Nyheter

Provokativ poesi

Han är poeten som hyllats för sina skildringar av arbete. I mer än 30 år har Johan Jönson gett ut böcker som i sin omfångsrikedom och tematik inte liknar någon annans.

Knappt 30 sekunder hinner gå från det att vi kliver in genom dörren till att Johan Jönson deklarerar:

– Jag vill inte läsa skiten sen!

Han skrattar, det gör han ofta och påfallande varmt. Hyreslägenheten i Örnsberg, söder om söder i Stockholm, är ombonad. Fotografier i ramar hänger på väggarna. På köksbordet ligger ett pappersexemplar av Dagens Nyheter. Johan Jönson har nyligen flyttat sin arbetsplats från en lokal i området hem hit. Så böcker finns överallt. I varenda hylla, i varje rum, från golv till tak.

– I miljön där jag växte upp fanns inte litteratur, säger han när vi slagit oss ned vid bordet i vardagsrummet.

– Litteratur var närmast klassfiendens ord. Poesi fanns överhuvudtaget inte. Men sedan såg jag poeter på tv i 20-årsåldern. Jag tyckte att det verkade som ett perfekt liv. Man har ett skitenkelt jobb och man får knulla jämt, tänkte jag. En poet verkade vara ungefär som en rockstjärna.

Så nära en rockstjärna man kan komma
Tre decennier och lite till senare har han förvisso förstått att riktigt så lätt är det inte att vara poet. Men bilden av honom i offentligheten är, oavsett hur mycket han själv skulle protestera mot beskrivningen, ungefär så nära en rockstjärna som en svensk poet kan komma. Han är mest känd som en arbetets lyriker. I en mängd böcker har han skrivit fram den rent fysiska erfarenheten av att verka i den tunga industrin, i vården eller med att ta hand om andras skit.

– Litteratur var närmast klassfiendens ord. Poesi fanns överhuvudtaget inte, berättar poeten Johan Jönson om sin uppväxt.

Tecknar eget universum
Hans poesi är en som inte alls ställer sig in hos läsaren. Språket är ofta grovt, brutalt, pornografiskt. Drabbar med kraft. Kritikerna älskar honom, hyllar varje utgivning. Hans läsare är trofasta, har en nära relation till sin favoritförfattare. Jag kan förstås inte jämföra på det sättet. Men om jag måste skulle jag kunna säga att Johan Jönsons ställning är lite den av den svenska poesins Thåström. En särling vars skapande över tid tecknat ett allt mer detaljrikt, eget universum.

– När jag började tänka att jag skulle bli författare trodde jag inte att det var så dåligt betalt, säger han idag.

– ”Fame”, rikedom och fitta, det var vad jag trodde att man skulle få. Men med tiden blev jag ju upptagen av det estetiska. Av språket, rytmen, hur man vid skrivbordet kan ändra i det där i all oändlighet. Även om jag har skrivit om plågsamma ämnen, sorger, trauman, tortyr, så har jag alltid funnit en otrolig tillfredställelse i själva skrivandet.

Om man i den smala fåra som är svensk experimentell litteratur kan tala om större genombrott så kom Johan Jönsons 2008 med poesiboken Efter arbetsschema. Över 800 sidor tecknar han där å ena sidan arbetet i industrin och i vården, å den andra den globala kapitalismens nermalande av det mänskliga i människan.

– Jag slås ibland av att jag aldrig har levt i något annat än en accelererande kapitalistisk logik, säger han, vid det här laget 55 år fyllda.

– Under min livstid har den politiska horisonten för en vänstermänniska som jag helt försvunnit. Det är en stor förlust, och jag tror att den får privata konsekvenser. Det är delvis därför som jag återkommer till vissa ämnen i skrivandet, som någon slags postpolitisk analys av den egna tillvaron. Men jag tycker själv att jag upprepar mig för mycket. Ibland stör det mig något djävulskt.

Kan inte skriva rätt bok
Trots att hans skrivande tas emot med sådan värme av läsarna, säger Johan Jönson själv att han ännu inte skrivit boken som han egentligen vill skriva. I den senaste, ProponeisiS: zoembient växelverkansvers, återkommer just den tanken närmast som ett mantra genom de över 2 000 sidorna. Att boken aldrig blir som han önskat eller drömt. Att han inte kan skriva rätt bok.

– Jag tänker ofta att fan, det var inte så här det skulle bli. Jag skulle skriva en bok som folk kunde läsa. Som morsan kunde läsa utan att skämmas! Men det går inte, jag klarar inte av det. Samtidigt… Om man tittar på andra författare så förblir de också oftast vid sin läst. Det finns några suveräna som förändrar sig, men det är väldigt sällsynt.

Jag läser självtvivel både i skrivandet och generellt som helt centralt i den senaste boken. ”Varför orkar jag inte leva ett relevant liv?”, ”Varför går det aldrig att göra något relevant?”, skriver du. Vad tänker du där?
– Vems liv som är relevant är en obehagligt socialrealistisk fråga, som tangerar det protofascistiska, jag vet det. Men jag tror att man måste ställa sig den. ”Vad är det här för liv?”. Jag har också märkt att omständigheterna inte skyddar en från att ifrågasätta den egna tillvaron. Jag har ju själv levt i uppriktig och djup, tvåsam kärlek i över 30 år. Ändå hemsöker de där frågorna mig på nätterna, när jag inte kan sova.

