Rött

Sommarens avgörande dagar

I somras avgjordes kampen om marknadshyrorna.
Vänsterpartiet satte hårt mot hårt, vilket ledde till att
marknadshyreförslaget slopades och januariavtalet föll.
Så här gick det till.

Det var söndag den 4 juli, en varm högsommardag, som inledde Almedalsveckan 2021. Den utspelade sig inför en handfull personer från SVT:s produktion. Publiken, oljemålningar av olika talmän genom tiderna som kantar sammanbindningsbanan, höll andan. Tittade Nooshi Dadgostar till vänster tittade Birgitta Dahl eftertänksamt tillbaka.

Det var ett ögonblick i historien som vägde så tungt att det hade krävts en hel rörelse att lyfta det. Tillsammans hade vänsterpartister tagit debatterna på sociala medier och runt fikaborden, och förklarat att anledningen till att vi hade fällt regeringen var att regeringen ville höja hyrorna. Att det var vi som ville samarbeta, och Centerpartiet som vägrade. Tillsammans hade vi kämpat ned spinn och kommit ut som vinnare. Inget av det regeringen försökte göra fick fäste, när vi talade med en röst.

Nooshi Dadgostar blev vald till partiledare mitt i en dramatisk och förvirrande process kring Las. Den där röda linjen. Skulle den anses korsad när Toijerutredningen lades fram? När förhandlingar mellan parterna inleddes? När förhandlingarna misslyckades? När förhandlingarna återupptogs? När överenskommelser slöts utan LO? När LO splittras? Aldrig? När som helst?

Den 20 oktober hade Svenskt Näringsliv och PTK* plötsligt en partsöverenskommelse, något som Vänsterpartiet lovat acceptera. Men LO var inte med. Den 30 november valdes Nooshi Dadgostar till partiledare, och den 4 december berättade IF Metall och Kommunal att de hade förhandlat bakom ryggen på övriga LO.

Nooshi Dadgostar i samtal med Tobias Baudin, dåvarande ordförande för Kommunal, numera partisekreterare för S, om misstroendeomröstningen. Januaripartierna hade vägrat att stryka punkt 44.

Försökt få till samtal
Nooshi Dadgostar hade sökt statsministern ett tag för att få till ett möte innan utredningen om marknadshyrorna skulle släppas, i syfte att diskutera möjliga lösningar innan regeringen väl låste in sig i en officiell linje. Regeringen var inte intresserade. Vi visste att det bara var hotet om misstroende som skulle kunna skapa tillräcklig press, men inte ens journalisterna tog det vi sa riktigt på allvar. Vi siktade in oss på att processen, som skulle leda fram till att vi antingen fick bort punkt 44 ur januariavtalet eller röstade bort en socialdemokratisk statsminister, började den 4 juni.

Regeringen lade presentationen av utredningen på en ”take out the trash day”, det vill säga en fredag. En dag det är svårt att få snurr på den politiska debatten och få igång journalister och opinionsbildare. Det är lätt att glömma, men dåförtiden fick vi kämpa för medieutrymmet. Så var det även denna gång.

När justitieminister Morgan Johansson presenterat förslaget gick Nooshi ut i alla tillgängliga medier och beskrev det som en rutschkana mot social misär och ett beställningsjobb från Fastighetsägarna. Hon sa också att Vänsterpartiet gör allt vi kan för att lösa det här utan regeringskris, men att acceptera en chockhöjning av hyrorna, och ännu ett nyliberalt systemskifte, det står inte på listan.

15 juni. Den första pressträffen där Nooshi Dadgostar lade fram Vänsterpartiets krav på regeringen att stryka punkt 44 i januariavtalet om marknadshyror höll den 15 juni. Inför pressträffen var det möten med Sandro Scocco och andra om strategi och budskap.

