Rött

Uppror på förlossningen

De senaste veckorna har vi sett hur krisen inom
förlossningsvården spridit sig över landet. Rött möter
blivande barnmorskor som fått nog av situationen.

De hinner inte gå på toaletten, springer mellan tre förlossningar och tvingas skicka hem oroliga förstföderskor efter sex timmar på grund av platsbristen.

Barnmorskor i svenska storstäder flyr nu de överbelagda förlossningsavdelningarna och barnmorskestudenter i Göteborg har skrivit ett öppet brev till socialminister Lena Hallengren, med 12 skarpa krav på bättre arbetsmiljö.

– Det skapar en etisk stress när du inte har en erfaren barnmorska att fråga och när du inte vågar tacka nej till extrapass utan att veta att du sätter dina kollegor i klistret och kanske äventyrar patientsäkerheten, säger Gabrielle Baker, en av grundarna till Barnmorskestudenternas uppror.

Krisen i förlossningsvården i Sveriges storstäder har nått en brytpunkt när det i åratal uppdämda missnöjet med arbetsmiljön lett till öppna protester och aktion. Över 40 barnmorskor har sagt upp sig från Danderyds sjukhus när denna artikel skrivs. Fyra chefer för kvinnokliniken på Södersjukhuset, Sös, i Stockholm likaså. Situationen i Göteborg är inte bättre. På Östra sjukhuset i Göteborg hade sjukhuset i somras över 3 000 tomma arbetspass att fylla i schemat. Semestern avbröts för många barnmorskor som fick kallas in till en arbetsmiljö med ständigt stresspåslag över att inte räcka till för kvinnor i värkarbete och nyförlösta som måste sys, samtidigt som många måste skickas till andra sjukhus på grund av överbeläggningen. Gravida i storstäder kräver i allmänhet mer vård än ute i landet. De är i genomsnitt äldre och andelen utrikesfödda som kräver tolk vid besök är hög. I huvudstaden är också ändtarmsskador vid förlossning vanligare än i resten av landet. Forskare och barnmorskor varnar för att den höga arbetsbelastningen är en anledning till skadorna. Samtidigt kvarstår nya hot om nedskärningar och sparnitens absurda kulmen blev kanske när barnmorskorna på Sös inte skulle få servera nyblivna mammor paprika på smörgåsarna.

Barnmorskestudenterna Gabrielle Baker, Anja Björkman, Emelie Sandberg, Helena Tegnér och Tove Casén Nylander.

Ett uppmärksammat uppror
I Göteborg har nu barnmorskestudenternas praktik på Östra Sjukhusets förlossningsavdelning lett till ett uppmärksammat uppror som sprids vidare bland de fast anställda. Innan de gjorde sin praktik ville hälften av studenterna arbeta inom mödravård och hälften inom förlossningsvård. Ett år senare var det bara 4 av de 31 blivande barnmorskorna som kunde tänka sig att jobba inom förlossningsvården.

– Vi var faktiskt chockade, ingen av oss trodde att det var riktigt så illa som det var. Vi märker också att det finns en utbredd tystnadskultur. Många i personalen är rädda för att komma med kritik även om de tycker att arbetsmiljön är bedrövlig.

– Vi som är studenter, och ännu inte behöver vara rädda för att förlora jobb på grund av att vi talar klarspråk,  känner en skyldighet att skapa förändring genom att berätta hur det ligger till, säger barnmorskestudenten Gabrielle Baker.

Tolv krav i öppet brev
Gabrielle Baker är en av initiativtagarna till det öppna brevet till socialministern. Brevet börjar:

”Vi skriver detta brev till er då vi genom vår utbildning och praktik fått god inblick i förlossningsvården och kvinnosjukvården i Västra Götalandsregionen och en arbetssituation som vi efter examen vägrar stå bakom.”

– Alla de tolv kraven handlar om arbetsmiljön. Det är att kunna återhämta sig från ett i grunden väldigt krävande jobb. Att kunna gå på toa under sitt arbetspass, vilket borde vara självklart men långtifrån är det. Att det finns en erfaren barnmorska att fråga – för som det ser ut nu slutar de äldre och erfarna barnmorskorna och den förlusten kan inte ersättas av ständigt nyutexaminerade barnmorskor. Vi behöver rimliga arbetsvillkor så att även de med många år i yrket stannar kvar och kan handleda oss nya.

– Många politiker upprepar ständigt hur viktigt det är att utbilda fler för att täcka brister i vården, men det räcker inte om du ständigt tappar den erfarna personalen, säger Gabrielle Baker.

Problemen som barnmorskestudenterna ser är alltså inte en brist på arbetsför personal överlag.

– Det råder inte brist på barnmorskor, det råder brist på goda arbetsvillkor så att de stannar på just sjukhusens förlossningsavdelningar. Jag pratade med en barnmorska idag, hon har jobbat 20 år i yrket och har nu sagt upp sig. Hon blev inte tillfrågad en enda gång om varför – det finns ett ointresse för oss som arbetar på golvet, i kärnverksamheten.

