• Hem
  • Batterihotet mo...
Rött

Batterihotet mot Storsjön

I Oviken finns en av världens största fyndigheter av batterimetallen vanadin. Men i närheten ligger Storsjön och ett läckage från gruvbrytningen kan förstöra vattnet för all framtid.

Demonstrationståget slingrar sig fram som en lång orm i landskapet. Längst fram i fronten vajar stolta Jämtlandsflaggor med sina blå, vita och gröna fält. Här och där syns skyltar som förklarar vad folksamlingen handlar om: ”Rör inte våra hem” och ”Nej till brytning!” Det är 2014 och vi befinner oss i Oviken i Jämtland. Sedan lång tid tillbaka är det frågan om gruvbrytning som präglar trakten. Vänsterpartisten Elin Hoffner är en av dem som engagerat sig.
– Det började med att min pappa och bror, som bor i det direkt tilltänkta gruvområdet, fick hem papper om att de skulle provborra på marken.
– Folk blev upprörda och pratade med varandra och sen började vi överklaga. Bergsstaten avslog allt. Människor känner sig förtvivlade och maktlösa. Det är väl också så bolagen vill få oss att känna, de talar hela tiden om vilka muskler de har, säger Elin Hoffner.

Vänsterpartisten Elin Hoffner kämpar för att stoppa gruvplanerna.
Förbud mot uranbrytning

Sen demonstrationen hölls den där vinterdagen 2014 har både mycket och lite hänt. Under 2018 införde Sverige ett förbud mot uranbrytning, det ämne som de berörda gruvbolagen ursprungligen hade riktat in sig på. Det fanns då en förhoppning om att gruvplanerna skulle läggas på hyllan, men när bolagen istället ändrade ansökan till att gälla ämnet vanadin kunde allt fortsätta.

När Rött besöker Oviken har kommunen kallat till ett informationsmöte, efter att ett av gruvbolagen bestämt sig för att gå vidare med en ansökan om att utvinna vanadin. Daniel Arvastsson, en av eldsjälarna i gruvfrågan, är inte förvånad.
– Bolagen har ju bokstavligen borrat ner en massa pengar genom att vara här och prospektera och det vill de så klart ha täckning för, menar han.

”Har de lite vanligt sunt bonnförnuft

borde det inte bli något.”

Det snöar lovikavantar i Oviken kvällen då informationsträffen hålls. På bara några dagar har det kommit över 60 centimeter snö. Men flera 100 personer har trotsat snöovädret och tagit sig till aktivitetshuset i Myrviken. I förmaket till sporthallen, där samlingen hålls, trängs kängor och storstövlar huller om buller. I fiket sitter bybon Gunnar Andersson med en kaffe och en kondisbit. Han har sin åsikt klar i gruvfrågan.
– Vi ska inte ha någon gruva, säger han och fortsätter sedan:
– Har de lite vanligt sunt bonnförnuft borde det inte bli något.

Vad är du orolig för?
– Storsjön.

Hans sällskap bryter in:
– Jag jobbar på förskola och jag befarar att blir det en gruva kommer inte barnfamiljer vilja flytta hit.

Att det är fler som är oroliga för att Storsjön ska kontamineras är tydligt. Många av de frågor som ställs handlar om just vattnet och bland dem som vi pratar med är Storsjön ett återkommande ämne. Så även för Ovikenbon Linnea Martinsson.
– Själva frågan i sig är ju väldigt tudelad. Dels så är det en utvecklingsfaktor, men det största är ju hur det påverkar miljön. Oviken är en kulturbygd med lång historia. Det finns ett arv och ett stort engagemang som kanske kommer att försvinna. Om vi inte kan använda vattnet kan vi inte bo här. Risken är att det blir stora konsekvenser, menar hon.

Flera hundra har kommit till informationsträffen om gruvan.

Just vattenfrågan är något som Elin Hoffner fokuserat på när hon varit ute för att bilda opinion i bland annat Vänsterpartiet. För även om det numera är förbjudet att bryta uran är ämnet oundvikligen en biprodukt när gruvbolagen letar efter vanadin. Rädslan är stor att det ska bli som i Talvivaara i Finland, där ett utsläpp från en liknande gruva 2012 förstörde tusentals hektar av vattendrag och skog.
– Det är helt förstört. Ingen fisk i sjön, det finns ingen som kan bo och leva där, säger Elin Hoffner.
– Det som är centralt och viktigt är att försvara vår vattentäkt. Det är där man har folk med sig och det är lätt att relatera till, menar hon.

Katastrofal kontaminering

Daniel Arvastsson menar på att det inte enbart är Ovikenborna som skulle råka illa ut om lakvatten från gruvområdet läckte ut i sjön.
– En kontaminering av sjön och en eventuell förstörelse av sjön skulle ju vara katastrofal. Förutom att det är primär dricksvattentäkt för fyra kommuner så går den ju ända ut till Östersjön. Så det är väl min absolut största oro, säger han.

