi kan ju riskera att bli av med den hjälpen, säger hon.

Eva Magnusson har tagit upp till diskussion om att flytta till Arvika, men Kenneth Magnusson vill inte.
– Då stannar jag och min kompis här.

Sju personer på 110 besök

Vi vinkar hejdå till Kenneth och Eva Magnusson och hunden Teddy. Minuterna tickar i schemat. Det är dryga avstånd för hemtjänsten i Glava och många äldre som behöver hjälp.

Det blir många mil i bilen en vanlig arbetsdag.

Idag är det sju personer som ska klara av 110 besök. Många har hjälp upp till sju gånger på en dag, en del behöver hjälp
med allt. Morgontvätt, toalettbesök, frukost, lunch, middag, kvällsmat, läggning.  Andra har bara hjälp med mediciner eller städning. En gång räknade Lisa Andersson ut att om hon skulle hålla alla fartgränser skulle hon behöva jobba en och en halv timma övertid. Ofta är körtiderna alldeles för snålt beräknade.
– Ibland kan det ta 20 minuter att nå en person som bor längre bort, men det är bara åtta minuters körtid i schemat, säger hon.

Lisa Andersson och hennes kollegor ska förutom omvårdnaden av brukarna också kolla deras allmäntillstånd; ansiktsfärg, temperatur, hur de mår? Och se till att de tar sina mediciner, mot högt eller lågt blodtryck, hjärtmedicin, ångestdämpande, sömnmedel. På vardagar är det också social aktivering, för dem som blivit beviljade det. Det kan vara promenader, plantera blommor, läsa tidningen eller bara sitta och prata en stund.
– Att en verkligen hinner med det är ju så viktigt, säger Lisa Andersson. Inom hemvården pratar vi om kasam – känslan av sammanhang. De gamla måste få behålla sina karaktärer, sina personligheter. Det är bland annat det som gör mig orolig när tumskruvarna dras åt i hemvården, att de inte får vara unika personer. Men än så länge tycker jag att vi är bra på det på vår arbetsplats.
– Vi får mycket kärlek i det här jobbet, men hade jag inte haft så goa äldre och arbetskamrater vet jag inte om jag hade fortsatt, säger Lisa Andersson.

Ibland kan det ta 20 minuter att nå en person

som  bor längre bort, men det är bara

åtta minuters körtid i schemat.

Hemvård istället för hemtjänst

Både Lisa Andersson och Madde Nyström är måna om att deras  bransch ska kallas hemvård, inte ”hemtjänst”:
– Jag är så trött på att folk frågar om jag inte ska läsa till sjuksköterska, som om inte det undersköterskor gör vore viktigt, säger Lisa Andersson. Jag trivs faktiskt bra med att vara undersköterska och med den omvårdnad som vi ger.
– Vi är uppenbart en lågstatuskategori och det är dags att
ändra på det!

De menar att lönefrågan är viktig för att öka yrkets status.
Lisa Andersson tjänar 23 700 kronor i månaden före skatt. Madde Nyström, som har jobbat sedan 2008, tjänar 26 100 kronor.
– Lönerna måste upp, säger bägge med eftertryck.

Ibland hinns det med en välförtjänt lunchrast mellan de många besöken.

Lisa Andersson skulle dessutom vilja ha två arbetsdagar färre i schemat, som kompensation för sjukledighet, eftersom personalen i hemtjänsten utsätts för så mycket smitta.
– Jag känner ofta att jag inte har råd att vara sjuk så jag biter ihop och går på Alvedon. Jag vill inte heller sätta mina arbetskamrater i en svår situation, vi vet ju alla hur det är. Sen säger vi ändå alla till varandra att gå hem du!

Arbetskläder viktig fråga

En annan stridsfråga är rätten till arbetskläder. I Glava centrum finns hemtjänstens kontor, med tvättstuga i källaren där personalen kan tvätta sina egna arbetskläder. Hittills har hemtjänstpersonalen i Glava fått två plagg per år, för dem som är fast anställda. De andra får ta vad som finns i vikarieskåpet.
– Det är ju ett krav från arbetsgivaren att vi måste byta arbetskläder varje dag och just därför borde vi få fler antal plagg så vi slipper tvätta varje dag, säger Lisa Andersson irriterat.

Och skor får vi köpa själva, plus att Skatteverket inte går med på att vi drar av arbetskläder. Det är bara manliga yrken, där man behöver skor med ståltåhätta, som får dra av. Men vi som handskas med människor, vi får inga arbetskläder.
– Min man är snickare, det skulle ju inte hända att de sa till honom och hans jobbarkompisar att de inte skulle få arbetskläder, eller ha rätt att dra av, kommenterar Madde Nyström orättvisan.

Vintermörkret sänker sig över Värmlandsskogen men än är det ett par besök till innan dagens pass är slut vid 16.
– Hemvården är ett tufft jobb. Ibland hittar man någon brukare död hemma eller får ringa ambulans och det gäller att komma nära, men inte för nära, vara personal och inte släkting. Det är också bland de finaste och viktigaste jobben som finns i samhället, ett jobb att vara riktigt stolt över, säger Lisa Andersson.

Text: Åsa Mattsson
Foto: Fredrik Karlsson