Fysiska konsekvenser
Under sin praktik på förlossningen har Gabrielle Baker upplevt hur samma barnmorska har flera födande att ta hand om, och att kvinnor som inte är i utdrivningsskedet av en förlossning inte får någon kontakt med personalen på flera timmar. Situationen leder, berättar Gabrielle Baker, även till fysiska konsekvenser som fler kejsarsnitt och sugklockor, och fler allvarliga bristningar som måste sys.

Hon menar att barnmorskeyrket fortfarande är lågprioriterat, vilket märks när det gäller lön och arbetsmiljö, likt andra yrken där det mest arbetar kvinnor.

– Vår yrkesgrupp har alltid kämpat i motvind. Hade det varit män som jobbat eller vårdats hade det sett helt annorlunda ut, menar Gabrielle Baker.

Det hon och hennes kollegor sett och erfarit på förlossningen har också en tydlig klassaspekt.

– Vita mammor från över- och medelklass, som kan tala för sig och som har kontakter och självsäkerhet, de får oftare den vård de ber om även i den här situationen. Till skillnad från kvinnor utan svenska som modersmål som inte klarar att protestera mot att skickas hem efter sex timmar, trots att de är utmattade och kanske redan har tre små barn hemma som de också ska ta hand om.

– Det som gäller i samhället i övrigt gäller även på förlossningsavdelningarna, det är viktigt att komma ihåg.

Text: Åsa Mattsson
Foto: Tomas Ohlsson

Upprorets 12 krav
1. Möjligheten att under vårt arbetspass kunna ta vår rast, äta vår lunch och gå på toaletten.
2. En trygg introduktion till yrket genom ”trygg start-programmet” med 12 veckors introduktion och mentorskap så att vi kan utvecklas till kompetenta barnmorskor.
3. En period på minst 6 månader där vi enbart vårdar en födande åt gången och att klinikens strävan skall vara en aktivt födande per barnmorska.
4. Inget tvång till att arbeta treskift, det bör vara frivilligt, för att kunna kombinera vårt yrkesval och samtidigt kunna träffa våra familjer.
5. Arbetstidsförkortning likt den som finns på förlossningen i Varberg med 34h/vecka vid blandad kväll och dagtjänstgöring vore önskvärt så vi hinner återhämta oss mellan våra arbetspass. Att Varberg i dagsläget erbjuder den arbetstidsförkortningen tillsammans med 12 veckors introduktion gör att flera av oss ser det som ett alternativ att söka oss till Varberg istället då pendlingstiden från Göteborg blir försumbar mot arbetstidsförkortningen.
6. Vi ser det som rimligt att lönepåslaget som införts på Östra sjukhuset på 5 000 kronor i månaden blir permanent och även innefattar NÄL och SÄS för att barnmorskeflykten ska upphöra omgående. Många av oss har arbetat i flera år som sjuksköterskor och har redan löner långt över ingångslönen som idag erbjuds på förlossningen.
7. Ingen ska behöva jobba delade helgturer, eftersom även barnmorskor har behov av ett socialt liv och återhämtning.
8. En fungerande sommarbemanning där vi kan ta ut vår semester i lugn och ro utan avbrott, uppskjutande, beordringar eller sms om att komma in på extrapass och dubbelpass för att lösa bemanningen.
9. Möjlighet till kombinationstjänst med 50 % på förlossningen och 50 % på barnmorskemottagningen och att ”caseload” övervägs som arbetsmodell, eftersom det finns god evidens för att det avsevärt förbättrar upplevelsen för våra födande och minskar risken för utbrändhet för barnmorskor.
10. BB bör prioriteras och bli en fungerande verksamhet om det ska finnas krav på rotation mellan förlossning och BB, eftersom ingen barnmorska vill tvingas medverka i den vård som nu bedrivs där.
11. En öppenhet och kultur där vi kan föra diskussion och framföra kritik utan att den tystas ner och utan repressalier, eftersom vi vill vara med och positivt påverka verksamheten och vara en del av den i många år framöver.
12. Att VGR ska jobba mot en differentierad förlossningsvård med mindre enhet där vi får lov att utöva vårt yrke och handlägga den normala förlossningen i en hemliknande miljö för att minska de medicinska interventionerna som i nuläget krävs för att ”löpande band-förlossningen” ska fungera.

 

Elin Önhult och Dennis Johansson väntar sitt andra barn. De har tolv mil till närmsta BB.

För Kirunamammorna finns bara en väg till BB


För 20 år sedan stängdes BB i Kiruna, men kampen för att

åter öppna en förlossningsavdelning i gruvstaden fortsätter.

Kiruna i början av november 2021. Under ett par veckor har det kommit nästan 75 centimeter snö, men plötsligt har vädret slagit om. Det är någon plusgrad – snömodd och snörök längs vägarna har ersatts av dimma, underkylt regn och ishalka.