Vi bor ju på en av världens största fyndigheter av,

så även om inte ett företag har kapacitet att ro det

i hamn kommer det ju att vara nya hela tiden.

Oviksbon Jose Valverde är också på plats på informationsträffen. Han flyttade till Sverige för några år sedan och blev chockad första gången han hörde talas om gruvan.
– Det chockade mig att det kunde hända just i Sverige. Jag har sett det i andra länder, bland annat bodde jag i Asien i många år. Jag har sett multinationella företag komma in och våldföra sig på landet och människor och sen försvinna. Min fråga är, vilka får de här pengarna? Det kommer inte bli de som bor här vid mig, de får kanske sälja sina hus för mindre än vad det är värt och sen försöka hitta något annat, säger han.

Samlingsplats försvinner

På kartan ser områdena där gruvorna är tänkta att ligga små ut. I verkligheten skulle skogar behöva huggas ner och en stor yta jordbruksmark tas i anspråk. Samhället Myrviken, som är samlingsplats för den del av kommunen där gruvområdet finns, skulle försvinna.
– Myrviken är väl tänkt som någon form av avställningsyta. När jag kom in i bilden hade de tänkt det som en slags knutpunkt med en pipeline som skar rakt igenom. Men det var kanske lite väl magstarkt, för det har jag inte sett sedan dess, säger Daniel Arvastsson när han kör runt för att visa området där gruvbolagen varit och prospekterat.

Daniel Arvastsson är en av eldsjälarna i gruvfrågan.

Att ett samhälle försvinner menar många är smällar man får ta. Metallerna som finns i Ovikenbygdens berggrund har utmärkta egenskaper för att lagra energi i batterier. En efterfrågan som rusar i takt med den gröna omställningen. I dagsläget bryts stora delar av batterimetallen i oroshärdar såsom Kongo, eller i Kina, där miljökraven är lägre ställda. Dessutom spelar det geopolitiska läget roll, EU vill inte vara beroende av Kina på det sätt som de annars riskerar att bli. I den svenska berggrunden finns de efterfrågade batteri-metallerna på en rad olika platser. Daniel Arvastsson kan till viss del förstå dem.
– Vi är inte mer än 7 100 invånare i hela kommunen och det är ju klart att om man tittar på den här frågan utifrån att
det är en innovationskritisk metall med grön prägel och så har vi ett antal hushåll som vill hindra framtiden och utvecklingen för att sitta här och sura på sina gårdar, så förstår jag hur man tänker. Men det är ett miljöhot, det måste man ha med sig. Du ser ju hur nära vattnet det är, säger han och pekar mot sjön.

Behövs en lagstiftning

Både han och Elin Hoffner är övertygade om att de ekonomiska intressena är så pass stora att det behövs en lagstiftning
på nationell nivå för att få stopp på planerna.
– Vi bor ju på en av världens största fyndigheter av vanadin
och uran, så även om inte ett företag har kapacitet att ro det i hamn så kommer det ju att vara nya hela tiden eftersom det ser ut som det gör, säger Elin Hoffner.

På Vänsterpartiets kongress 2018 beslutade partiet att bifalla Jämtlandsdelegationens motion om att Vänsterpartiet ska verka för ett förbud av brytning av alunskiffer, som är den bergart vanadin återfinns i. Nu har partiet skrivit en riksdagsmotion i frågan, i vår tas den upp för beslut. I Oviken fortsätter den ovanliga vardagen som vanligt: Barnen ska till skolan, hunden ska rastas. Med gruvfrågan i bakhuvudet.

 

Kommentar

av Birger Lahti, energipolitisk talesperson (V)

Varför vill V förbjuda brytning av alunskiffer?
– Som det ser ut i dag tycker Vänsterpartiet att man ska förbjuda det. Situationen i Jämtland är ett klockrent exempel; vi riskerar en stor vattentäkt. För att dra det till sin spets är det ju de facto så att jag kan klara mig utan en eldriven bil, men inte utan vatten.

Hur klarar vi den gröna omställningen om vi inte bryter ämnen som kan lagra energi?
– Tekniken går framåt, det händer hela tiden saker kring vilka ämnen man använder i batterier. Jag är inte övertygad om att det om 20 år är vanadin som är det viktiga. Sedan finns det andra möjligheter att lagra energi där man inte behöver mineraler.

Varför vill V ha ett nationellt förbud?
– Det blir mer stabilt om vi har en rikstäckande lag. Med ett kommunalt veto beror det på vilket styre kommunen har just då och vad de har för åsikt i frågan. Då måste de boende hela tiden vara på spänn och tänka att ”undrar om de här kommer släppa det?”.

Text: Maria Carlsson
Foto: Anneli Åsen Carlsson