Han beskriver sitt privata liv som ofta småborgerligt. Han och Carin, hans livskamrat sedan 20-årsåldern, har två barn, vuxna nu. Sedan lite mer än ett decennium arbetar han heltid med att skriva. När ekonomin tillåter dricker han gärna ett dyrt vin. Det låter ju så trevligt, det där livet. Ändå gnager frågorna om hopplösheten där, i orden.

– Den småborgerliga existensen känns ju bara värdelös om man är en person som fortfarande kan uppbåda en politisk fantasi om något annat, säger han.

– Fantasin är vad som krävs. Är man liberalistiskt troende och har det gott ställt så lever man ju i den bästa av världar. Allt är tillgängligt, allt är krattat och ordnat för vår klass. Eller för vår typ av konsumtionsmönster.

Johan Jönson har hunnit ge ut ett tjugotal böcker under sina verksamma år som poet.

Den nya arbetarlitteraturen
Med jämna mellanrum ställer svenska kultursidor frågan om var den svenska arbetarklassen finns representerad i litteraturen idag. Senaste gången debatten var på tapeten framhölls en växande våg av författare som skildrar en diversifierad, modern arbetarerfarenhet. Det är inte längre bara den tunga industrin och fabriksarbetarnas verklighet som står i fokus i böckerna. Svenska arbetarförfattare idag skriver lika ofta om den stressade vardagen i den underbemannade vården eller om de tillfälliga påhuggen med låg lön som präglar den växande tjänstesektorn.

Johan Jönsons namn brukar nästan alltid dyka upp i de där samtalen. Han är ofta till och med först när kultursidorna diskuterar ny, svensk arbetarlitteratur. Men, som han själv påpekar, hans egen livssituation idag är en bra bit ifrån vad de flesta skulle kalla att vara en arbetare.

– Mina kompisar brukar håna mig och säga att jag är en tönt som försöker leva på gamla meriter, säger han, med ett leende.

– Men att ha varit verksam i olika kroppsarbetaryrken är en outplånlig erfarenhet. Dessutom är det ett estetiskt och politiskt material som jag tycker om att använda i dikter, eftersom det görs så sällan. Jag tycker att det blir estetiskt produktivt i en bok att sätta supersvåra politiska teorier av franska eller italienska tänkare mot detaljer från enkelt, vanligt låglönearbete. De båda ytterligheterna befruktar varandra på något sätt.

Delar av dina texter kan också vara kroppsliga på ett äckligt eller detaljerat sexuellt sätt. Vilken roll fyller den aspekten i ditt skrivande?
– Smuts, skit, avföring, kroppsvätskor, libidon som är i farten ständigt… Allt sådant har jag alltid uppfattat som otroligt centrala ting i existensen. Att de så sällan benämns med ord ser jag som ett hyckleri. Sedan jag upptäckte att jag kan sätta sådant som uppfattas som högtstående teori i spel mot de här enkla, primitiva aspekterna av livet har jag arbetat på det sättet. Skit. Vuxenblöjor som är fyllda med piss. Egna, skenande kåtbegär. Sådant använder jag hela tiden.

Att kallas arbetarförfattare har Johan Jönson inget emot. Även om han menar att den traditionella definitionen av begreppet kanske inte håller för just honom.

– Om arbetarlitteratur ska vara litteratur av, för, om och till arbetarklassen så stämmer det inte på mig, säger han.

– Mina läsare är nästan bara akademiker. Men jag tycker inte att arbetarlitteratur måste vara bara realistisk. Den kan också ha reflexiva inslag. Som hos Lars Ahlin eller Eyvind Johnson. Om den delen ingår i definitionen av arbetarlitteratur så trivs jag med att kallas arbetarförfattare.

Inte alla är imponerade
Senare under 2022 kommer Johan Jönsons nästa bok. Precis som tidigare lär hans omvittnat lojala och entusiastiska läsare så klart kasta sig över den, liksom alldeles säkert också litteraturkritikerna kommer att göra. Men det finns faktiskt en viktig person i Johan Jönsons liv som inte är precis imponerad. När en av Sveriges mest erkända poeter ger ut nytt kommer han i vanlig ordning att inte läsas av: sin egen fru.

– Carin är helt ointresserad av min litteratur, säger Johan Jönson och skrattar.

– Hon tycker om andra författare, som till exempel Kristina Lugn och Suzanne Brögger. Men mina böcker har hon inte läst en rad av. Vi pratar heller aldrig om mitt jobb hemma. Det passar mig faktiskt väldigt bra.

Text: Sara Martinsson
Foto: Magnus Liam Karlsson

Fakta om Johan Jönson
Ålder: 55 år.
Uppväxt: I en arbetarfamilj i Njurunda utanför Sundsvall.
Bor: Örnsberg, Stockholm, där han också har skrivlokal i en källare.
Familj: Fru och två vuxna barn.
Utbildning: Självlärd. Johan Jönson anmälde sig en gång till en kurs på Stockholms Universitet men redan på uppropet kände han sig skrämd av den främmande miljön och kom aldrig tillbaka.
Aktuell med: Sällsynta besök på bibliotek och bokhandlar, där han läser ur sin senaste omfångsrika diktsamling ProponeisiS.
Övrigt: I diktsamlingen mot.vidare.mot. (2014), andra delen av trilogin som också består av med.bort.in. (2012), och dit.dit.hään. (2016), använder Johan Jönson ofta begreppet ”dödspolitik” om den förödelse som följer av kapitalets ständiga jakt på nya marknader.