Så visst finns oron där. Om ungefär två veckor räknar Elin Önhult och sambon Dennis Johansson att deras andra barn ska komma. Därmed väntar också den tolv mil långa resan längs väg E10 till BB i Gällivare.

– Man vet ju inte hur väglaget kommer att vara. Det kan ju också ha hänt en olycka längs vägen så att vägen är avspärrad och att man blir sittande i bilen och bara väntar, kanske i timmar, säger Elin Önhult.

– Och vi har ju faktiskt bara en väg ut från Kiruna till Gällivare, tillägger Dennis Johansson.

Elin Önhult har kunnat få nästan alla undersökningar gjorda på mödravårdscentralen i Kiruna, dit barnmorskor från Gällivare sjukhus kommer regelbundet för att göra ultraljudsundersökningarna. I somras behövde Elin Önhult dock åka till Gällivare för ett ultraljud, men tycker ändå att hon haft tur. En period under hösten tvingades nämligen blivande Kirunamammor att göra rutinultraljuden i Sunderby sjukhus utanför Luleå, eller på Piteå sjukhus – 35 respektive 40 mil bort. Enkel väg.

Folkets Hus-parkeringen 17.30-18.00. Hotet om en nedläggning av akutkirurgin rycker allt närmare. Aktionsgruppen för Kiruna sjukhus bevarande har utlyst en manifestation.

Stora protester
De långa resorna vållade stora protester bland Kirunaborna och frågan löstes efter några veckor med stafettbarnmorskor. Men Elin Önhult och Dennis Johansson tycker inte att det räcker. De känner att politikerna tycks sakna en framtidstro när det gäller Kiruna, trots att LKAB gör mångmiljardvinster och att arbetstillfällen finns i stort sett i obegränsad mängd.

– Om man inte prioriterar familjeliv och barnafödande, vad prioriterar man då? Jag tycker att det sänder en signal till Kirunaborna, säger Elin Önhult.

Den signalen, menar Dennis Johansson, är att Kiruna framför allt är en stad där man jobbar. Men den strategin kan också drabba företagen negativt:

– De behöver mycket folk, men med den situation vi har idag blir det inte lättare att rekrytera unga personer som också vill bilda familj.

I början av 1990-talet hade Kiruna sjukhus såväl akutkirurgi som ett BB med en rutinerad barnmorskestab, barnläkare dygnet runt och stafettgynekologer från sjukhus med över 2 000 förlossningar årligen, jämfört med de i genomsnitt 200 som Kiruna hade. Den 2 februari 2001 stängdes gruvstadens BB. Och som på många andra mindre sjukhus följdes BB:s stängning också i Kiruna av att akutkirurgin avvecklades.

– Jag hoppas politikerna läser berättelserna och förstår vad Kiruna faktiskt behöver, säger Lina Maria Viitala.

Skrämmande historier
Kampviljan tycks dock aldrig ta slut i Kiruna. Sedan några år är konstnären och trebarnsmamman Lina Maria Viitala en av dem som går i täten. Hon blev kontaktad av en kvinna som fött sitt barn i bilen och önskade att Lina Maria Viitala genom sin konst skulle skapa debatt i ämnet. Resultatet blev protestutställningen #vägenäringetBB.

Den gav Lina Maria Viitala kontakter med många mammor som radade upp skrämmande historier om vad som hänt längs vägen till BB.

– Hur kan det få vara så här i Sverige? Att klara av värkarbetet på en förlossningsavdelning är redan det tufft, att klara av det i en krängande bil är nästan tortyr. Jag har också hört historier om värkar som stannat av, bebisar som fastnat, kvinnor som håller på att förblöda, barn som är livlösa när man kommer fram. Vem är beredd på det? Ingen, konstaterar hon.

På Instagramkontot @verklighetenkiruna har hon tillsammans med sjuksköterskan Carina Kero Esberg låtit mammor föra fram sina upplevelser och tillsammans med organisationen Lapplandsupproret sprider de ett häfte med Kirunamammors berättelser till regionledningen, övriga regionpolitiker och även regeringen i hopp om en förändring.

Ett första steg mot en förbättring vore att Kiruna fick en barnmorska med jour kvällar och helger och som skulle gå att kontakta när något känns fel. Kanske också komma in för en undersökning istället för att ta bilen till Gällivare. Ett annat vore att installera en så kallad CTG-apparat på sjukhuset för att kunna övervaka hur fostret mår.

Slutmålet är dock tydligt för Lina Maria Viitala:

– Jag hoppas politikerna läser berättelserna och förstår vad Kiruna faktiskt behöver. När vi nu, på grund av stadsomvandlingen, måste bygga ett nytt sjukhus så förutsätter jag att det utrustas med BB och akutkirurgi, annars blir det bara en vårdcentral. Snart måste i alla fall något hända, vi kan inte ha det så här!

Text & foto: Kjell Törmä