debatt

Vi behöver en djupare debatt om vad vi menar med socialism

Jonas Sjöstedt, partiordförande, skriver om hur de socialistiska vägarna framåt kan se ut idag, i ett specialinlägg här på debattsidan.

Vi i Vänsterpartiet ska utveckla vårt partiprogram. Nu drar debatten igång inför det nya program som ska antas på kongressen våren 2020. Denna text bygger på en inledning i ämnet som jag höll på Socialistiskt forum i Stockholm november 2018.

Vi behöver den demokratiska socialismen, den är rent av en nödvändighet. Den är nödvändig för att skapa ett jämlikt samhälle – ett samhälle där människor verkligen har samma rättigheter och möjligheter. Bara i ett samhälle där makt och möjligheter inte bestäms av några fås ägande av kapital kan vi få samma möjligheter att välja våra liv och förverkliga oss själva. Ojämlikheten och kapitalismen förstärker även mäns makt över kvinnor. Den jämlikhet som är den demokratiska socialismens mål kommer också att göra det enklare att göra upp med patriarkatet och att också skapa jämställdhet mellan kvinnor och män. Men för det krävs självklart också ett medvetet feministiskt arbete.

Den demokratiska socialismen behövs för att kapitalismens krav på kortsiktig vinstmaximering står i vägen för att lösa klimatfrågan. Enligt kapitalismens logik är det helt naturligt att förstöra vår planet om det räddar vinstutdelningar och aktiekurser. Vi kan se det varje dag. Samtidigt som enskilda tar tåget och sätter upp solceller för att bidra till att rädda klimatet så fortsätter svenska storbanker att ösa in pengar i den fossilindustri som förstör vår planet.

Det finns socialistiska värderingar. Tankar om jämlikhet, lika rättigheter, rättvisa och frihet från förtryck är nära förbundna med den socialistiska rörelsen. Men socialismen kan inte reduceras till enbart värderingar om jämlikhet och solidariteten. Om dessa mål ska kunna förverkligas så måste socialismen vara ett samhälle som bryter med kapitalets makt över samhällets utveckling, med dess ideals makt över våra tankar och vår kultur. En demokratisk kontroll över avgörande ekonomiska beslut, över de viktigaste produktionsmedlen, är därför avgörande för mig som socialist och för det samhälle som jag vill skapa.

Under valrörelsen 2018 fick vi som vänsterpartister ibland frågor om vår syn på socialism och ägande. Det slog mig att våra svar på de frågorna emellanåt var mer trevande än när vi förklarade vår politik och ideologi om klimat, antirasism eller feminism. Det säger något om att vi behöver en djupare debatt om vad vi menar med socialism och vägen dit i vår tid och det samhälle som vi lever i idag. Frågor om socialism, om makt och ägande, borde vara det vi som vänsterpartister helst vill diskutera. Men det är inte riktigt så idag. Vi behöver en ny debatt och som tur är ger oss diskussionerna om partiprogrammet en utmärkt möjlighet både att utveckla vår politik och att göra den begriplig för fler. Dagens programskrivningar på området klarar inte den uppgiften väl nog.

Historiskt, under 1900-talet, var arbetarrörelsen uppdelad i reformister och revolutionärer. Det är en uppdelning som inte längre är aktuell. Socialdemokraterna är inte längre reformister i ordets egentliga mening. De vill inte ta några verkliga steg mot ett socialistiskt samhälle, de har en kompakt ovilja att utmana kapitalismen. Deras reformer håller sig helt inom kapitalismens ram. Det är något vi ofta får erfara i dagspolitiken.

Även den klassiska revolutionära rörelsen är borta i vårt samhälle. Leninismen är dessbättre död. Vänsterpartiets förnyelse som påbörjades på 1960-talet blev i praktiken en uppgörelse med dess idéarv, dess determinism och tro på ett ledande parti som styrde samhället. Under denna resa drog vår rörelse avgörande lärdomar om demokrati, pluralism och den totala planekonomins omöjlighet. Vår socialism bygger på rättsstat och demokratiska beslut. Även socialismen måste inom sig innehålla såväl marknadsmekanismer som olika ägandeformer inklusive privata företag. Men den avgörande makten och de stora besluten måste avgöras demokratiskt. Idag är vi i Vänsterpartiet i praktiken socialistiska reformister som vill bryta ner kapitalets makt i konkret handling.