Planterades rykten från S
Det var mycket hån från Socialdemokraterna över att vi inte ”förstod” att det ”bara var i nyproduktion”. Att vi var ”halsstarriga”. Det planterades rykten om att sossarna hade en hemlig plan att lura Centerpartiet och i själva verket inte tänkte lägga marknadshyrorna under mandatperioden. Och nu hade vi förstört denna enda möjlighet att stoppa systemskiftet.

Tisdagen den 15 juni klockan 07.00 hade vi så kallat till pressträff. Redan 10.00 samma dag inledde Nooshi Dadgostar den första av en rad definierande ögonblick i riksdagens presscenter.

– Det är statsministerns ansvar att säkra att det finns ett stöd i riksdagen för honom och hans regering, började hon. Hon fortsatte prata om att ända sedan tillträdandet av Stefan Löfven har Vänsterpartiet sagt att vårt stöd inte finns om regeringen genomför förslag om marknadshyror. Hon berättade att vi gjort allt vi kunnat för att undvika regeringskris, och vad marknadshyror skulle innebära för Sveriges hyresgäster. Sen lade hon fram villkoren:

– Vi står upp för den svenska modellen och vi kan inte acceptera att förhandlingsrätten avskaffas. Det lagstiftningsarbete som gjorts hittills i samband med den här utredningen kan inte på något sätt ligga till grund för framtida processer. Vi ger nu regeringen två alternativ och två vägar framåt. Alternativ ett är att avstå från att förändra hyreslagstiftningen överhuvudtaget. Alternativ två: om regeringen vill diskutera förbättringar av hyreslagstiftningen måste de genast inleda nya förhandlingar där Hyresgästföreningen ingår. Ett sådant avtal ska senast vara klart till riksdagens öppnande och accepteras av Hyresgästföreningen. Regeringen har nu 48 timmar på sig att återkomma med besked om de accepterar något av dessa alternativ. Om regeringen inte accepterar något av de här alternativen, då har vi inte längre förtroende för Stefan Löfven som statsminister. Samma sak gäller om de väljer förhandlingsvägen och det till riksdagens öppnande inte finns något avtal där Hyresgästföreningen ingår.

Hon hade vägt formuleringarna noga, förankrat med Hyresgästföreningen och täppt till alla kryphål. Nu hade regeringen inga handlingsalternativ.

Regeringen gav ganska snabbt besked om att de inte tänkte ändra sig, utan genomföra marknadshyrorna som planerat. Men vi lät dem få hela tidsfristen på sig. Det verkade rimligt att ge dem en chans att lösa det här under den tid vi satt upp.

17 juni. Jenny Lindahl, Nooshi Dadgostar och Jessica Nordh i kulverten före pressträffen där Nooshi Dadgostar meddelade att Vänsterpartiet saknar förtroende för statsminister Stefan Löfven.

Tiden gick ut
När tiden var ute bokades presscentret igen. Vi var tidiga och fick stå ett tag i kulverten under riksdagshuset för att inte komma för tidigt till vår egen pressträff.

– Vi gav Stefan Löfven en tidsgräns för två dagar sedan. Den har nu passerat.

– Jag hade inte stått här idag om det inte varit för den svenska modellen, sa Nooshi till journalisterna på plats, när hon förklarade varför den här frågan var så viktig.

– Regeringen har inte tillmötesgått våra krav. Vänsterpartiet saknar nu förtroende för Sveriges statsminister.

Det var ett så kallat performativt uttryck. När det man säger blir sant just i och med att det sägs, av just den personen vid just den tidpunkten. När Nooshi Dadgostar, Vänsterpartiets partiledare, den 17 juni, 6 minuter och 53 sekunder in i pressträffen yttrade orden, skapades en vändpunkt, där vi kunde se möjligheten att 30 år av marknadiseringar och privatiseringar kanske var över.

Det började gå upp för S och C att detta hände på riktigt. Vi bänkade oss framför tv:n i mötesrummet för att se Stefan Löfvens och Annie Lööfs pressträff, om de hade en lösning.

