debatt

Låt oss nu ställa fajten om klimatet främst

Nu börjar EU-valdebatten inför EU-valkonferensen den 16-17 februari 2019. Aron Etzler, partisekreterare för Vänsterpartiet, inleder här debatten om partistyrelsens förslag till valplattform inför Europaparlamentsvalet.

Vi har ungefär tio år på oss att rädda klimatet. Och det kräver grundläggande förändringar i vår ekonomi, kanske till och med ”ett byte av samhällssystem”. Det är innebörden i de senaste rapporterna från FN. Vi lever i en avgörande tid – och mycket kommer att avgöras på EU-nivån. Därför borde Vänsterpartiet koncentrera sina krafter på klimatfrågan under EU-parlamentsvalet – och tydligt markera att vi inte driver frågan om utträde.

Vänsterpartiets kritik mot EU handlar både om den politiska inriktningen i EU:s marknadsliberala fördrag och den icke-demokratiska karaktären i de centrala institutionerna. Klimatfrågan ger starka skäl till att förändra båda. Det är omöjligt att genomföra de nödvändiga förändringarna i klimatpolitiken med en bibehållen marknadsliberalism – klimatfrågan kommer att lösas med regleringar av den fria marknaden och offentliga insatser.

Det ställer också frågan om demokrati på sin spets. En kraftig majoritet i Sverige, 75 procent anser att klimatet bör vara högst på dagordningen i EU-parlamentsvalet 2019 (#parlemeter, september 2018). Siffran är ännu högre bland yngre väljare. Men även bland medborgarna i EU:s medlemsländer anser 74 procent att klimatfrågan som ett ”mycket allvarligt problem”. 79 procent kräver mer statliga insatser för att minska beroende av fossila bränslen och bygga ut förnybara energi (Eurobarometern 2017). Också Vänsterpartiets väljare vill rösta på ett parti som är villigt att driva utvecklingen för att rädda klimatet.

Det finns redan embryon till en sådan inriktning. EU har grunden till ett ramverk för att föra en effektiv klimatpolitik i hela Europa. Det finns till exempel klimatmål, mål för förnybar energi och energieffektivisering samt ett system med utsläppshandel (idag otillräckligt). Dessa strukturer borde inte upplösas, utan användas till att avsevärt höja ambitionerna.

Några saker som är fullt möjliga att åstadkomma de närmsta åren är att fasa ut alla skadliga subventioner till kol, olja och fossilgas och att ge ut färre utsläppsrätter, så att systemet blir styrande. Att förändra frihandelsavtalen så att företag inte skall kunna stämma stater för deras miljökrav, att överordna klimathänsyn mot kommersiella intressen i EU:s jordbrukspolitik. Att göra tågresor enkla med ett gemensamt bokningssystem med fungerande nattåg i hela Europa och beskatta flygresor.  Kombinerat med statligt stöd för förnybara bränslen både på nationell nivå (någon som kräver att förbudet mot statsstöd bör hävas) och via en europeisk klimatinvesteringsbank kan ett sådant åtgärdspaket förändra hela transport-, energi- och livsmedelssystemet i Europa.

En central del av vår kritik gentemot EU:s uppbyggnad handlar om att politikens inriktning skrivits in i EU:s grund och att den på så vis blir mycket svår att ändra. Trots detta finns möjligheter att fatta beslut som bryter med den ursprungliga tanken.  Om opinionen blir tillräckligt stark för de nödvändiga förändringar som behövs innebär det inte bara att vi kan klara klimatproblemet, det innebär ett grundskott mot marknadsliberalismens grepp över EU.

Det finns i grunden ingenting som förändrats i Vänsterpartiets syn på EU. Vi tycker fortfarande att EU:s konstruktion begränsar folkligt inflytande till förmån för storföretag och lobbyister. Vi ser fortfarande problemet med en överstatlig byråkrati som utan insyn lagstiftar över huvudet på folkvalda.

Men omvärlden har förändrats. Det stora hotet idag är klimatproblemen och den växande högerextremismen och det kräver att vi prioriterar. Att just nu driva ett utträde ur EU är fel av två skäl: dels försvagar det vänstern och de folkliga krafter som kräver att EU förändras för att rädda klimatet, dels innebär det att vi lägger vår energi på en fråga som skulle kräva enorm energi för lång tid framöver. Brexit har inneburit att Storbritannien till stora delar lamslagits och att allt politiskt fokus hamnat på en kaotisk process, som dessutom göder extremhögern.

Vår kritik av överstatligheten har sedan många år två viktiga undantag: reglering av finansmarknaderna och miljöregler. Skälet är att båda är globala fenomen – en effektiv politik kräver internationella överenskommelser eller överstatlig reglering. Det är varken tid för att lösa upp de verktyg som finns för att lösa klimatproblemen, eller att de mest pådrivande krafterna lämnar en avgörande politisk arena.

Vi behövs om det stora målet att rädda klimatet skall nås. Vänstern är tack och lov inte ensamma om att driva klimatfrågan. Men vi har också en speciell roll i kampen för klimatet: att se till att klimatpolitiken delar bördorna jämnt. Ska det bli någon förändring måste vanliga människor kunna leva med konsekvenserna.  Lämnas klimatfrågan över till partier som inte förstår det, eller till och med verkar för att öka klyftorna, finns det en risk att vi inte klarar klimatproblemen i tid.

Ju mer klimatet hamnar på dagordningen, desto tydligare kommer konflikterna om fördelning att bli inom ramen för klimatpolitiken. Ett tydligt exempel på hur det kan se ut är utvecklingen i Frankrike, där regeringen Macron först sänkt skatten för de rikaste, och därefter höjer skatten på bensin och diesel, vilket har utlöst enorma och högst begripliga protester. Ett annat sätt att uttrycka det är att klimatpolitiken sätter ytterligare tyngd på klasskampen. Klimatfrågan kräver grundläggande förändringar i vår ekonomi, kanske till och med ”ett byte av samhällssystem”.

Det är en fajt Vänsterpartiet borde ta, även på europeisk nivå.

Aron Etzler, partisekreterare för Vänsterpartiet