Även om de gamla uppdelningarna inom vänstern i grunden är förändrade så finns de stora frågorna kvar. Hur ser vägen framåt mot den demokratiska socialismen ut? En ny typ av vänster bryter fram runt om i världen. Den är socialistisk i den meningen att den faktiskt och reellt utmanar kapitalismen makt och tänkande. Labours vänsterutveckling i Storbritannien, den nya vänstern i USA, Podemos, France Insoumise och även de nordiska vänsterpartierna hör hit. Det är en grön och feministisk vänsterrörelse. Den är brokig och ofta sprungen ur olika folkliga rörelser. Ur denna breda nya vänsterrörelse tror jag att nästa socialistiska projekt för vår typ av samhällen kommer att formuleras. Vi är en del av denna rörelse. Det ligger nu på oss att inte bara förvalta, utan att utveckla och modernisa, det socialistiska idéarvet i Sverige. En sådan förnyad idédebatt kan påverka och vara till nytta för hela arbetarrörelsen.

Det finns ingen väg till socialism, säger de uppgivna och våra politiska motståndare. Det finns inte en väg till socialism, det finns många, är mitt svar. Det finns en rad olika möjliga strategier. Det är demokratiska beslut och människors organisering som väljer vilka vägar vi kommer att gå. Vi kan omöjligen idag förutse exakt hur det kommer att se ut eller vilka vägval som kommer att göras, det är en del av den demokratiska socialismens dynamik. Samtidigt står vi står mitt uppe i denna politiska dragkamp varje dag. Det går inte att skilja arbetet för socialism från arbetet för starkare arbetsrätt, demokratisk kontroll över finanssektorn eller striden om vinster i välfärden. Dagspolitiken är en del av historiens stora dragkamp mellan arbete och kapital. Men vi behöver sätta in den i ett större perspektiv, i en strategi för socialismen. Där behöver vi utveckla och förklara vår politik. Låt mig peka på några möjliga vägar framåt i en stegvis utveckling mot socialism.

Vi kan skapa och utöka områden i samhället som är befriade från kapitalismens logik och mekanismer. Det kan vara en skola, ett bibliotek, ett pensionssystem eller en vårdcentral. Delar av vårt samhälle som styrs av behov, rättigheter som medborgare och människovärde, inte efter vinstoptimering. Dessa områden kan vi bygga ut stegvis. Men vi måste också försvara dem som i konflikten om vinster i välfärden. Den skandinaviska välfärdsstaten visar att denna väg kan skapa socialistiska inslag i våra samhällen redan under kapitalismen. Dessa våra egna erfarenheter är högst relevanta för oss när vi bygger vidare för framtiden, mer relevanta än utvecklingen i länder med helt andra förutsättningar.

Vi behöver fler arbetarstyrda företag. Företag som ägs och drivs av de som arbetar finns redan runtomkring oss. Där tas beslut om investeringar och fördelning av överskott tillsammans och för det gemensamma bästa. Jag har besökt ett flertal sådana framgångsrika företag som verkar i Sverige idag, det har varit såväl arkitektkontor som smidesverkstäder och elektronikföretag. Vi kan ändra lagstiftning, villkoren för kreditgivning och skatteregler så att det blir lättare att starta ”vårat”. Vi kan se till att det blir enklare för arbetarna att ta över företag när ägarna vill flytta ut lönsam produktion ur landet, återstartar efter konkurser eller då ingen vill ta över vid ett arvskifte. Vi kan gynna banker som ägs av kunderna, som lokalt ägda sparbanker.

En stor del av företagen är redan gemensamt ägda. Vårt pensionssparande, däribland AP-fonderna, tillhör de verkliga storägarna på börsen. Men det ägandet används inte för löntagarnas bästa, bara för högsta möjliga kortsiktiga avkastning. Självklart ska våra egna pensionspengar användas för att utveckla våra egna arbetsplatser, för bra arbetsrätt och för att sätta vårt gemensamma klimat främst. En sådan inriktning på pensionsfonder finns i Kanada där löntagarnas pensionspengar därmed gör dubbel nytta. I vissa fall bör våra pensionspengar även kunna ta över majoritetsägandet och återstarta lönsam produktion som läggs ner. Detta kan kombineras med att systemet med olika rösträtt för olika typer av aktier förändras.