– Januaripartierna är överens om följande, sa Stefan Löfven. Om parterna kommer överens om hur det ska genomföras kommer regeringen gå efter parternas linje. Om inte, kommer vi gå efter utredningens linje.

– Det här är till och med ett sämre bud än det Morgan Johansson startade med! utbrast Nooshi. S hade fortfarande inte förstått att Nooshi menade det hon sa. Hon började formulera en tweet.

– Vi håller vad vi lovat svenska folket. Vi sviker inte Sveriges hyresgäster. Vi har hela tiden sagt att det inte kan ske förhandlingar utifrån lagförslaget. Låt parterna förhandla utan hot, läste hon upp.

– Jag trycker iväg det nu? sa hon och öppnade en liten stunds möjlighet att stoppa henne. Sen skickade hon ut det mitt under pågående pressträff. Olivia Berntsson på Aftonbladet fick ordet och frågade:

– Under den här pressträffen har faktiskt Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar twittrat. Jag ska läsa den här tweeten för er.

Där och då stod det klart att regeringen inte klarade av att navigera, och att det var Vänsterpartiet som tagit rodret.

21 juni. Diskussion på kansliet inför misstroendeomröstningen i riksdagen.

Statsministern fälls
Nooshi Dadgostar var lika varm som alla andra men det syntes inte i den vita kavajen, när hon på den snabbinkallade pressträffen förklarade att förhandlingar där den ena parten automatiskt vinner om de inte kommer överens bara gynnar Fastighetsägarna. Dagen efter skulle hon tillbaka till jobbet för att fälla en statsminister i votering i kammaren – den första någonsin.

– Vi har gjort något som uppfattas som ovanligt i politiken: stått vid vårt ord.

När Nooshi läste upp sin röstförklaring inför voteringen satt jag ute i den fullsmockade kammarfoajén. När Nooshi började tala tystnade sorlet.

21 juni. Fullsatt pressträff efter att statsministern fällts i riksdagen.

Under loppet av tisdag till söndag, en och samma vecka, hade hon bevisat att Vänsterpartiets löften till hyresgästerna är på allvar, att hon inte kommer med hot hon inte tänker verkställa, att det går att stoppa nyliberala systemreformer, att de mandat Vänsterpartiets väljare gett oss måste respekteras, och att vi står vid vårt ord. En opinionsmätning visade att Nooshis förtroendesiffror ökat till 32 procent, vilket skulle bekräftas av andra mätningar. En ökning som aldrig uppmätts förut.

Två dagar efter att regeringen tvingats avgå backade Centern från marknadshyrorna. Vi hade vunnit en total seger, för Sveriges hyresgäster, för våra väljare, och för vår självkänsla. Innan dess hade Liberalerna hunnit hoppa av samarbetet. Januariavtalet hade fallit. Det fanns inget regerings- eller budgetunderlag. Det var dags för talmansrundor, när alla egentligen ville på semester. Men det är en annan historia.

29 juni. Intervjuer med media efter samtal hos talmannen.

En politik som tar ansvar
När Nooshi Dadgostar den 4 juli höll sitt första Almedalstal sa hon:

– I 30 år har olika regeringskonstellationer haft samma problem. De vill bli valda men har saknat beslutsamheten och viljan att göra vad som krävs för att samhället ska bli starkare. Det kräver att politiken tar ansvar och inte lämnar över till kommersiella aktörer, som bryter ner samhällsfunktioner istället för att bygga upp dem. De flesta partiers väljare vill ha en höjd pension och en fungerande sjukförsäkring, och starka trygghetssystem. Mätning efter mätning slår fast att en stor majoritet av väljarna inte vill se vinstjakt i välfärden. Ändå görs det ingenting åt det. Människors trygghet är politikens ansvar.

Det sammanfattar den berättelse som ska bli vår. Tre dagar senare samlades riksdagen för att återinsätta Stefan Löfven, men på våra villkor.

Text: Jenny Lindahl
Foto: Agnes Stuber