debatt

Solidaritet med de utslagna!

Gunnar Bergström, Vänsterpartiet Vallentuna, replikerar på Vänsterpartiets vårdpolitiska talesperson, Karin Rågsjös, svar om Vänsterpartiets narkotikapolitik med anledning av Vallentunas motion om att lägga om inriktningen på den på kongressen.

Vänsterpartiet i Vallentuna har motionerat om en förändring av delar av Vänsterpartiets narkotikapolitik – främst den s.k. skademinskningsinriktning som accepterar narkotikan och vill nöja sig med att minska skadorna. Det är ofta en paradoxal politik som i stället leder till ökad dödlighet – så är det t.ex. fler som dör av de ”läkemedel” som Vänsterpartiet vill underlätta tillgången till än av gatudrogerna.

Vi har argumenterat för vår motion och bemöts nu av Karin Rågsjö som står för partistyrelsens linje. Vi är överens om den övergripande målsättningen om ett jämlikt samhälle. Vi är överens om att stoppa den sociala nedrustning och återge socialtjänsten resurser. Vad vi är oense om är den konkreta narkotikapolitiken. Karin Rågsjö tar i sin artikel 23/1 till debattknepet att bunta ihop oss med moderaterna och hävda att vi vill ha samma politik. Ja, det finns några ståndpunkter där vi är överens med moderaterna. Det gör det även i Vänsterpartiets övriga politik, det finns t.o.m. ståndpunkter partiet delar med SD! Man får undersöka kvaliteten på argumenten i varje fråga för att se om man ibland kan hamna på samma ståndpunkt som meningsmotståndare i enstaka frågor. Karin Rågsjö framträdde nyligen i SvD (10/1) i en artikel med gemensam ståndpunkt tillsammans med personer från alla partier utom KD och SD. Synen på missbrukspolitiken skär genom alla partier. Helhetssynen på problemet delar vi inte med moderaterna som främst ropar på fler poliser.

Karin Rågsjö argumenterar för underlättning av sprututbyte för ungdomar, liksom för utökad användning av ersättningsdroger (s.k. LARO).  Samtidigt gäller Lagen om Vård av Unga (LVU) som innebär att samma ungdom som vi förser med detta kan vara föremål för utredning om tvångsvård av en annan del av socialtjänsten. Om det blir allt lättare att ta fram medicinburken – vem tror att missbrukaren då bekostas en, på kort sikt, dyrare vård?

Rågsjö hänvisar till forskare, särskilt forskare från Malmö universitet. Forskarkåren är dock inte eniga i dessa frågor. Om sprutbyte finns en enda svensk studie (Stenström 2008) som visade att endast 8 % av de missbrukare som var okända för socialtjänsten gick vidare till annan behandlingskontakt än sprututbyte. Vad gäller LARO finns en stor studie, gjord i Norge, där man jämför resultaten av drogfri behandling och LARO – och den utfaller till den drogfria behandlingens fördel (Nordic Studies on alcohol and drugs. Vol 32 2015).

Vi är eniga om att insatserna skall riktas mot missbruket, inte missbrukarna. Men det innebär att solidaritet med missbrukarna betyder att erbjuda drogfrihet – inte att bistå missbruket – då blir man möjliggörare av missbruk och samhället blir medberoende.

Vad leder skademinskningspolitiken till?

  • Politiken innebär att man överge människan bakom missbruket och lämna denne i klorna på sitt beroende.
  • Medikalisering, ersättningsdroger, sprututbyte sätter en boll i rullning och blir en snöplog för legaliseringskrav.
  • Sprututbyte leder ofta till krav på s.k. sprutrum där man hjälper missbrukaren att injicera – finns i Köpenhamn, har funnits i Oslo.
  • Sprututbyte leder också ofta till krav på legala ersättningsdroger – varför ge sprutor till illegala droger?
  • Utdelning av ersättningsdroger leder ofta till utökad förskrivning till allt yngre människor.
  • Ersättningsdrogerna blir nya gatudroger – det är vad som hänt i Sverige.
  • Drogfri missbruksvård minskar drastiskt.
  • Dödligheten ökar – detta började framför allt efter 2006 när LARO-programmen utvidgades.

Det finns en annan väg att gå – och den föreslår vi i vår motion.

Gunnar Bergström, Vänsterpartiet Vallentuna