Att öka löntagarnas inflytande och anställningstrygghet på sina egna arbetsplatser är att de facto inskränka kapitalets makt. Frågor om att ersätta otrygga anställningar med fasta jobb, lagstiftning för medinflytande och facklig vetorätt för att använda bemanningsföretag är i högsta grad frågor om makt över produktion och kapitalets användning.

En handfull män äger lika mycket av jordens förmögenhet som den fattiga halvan av mänskligheten, 3,5 miljarder människor. Den allt ojämlikare fördelningen av rikedom ser ut på ett liknande sätt i Sverige. Frukten av de mångas arbete hamnar i ett fåtal fickor. Den enorma snedfördelningen av förmögenheter är också en snedfördelning av makt över våra samhällen och livsvillkor. På motsvarande vis innebär också en ökad jämlikhet mindre makt för de rikaste. Skatter på kapitalinkomster, arv och förmögenheter innebär inte bara mer rättvisa och välfungerande samhällen utan även en maktförskjutning bort från ett fåtal kapitalägare.

Det statliga ägandet bör utökas. Grundläggande samhällsfunktioner som järnvägen, apoteken och delar av basindustrin ägs med fördel gemensamt via staten. Staten bör äga en större andel av banksektorn. Men socialism är inte detsamma som att flertalet företag ska vara statliga, socialismen handlar för mig om det demokratiska inflytandet över produktionen. Här måste även de statliga företagen demokratiseras med ökat löntagarinflytande och de ska ha tydliga samhällsmål för sin verksamhet.

För mig är det givet att det privata ägandet kommer att spela stor roll även i ett socialistiskt samhälle. Det finns inga hållbara argument för att man inte ska kunna äga sin bostad eller kunna låta barnen ärva sommarstugan eller båten. Det finns ingen anledning att se privat ägande av jordbruk eller skog som ett problem i sig. Privata småföretag med olika ägandeformer kommer att fortsätta spela en stor roll för ekonomins utveckling. Men, till skillnad från vad många till höger tror, är ägandets rättigheter begränsade i varje civiliserat samhälle. Skatter, allemansrätt och miljökrav är bara några exempel. Mycket talar för att begränsa ägandets rättigheter ytterligare, inte minst kommer klimatfrågan att ställa helt nya krav på vad vi kan göra framöver.

Nya steg mot socialismen kan tas inom vart och ett av dessa och även på andra områden. När vi talar om hur detta ska ske så formulerar vi i praktiken en socialistisk strategi. Det kan bli en viktig del av det som vår programdebatt leder till.

Vi vet att nästa kris för kapitalismen kommer. Vi vet inte när eller hur, men snart kan den vara över oss. Kriser kan sluta med att kapitalet stärker sitt grepp över vårt samhälle och att bankerna ges stöd, att klasskillnader ökar och välfärden slås sönder som i eurokrisens Grekland. Men en kris kan också leda till att banker i kris tas över av samhället, att det genomförs massiva klimatinvesteringar och att finanskapitalets makt beskärs kraftigt. Vänsterns styrka, program och idéer kan spela en avgörande roll för utvecklingen. Om detta handlar också vår programdebatt, så konkreta bör de förslag som den utmynnar i vara. Precis som kapitalismen är internationell så måste vänsterns debatt och lösningar vara det. Inte minst bör vårt samarbete med den växande europeiska vänstern byggas ut. Vänstern var för svag för att bistå den grekiska vänstern när EU vred om armarna på landet, nästa gång kan det vara annorlunda.

Vårt program behöver förnyas på flera områden. Det är omkring 15 år sedan merparten av programmet skrevs, och det märks förstås. Omvärlden och vänstern har förändrats, och det bör rimligen synas i ett nytt program. Det gäller inte minst avsnitten om internationella frågor, EU, klimatet och socialismen. Vi har också ett nytt större Vänsterparti som åter bör ge sig i kast med att definiera sina egna långsiktiga uppgifter.

Vänsterpartiet är idag den viktigaste bäraren av de socialistiska idéerna i Sverige. Det ger oss ett särskilt ansvar. Det är en uppgift som vi bör bära med ödmjukhet, lyhördhet och öppenhet gentemot andra delar av vänstern.

Jonas Sjöstedt, partiordförande